Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA. Detta har lyfts som ett problem av nyliberala ekonomer i Financial Times. Men vad är botemedlet? Mer nyliberalism, menar Financial Times. Snarare en ny skattepolitik för omföredelning, menar Mats Alexandersson och skissar på ett förslag.

I en artikel om Sverige i Financial Times av ekonomen Ruchir Sharma, vilken fritt översatt lyder ”Sverige: ett socialistiskt paradis översvämmande av miljardärer” utmanar Sharma den i vår nyliberala värld vedertagna uppfattningen om Sverige som ett socialistiskt jämlikhetsparadis genom att framhålla vår förvånansvärt höga koncentration av dollarmiljardärer per capita.¹ Sharma nämner 45 dollarmiljardärer i Sverige från affärstidningen Forbes lista “The World’s Billionaires”, en siffra som till och med överträffar USA.

Sharmas centrala argument är att denna snabba tillväxt av miljardärernas andel av BNP är en varningssignal för potentiell social oro och en anti-kapitalistisk revolt, som en konsekvens av den moderna kapitalismens förvrängningar. Om det ändå hade varit så väl! Sverige har varken arvsskatt eller förmögenhetsskatt, vilket särskiljer landet från många andra europeiska länder. Sveriges bolagsskatt är lägre än snittet i Västeuropa och lägre än i de flesta länder med arvsskatt.² Kan det ha något med saken att göra?

Sverige har varken arvsskatt eller förmögenhetsskatt, vilket särskiljer landet från många andra europeiska länder. Sveriges bolagsskatt är lägre än snittet i Västeuropa och lägre än i de flesta länder med arvsskatt.

Nu är inte Sharma någon vänsterextrem kommunist utan har arbetat hela sitt liv som finansman och skribent, framför allt i USA. När han nu varnar för social oro använder han Sverige som ett exempel på en global trend som över tid potentiellt kan hota kapitalismen. Även om risken för social oro i Sverige framstår som enormt överdriven, spelar utvecklingen mot ökad monopolisering, politikernas strävan efter att bli miljonärer på att tjäna kapitalet och fackföreningarnas rädsla för att konfrontera kapitalismen, stor roll för hur vänstern i Sverige måste agera. En minskad privatisering och en radikalt ökad beskattning av de rika är bara ett första steg vi borde enas kring.

Förvrängd kapitalism och dess följder
Sharmas analys i artikeln om Sverige kan förstås bättre i ljuset av hans bredare verk, som exempelvis boken ”What Went Wrong with Capitalism” som kom ut förra året. Hans grundläggande premiss är att den moderna kapitalismen har blivit djupt förvriden. Inte på grund av brist på statlig inblandning, utan snarare på grund av för mycket statlig intervention och en utbredd ”stödkultur” (bail out culture). Det syftar naturligtvis på en situation eller ett mönster där stora företag, banker eller ibland till och med hela ekonomier, förväntar sig eller systematiskt får ekonomiskt stöd från staten när de hamnar i svårigheter eller står inför konkurs.

Enligt Sharma har regeringar och centralbanker under ett sekel utökat sin roll i ekonomin på alla tänkbara sätt genom ökad offentlig konsumtion, omfattande regleringar och storskaliga finansiella räddningspaket vid ekonomiska kriser. Något jag försökt förklara i en tidigare artikel här i Parabol. I Sharmas upp-och-nedvända värld är det inte monopolkapitalisterna, bankerna och de extremt rika, som har format statsapparaten till sin egen leveransorganisation ur vilken man kan kräva räddning, utan statens ständiga inblandning har haft oavsiktliga men djupgående konsekvenser.

Sharma beskriver detta som en modell där risker socialiseras genom dyra statliga garantier, vilket visar sig som bidrag för de fattiga, förmåner för medelklassen och kvantitativa lättnader för de rika. Detta system, menar han, gör kapitalismen mindre rättvis och mindre effektiv. Som ett resultat av dessa förvrängningar har produktiviteten och den ekonomiska tillväxten minskat drastiskt. Detta krymper den ekonomiska kakan för alla och späder på folkligt missnöje.

