Antisemiterna som älskar Netanyahu

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Sedan den 7:e oktober har anklagelserna om antisemitism duggat nästan lika tätt som Israels bomber över Gaza. Men vad är antisemitism? Och lika viktigt, vad är inte antisemitism? Dan Israel försöker reda ut begreppen.

Fotbollsproffset Anwar El Ghazi, som i somras skrev på för Mainz 05, fick sitt kontrakt hävt i oktober efter att på Instagram ha skrivit ”From the river to the sea, Palestine will be free”. På liknande sätt väckte det omedelbart uppståndelse när Bayern Münchens marockanske spelare Noussair Mazraoui la upp en propalestinsk video på Instagram. Efter att klubben haft ”detaljerade och klargörande” diskussioner med Mazraoui beslöt man dock att inte vidta några åtgärder. Den marockanske landslagsspelaren förklarade själv att han kämpade för fred och rättvisa i världen, och därför var emot all terrorism, hat och våld.

Varför väcker några fotbollsspelares kommentarer på sociala media sådan upprördhet i Tyskland? Svaret står att finna i den definition av antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, antog 2016.

Varför väcker några fotbollsspelares kommentarer på sociala media sådan upprördhet i Tyskland? Svaret står att finna i den definition av antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, antog 2016.

Söker man på Wikipedia efter vad antisemitism innebär kan man läsa: ”Antisemitism är fientlighet, fördomar eller diskriminering mot judar… Antisemitismen kan ta sig uttryck som fientlighet mot verkliga eller inbillade drag hos den judiska religionen, kulturen eller föreställda rasmässiga egenskaper.” Det är nog en beskrivning som de flesta kan gå med på.

IHRA:s definition är mer utförlig och har fått stor politisk genomslagskraft. IHRA kom till på initiativ av förre statsministern Göran Persson 1998. Organisationen har idag 35 medlemsländer, den absolut överväldigande delen europeiska. Länder utanför Europa med medlemsstatus är (förutom Israel) Argentina, Australien, Kanada och USA. Dessutom har Brasilien, Nya Zeeland, Turkiet och Uruguay observatörsstatus. Inga arabländer, inga länder i Asien eller på den afrikanska kontinenten är sålunda medlemmar. Lite anmärkningsvärt för en organisation som gör anspråk på att ha internationell räckvidd. IHRA:s definition lyder:

”Antisemitism är en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.”1

Till detta fogas 11 punkter på ”nutida exempel på antisemitism”. Här finns uppenbara handlingar som att ”Uppmana till, bistå eller rättfärdiga dödandet eller skadandet av judar under åberopande en radikal ideologi eller en extremistisk uppfattning av religion”. Eller att ”anse att judarna är kollektivt ansvariga för staten Israels ageranden”. Men också att ”jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas politik” eller ”Förneka det judiska folket dess rätt till självbestämmande, till exempel genom att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk” definieras som antisemitism. Som vi ska se är det här minst sagt problematiska formuleringar.

IHRA:s definition av antisemitism är, som de själva påpekar, inte rättsligt bindande. Icke desto mindre har den fått stor betydelse i olika länder. I Tyskland har det gått mycket långt och definitionen har spritt sig till alla delar av samhället. Till exempel har fotbollsklubben Bayern München antagit den.

Den tyske förbundskanslern Olaf Scholz har gång på gång sagt att försvaret av staten Israel är en ”tysk statsangelägenhet”. I början av december beslöt delstaten Sachsen-Anhalt att personer som ansöker om tyskt medborgarskap måste intyga att de stödjer Israels rätt att existera.

I början av december beslöt delstaten Sachsen-Anhalt att personer som ansöker om tyskt medborgarskap måste intyga att de stödjer Israels rätt att existera.

Men precis som här hemma verkar inte formella förbud åstadkomma genomgripande förändringar i folks tänkande. I augusti 2023 anklagades Hubert Aiwanger, ställföreträdande regeringschef i Bayern, för att 35 år tidigare ha spridit en antisemitisk pamflett. Det blev stor uppståndelse, men Aiwanger svarade bara att han inte mindes.

