Regeringen lägger 4 miljarder kronor på att höja ROT-avdraget. Boende subventioneras kraftigt i dagens Sverige – men det är inte byggande för folket, utan konsumtion för de rika. Paradoxalt nog bidrog den svenska välfärdspolitiken till detta, skriver kulturgeografen Åse Richard.

Malin var 87 år när jag träffade henne första gången. Hon bodde då på sjunde våningen i ett hyreshöghus med stora fönster och en fin utsikt. Staden är Uppsala, och den här lägenheten har varit Malins sedan huset byggdes. När hon flyttade hit, då var det 1961, och de så kallade ’rekordåren’ i svenskt bostadsbyggande stod inför dörren. Mellan 1961-1975 byggdes det 1,3 miljoner bostäder i Sverige, bostäder som höjde boendestandarden i landet, samt förvandlade bostadsbrist till ett minne blott. ’Rekordåren’ räknas som den senare delen av ’det svenska bostadsundret’, det vill säga de decennier i mitten av seklet under vilka den bostadsmisär som var en av de värsta i Europa, byggdes bort.

Malin var en del av detta. Hon flyttade från sin trånga och omoderna bostad i centrum precis innan denna revs, och tillsammans med sina tre små barn kunde hon snart stiga över tröskeln till en luftig lägenhet med värme, kylskåp, rinnande vatten, och toalett. Mer än ett halvsekel senare, när jag sitter i hennes vardagsrum för att göra en intervju, tittar hon ut genom fönstret och säger bestämt att ”Jag tänker att jag bor här … det handlar inte om vad jag vill, för här ska jag bo”.

Malin och jag lärde känna varandra på lokala protestmöten. I mitten av 2010-talet aviserade hennes hyresvärd om stambyte, och i området grodde en oro. Grannar träffades på möten och anordnade manifestationer på torget. På andra håll i staden hade renovering lett till kraftiga hyreshöjningar, och begreppet ’renovräkning’ hade sedan några år tillbaka dykt upp i såväl media som i samtal med vänner och mellan grannar. ’Renovräkning’ är en sammansättning av orden ’renovering’ och ’vräkning’. Det började användas av boende, bostadsaktivister och forskare i Sverige år 2013 och satte ljus på ett allt vanligare fenomen, nämligen hur en storskalig renovering av hyreshusområden leder till såpass kraftiga hyreshöjningar att de som bor där inte har råd att bo kvar. Malin berättade om sin oro över att kanske behöva flytta, men också om en frustration över att inte bli tillfrågad om sina behov och önskemål. De lokala protester mot renovräkning som på senare år hörts från drabbade bostadsområden ifrågasätter dock sällan behovet av renovering i sig, utan riktar snarare in sig på dess omfattning, med krav på inflytande och på rätten till en varsam process.

Rekordårens hus har under flera decennier stått utan vare sig löpande underhåll eller adekvat upprustning Malin och hennes grannar emotsatte sig inte heller en renovering, tvärtom, de välkomnade den. Det var på tiden! Boverket rapporterade redan år 2003 att de bostäder som byggdes mellan 1961-1975 generellt sett är av god kvalitet men att de efter många år av eftersatt underhåll hunnit samla på sig ett omfattande och resurskrävande behov av upprustning.¹

Nationella krav på energieffektivisering spetsade till situationen, och sedan 2013 har över en halv till en miljon hyresbostäder i Sverige genomgått renovering i någon form. Ingen vet exakt. Trots att behovet var känt sedan länge har detta stora projekt inte föregåtts av någon statlig utredning, och heller inte mötts upp av något substantiellt ekonomiskt stöd. Ingen utvärdering har gjorts. Boverket varnade 2014 för att renoveringarna av rekordårens hyreshus riskerade att leda till fördjupad segregation och ett ökat behov av försörjningsstöd. ² Hyresgästföreningen visade tidigt på hur upp till en tredjedel av hyresgästerna i Göteborg riskerade att behöva flytta.³

I höghusen på andra sidan gatan från Malins lägenhet gick hyran upp med 70 procent, och hon berättade om flera före detta grannar som flyttat.