Sverige har en av de högsta andelarna miljardärer per capita. Detta, i Sharmas ögon, är inte ett tecken på en frisk kapitalism, utan snarare en manifestation av de förvrängningar han beskriver.

I sin artikel om Sverige använder Sharma vårt land som ett framstående exempel på denna globala trend. Han pekar på att trots Sveriges “socialistiska” rykte, har landet en av de högsta andelarna miljardärer per capita. Detta, i hans ögon, är inte ett tecken på en frisk kapitalism, utan snarare en manifestation av de förvrängningar han beskriver. Att miljardärers förmögenhet utgör en så stor andel av BNP i Sverige, och att denna andel ökar, är det som utmärker landet i Sharmas analys. Han betonar att detta skapar en ökad risk för social oro, eftersom en så koncentrerad förmögenhet inte stämmer överens med den förväntade jämlikheten i ett “socialistiskt paradis”.

Mindre statlig förvrängning
Även om Sharmas artikel om Sverige inte i detalj specificerar en lista med “konkreta åtgärder” för att “rätta till klyftorna” i den mening som ofta efterfrågas (t.ex. genom omfördelningspolitik), är hans lösningar implicita i hans diagnos av problemet. Han menar att den nuvarande ojämlikheten och de ekonomiska problemen inte kan lösas genom att bygga en ännu större stat. Tvärtom. Sharma förespråkar, i sann nyliberal tradition, en återgång till en mer balanserad relation mellan statligt stöd och ekonomisk frihet. Hans synsätt är att om problemen har uppstått i takt med att staten har expanderat, kommer en ytterligare expansion av staten bara att fördubbla det som redan har gått fel.

Minska statlig intervention innefattar att dra ner på “regulatorisk överdrift” och den ständiga “mikromanagementen” av konjunkturcykeln, enligt Sharma. Han vill avskaffa den räddningskultur som miljardärerna och dess politiker har lagt sig till med. Han argumenterar för att man måste undvika den ständiga benägenheten att rädda företag under förevändning att inget är för stort för att misslyckas. Han menar att denna kultur har drivit upp tillgångspriser och gynnat de som redan är rika.

I en nyliberal kontext vill Sharma ändra den reellt existerande kapitalismen och fokusera på det han anser vara kapitalismens kärna. Han betonar vikten av att återställa kapitalismens grundläggande principer om meritokrati och effektiv kapitalallokering, utan de snedvridningar som statlig inblandning skapar. Han anser att man måste bryta beroendet av skuldsättning som drivs av politiker och centralbanker. En åsikt han har gemensamt med vår egen kapitalistiska springpojke Johan Norberg.

En nyliberal politik för att minska antalet miljardärer?
Sharma förespråkar således en renodlad nyliberal ekonomisk politik som sedan krisen 2008–2009 har övergivits av de verkliga monopolkapitalisterna. De personer och företag som i praktiken styr den ekonomiska utvecklingen i världen – och som utgör den rikaste procenten av befolkningen – är framför allt ledarna och huvudägarna i de största teknik- och investeringsbolagen. Personer som Elon Musk (Tesla, SpaceX, X), Jeff Bezos (Amazon), Mark Zuckerberg (Meta/Facebook) m.fl.

Sharma förespråkar således en renodlad nyliberal ekonomisk politik som sedan krisen 2008–2009 har övergivits av de verkliga monopolkapitalisterna.

Dessa personer kontrollerar enorma privata förmögenheter och har betydande ägarandelar i företag som dominerar teknik, handel, finans och media. Den ekonomiska makten är alltså starkt koncentrerad till ett fåtal individer och deras företag, vilket bidrar till att den rikaste procenten äger en mycket stor andel av världens totala tillgångar och påverkar såväl ekonomisk politik som marknadsutveckling.

Det var flera av de här personerna som satt längst fram när Donald Trump svors in som president i USA och därmed kan sägas representera statsmakten. Det är den här lilla gräddan av monopolkapitalister som representerar den reellt existerande kapitalismen, och inte den nyliberalistiska fantasimarknaden som Sharma och Norbergs ideologi vill spegla.

