Efter att Mahmoud Khalfi krävt att Sverigedemokraterna ber ursäkt till Sveriges muslimer sparade Richard Jomshof inte på krutet. I ett inlägg på X kallar han imamen en “vidrig islamist” som borde slängas ut ur landet. Ett hot uttalat med Ulf Kristerssons goda minne, skriver Mohamed Nuur.

Richard Jomshof, Sverigedemokratisk riksdagsledamot och f.d ordförande i riksdagens justitieutskott, har i ett offentligt inlägg på X skrivit att imamen Mahmoud Khalfi bör ”slängas ut ur Sverige, med huvudet före”.¹ Detta som svar på att Khalfi, efter att SD presenterat sin vitbok och bett judar om ursäkt för partiets historia av antisemitism, uppmanat partiet att visa samma respekt för Sveriges muslimer och be om ursäkt för den systematiska islamofobi som präglat partiets retorik. 

Det Jomshof uttrycker är inte bara ett politiskt övertramp. Det är ett auktoritärt hot – en verbal statlig våldshandling – riktad mot en medborgare som utövar sina demokratiska rättigheter: att tala, att kritisera och att delta i offentligheten. 

När en person i maktställning hotar en religiös ledare med deportation för att denne efterfrågar ansvarstagande från politiker, är det inte längre bara ord. Det är ett hot som kommer från statens själva kärna.

När en person i maktställning hotar en religiös ledare med deportation för att denne efterfrågar ansvarstagande från politiker, är det inte längre bara ord. Det är ett hot som kommer från statens själva kärna. När en sådan attack sker från en riksdagsledamot, f d ordförande för justitieutskottet och central ideolog inom det största samarbetspartiet till Sveriges regering – då är det inte bara Jomshof som bär ansvar. Det är Ulf Kristersson, statsministern själv.

Sverigedemokraterna må stå utanför regeringen formellt, men deras politik genomsyrar statsförvaltningen, deras företrädare sitter på centrala positioner och deras idévärld sätter tonen för regeringens agenda. De är regeringsunderlag. Därför är Kristerssons tystnad mer än bara undfallenhet – det är ett medvetet val. Ett val att tolerera hat som politiskt verktyg. Ett val att låta SD:s retorik integreras i det officiella Sverige.

I sin vitbok erkänner SD sin antisemitiska historia och partiledaren Jimmie Åkesson bad i Almedalen judar om ursäkt. Det är ett steg i rätt riktning – men samtidigt en skenmanöver. Medan partiet säger sig ha gjort upp med sitt förflutna, fortsätter dess företrädare att sprida hat mot muslimer, systematiskt, i talarstolar, i sociala medier och i intervjuer. De har inte gjort upp med sin människosyn – de har bara bytt mål.

Det Khalfi efterfrågar är inte radikalt. Att alla som utsatts för hat från ett politiskt parti ska bemötas med respekt, inte bara utvalda grupper utifrån vad som är politiskt bekvämt. SD:s svar på detta krav? Ett hot om deportation.

Det Khalfi efterfrågar är inte radikalt. Det är en rimlig och självklar förväntan i ett demokratiskt samhälle: att alla grupper som utsatts för hat från ett politiskt parti ska bemötas med respekt, inte bara selektivt utvalda grupper utifrån vad som är politiskt bekvämt. SD:s svar på detta krav? Ett hot om deportation – inte i kod, inte i omskrivningar, utan i mest våldsamt tänkbara språk: ”med huvudet före”. Detta är inte längre polemik. Det är förföljelse, verbal men inte mindre allvarlig. Politiska makthavare pekar ut medborgare som oönskade, som problem, som hot – inte för vad de gjort, utan för vilka de är och vilka de representerar. 

Denna normalisering av hatretorik mot muslimer sker inför öppen ridå och med Ulf Kristerssons tysta medgivande. I praktiken innebär detta att staten har börjat hota sina egna. Det finns ett namn för sådana utvecklingar. Historien är full av exempel på hur de börjat – och vad de lett till. Demokratins förfall börjar inte med militärkupper. Det börjar med språket. Det börjar med att hatet tillåts flytta in i maktens hjärta. Det börjar med att en riksdagsledamot hotar en religiös ledare – och statsministern låtsas som ingenting.

Sverige står vid en farlig gräns. Om vi tillåter att Jomshofs ord stå oemotsagda accepterar vi också att vissa medborgare inte längre omfattas av samma skydd, samma rättigheter och har samma värdighet som andra. Det är inte imamen Mahmoud Khalfi som borde lämna landet. Det är den människosyn som Richard Jomshof ger röst åt – och den politiska tystnad som gör den möjlig – som borde kastas ut ur svensk politik. Med huvudet före.