De första 20 dagarna med Javier Mileis regering har infriat våra värsta farhågor. Den argentinska staten bantas nu ner till ett minimum och ojämlikheten växer lavinartat, skriver Martina Viglietti.

Om maj månad är fransk så är december argentinsk.

10 december: Med en presidentstav dekorerad med figurer som föreställer hans fyra hundar tillträder libertarianen Javier Milei som president i Sydamerikas näst största land. Han bestämmer sig för att hålla sitt installationstal på gatan utanför nationalkongressen och vände därmed ryggen åt parlamentsbyggnaden. Med tanke på de närmaste dagarnas händelser är denna gest ganska symbolisk.

Han talar om behovet av ekonomisk anpassning. Han varnar folket för att de kommande tiderna kommer att bli hårda och uppoffrande. “Det finns inga pengar” är hans centrala slogan, och han nämner “arvet” som han fått den tidigare regeringen som det värsta i historien. Han slänger sig ur siffror utan sammanhang eller stringens och säger att om det inte görs någon större åtstramning av de offentliga utgifterna kommer inflationen uppgå till 15 000%. Osannolika siffror enligt specialister.

Budskapet är tydligt: Argentina måste nu anpassa sig och lida.

Budskapet är tydligt: Argentina måste nu anpassa sig och lida. En liten folkmassa jublar och applåderar på torget framför kongressen. Texten “No hay plata” (Det finns inga pengar) kan läsas på t-shirts och banderoller. Dystopiskt.

Vi har sett många ekonomiska kriser, vi har sett regeringar skära ned på utbildning, pensioner och offentlig sektor. Vad vi aldrig har sett tidigare är någon som tillkännager det som en kampanjslogan, än mindre människor som applåderar och firar att deras liv kommer att bli betydligt sämre på kort sikt. Det är en nyhet.

13 december: Finansminister Luis Caputo gör sitt första tillkännagivande. Det är inte ett oviktigt faktum att denne tjänsteman var Mauricio Macris ekonomiminister och huvudansvarig för det största skuldtagandet i Internationella valutafondens historia (som vi förklarade tidigare i denna Parabolartikel).

Ett paket med konkreta utgiftsnedskärningar tillkännages. Bland annat kommer det att genomföras betydande höjningar av transport- och energipriserna, en stor devalvering av valutan, en halvering av antalet ministerier, uppsägning av kontrakten för statsanställda som har gått med i staten under det senaste året och avslutande av alla offentliga arbeten, även de som redan har påbörjats. Om något går sönder kommer det inte att lagas, eller så kommer det att lagas av ett privat företag. Åtstramningen har påbörjats.

Om något går sönder kommer det inte att lagas, eller så kommer det att lagas av ett privat företag.

20 december: Det är inte vilken dag som helst. Det är en smärtsam minnesdag för Argentina. På en dag som denna, år 2001, ägde den största ekonomiska och sociala krisen i landets historia rum. Efter att 39 personer dödats och 500 skadats i gatuprotester lämnade president Fernando De La Rúa regeringsbyggnaden med helikopter.

Det är vanligt att vänsterpartier och sociala organisationer anordnar en demonstration denna dag för att inte glömma det statliga förtrycket och den hunger som rådde vid den tiden. Detta år var inget undantag och människor gick ut på gatorna inte bara för att minnas vad som hände utan också för att protestera mot Milei och ministrarnas ekonomiska tillkännagivande.

Patricia Bullrich, Mileis motståndare i presidentvalet, utsågs till säkerhetsminister. Som vi kan se är alliansen mellan Macris högerparti och Mileis nya segrande parti La Libertad Avanza konkret: många viktiga medlemmar i det nya kabinettet är gamla ansikten från det som Milei under valkampanjen kritiserade som “den politiska kasten”. Om någon röstade på presidenten i tron att de röstade på något nytt och omstörtande, antar jag att de måste ångra det.