Vad har det med vänstern att göra?
Låt oss då sluta använda staten som städgumma och sedelpress för den ekonomiska eliten. Vänstern kan påverka politiken på nationell nivå genom att genomföra en rättvisare, förutsägbarare och gentemot kapitalet enklare politik i form av skatter. Beskatta kapital, aktier, plattformar, förmögenheter och den skitiga fossilindustrin som förgiftar miljön och ändrar klimatet. Skatter är en enkel och reformistisk politik som kan riktas mot den dåliga kapitalismen.

Vänstern kan påverka politiken på nationell nivå genom att genomföra en rättvisare, förutsägbarare och gentemot kapitalet enklare politik i form av skatter.

Sharma delar upp miljardärerna i bra och dåliga. De bra är enligt honom de som skapat sig en förmögenhet genom innovation och produktivitet, nya tjänster och teknologier. De som är verksamma inom tillverkning och läkemedel och som anses bidra till samhället.

Men enligt honom är en majoritet av miljardärerna i Sverige dåliga miljardärer, utan att namnge någon beskriver han dem som har förmögenhet genom politiska kopplingar, de som är verksamma inom ”ränteoptimerande” industrier som fastigheter, gruvdrift, olja och finansmarknader, där förmögenhet ofta skapas genom att kontrollera befintliga resurser snarare än genom innovation eller produktion, samt de som ärvt sin förmögenhet. Sharma menar att en hög andel ärvda förmögenheter kan signalera en stagnerande ekonomi där eliten är för befäst.

Sharma menar att när förmögenhetskoncentrationen växer snabbt och en stor andel av rikedomarna samlas hos denna typ av miljardärer, ökar risken för att stora delar av befolkningen börjar ifrågasätta det ekonomiska systemet och att protester eller antikapitalistiska uppror kan blossa upp. Om utvecklingen fortsätter riskerar Sverige att drabbas av protester liknande dem som tidigare setts i länder som Chile och Frankrike, där ökade klyftor och förmögenhetskoncentration lett till omfattande social oro.

Vill man därför göra något åt de dåliga miljardärernas mjölkande av människors värdeskapande arbete måste vänstern i Sverige ta sig samman och ena sig om en samlad politik.

Nu står ju inte Sverige inför någon social revolution. Nog demonstreras det mot borttaget högkostnadsskydd och mot nedläggningar av sjukhus,även om det bara är enstaka protester så är det för väl att människor inte är tysta. Hamnarbetarförbundet har genomfört ett antal kortare strejker, i april varslade Unionen om strejk, Elektrikerna varslade nyligen om strejk. Så visst finns det pågående missnöje med arbetssituation, men oron för omfattande social oro verkar ändå långt bort i Sveriges fall. Vill man därför göra något åt de dåliga miljardärernas mjölkande av människors värdeskapande arbete måste ”vänstern” i Sverige ta sig samman och ena sig om en samlad politik.

En politik i sann reformistisk tradition
Sverige behöver vända om hela sin skattepolitik. I en skattepolitik för de som arbetar och begränsande för de som profiterar. När det gäller kapitalbeskattning och förmögenhetsskatt skriver Socialdemokraterna att beskattningen av kapital har försvagats de senaste decennierna, vilket har bidragit till ökad ojämlikhet. Därför vill partiet harmonisera kapitalskatterna och har föreslagit att höja kapitalbeskattningen, exempelvis till 30 procent, eftersom kapitalinkomster dominerar bland dem med absolut högst inkomster.³

Tyvärr menar Socialdemokraterna att de inte kan genomföra sina förslag, även om de hamnar i regeringsställning, därför att politiska reformer måste ha bred folklig förankring och hög legitimitet, särskilt när det gäller skattepolitik.

