Svenska politiker tycks inte veta vad de gör. Vi har övergett en försiktig och intelligent politik som gav oss fred i 200 år. Vi sänder krigsförband till andra länder, utan att skänka en tanke åt om vår egen klena militära organisation och militära beredskap har råd med det. Vi borde istället högt förklara att vi inte har avsikt att angripa någon, skriver Ander Björnsson.

Med Sveriges Nato-inträde för litet mer än ett år sedan blev Sverige mer osäkert än tillförne. Under flera år hade landets politiska och militära elit förberett sig för ett avsteg från och ett farväl till en klok och beprövad säkerhetspolitisk orientering som gett oss två hundra år av fred. Dessa två hundra år av fred markerar ett historiskt framsteg. Tidigare var krig regeln och fred undantaget. Efter 1812 blev det tvärtom. Sedan kom den andra svängningen: tillbaka till kriget och krigshotet som normaltillståndet. Vi gick över från säkerhetspolitik till osäkerhetspolitik.

Hur då? Svaret är enkelt. Genom att i högtidliga former ansluta vårt land till ena sidan i en latent stormaktskonflikt blev vi ytterst sårbara. Vi drog på oss en fiendskap med ett land som vi haft goda relationer med under en mycket lång tid. Vi älskade inte detta land, Ryssland, vare sig dess interna styre eller dess utrikespolitiska ambitioner, men vi gjorde vad vi kunde för att stå på god fot med det landet. Å andra sidan hade vi inga nära vänner – stater har inte vänner, de har intressen – men däremot återförsäkringar hos makter som skulle ha kommit oss hjälp om något hade krånglat.

Genom att i högtidliga former ansluta vårt land till ena sidan i en latent stormaktskonflikt blev vi ytterst sårbara. Vi drog på oss en fiendskap med ett land som vi haft goda relationer med under en mycket lång tid.

Så var det under hela Sveriges långa fredsperiod under 1800- och 1900-talet. Vi kunde känna sympatier för grannar och även för folk i andra delar av världen, men grunden var att vi inte skulle dras in i något som inte främjade våra egna nationella intressen. Det fungerade. Så är det inte längre. Vi förbereder nu svenskarna mentalt för att utkämpa ett krig, i närtid eller rentav nutid. Vi stödjer ekonomiskt och militärt ett land som befinner sig i krig. Förbudet mot vapenexport till krigförande gäller inte mera. Vi sänder krigsförband till andra länder, utan att skänka en tanke åt om vår egen klena militära organisation och militära beredskap har råd med det.

DCA-avtalet om praktiskt försvarssamarbete med USA blev en logisk följd av denna modell. Om vi ger bort försvarskapacitet, kan det förefalla rätt naturligt att vi utan alltför stora kostnader importerar krigare till sjutton amerikanska baser på svensk mark. Man måste fråga: Gäller denna överenskommelse verkligen? Vad som nu händer med ett pågående strategiskt systemskifte i Washington och Pentagon, står inte alldeles klart – det är i själva verket mycket osäkert. Denna osäkerhet förstärks av vår självvalda osäkerhetspolitik. En aspekt av detta är att själva Nato, militäralliansen som vi lånade ut vårt nationella oberoende till, kan rämna. Då har vi mycket litet att falla tillbaka på, sedan vi satsat allt på ett kort. I själva verket: har inte den transatlantiska länken – Peter Hultqvists älsklingsmetafor – visat sig vara ett kvalificerat önsketänkande?

Vi drogs inte in i Krimkriget mellan Ryssland på ena och England och Frankrike på andra sidan i mitten av 1800-talet, trots att våra farvatten i Östersjön då var involverade.

Jag vill understryka hur insiktsfullt svenska regeringar och politiker av olika schatteringar under två hundra år förstod och hanterade småstaten Sveriges många gånger utsatta belägenhet. Vi drogs inte in i Krimkriget mellan Ryssland på ena och England och Frankrike på andra sidan i mitten av 1800-talet, trots att våra farvatten i Östersjön då var involverade. Vi kunde hålla oss utanför 1900-talets båda världskrig med sunt förnuft och förmåga att kompromissa. Aktivister och krigsromantiker hölls på mattan. Idag är det de som fattar besluten. Det är en avgörande skillnad. Inom socialdemokratin fick aktivismen aldrig överhanden. Fredsivrare var alltid väl synliga där. Men inte längre.