I höghusen på andra sidan gatan från Malins lägenhet, hus som hon ser från sitt vardagsrumsfönster, där gick hyran upp med 70 procent, och hon berättade om flera före detta grannar som flyttat. Hon tycker att de renoveringar som görs skjuter in sig på fel saker, hon är frustrerad över att inte ha blivit tillfrågad om behoven, uttrycker en oro över att kanske behöva flytta, samt berättar om känslan av att ha förlorat kontrollen över sitt hem. Hyresgäster i andra delar av landet har flera gånger lyft just detta – att renoveringarna förstör människors hem. Banderoller med ’Deras Hus Våra Hem’ har synts i stadsdelar som Pennygången, Vita Björn, Högdalen, Husby, Gränby, Kviberg, Bergshamra, Eriksberg, Mariehem med flera. De vecklas ut som en direkt reaktion emot hotet om renovräkning, men också emot andra relaterade nutida problem som t ex stigmatiseringen av miljonprogrammets bostadsområden, emot en allmän kommodifiering av hus och bostad, och emot den urlakning av hyresgästers rättigheter som kommit med de senaste decenniernas omreglering av bostadspolitiken.

PARADOXER I DET SVENSKA BOSTADSUNDRET
Berättelsen om ’det svenska bostadsundret’ som nämndes i inledningen är känt långt utanför landets gränser. Den envisa övertygelsen i Malin citat ovan – om att den hyresrätt hon erbjöds i början på 1960-talet var hennes, och att här ska hon bo – speglar en välfärdspolitik som syftade till att skapa ett tryggt och anständigt boende för hela befolkningen, oavsett klass, en ambition som kom att inkludera bland annat besittningsrätt och en stark ställning för hyresgäster.⁴

Det var alltså inte äganderätten som var grund för ens möjlighet att bli bofast för den som så önskade, utan även den som hyrde kunde betrakta bostaden som sin. Bostaden och byggandet av ett högkvalitativt bostadssystem spelade en central roll för formandet av den svenska välfärdsstaten – dels som en följd av efterkrigstidens behov av investeringar, dels som svar på trycket från en alltmer organiserad arbetarklass vilken krävde bättre boendeförhållanden. Den byggda miljön i landet genomgick en omvandling där bostadsbrist och undermålig boendestandard omvandlades till en situation där i stort sett hela befolkningen, liksom Malin, kunde kliva över tröskeln till värdiga bostäder av god kvalitet. Till och med mer än så, 1980 hade nästan hälften av Sveriges hushåll tillgång till två bostäder, förutom den permanenta även ett fritidshus att åka till under ledigheter och semester.

1980 hade nästan hälften av Sveriges hushåll tillgång till två bostäder, förutom den permanenta även ett fritidshus att åka till under ledigheter och semester.

Sett i backspegeln framträder det som en paradox, att ’det svenska bostadsundret’ kommit att utgöra grund för den djupa boendesegregation som präglar dagens svenska städer. Hus som byggs står kvar länge, och trender i stadsmiljön är långsamma till förändring. Under de svenska välfärdsåren skapades förvisso ett av världens mest kvalitativa bostadsbestånd, men samtidigt byggdes det in en flerdimensionerad segregation i städerna. Arbetsplatser och bostadsområden förlades till olika ställen i staden. Stadskärnorna revs och arbetarklassen flyttades till utkanterna medan kontor och handel fyllde landets centrum. Dessutom hölls de tre upplåtelseformerna noga isär geografiskt, det vill säga områden med villor, bostadsrätter och hyresrätter byggdes skilda åt.⁵

Sett i backspegeln framträder det som en paradox, att ’det svenska bostadsundret’ kommit att utgöra grund för den djupa boendesegregation som präglar dagens svenska städer.

Staten ordnade med goda ekonomiska förutsättningar, stöd som på den här tiden riktade in sig främst på produktionsfasen. De fördelaktiga villkor som erbjöds byggföretagen, vilka i de flesta fall drevs i privat regi, ställde också krav på hög kvalitét samt att respektive projekt höll sig till endast en upplåtelseform. För att få ta del av det statliga stöd som erbjöds fick olika typer av boenden, och människorna som var tänkta att bo där, inte blandas. Arbetare, som Malin, fick ’plats att drömma’ i den lägenhet hon fått sig tilldelad av den kommunala allmännyttan, medan medelklass och grupper som hade det lite bättre ställt kunde köpa sig en bostadsrätt, radhus eller villa. Idag, efter decennier av omreglering och marknadsanpassning, en omreglering som diskuterats nyligen av Natalio Barzán här i Parabol, fungerar denna cementerade rumsliga separation paradoxalt nog som fond för den fördjupade sociala bostadssegregation som sedan 1990-talet satt en allt starkare prägel på det svenska samhället. Staten lägger än idag stora resurser på bostadsförsörjningen, men med ett fokus som har skiftat från att stödja produktion till att premiera konsumtion.⁶

Istället för att ställa krav på byggprocessen och därmed påverka kvalitét och omfattning läggs idag resurserna i första hand på konsumtion av bostäder – det vill säga omfattande ränteavdrag och ROT-bidrag som riktas till bostadsrätts- och villaägare.

