Daniel Sahlén svarar Irmak Mertens: Museer är inte turistattraktioner utan är främst till för de som bor här – därför är inte engelska huvudspråket. Dessutom är de museer hon nämner inte typiska – på Nordiska Museets nya utställning Nordbor vimlar det av artefakter, nästan för många.

Irmak Mertens publicerade tidigare i år en essä i Parabol med reflektioner från utställningar från tre museer i Stockholm, Varför är svenska museer så dåliga? Mertens lyfter flera intressanta observationer, men jag är inte helt överens med hennes kritik. Hennes text behandlar utställningar på Etnografiska museet, Medelhavsmuseet, och Vikingamuseet. Det senare är inget egentligt museum, det saknar egna samlingar och är mer en upplevelsemiljö med fokus på vikingatiden. Mertens reflektioner fokuserar främst på innehållet från vissa utställningar på Etnografiska museet och Medelhavsmuseet, inte på museet som helhet. Hon skriver själv att hon inte har besökt alla museer i Sverige, bara i Stockholms län finns det över 100 museer (om vi inte räknar alla mindre lokala museer).

Mertens diskuterar två brister hon ser på museer i Sverige med reflektion från ovan nämnda museer – att information i utställningen endast delvis presenteras på engelska och saknad av föremål från museets samlingar i utställningen. Hon ställer inledningsvis frågorna: var finns samlingen? Och varför finns inga översättningar?

Mertens lyfter flera intressanta observationer, men jag är inte helt överens med hennes kritik. Hennes text behandlar utställningar på Etnografiska museet, Medelhavsmuseet, och Vikingamuseet. Det senare är inget egentligt museum, det saknar egna samlingar och är mer en upplevelsemiljö med fokus på vikingatiden.

Hon inleder med att diskutera varför information på engelska inte är mer frekvent förekommande och menar att detta gör utställningen otillgänglig. Något hon främst diskuterar i anslutning till tre tillfälliga utställningar på Medelhavsmuseet och en tillfällig utställning på Etnografiska museet, ¡Viva México!. Utställningen Viva Méxicooch en av utställningarna på Medelhavsmuseet var tyvärr stängda när jag besökte museerna för några veckor sedan, varför jag endast kommer att lyfta Nakba – Palestinska berättelser från 1948 och Judarna i Egypten på Medelhavsmuseet.

Utställningen Nakba består av några videoinstallationer och texter och presenteras parallellt på svenska och arabiska. Det finns även handouts i pappersformat som ger en inledning till utställningen på engelska. Utställningen Judarna i Egypten består i hög grad av föremål från museets basutställning samt videopresentationer. Delar av utställningen presenteras på svenska och engelska, vissa delar bara på svenska eller engelska, men även på hebriska.

Mertens poängterar att stora delar av innehållet är otillgängligt om man inte kan svenska och efterfrågar att mer information även borde presenteras på engelska, på plats eller digitalt. Jag kan hålla med och som Mertens resonerar i dagens digitala samhälle så är det fullt möjligt att även presentera informationen på engelska och ytterligare språk. Mertens kritik riktas också mot hela Medelhavsmuseet och svenska museer allmänt, men jag delar inte bilden att svenska museer systematiskt inte skulle presentera sina utställningar på engelska. Medelhavsmuseets basutställningar är både på svenska och engelska, vilket inte alls är ovanligt på större museer och större utställningar. Stadsmuseet öppnade för en tid sedan en tillfällig utställning om sekelskiftets Stockholm. Här går det att ta del av utställningen både på svenska och engelska.

Jag delar inte bilden att svenska museer systematiskt inte skulle presentera sina utställningar på engelska. Medelhavsmuseets basutställningar är både på svenska och engelska, vilket inte alls är ovanligt på större museer och större utställningar.

Valet av språk handlar också om prioriteringar, vilka språk vill vi berätta vår historia på och till vem. På ett svenskt museum är svenska naturligt, men i Sverige har vi också flera nationella minoritetsspråk, ska de inkluderas? Utställningarna på Medelhavsmuseet ger två perspektiv på palestiniers och judars historia i Mellanöstern och enligt min tolkning skapats för att öppna en dialog om den pågående konflikten i Gaza. Den riktar sig till människor som bor i Sverige och som vill förstå konflikten bättre, eller till människor som nu bor i Sverige med en bakgrund i Israel eller Palestina.