I delstatsvalet några veckor senare ökade hans invandrarfientliga parti och blev näst störst i delstatsparlamentet. Jag misstänker att det inte är nyblivna medborgare som är Aiwangers kärnväljare. Själv sitter han fortfarande i Bayerns regering som vice regeringschef.

Låt oss också konstatera att det inte är något problem för dagens antisemiter att stödja staten Israel. Det tydligaste exemplet är Victor Orbán. Omedelbart efter Israels invasion av Gaza förbjöd Orbán alla propalestinska demonstrationer och förklarade sitt fulla stöd för Israels krigföring. Det står uppenbarligen inte i motsättning till att Orbán gång på gång använt sig av grovt antisemitiska utfall mot den judiske finansmannen Györg Soros.

I en intervju 2018 i den statsägda radiokanalen Kossuth Radio sade Orbán om Soros ”nätverk”: ”De vill ha invandring. Befolkningsutbytet pågår i Europa, delvis på grund av att spekulanter som George Soros kan göra en stor vinst. De vill ruinera Europa, för de hoppas på en stor vinst … De gillar inte det kristna Europa, de gillar inte det kristna Europas traditioner och de gillar definitivt inte kristna.”2

För alla ungrare står det helt klart vem som avses med Soros armé – judarna.

För alla ungrare står det helt klart vem som avses med Soros armé – judarna. Genom århundradena har det i Europa och Ryssland spridits antisemitiska föreställningar om judarna som ansvariga för Jesus död, som ondskefulla fiender till kristendomen, som hemliga nätverk som vill förslava och lägga under sig den kristna civilisationen och som rika affärsmän som styr allt som sker i världen.

Hur kommer det sig att högerextremister av alla schatteringar kan stödja Israel utan att ge upp sina antisemitiska grunduppfattningar? För det första känner de en ideologisk samhörighet med Netanyahu. De uppskattar hans i grunden illiberala antidemokratiska åsikter. För det andra ser de Israel som ett bålverk mot de muslimer som i deras föreställningsvärld hotar att invadera den västliga världen. För det tredje ser de gärna att judar lämnar sina respektive hemländer och bosätter sig i Israel.

Men för att förstå hur vi ska bekämpa den antisemitism som är högst reell, så måste vi förstå vad som inte är antisemitism. Vad med påståendet att staten Israel är ett rasistiskt verk eller en kolonial skapelse, vilket IHRA definierar som antisemitism?

Förvisso är det så att Israels tillkomst 1948 inte var som när engelsmännen lade under sig Indien eller fransmännen lade beslag på ett stort antal länder i Afrika och Sydostasien.

Förvisso är det så att Israels tillkomst 1948 inte var som när engelsmännen lade under sig Indien eller fransmännen lade beslag på ett stort antal länder i Afrika och Sydostasien.

Och naturligtvis var det så att många judar som sökte sig till Palestina hade berövats sina familjer och hemländer i Förintelsen eller pogromer i andra länder. Men lika uppenbart är att staten Israel tillkom på ett annat folks bekostnad, palestiniernas. Myten om ”ett land utan folk till ett folk utan land” är falsk. Det visste den sionistiska rörelsen tidigt. 1898 skickades en delegation till Palestina, som rapporterade: ”Bruden är vacker men har redan en man.” Det vill säga, det finns redan ett folk som bor i Palestina.

En absolut förutsättning för Israels existens var Nakban, fördrivningen av palestinierna. Detta är väl belagt, bland annat av Benny Morris, en israelisk historiker på högerkanten. Det skedde genom hot och direkta övergrepp, som i byn Deir Yassin, där minst 110 personer, såväl kvinnor som barn och äldre, mördades. Morris uppskattning är att 700000 palestinier fördrevs från sina hem.3

Den första nakban skedde i skymundan, utanför världssamfundets synfält. Bara några suddiga fotografier finns kvar som visar människor på flykt, till fots eller i kärror dragna av åsnor. Men nu har vi kunnat bevittna en ny nakba genomföras i realtid. Hur människor återigen fördrivs, hur deras hem smulats till grus i oupphörliga bombningar, ändlösa flyktingströmmar först från norra Gaza och nu allt längre söderut mot den egyptiska gränsen.

