Är det för många människor på jorden eller inte? Och kan sambandet mellan antalet människor på jorden och förbrukning av resurser frikopplas från den samtida kapitalismen? I en replik till Frank Götmark varnar nu Hornborg för riskerna med att glömma de globala rättvisefrågorna.  

Givetvis har Götmark rätt i att alltför många fattiga människor inom ett begränsat område medför ekologiska påfrestningar på det området. Det har jag aldrig ifrågasatt.

Vad jag saknade i Götmarks perspektiv var dels frågan om vad som gör människor i stora delar av det globala Syd fattiga, dels insikter om hur ekologiska påfrestningar också i stor utsträckning härrör från resursuttag för export till det globala Nord. Att konstatera att ”utvecklingsländer får skamlöst dåligt betalt” för sina råvaror är bara att skrapa på ytan.

Götmark verkar sakna det globala helhetsperspektiv som erkänner europeiska konsumtionsnivåer och afrikaners fattigdom som sammanhängande delar av vår nykoloniala värld.

Götmark verkar sakna det globala helhetsperspektiv som erkänner europeiska konsumtionsnivåer och afrikaners fattigdom som sammanhängande delar av vår nykoloniala värld.

Låt oss reflektera över luckorna i Götmarks resonemang i tur och ordning. Att jämföra ”förhistorisk utrotning av nästan all megafauna i världen” med vår ”nutida befolknings- och konsumtionsökning” är gravt missvisande. Det första handlar om hur vår art utvecklade språk, jaktvapen och samarbete, det senare om konsekvenser av ett globalt ekonomiskt system. I det första fallet är det rimligt att biologer identifierar de särdrag som gjort vår art så framgångsrik, men i det senare räcker inte biologin till. Här måste vi utgå från vad historiker och samhällsvetare har kommit fram till.

Självklart är människan både biologisk och kulturell, men att tro att det räcker med ett biologiskt perspektiv för att förstå kulturella och ekonomiska processer är naivt. Det stämmer helt enkelt inte att samhällsvetare och kulturhistoriker ”sällan” analyserar utarmningen av biologisk mångfald: det finns en mycket omfattande miljöhistorisk litteratur om just detta. ¹ När det gäller ”Scientists’ warning to humanity” har oron för klimatförändringar, fossilbränsleförbrukning och de rikare ländernas konsumtionsmönster varit minst lika stor som för befolkningsökningen.

Man får intrycket att modern penningekonomi är en del av människans biologiska utrustning.

Jag är naturligtvis mycket väl medveten om att småskalig och hållbar odling minskar i omfattning, men precis som jag skrev bör vi förstå den minskningen som en konsekvens av globala ekonomiska strukturer.

Götmark frågar sig aldrig varför människor som är kapabla till hållbart naturumgänge övergår till destruktiva odlingssystem. Man får intrycket att modern penningekonomi är en del av människans biologiska utrustning. Jag har aldrig föreslagit att pengar behöver ”avskaffas”, däremot att deras räckvidd behöver utformas på nya och mera hållbara sätt. ²

Att ”miljöekonomer” skulle förespråka nedväxt (degrowth) är ännu ett av Götmarks missförstånd. Miljöekonomi är en gren av vanlig neoklassisk nationalekonomi, som aldrig skulle ifrågasätta dess fixering vid ekonomiskt tillväxt.

Att resursförbrukning bestäms av antal människor x genomsnittlig förbrukning per person är en väl etablerad självklarhet. Den så kallade IPAT-ekvationen (Impact = Population x Affluence x Technology), som formulerades redan 1970, uppmärksammade den individuella konsumtionsnivåns betydelse. Det är just med detta som utgångspunkt som jag nämner de väldiga skillnaderna i ekologiskt fotavtryck mellan genomsnittsinvånare i USA och Mocambique.

Att tänka sig att problemet handlar om hur många människor det finns i Afrika är att föreställa sig att avtrycken av vår konsumtion inte sträcker sig utanför landets gränser. Det är att blunda för världsekonomins skriande rättvisefrågor.

Götmark behandlar dessa beräkningar som ren statistik, snarare än som uppfordrande rättvisefrågor. För att kunna ”hejda den ohämmade konsumtionen i rika länder”, som Götmark föreslår, kan vi inte (som han) blunda för hur den globala kapitalismen fungerar.

Götmark konstaterar att det totala ekologiska fotavtrycket är ”dubbelt så högt i Sverige som i Mocambique” (trots att Mocambiques befolkning idag är omkring tre gånger större än Sveriges) och förutspår att ”skillnaden mellan länderna minskar om befolkningen tredubblas i Mocambique fram till år 2100”. Det vill säga: om Mocambiques befolkning blir nio gånger större än Sveriges blir klyftorna mellan ländernas resursuttag mindre. Därför ska vi alltså oroa oss för befolkningsökning i Afrika!

Som om det vore nationers resursförbrukning vi bör jämföra, snarare än individers. Om det genomsnittliga fotavtrycket i Mocambique ökade till hälften av Sveriges, skriver Götmark, blir landets totala fotavtryck oroande stort. Även om han emellanåt tillstår att rika länder som Sverige behöver minska sitt fotavtryck (dock utan att antyda hur det skulle gå till) är det tydligt att han i sina bekymmer om ekologi nästan helt struntar i global rättvisa.

Vad Götmark aldrig nämner är den ojämbördiga världshandelns betydelse både för fattigdomen och för den ekologiska utarmningen i Syd. Som Manfred Lenzen och hans medförfattare visade i en artikel i Nature 2012 måste vi förstå förluster av biodiversitet som ett ”globalt systemfenomen”. ³

Även om han emellanåt tillstår att rika länder som Sverige behöver minska sitt fotavtryck (dock utan att antyda hur det skulle gå till) är det tydligt att han i sina bekymmer om ekologi nästan helt struntar i global rättvisa.

 I dagens globaliserade ekonomi driver den internationella handeln ekologisk utarmning i Syd till följd av konsumtionsmönster i Nord. Författarna nämner Syds export av kaffe, te, choklad, socker, bomull, soja, nötkött, fisk, skogsprodukter, metaller, palmolja, gummi och andra varor. Av de rikare ländernas ”mångfaldsavtryck” (biodiversity footprint) uppstår mer än hälften genom import, medan i mindre utvecklade länder mellan 35 och 60 procent av hoten mot mångfald är kopplade till export. ⁴

Liknande forskningsresultat redovisas i flera andra studier. ⁵ Det har bland annat påpekats att när rika länder avsätter egen mark för naturvård kan det bidra till en förskjutning av miljöbelastning till fattigare länder i Syd, vilket har kallats ”mångfaldsläckage” (biodiversity leakage). ⁶ Världens rikaste länder ”exporterar artutrotning” genom att förstöra 15 gånger mera biologisk mångfald i andra länder än inom sina egna gränser. ⁷

Självklart bör människans belastning på jordens ekosystem minskas, men vi måste begripa att den belastningen till största delen härrör från vår egen överflödskonsumtion i Nord, snarare än från de fattiga människomassorna i Syd. Att tänka sig att problemet handlar om hur många människor det finns i Afrika är att föreställa sig att avtrycken av vår konsumtion inte sträcker sig utanför landets gränser. Det är att blunda för världsekonomins skriande rättvisefrågor.