Sverige har sedan decennier tillbaka stegvis nedmonterat den sociala bostadspolitiken vilken präglade välfärdens årtionden och har därmed låtit marknadens logik och praktik ta allt större plats. Istället för att ställa krav på byggprocessen och därmed påverka kvalitét och omfattning läggs idag resurserna i första hand på konsumtion av bostäder – det vill säga omfattande ränteavdrag, ROT-bidrag och annan ekonomisk politik som riktas till bostadsrätt- och villaägare. En politik således, som gynnar den som äger sin bostad (eller kan ta stora lån för att köpa en).

När bostaden på detta sätt kommit att behandlas alltmer som en vara än som den grund för reproduktion, välmående, och för att få vardagen att gå ihop som den ju faktiskt borde vara, för alla, har bostadsojämlikheten i landet fördjupats. Startskottet kom redan 1968, då pristaket vid försäljning av bostadsrätter lyftes bort. Innan dess var det inte tillåtet att sälja sin bostad med vinst. Därefter har politiska reformer, skatter och bidrag konsekvent premierat det ägda boendet över det hyrda, och efter att bostadspriserna började skjuta i höjden under 1990-talet har dessa varit drivande i en generell ökning av ekonomisk och social ojämlikhet i landet samtidigt som den rumsliga segregationen och bostadsojämlikheten fördjupats.⁷

Startskottet kom redan 1968, då pristaket vid försäljning av bostadsrätter lyftes bort. Innan dess var det inte tillåtet att sälja sin bostad med vinst.

Urbangeografen Susan Smith har understrukit att “alla sammanslutningar av plats, människor och kultur är sociala och historiska skapelser som ska förklaras, inte ges naturliga fakta”.⁸ Det hon pekar på här, det är att vi behöver hålla ögonen på såväl den historiska som den geografiska kontinuiteten för att förstå de politiska konflikter kring boendet och bostadsförsörjningen som präglar vår nutid. Den svenska välfärdsstaten balanserade på inre spänningar vilka förstärkte och upprätthöll grundläggande skillnader mellan grupper i samhället. Det isärhållande som cementerades geografiskt genom ’det svenska bostadsundret’ har kommit att fördjupas de senaste decennierna, som en följd av omreglering och nyliberal politik.

Barzán lyfter i sin essä i Parabol ett talande exempel när han kopplar ihop aktuella regeländringar vilka ger rätt att bygga rum utan fönster och ljusinsläpp, med liknande krav som lyftes fram av byggföretagen för hundra år sedan. Det svenska bostadsundret låg då fortfarande ett par decennier bort, och bostadsförsörjningen skedde till stor del på marknadens villkor. 1930-talet inbegrep krav från fastighetsägarna, men också ett tryck från en allt mer organiserad arbetarklass. Bostadsmisären i landet var djup. Kravet på en socialt hållbar bostadspolitik växte. En rent kapitalistisk bostadspolitik skulle inte – vare sig då eller nu – bygga bort bostadsbristen, även om regler för kvalitet och boendestandard (för arbetarklassen) minskas till ett minimum.⁶

Det högkvalitativa bostadsbestånd som uppfördes under efterkrigstiden byggdes förvisso av privata bolag vilka enligt kapitalistisk logik var menade att generera vinst, men gjorde så inom ramen för en politik som satte gränser, gav fördelaktiga lån, krävde kvalitet, och som förde en aktiv markpolitik för att undvika spekulation. Den kompromiss mellan arbete och kapital som präglade den svenska välfärdsstaten avspeglas än idag i en byggd miljö präglad av en internationellt sett mycket hög kvalitet, grönytor, ljus och rymd, men paradoxalt nog också av en rumslig segregation där klasser skiktas och hålls isär. Det är dock viktigt att påminna om, att de åtskillnader som cementerats i den byggda miljön under välfärdsårens bostadunder inte skulle ha undvikits genom färre kvalitetskrav och minskade statliga stöd för produktion.⁹

Ett exempel på hur det ägda premieras är regeringens aktuella beslut att tillfälligt höja ROT-avdraget till femtio procent, en insats som beräknas kosta över 4 miljarder kronor.