Strax före dagen för protesterna kommer också ett tillkännagivande från den helt nya ministern. Hon presenterar ett anti-kravall-protokoll för att kunna ingripa om demonstranterna hindrar trafiken från att fungera normalt. I protokollet anges också att arrangörerna kommer att identifieras digitalt och kan arresteras. Protokollet är helt enkelt en kriminalisering av protesterna.

Dagen är spänd, med en överdriven polisinsats på gatorna i landets största städer och med våldsamma undertoner som lyckligtvis inte eskalerar.

Men det är inte allt som händer den dagen. På kvällen tillkännager Javier Milei i nationell TV ett “nödvändighets- och brådskandedekret”(DNU) med mer än 300 punkter som, för att säga sanningen, varken verkar nödvändiga eller brådskande. Med detta dekret upphäver han många lagar som gynnat arbetarna och försvarat landets suveränitet och resurser.

I dekretet fastställs till exempel att hyresgästlagen helt ska avskaffas, vilket innebär att hyresgästen lämnas oskyddad och inte längre vet hur mycket hyran kommer att höjas eller hur långa kontrakten kommer att vara. Han upphäver också den lag som förbjöd livsmedelsföretag och stormarknader att höja priset på baslivsmedel.

Hyresgästlagen avskaffas, vilket innebär att hyresgästen lämnas oskyddad och inte längre vet hur mycket hyran kommer att höjas eller hur långa kontrakten kommer att vara.

I enlighet med logiken om marknaden som enda styrande rättesnöre tillkännager han upphävandet av den lag som förhindrade försäljning av offentliga bolag, liksom en “modernisering” av arbetsrätten för att bland annat göra det lättare att avskeda arbetare. Marklagen, som hindrade utländskt kapital från att köpa mark, skall också avskaffas. Nu kommer det att finnas “frihet” och om ett utländskt bolag vill förvärva stora delar av landet kan det tekniskt sett göra det.

Sedan annonserar Milei från sin fåtölj en ”avreglering av satellitinternettjänster för att tillåta företag som Starlink att komma in”, bolaget som ägs av magnaten Elon Musk.

Alla dessa förändringar görs genom dekret med hjälp av den verkställande maktens befogenheter. Om Högsta domstolen bedömer att det strider mot konstitutionen kan ett “nödvändighets- och brådskandedekret” upphävas av rättsväsendet. Även kongressen måste ta ställning till dekretet i efterhand och kan då ogilla förslaget. Men dekretet är giltigt tills det förkastas. Så det träder i kraft några dagar efter att det har offentliggjorts.

Kongressen kommer att ta lång tid på sig att analysera de 366 punkter som DNU består av i respektive utskott, och hittills har rättsväsendet inte motsatt sig det, även om olika organisationer redan har lämnat in överklaganden för att stoppa det. Det är första gången i vår historia (både i demokratin och under diktaturen) som ett DNU med dessa egenskaper och med denna längd har skapats. Det saknar motstycke.

Det är första gången i vår historia (både i demokratin och under diktaturen) som ett dekret med dessa egenskaper har skapats. Det saknar motstycke.

Natten till den 20 december 2023 liknar återigen natten till 2001 då det efter ett sådant tillkännagivande började rassla i grytor och kastruller, populärt kallad cacerolazo. Det var just det året i början av millenniet som denna protestmetod, som går ut på att slå på en kastrull med en sked eller något annat föremål för att skapa oväsen från balkonger eller på gatan, blev populär. Det fanns då inget “anti-protestprotokoll” som hindrade en stor del av samhället från att spontant gå till närmaste livligt trafikerade gathörn för att göra sig hörda.

27 december: Det metalliska ljudet av “cacerolazo” verkar inte ha varit tillräckligt för att stoppa president Javier Milei, för bara en vecka efter DNU skickades till kongressen ett stort lagförslagspaket “Bases y Puntos de Partida Para La Libertad de Los Argentinos”, kallat omnibusförslaget.

Det är ett 351-sidigt megaprojekt med mer än 664 artiklar som kommer att behandlas i kongressen under de extraordinära sessionerna. Den behandlar många olika frågor men hela lagpaketet kommer att röstas tillsammans, vilket gör det omöjligt att ha en djupgående debatt om var och en av åtgärderna. Den slår fast att Argentina står inför ett “allmänt nödläge” och föreslår ge presidenten extraordinära lagstiftningsbefogenheter under två års tid.