Det går naturligtvis att argumentera att användandet av engelska skulle öppna upp innehållet än mer även för personer från den gruppen, men att skriva på engelska skulle främst ses som att innehållet skulle riktades mot turister och tillfälliga besökare. Kanske skulle användningen av arabiska och hebreiska i båda utställningarna vara ett tydligare grepp för att skapa intresse för innehållet hos dessa två grupper.

Mertens andra del av kritiken handlar om bristen på föremål från samlingar och mängden text som används i utställningen. Denna kritik bygger främst på två utställningar på Etnografiska museet, tidigare nämnda Viva México och Yokai – Japanska väsen, samt Vikingamuseet. Som jag nämnde tidigare så är Vikingamuseet inget egentligt museum om vi följer ICOMs definition av vad ett museum är.

Jag kan nämna flera museer som på ett bra sätt visar upp sina samlingar, men kanske är Nordiska museets nya basutställning Nordbor ett av de bästa exemplen på detta.

Yokai är japanska sagoväsen som har en viktig roll i japanska folklivstraditioner och används flitigt i populärkulturen i till exempel dataspel och mangaserier. Mertens frågar sig varför Etnografiska museet inte i högre grad visar föremål från sin egen samling i utställningen utan i stället använder stora avsnitt av text för att berätta. Mertens gör igen ett allmängiltigt påstående att detta är typiskt för svenska museer, att inte visa upp föremål från samlingarna och göra texttunga utställningar. Jag kan nämna flera museer som på ett bra sätt visar upp sina samlingar, men kanske är Nordiska museets nya basutställning Nordbor ett av de bästa exemplen på detta. Här visas tusentals föremål från Nordiska museet upp, nästan så att det blir före mycket föremål även för oss som är vana att gå på museer.

Det kom tidigare en reaktion på museer i Sverige och många andra länder mot att bara visa upp föremål utan att sätta dessa i en kontext. Historiskt hade museer en stark tradition att lägga upp föremål kronologiskt i montrar där yxa efter yxa visades upp, utan att detta berättade något om människorna eller samhällena som använt dessa yxor. Under senare decennier har därför större fokus lagts på att museiutställningar ska bestå av föremål som kompletteras med text och media, som sätter materialet i ett sammanhang. Naturligtvis har även dessa uttrycksätt ifrågasatts och nu kan vi se en tendens mot utställningar som är vackra rent estetiskt. Utställningarna har en tilltalande design, men då tycker jag personligen att mycket av kunskapen går förlorad.

Jag tycker att Mertens i sin kritik missar en viktig funktion av ett museum. Ett museum är inte främst ett besöksmål för turister, utan museer är kunskapsinstitutioner som fyller en viktig roll för att skapa intresse och kunskap om vårt materiella och immateriella kulturarv.

Yokai är en tillfällig utställning som berättar om en kulturyttring från Japan, utställningen har skapats som en upplevelse och har enligt min tolkning riktats framför allt mot en yngre publik med intresse av manga och dataspel. På museet finns även, vilket Mertens lyfter, utställningen Magasinet som är mer av en basutställning som visar upp föremål från Etnografiska museets samlingar och gör just det som Mertens efterfrågar, visar upp föremål som finns i deras samlingar. Syftet med Yokai är skapa något utöver detta.

Mertens skriver att ”Museer samlar in, bevarar och visar artefakter”. Nej, detta är en ganska snäv definition av ett museum. Ett museum enligt ICOMs definition ”forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv” och ”erbjuder allsidiga upplevelser för utbildning, nöje, reflektion och delning av kunskap.” Jag tycker att Mertens i sin kritik missar en viktig funktion av ett museum. Ett museum är inte främst ett besöksmål för turister, utan museer är kunskapsinstitutioner som fyller en viktig roll för att skapa intresse och kunskap om vårt materiella och immateriella kulturarv. Museer som institution i Sverige har enligt SOM-institutet högt förtroende bland svenskar, högre än universiteten och har därför goda förutsättningar att skapa en dialog med sina besökare om viktiga samhällsfrågor.

För att göra utställningar och programverksamhet på museer tillgänglig har språket en viktig funktion. Men är verkligen engelska det språk som vi når flest med, om vi bortser från språkets barriär? Syftet med ett museum är inte bara att visa upp föremål från den egna samlingen. Det är snarare att skapa en upplevelse av ett kunskapsinnehåll, få människor intresserade av kunskap.