Det betyder inte att allt var välbetänkt. 1925 års försvarsbeslut, med masslakten av militära arméförband, var förhastat, men det kan inte mäta sig med den förödelse som försvarspolitiker ur alla läger åstadkom på 90-, 00- och början av 10-talet, när de tömde våra militära förråd, sålde ut vår nationella beredskap och avvecklade värnpliktsinstitutionen som varit ett kitt mellan befolkning och försvarsmakt. Befästningar skrotades, kustförsvaret försvann, marin- och flygstridskrafter bantades till oigenkännlighet. Samtidigt antogs en ny militär doktrin som inte längre var defensiv till sin karaktär utan som skulle verka avskräckande genom att våra – fåtaliga – trupper ska kunna gå till attack utanför rikets gränser.

Först rustade de ner försvaret, sedan retade de upp ryssen. Det var dåraktigt och ger ett klart underbetyg.

Ledande beslutsfattare och opinionsbildare, liksom nyhetsförmedlare och det lägre kommentariatet, vilka alla predikat russofobi från sina talarstolar och pulpeter under lång tid, står nu handfallna. Först rustade de ner försvaret, sedan retade de upp ryssen. Det var dåraktigt och ger ett klart underbetyg. Med Nato-vurmen och den sedermera anslutningen till Nato ställde de upp en plan A (med Natofördragets artikel 5, som är en renodlad gummiparagraf), men utan att ha någon plan B. Det var ett brott mot kalla krigets säkerhetstänkande: bakom svensk alliansfrihet i fred som syftade till neutralitet i krig, alltså plan A, fanns alltid en plan B som innefattade undsättning från stater som liknade oss, politiskt, kulturellt, ekonomiskt, vid anfall mot vårt land. Nu har vi ingenting. Nu talas det på fullt allvar i medierna om en nordisk militär union utrustad med egna kärnvapen. Hur många statliga utredningar har föregått det förslaget? Det är ren äventyrspolitik. Om detta är plan B, eller upphöjs till plan A, då är vår undergång säkrad.

Lägg till detta att ”fredsprojektet” EU har blivit ett krigsprojekt.

Det är klart att Sverige i nuvarande läge måste se om sitt hus, en följd av en självförvållad osäkerhetspolitik. Men också detta bör ske med eftertanke. Efter Sveriges krigsnederlag mot Ryssland 1809 såg den nye regenten Karl Johan till att avrusta den överstora och ineffektiva krigsmakten, för att lägga resurser på ”näringarna”, som det då hette – idag skulle vi säga ”välfärden”. Hans fredspolitik var förutsättningen för att detta skulle gå i lås och Sverige få igång sin ekonomiska tillväxt.

Det är klart att Sverige i nuvarande läge måste se om sitt hus, en följd av en självförvållad osäkerhetspolitik. Men också detta bör ske med eftertanke.

Idag, när det är försvaret som behöver växa, kan man inte skära väldigt mycket i välfärden (det har ju redan skurits, men kanske kan den övergenerösa föräldraförsäkringen reduceras till hälften) för att få loss pengar till militären och till krigsindustrin. I annat fall, om man skär för mycket, kommer man att skapa spänningar inom befolkningen och minska den folkliga försvarsviljan. Karl Johan-linjen idag skulle kunna lyda: återupprusta men med måtta, behåll manskap och materiel inom landet, låt resurserna gå primärt till territorialförsvaret, inför värnskatter, låna till upprustningen på olika marknader, inklusive enskilda medborgare (alltså försvarsobligationer), vilket kommer att gå mycket bra med tanke på rikets sunda statsfinanser.

Jag tror att ett huvudspår för svensk försvars- och säkerhetspolitik nu och framöver bör vara: Sverige hotar ingen och deltar inte i angrepp på andra. Om vi angrips försvarar vi oss med alla de medel som står oss till buds, framför allt det egna folkets värnkraft. I utrikespolitiken: avspänning istället för avskräckning. I försvarspolitiken: allmän värnplikt, med betoning på både allmän och plikt. Detta skulle vara i överensstämmelse med svensk tradition – eller en återgång till den traditionen – och ge oss optimal handlingsfrihet när det geopolitiska landskapet i den nära och fjärran omvärlden håller på att kraftigt omgestaltas, varje månad, varje vecka, varje timme. Handlingsfrihet fordrar stabilitet, inte skakighet.