Bland annat begränsar man rätten att samlas och protestera, tillåter polisen att “skjuta först och fråga sen”, möjliggör privatisering av offentliga företag som olja, flygbolag, tåg, offentlig television, nationalbank, postkontor, kommersialisering av hamnar, kärnkraftverk.

Bland annat begränsar man rätten att samlas och protestera, tillåter polisen att “skjuta först och fråga sen”, möjliggör privatisering av offentliga företag som olja, flygbolag, tåg, offentlig television, nationalbank, postkontor, kommersialisering av hamnar, kärnkraftverk. Det innehåller också ett lagförslag som minskar kulturbudgeten, stänger det nationella teaterinstitutet, den nationella filmskolan och den nationella konstfonden bland andra institutioner, vilket förhindrar varje form av nationellt kulturellt främjande och utveckling. Man föreslår en omvandling av valsystemet som är farligt för demokratin, en uppluckring av miljöbestämmelserna och en utbildningsreform som avskaffar avgiftsfri universitetsutbildning för utlänningar och ändrar inträdeskraven.

Jag nämner bara några få punkter i ett omfattande projekt som verkar vilja grunda om landets struktur. Det är mycket information på bara några dagar för lagstiftare, journalister och samhället i allmänhet. Förvirringen är total. Det är omöjligt att diskutera, eftersom det finns hundratals ändringar samtidigt. Kan det vara så att syftet är just att förvirra och på så sätt späda ut protesten och neutralisera oppositionen?

Det politiska svaret från peronismen är också diffust. Det är få ledare som förklarar hur denna omvandling ska kunna förhindras genom de demokratiska verktyg som finns. Den senaste presidenten Alberto Fernandez flyttar till Spanien och tar därmed (verkar det som) farväl av politiken. Presidentkandidaten Sergio Massa har lyst med sin frånvaro sedan han förlorade omröstningen. Juan Grabois och några andra ledare föreslår folkliga protester som ett verktyg för politisk omorganisering och uppbyggnad av motstånd. Den peronistiske guvernören i provinsen Buenos Aires, Axel Kicillof, är en av få politiker som kan bygga vidare på sin egen administration, men det kommer inte att bli lätt med den nationella regeringen emot sig.

Den senaste presidenten Alberto Fernandez flyttar till Spanien och tar därmed farväl av politiken.

Arbetarnas fackliga centralorganisation (CGT) organiserar en massiv generalstrejk i slutet av januari.

29 december: för att avsluta året, eftersom rättsväsendet inte ingrep, trädde DNU slutligen i full kraft. “Omnibuslagen”, å andra sidan, måste behandlas i kongressen i en process som kommer att ta lång tid, men de säger att det kommer att bli nästa månad. Vår demokrati som vi känner den är beroende av den lagstiftande församlingen.

30 december: President Javier Milei gav ett årsavslutningstal där han försvarade sitt megadekret, pressade deputerade och senatorer att anta “omnibuslagen” och upprepade att 2024 kommer att bli “tufft”. Han varnade också oppositionen att om de blockerar hans åtgärdssprogram kommer det att bli en “social katastrof av bibliska proportioner”.

“Det kan bli året då vi vänder ett århundrade av misslyckande, då vi lämnar bakom oss den kollektivistiska modellen som gjorde oss fattiga och omfamnar frihetsmodellen igen”, avslutade han. Explicit individualism.

Hur länge kommer applåderna och det folkliga stödet för den nyvalde presidenten att bestå? Kommer det att finnas någon ånger ännu? Experter kan inte undvika att jämföra situationen med 2001 och tillkännager en oundviklig ekonomisk kris, med en betydande ökning av fattigdomen, ännu högre inflation och massiva uppsägningar. Den här gången kommer det att bli svårt att säga “gott nytt år” i Argentina.