Nyliberal politik har under flera decennier premierat det ägda boendet, samtidigt som hyresgäster behövt leva med eftersatt underhåll, sämre service, renovräkning och allt högre hyror. Ett mycket aktuellt men långtifrån isolerat exempel på hur det ägda premieras är regeringens aktuella beslut att tillfälligt höja ROT-avdraget till femtio procent, en insats som beräknas kosta över 4 miljarder kronor.¹⁰

De som köpte sin bostad på 1990-talet eller tidigare har sett värdet skjuta kraftigt i höjden. Samtidigt har hyresgäster fått betala priset för detta, genom en hyrespolitik som konsekvent pekat i en annan riktning.

Dagens svenska städer är djupt segregerade, det vill säga präglade av mycket tydliga skillnader i hur människor bor – skillnader som är tätt sammantvinnade med klass och etnicitet. För de grupper vilka rasifieras som ”icke-svenska” är hyresrätt den vanligaste boendeformen, medan områden med bostadsrätter domineras av den vita arbetar- och medelklassen. De mest välbärgade bostadsområdena bebos i allt större utsträckning av rika, vita svenskar.¹¹

Det här är inga slumpmässiga mönster, och forskningen visar på en historisk kontinuitet i de processer som skapat denna uppdelning längs geografiska, ekonomiska och sociala linjer. Idag lever många låginkomsttagare i djupt stigmatiserade hyresområden vilka i media framställs som ”osvenska”, problemfyllda, farliga och brottsgenererande.¹² Det är i detta bostadssystem, med sina redan djupa geografiska och sociala klyftor, som det senaste decenniets många hundratusentals renoveringar slagit ned. Renovräkning vidgar klyftorna, fördjupar boendesegregationen, och skapar svårigheter för hyresgäster som på så många sätt redan har en utsatt situation i samhället. ¹³

I slutet av 2010-talet samlades Malin och hennes grannar på det lokala torget. Det var första gången i sitt liv som hon deltog i en manifestation. Malin skrev ’Varsam Renovering’ på en bit kartong, och höjde rösten för att kräva sin och sina grannars rätt till det de betraktar som sina hem. Renoveringar i bostadsrätt skiljer sig tydligt från dem hyresrätt, bland annat allt vad gäller möjlighet till inflytande, renoveringens omfattningar och de påföljande förändringarna i boendekostnad. Det är mycket ovanligt att boende tvingas flytta av ekonomiska skäl efter en renovering i bostadsrätt.¹⁴

Hyresgäster, å andra sidan, ges inte inflytande över processen, och de kraftigt höjda hyrorna som ofta blir följden av en renovering leder till påtvingad omflyttning, trångboddhet och ökad marginalisering. Den politik som så länge premierat det ägda boendet framträder här smärtsamt tydligt. Att det vecklats ut banderoller med texten Deras Hus Våra hem på förortstorgen, att grannar samlas och att Malin 87 år gammal för första gången i sitt liv lyfter sitt plakat med krav på varsamhet är inte överraskande: Renoveringen av rekordårens flerbostadshus pågår i en samhällelig kontext vilken vuxit fram under lång tid. Som motreaktion ser vi nu hur hyresgäster själva, lokalt, går ut och emotsätter sig den process som fördjupar orättvisan i ett redan skevt boendesystem.

Utan att hamna i en romantiserande nostalgi för det som har varit, eftersom även det pre-nyliberala bostadsregimen i Sverige inbegrep problematiska aspekter ur ett rättviseperspektiv, är den nuvarande modellen rena katastrofen. Staten har dragit tillbaka allt sitt ansvar för ett rättvisesträvande bostadssystem, och många grupper befinner sig utanför bostadsmarknaden. När Malin flyttades från sin omoderna bostad på 1960-talet fanns det en statlig och kommunalt organiserad plan. Välfärd och boendekvalitet stod i centrum för rekordårens bostadsbyggande. Hon ägde inte sin bostad men hon ägde ju sitt hem. Numera är den rättigheten borttagen från hyresgäster. Det som gäller är privat egendom, du äger inte bostaden, vilket hyresvärdar hävdar allt oftare när de bemöter boendes krav på en varsam renovering. För hyresgäster håller hemmet på att förlora sin betydelse samtidigt som det inte finns någon alls som tar det övergripande ansvaret för den sociala skada som renovräkning orsakar. I det här läget är det en nödvändighet att uppmärksamma och ta till vara på den bostadsorganisering som skapas som reaktion, men som så lätt viftas bort under stigmatiseringens mörka skugga.