Parabol logotyp
Essä Nummer 3 – 2023

Anteckningar från atlant­paktens Grönland

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Dan Jönsson besöker ett Grönland där den amerikanska armén lämnat kvar gigantiska soptippar. Ett Grönland som fallit offer för samma förgiftning som så många ursprungsfolk: alkoholismen.

1. Dimman rör sig som en väldig slöja över isfjorden. Den är inlandsisens andedräkt. Dimman är obeveklig och oberäknelig, den hänger sitt nät över Ilulissat och dess små hus i klara färger, neongröna, signalröda, babyblå: klängande på höga, djärva stolpkonstruktioner som på håll ser ut att vara gjorda av tändstickor. Dessa hisnande styltbyggen är resta för en stad där snötäcket är flera meter tjockt, men under de snöfria månaderna blir plötsligt skelettet synligt. Stöttorna, trapporna.

Inlandsisen gör vad den kan för att skölja staden vit, men dimman lyckas bara göra den grå och grund. När dimman tätnar försvinner både himmel och hav, siktlinjerna dras ihop, orienteringen försvåras. När den lättar avslöjar den världen som en uppenbarelse, landskapet framkallas som på ett fotografi och öar, isberg, havsvikar och klippformationer träder fram ur dimvågorna. Från höjden ovanför Sermermiut, den övergivna inuitboplatsen, ser man med ens mil efter mil ut över isfjordens bländande kristallformationer, vassa som glas, utomjordiskt livlösa. Det är en syn som får det att ila i tårna, en svindel som får människan att känna bävan och vanmakt, tills dimman på nytt väller in och grumlar perspektiven, får världen att återta sin mänskliga, förkrympta skala.

Och allt är isens verk. Där det finns is kan människan inte leva. Det går förstås att leva med isen, i en sorts samexistens, men på isens villkor. Isen sätter gränserna, bestämmer livsrytmen och förutsättningarna. Diskobuktens isberg omringar och övervakar bygdernas husklungor, så de inte växer sig för stora. De är inlandsisens utsända: skimrande, förföriskt vackra budbärare inifrån Grönlands stora frusna hjärta.

Grönland är därmed på alla sätt Danmarks motsats, fruset och hårt där Danmark är milt och inbjudande, gigantiskt där Danmark är pyttelitet.

Inlandsisen håller hela landet i ett järngrepp, all kultur och civilisation som finns här gör det på trots av den, med isen hela tiden i blickfånget och i tankarna. Grönland är därmed på alla sätt Danmarks motsats, fruset och hårt där Danmark är milt och inbjudande, gigantiskt där Danmark är pyttelitet, vidsträckt och ödsligt där Danmark är behändigt och tätbefolkat. Grönland utgör 98 procent av den danska riksgemenskapens yta och isbergen bevakar gränsen, påminner om dess ointaglighet så att den gamla kolonialmakten inte ska få för sig att den äger detta väldiga land.

Eller någonsin gjort det. Isbergen reser sig ur havet med valv och tunnlar, strävbågar och torn, liknande Egyptens pyramider och Alhambras pelargångar, vita speglingar av människans byggnadsverk, smältande reflexer av vår kulturella fåfänga.

Jag tänker att man här befinner sig vid civilisationens yttersta gräns.

Och inser genast att det är en idiotisk tanke.

Horizontal rules

2. Vårt stora problem, säger Heidi, är ”begeistringen”. Hon driver ett kafé i Qaqortoq, södra Grönlands största stad med cirka 3000 invånare. Heidi är själv inuit men talar om alkoholismen på Grönland som en folksjukdom, en kulturell defekt som orsakar skador på hela samhällskroppen. Det hjälper inte att butikerna stänger alkoholförsäljningen från klockan sex (och hela söndagen) – ”begeistringen” är en naturkraft som inte går att styra. De anställda hon haft har alla fått sluta i förtid; när lönen kommer dyker de helt enkelt inte upp på jobbet förrän spriten är slut och begeistringen börjar gå över, och på det sättet kan man ju inte driva en verksamhet.

Det handlar alltså inte om den vanliga helgfyllan, det redlösa nattsuddande och festande som ju pågår över hela världen, även i Qaqortoq, där Rockhouse håller öppet varje fredag från 24 till 04 med, enligt uppgift, Sydgrönlands längsta bar och dinosaurieshots (dvs Disaronno med Red Bull). Nej: det är fråga om något mycket tyngre och hårdare, ett lika grundligt som destruktivt supande, lika utbrett som stigmatiserande, som ofrånkomligen kolliderar med den moderna industriella arbetsmoralen och i förlängningen bryter ner den kollektiva självkänslan i hela samhället.

Det är fråga om något mycket tyngre och hårdare, ett lika grundligt som destruktivt supande, lika utbrett som stigmatiserande.