Tyvärr menar Socialdemokraterna att de inte kan genomföra sina förslag, även om de hamnar i regeringsställning, därför att politiska reformer måste ha bred folklig förankring och hög legitimitet, särskilt när det gäller skattepolitik. De menar att vissa skatteförslag, exempelvis återinförande av fastighetsskatt eller arvs- och gåvoskatt, saknar tillräckligt stöd i befolkningen och kan skapa oro och osäkerhet för människors ekonomi och boendesituation. De enda som kan ändra det här hyckleriet är förmodligen LO med större ”social oro” underifrån. För det kan väl inte vara så som Niklas Altermark frågar i tidningen Arbetet: ”Handlar dagens socialdemokrati enbart om att säkra Magdalena Anderssons framtida inkomster?”⁴

Vänsterpartiet har lagt sig väldigt nära. De förespråkar en reformerad kapitalinkomstbeskattning präglad av likformighet och rättvisa, eftersom de anser att det inte ska vara lättare att tjäna pengar på att köpa och sälja aktier än att arbeta. Utdelning och kapitalvinst från onoterade aktier och fåmansbolag bör enligt partiet beskattas med 30 procent. De vill även återinföra en förmögenhetsskatt på stora förmögenheter, med förslag på upp till 5 procent av förmögenheten per år, med vissa undantag och lättnader, vilket är ett centralt förslag för att öka de rikaste bidrag till välfärden och minska ojämlikheten. Dessutom vill partiet återinföra en ny arvs- och gåvoskatt med ett fribelopp så att vanliga hushåll som äger sin bostad inte drabbas.⁵

Även Vänsterpartiet argumenterar ofta för att de inte kan genomföra sitt skattepolitiska program när de sitter i regeringsställning eller har inflytande över en regering, eftersom de saknar egen majoritet och måste förhandla och kompromissa med andra partier som inte delar deras prioriteringar. Vilket naturligtvis är helt riktigt eftersom skattepolitiken beslutas i riksdagen. Återstår alltså att göra skattepolitiken en viktigare fråga för att skapa största möjliga opinion för en förändring.

Vad borde vänstern göra

Här är mitt förslag till vad en regering bör göra efter valet 2026:

1. Tämja finanssektorn och bankreform

• Reglera bankväsendet och etablera en ny offentlig digital betalningsplattform för att bryta privata bankers monopol över Europas betalningssystem.
• Plattformen skulle möjliggöra mer demokratisk kontroll över betalningar och finansiella flöden, öka transparensen och minska systemriskerna.
• Genom att göra enskilda medborgare mer oberoende gentemot de stora bankerna ökar man människors ekonomiska frihet och minskar bankernas vinster.

2. Program mot låga löner, sociala bostäder och jobbgaranti

• Införa ett rättvisare skattesystem där större företag och miljardärer beskattas hårdare och låginkomsttagare mindre.
• Återställa och utöka sociala bostäder över hela Sverige, inklusive omedelbart skydd mot vräkningar (t.ex. en rätt-till-hyra-regel).
• Införa ett jobbgarantiprogram som säkerställer att alla européer har tillgång till avlönat, meningsfullt arbete som bidrar till samhällets välbefinnande.

3. Gröna investeringar och hållbar återhämtning

• Knyta centralbankens verksamhet till offentliga investeringsprogram, med fokus på grön infrastruktur och hållbar utveckling.
• Använda outnyttjade europeiska tillgångar för investeringar i en verklig, innovativ och hållbar ekonomi, och därmed driva på en grön omställning.
• Koppla ekonomisk återhämtning efter kriser till långsiktiga hållbarhetsmål, och finansiera detta genom europeiska obligationer och en grön finanspolitik.

Kreativ förstörelse – låt företagen gå under
Med tanke på att såväl Sharma som Norberg förespråkar att vi ska låta företag som inte klarar sig gå i konkurs ska vi i det här fallet göra dem till viljes. Klarar de inte en förutsägbar, långsiktig och transparent skattepolitik som undviker deras ”moral hazard” kommer inte heller några färre miljarder i indragna skatter från våra rikaste att skapa sämre konkurrenskraft för Sverige. Tvärtom, vi kan kanske till och med skapa utrymme för sunda, gröna innovationer för de som istället vill utveckla teknik och forskning istället för att berika sig själva och samla kapitalet på hög.