Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

ALIENATION. Vad har ens allt det här med dig att göra? Känner du ibland att det finns en osynlig vägg mellan dig och resten av världen? Du går förstås aldrig in i den och den går inte att forcera rent fysiskt. Det är en mer existentiell mur och inte av den sorten man kan riva eller klättra över.

Du lider inte av psykisk ohälsa. Du lider av kapitalism.

En känsla av att inte vara en del av samhällsbygget, att inte vara fullt närvarande och därför inte heller ha en verklig uppfattning om sig själv. Vem är jag när mina dagar fylls och mitt liv går åt till allt jag bara måste, allt jag bara gör? Man får ingen överblick, man åker med. Varv efter varv i en karusell av tilltagande meningslöshet. Alienation är månadens känsla. I den mest uppkopplade tiden någonsin ökar paradoxalt nog den upplevda ensamheten. Trots att vi aldrig haft bättre möjligheter att kommunicera, hålla och knyta kontakter känner sig människor allt mer kringskurna, isolerade och ensamma.

Den marxistiska alienationsteorin startar i lönearbetet och handlar om hur människan berövas frukten av sin produktion, frikopplas från sin egen aktivitet (kapacitet) och i förlängningen också från sig själv. Med avstamp där kan man tänka sig att ju fler delar av det mänskliga livet som tas över av marknadskrafterna, ju mer odemokratiskt samhället blir och ju hårdare grepp socialisationen får om våra psyken desto vidare kan alienationen både förstås och ses breda ut sig.

Jag såg en tonårstjej på bussen. Hon scrollade upp och ner på sin mobil. Där, i en värld hon inte är en del av översköljs hon av ständig marknadsföring som säger att livet kan bli bättre. Hon kan bli bättre, lyckligare, mera rätt. Där säljer Barbie-world henne lite lagom med värderingar, även sådana går såklart att konsumera. Där minglar influencers med politiker och kändisar i produktplacerade paradis. Via sociala medier upplever vi oss ha relationer till människor som kanske inte ens finns. Vi är ”följare”. Är det inte ett förfärligt epitet? Ett får. Just tonårsflickefåren självskadar i allt högre utsträckning. Men märk väl, det är inte mobilen eller internet per se, utan marknaden och meningslösheten som driver dem i den fållan.

Vi jobbar, vi konsumerar och vi följer. Naturligtvis gör det något med oss. Jag läser i Expressen att det ”blir allt vanligare att dejta virtuella partners” och i prostitutionen säljs hela relations-koncept. Själva livet säljs på surrogatmarknaden.

Städerna tas över av storföretagskedjor samtidigt som bibliotek och annat omodernt bommas igen.

Landsbygden å sin sida dör helt och hållet. Våra relationer korrumperas när vi lär oss att betrakta andra som språngbrädor i strävan att skapa det ”själv” systemet hela tiden bryter ner. Den som inga pengar har, och således inte kan konsumera är en icke-människa vars behov inte möts alls. Från marknaden finns ingen fristad. De som lever allra mest på marginalerna och som har minst möjligheter att styra sina egna liv lider därför den allra djupaste och mest själadödande alienationen. Misströstan, fatalism, meningslöshet. Sen frågar de varför barn skjuter barn på klassamhällets botten.

Alienation är känslan av och själva nedbrytningsprocessen som uppstår i glappet mellan allt vi kunde varit och det futtiga halvtillstånd exploateringen reducerar oss till. Begreppet har fascinerat mig ända sen jag första gången snubblade över det och fann förklaring till min leda. Det är så sorgligt vackert, en nästan poetisk nyckel till människans inre och vad som där sker i detta specifika samhällssystem.

Om man vill kan man förstå det som att alienationsprocessen säger oss att människan kanske trots allt har någon form av essens. Vi kanske är något alldeles visst i alla fall. För i det faktum att alienationen kan uppstå finns denna motsägelse: du känner dig som en simpel kugge i någon annans hjul, men att du faktiskt far illa av det måste betyda att du i själva verket inte alls passar som en sådan. Det finns något hoppfullt i det, något som kan hålla liv i tron på människan och som motsäger bilden av oss som ständigt vinstmaximerande, kalkylerande och kalla varelser.

Vi föds och dör ensamma brukar det sägas, men att det händer oss alla gör det trots allt högst gemensamt. Jag vägrar tro att alienationen och dess medföljande känslor av främlingsskap och isolering är en given del av att vara människa. Nej, det är endast symptom på det sjuka i kapitalismen. Därmed inte sagt att vi ska tillbaka mot en inbillat mer autentisk dåtid då vi jagade, samlade och frös ihjäl stup i kvarten. Nej, vi måste förstås framåt. Mot en tid då vår potential kan frodas och vi på allvar kan ”förverkliga oss själva” och ”leva livet fullt ut”, allt det där som vi längtar efter. Inte genom ständig produktutveckling av självet, utan genom ett gemensamt samhällsbygge där ensamheten botas av att höra till.

I Parabol nr 2/2023 var månadens känsla rädsla. Nina Björk skrev om hur klimathotet och det faktum att det är vår egen livsstil som orsakar det och inte ett utifrån kommande ont individen kan avvärja eller skydda sig ifrån passiviserar oss. Hotet och människan är ett tillsammans.

På samma sätt äter alienationen människan, ju mer vi deltar på systemets premisser; ju mer vi knegar och shoppar, ju fler upplevelser vi konsumerar, ju fler relationer som kommersialiseras och ju fler delar av vårt vardagsliv som outsourcas till marknaden för att vi ska hinna med det – desto mer tilltar meningslösheten. Under kapitalismen är livet och alienationen ett tillsammans. Givetvis känner du dig utestängd från ett system som på intet sätt är byggt för dig.

Det äter oss och det är djupt sorgligt, men det finns ändå något vackert i att vi inte passar för skitsystem.