Jag vet inte hur mycket av detta som kan kopplas tillbaka till en fångst- och nomadkultur som faktiskt till ganska nyligen var levande, och fortfarande utgör en viktig del av den nationella självbilden. Men kanske en del. I Den store slæderejse berättar Knud Rasmussen om hur invånarna vid den magnetiska nordpolen förverkligat sin utopi. Deras livsvillkor är hårda, miljön karg och ogästvänlig, ändå har han, säger han, aldrig mött människor så sorglösa och fulla av glädje. De arbetar tre gånger om dagen under tio minuter, men även då i en atmosfär av lek och fest.

Man får ta Rasmussens uppgifter med en nypa salt – det verkliga arbetet bland nordpolens inuit bestod kanske inte i att fånga laxen i de snillrika fällorna, utan i det som sedan måste göras med att ta tillvara och bereda den. Något som för det mesta var ett kvinnogöra.

Men samtidigt kan man onekligen fråga sig vad som i grunden är mest destruktivt, alkoholismen borträknad: fångstkulturens cykler av armod och överflöd, svältperioder och festritualer – eller det moderna kapitalistiska ekorrhjulet, vårt sammanbitna staplande och samlande och ackumulerande, vår besatta arbetsmoral som bara lämnar några ynkliga marginaler åt friheten?

Alkoholismen borträknad, som sagt.

Det är knappast en slump att så många av världens ursprungsfolk, från Amazonas till Australien till Grönland, fallit offer för samma sociala förgiftning.

Det är knappast en slump att så många av världens ursprungsfolk, från Amazonas till Australien till Grönland, fallit offer för samma sociala förgiftning.

Alkoholens ”begeistring” är något som utvecklats och kan fungera i ett jordbruks- och industrisamhälle, med dess hierarkier och disciplin, men som blir direkt frätande på en kultur som saknar dessa institutionella hämningar. De inuitkulturer som Knud Rasmussen möter på sin långa slädresa har ännu ingen relation till alkohol. När de berusar sig är det på späck och sälblod, och det är något som bara sker efter en stor och efterlängtad fångst, som säkrar gruppens överlevnad efter en ofta långvarig svältperiod.

Men om fångsten kommer den 25:e varje månad? Och festen knappt hinner ta slut förrän den måste börja på nytt? Egentligen tror jag det är så vi också lever, vi moderna, fast vi har lärt oss disciplinera vår begeistring, med en liten begeistringspuckel varje lönehelg för att göra disciplinen uthärdlig och därmed hålla arbetsmoralen uppe.

Vi är inte olika i grunden, inte alls, alla söker vi begeistringen och skyr det arbetstvång som får oss att utveckla hjärtsjukdomar och dö i förtid – och i ett framtida, mer människovärdigt arbetssamhälle tänker jag mig att vi insett det, kanske vi fångar mindre men är desto mer tacksamma för de resurser som tillfaller oss. Och framför allt för friheten som plötsligt visar sig när disciplinen släpper. Problemet är kanske inte, som Heidi säger, ”begeistringen”, utan att det inte längre finns någon plats för den.

Horizontal rules

3. ”Den amerikanske dump” ligger vid flodmynningen ut i Eiriksfjord, alldeles bakom flygfältet i Narsarsuaq. Numera är det en vanlig civil flygplats, en av två på Grönland där internationella flyg kan landa. Men fram till 1958 var det en av de stora amerikanska militärbaserna på ön, och när USA lämnade den – enligt uppgift köpte danskarna den för en dollar – lämnade man också en gigantisk soptipp efter sig. Bland flygplansskrot, maskindelar och rostiga oljefat hittar man fortfarande mängder av gamla öl- och cocacolaflaskor från femtiotalet, hela eller i skärvor.

Mitt emot, på andra sidan fjorden, ligger ruinerna av Erik den rödes Brattahlid, och det är lite sorglustigt att tänka sig att detta alltså är vår tids motsvarighet, ett berg av miljöfarligt avfall som bara får ligga och utsöndra sina gifter i den storslagna vildmarken utan att någon lyfter ett finger. Lukten av olja känns fortfarande där man går runt bland rostiga, svetsade cortenstålplåtar som reser sig mot skyn nästan med samma färg som bergskammarna vid horisonten.

Som allt förfall är det på sitt sätt mycket vackert. Kvarlevorna av en civilisation samlade till en kolossal, dystopisk skulptur. Det är som att befinna sig i framtiden, efter en katastrof av något slag. Allt är stilla, augustisolen bränner, en ensam polarräv stryker omkring mellan de uppstaplade skrotmonumenten och möter länge min blick när jag försöker närma mig. Är det den eller jag? Är det en dröm?

Dumpen i Narsarsuaq är bara en av många som den amerikanska krigsmakten lämnat kvar utmed Grönlands kuster, och ingenstans har de några som helst planer på att röja upp efter sig.

”Dumpen” i Narsarsuaq är bara en av många som den amerikanska krigsmakten lämnat kvar utmed Grönlands kuster, och ingenstans har de några som helst planer på att röja upp efter sig. Grönlands självstyre har naturligtvis inte heller några möjligheter, och Danmarks regering har ända till för några år sedan vägrat eftersom man anser det vara USAs sak. Först 2017 träffades en preliminär överenskommelse där den danska regeringen, i ett försök att stävja de grönländska planerna på full självständighet, lovade ledarna för det styrande partiet Siumut att ta itu med saneringen.