——————————————————————————————————————–

30 januari: En månad har gått sedan jag skrev denna typ av kronologi över Javier Mileis första 20 dagar som president. Mina argentinska sommardagar (december är en sommarmånad i Argentina) innehöll mycket politiskt prat och även bittra nyheter, med orimliga ökningar av bränsle, tjänster och mat.

De “tiktokers” som bor utomlands delar videor som visar att argentinska stormarknadspriser liknar spanska, något som är riktigt allvarligt eftersom minimilönen i Argentina är 175 euros, medan minimilönen i Spanien är 1 000 euros. Jag har själv sett priser på vissa produkter på snabbköpshyllorna som är desamma i Buenos Aires som i Stockholm. Det är ännu mer chockerande när vi tar hänsyn till att Argentina i huvudsak är en producent av råvaror, spannmål, frukt, grönsaker och kött. Den nya regeringen har klargjort att den inte kommer att reglera priserna, inte ens priserna på baslivsmedel. Fri marknad för alla, det är Mileis land.

Argentinska stormarknadspriser liknar nu de spanska, något som är riktigt allvarligt eftersom minimilönen i Argentina är 175 euro, medan minimilönen i Spanien är 1 000 euro.

Det är semestertider och få familjer kan åka till stranden och andra nationella turistmål. Man måste tänka sig för två gånger innan man går på restaurang eller tar en öl med vännerna. Riktmärken har förlorats och inflationen fortsätter att stiga. Vad är det logiska priset på saker och ting? Det är det ingen som vet. När jag gick till tandläkaren tog han betalt i dollar. Det var ett slags välkomnande till landet under Milei-eran: peson blir mindre och mindre värdefull, alla vill tjäna pengar i dollar.

Den 24 januari ägde slutligen den massiva mobilisering som organiserats av facket CGT rum över hela landet mot det tidigare nämnda dekretet och omnibuspaketet som fortfarande diskuteras i kongressen. “Landet är inte till salu” var den viktigaste parollen som ropades på gatorna. Fackföreningarna och andra sociala organisationer uppmanade att lägga ner arbetet och samlas på torgen i de viktigaste städerna. Samma dag skulle jag flyga tillbaka till Stockholm.

Det ställdes in av flygplatsarbetarna som utnyttjade sin rätt att protestera. Syftet med marschen var att varna parlamentsledamöterna och senatorerna för att det arbetande folket är uppmärksamt. Det förekom mobiliseringar i solidaritet även utanför landet, i Latinamerika och i olika städer i Europa. I Sverige uppmärksammades Malmö för att ha organiserat en gatuprotest mot Javier Mileis åtgärder. I Cannes och på andra internationella festivaler varnade internationella kulturarbetare för hotet om att den argentinska kulturen, som är så framträdande, inte får ekonomiska eresurser (avfinansieras?).

Kanske på grund av det folkliga trycket, kanske på grund av bristen på politisk enighet i den lagstiftande församlingen, sköts “omnibuslagen” upp. I skrivande stund förhandlar man fortfarande om dagen för omröstningen. Den kan komma att äga rum i morgon, den sista dagen i årets första månad. Det kommer att bli en intensiv dag, som beräknas ta minst 40 timmar av lagstiftningssessionen. Alla är förväntansfulla. Hur ska regeringen få till ett beslut med bara 38 lagstiftare från sitt parti? Milei hotade med att inte ge pengar till provinserna om deras representanter inte stödde lagen.

Vissa parlamentsledamöter krävde ändringar i vissa artiklar. Högsta domstolen stoppade ändringarna i den arbetsmarknadsreform som ingick i DNU. Resten av texten i DNU förblir i kraft idag. Finansministern meddelade att han kommer att avskilja skattereformen från omnibusförslaget och behandla den vid ett annat tillfälle. Det finns några eftergifter. Men lagen innehåller så många strukturella förändringar att om den går igenom kommer landet att förändras dramatiskt.

Det positiva är att strejken sköt upp mitt farväl och gav mig tre extra dagar med min familj och mina vänner.

Och i dessa tider är kramar i Argentina mycket nödvändiga.