Men uppgiften är naturligtvis gigantisk. Och under tiden ligger skrotet här och läcker sina kemikalier och freoner, uppgivenheten syns i att här också sker en kontinuerlig påfyllnad av grovsopor från vår egen tid, tvättmaskiner, kylskåp, uttjänta barncyklar och trailers.

Ett rikt material för framtidens arkeologer, om det kommer några.

Om nu framtiden alls har kraften och resurserna att bedriva arkeologi. Jag tänker mig att de samhällen som har plats för sådant som arkeologi, eller historieskrivning, är rika samhällen, sådana som anser sig ha säkrat överlevnaden. Framtiden återgår kanske till myterna. I skrothögarna utmed de grönländska kusterna kommer de att urskilja lämningarna efter jättars boplatser, platser för kraftfulla riter som man gör bäst att hålla sig ifrån. En man som en gång vågade sig in där, berättas det, återvände aldrig; en annan återvände, men förvandlad. Han påstod sig ha mött en räv som kunde tala, och som lockat honom med sig in i helgedomens inre där han fått smaka av en dryck som låtit honom färdas genom dimensionerna.

Dess namn, om man minns rätt, var fotogen.

Horizontal rules

4. Vandringen till inlandsisen genom Blomsterdalen tar en dag, tur och retur. Över fjället, ner i dalen bakom. Äntligen med fötterna på isen förundras man över dess liksom urtida veck och sprickbildningar; det som på avstånd såg ut som grunda fåror i det vidsträckta istäcket visar sig vara ett fruset månlandskap med höga åsar, djupa raviner och bäckdalar.

Om nu detta alltså inte är civilisationens yttre gräns är det åtminstone en plats väl ägnad att begrunda illusionen om denna gräns – för givetvis är den en illusion; givetvis pågår även här, högt över våra huvuden, flygtrafiken, satellitspaningarna, hela denna osynliga militärtekniska verksamhet som spinner in varje kvadratkilometer av planetens yta och dess luftrum i sitt geopolitiska nät av intressesfärer och konfliktlinjer. Grönland är sedan andra världskriget tungt förankrat i Atlantpakten, med sin främsta fästpunkt i den nordgrönländska Thulebasen, varifrån den amerikanska militären övervakar detta arktiska hörn av sitt vidsträckta Natovälde.

Insikten om detta gör något med ens blick. Isvärlden politiseras. På det lilla konstmuseet i Ilulissat visas målningar av Emanuel Petersen, den store danske Grönlandsskildraren som för ungefär hundra år sedan tillbringade åtskillig tid på ön och vars verk nu utgör stommen i museets samlingar. Men det är inte direkt med någon stolthet de presenteras här: väggtexternas kommentarer är kritiska, rentav avvisande. Petersens landskap, sägs det, är schabloner, människoskildringarna intetsägande med sina nästan konsekvent bortvända ansikten.

Kritiken är förståelig och fyller helt klart en funktion i den moderna grönländska kulturens försök till frigörelse från kolonialism och exotism. På samma sätt brukar man numera vilja se Knud Rasmussens legendariska expeditioner i ett något annat ljus än det romantiska hjältemodets. Det påpekas då att de naturligtvis ingick i ett kolonialt projekt, finansierade av en stat som ville underbygga sin överhöghet över de arktiska områdena. Något de också tjänade till på ett mycket konkret sätt när Norge på 1920-talet gjorde anspråk på Östgrönland.

Tvisten togs till internationella domstolen i Haag, där Rasmussens vittnesmål blev avgörande. Med hjälp av fynden från hans expeditioner kunde den danska staten åberopa att inuit ända från Berings sund till Nordatlanten var ett och samma folk, och att hela Grönland därför borde höra samman.

Så fortsätter historien. På den kanadensiska sidan tvångsförflyttades inuitbefolkningen upprepade gånger under nittonhundratalet för att hävda Kanadas rätt till området runt den magnetiska nordpolen. Inför anläggandet av den amerikanska basen vid Thule på femtiotalet tvingades ett helt samhälle flytta tio mil norrut.

Ett övergrepp som fortfarande varken är glömt eller förlåtet.

Men går det att hålla Emanuel Petersen ansvarig för dessa oförrätter? Jag tror han skildrade Grönland som han upplevde det, med förundran och bävan.

Men går det att hålla Emanuel Petersen ansvarig för dessa oförrätter? Jag tror han skildrade Grönland som han upplevde det, med förundran och bävan inför landskapens storslagenhet, och människans litenhet. Med andra ord precis som varje besökare från civilisationens självutnämnda centrum instinktivt reagerar i mötet med de arktiska naturkrafterna – alltmer ju mer vi vet om den akuta situationen för Grönlands glaciärer, och vad den kan leda till inom en nära framtid.

Det är en instinkt som på ett omärkligt, men avgörande sätt vänder ens världsbild ut och in. Periferi blir centrum: det är här det händer.

Och civilisationen ligger fortfarande framför oss.

Dan Jönsson
Författare och konstkritiker.

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

1 2 3 14