För den som velat se har det från början stått klart att Netanyahus och den israeliska regeringens mål är en etnisk rensning, att tömma Gaza på palestinier. Den 26 december sa Netanyahu: ”Under överskådlig framtid kommer Israel att behöva behålla det överordnade säkerhetsansvaret över Gaza.”4 Inget tal om FN, eller en mångnationell övervakningsstyrka, enbara israelisk kontroll.

Både säkerhetsminister Ben-Gvir och finansminister Smotrich sa i tal på nyåret att en ”frivillig” migration av palestinier från Gaza är lösningen på konflikten och en förutsättning för att skapa stabilitet. Ben Gvir sa att för Israel skapar kriget ett ”tillfälle att koncentrera sig på att uppmuntra invånarna i Gaza att emigrera… Vi kan inte dra oss tillbaka från något område i Gazaremsan. Jag utesluter inte judiska bosättningar där, tvärtom är jag övertygad om att det är viktigt.”5 Smotrich sa till medlemmarna i sitt högerextrema Religiösa zionistpartiet att Israel ”kommer permanent att kontrollera Gazaremsans territorium”.6

Sedan Israels fullskaliga invasion av Gaza den 27 oktober har slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” hörts i demonstrationer världen över. Försvararna av Israels krig har omedelbart stämplat detta som ett antisemitiskt slagord. Enligt Masha Gessen i sin mycket läsvärda artikel i The New Yorker 9 december 2023, In the shadow of the Holocaust, beslagtogs vid en demonstration i Berlin ett plakat med texten ”From the river to the sea, we demand equality”. Plakatet bars av en israelisk, judisk kvinna.

Vid en demonstration i Berlin beslagtogs ett plakat med texten From the river to the sea, we demand equality. Plakatet bars av en israelisk, judisk kvinna.

Men slagordet har också konsekvent använts av den israeliska högern. När Netanyahus Likudparti skapades 1977 slog man i första meningen i partiprogrammet fast att ”mellan havet och Jordan kommer det bara att finnas israelisk överhöghet”.7 Under de drygt 55 år som Israel har ockuperat Västbanken har man systematiskt byggt ut de illegala bosättningarna. Idag bor fler än 700000 bosättare på Västbanken inklusive östra Jerusalem. Vad är detta om inte renodlad kolonialism?

På grund av det som skett på Västbanken finns det idag ingen möjlighet till en tvåstatslösning. De illegala bosättningarna har styckat sönder de palestinska områdena och omöjliggjort en självständig palestinsk stat. En palestinsk stat på Västbanken kan bara möjliggöras genom en nedmontering av bosättningarna och en förflyttning av bosättarna. Men det skulle omedelbart leda till inbördeskrig i Israel. Den enda möjliga vägen till fred är alltså en binationell stat med lika rättigheter för alla invånare. Men en binationell stat kan per definition inte vara en judisk stat.

ÄR DET ANTISEMITISM att jämföra det staten Israel gör idag i Gaza med Förintelsen? Är det möjligt att jämföra, kontrastera eller ens sätta Förintelsen i förbindelse med något annat historiskt skeende? Inte minst i Tyskland förefaller det officiella svaret ofta vara ”nej”. Förintelsen måste vara unik.

Problemet med att framställa Förintelsen som ett unikt skeende, som inte går att jämföra med något annat i världshistorien, är att det är ett tveeggat vapen. Masha Gessen berättar om hur de statliga anslagen till ett seminarium i Berlin om det tyska folkmordet på Herero- och Namafolken mellan 1904 och 1908 i nuvarande Namibia plötsligt drogs in. En av arrangörerna, den sydafrikanska judinnan Candice Breitz, säger: ”En del av metoderna som användes i Förintelsen utvecklades då. Men du får inte prata om tysk kolonialism och Shoa i samma andetag för det är att ’relativisera’ Förintelsen.”8 Tyskarna har alltså lyckats med konststycket att med hänvisning till Förintelsen tysta kritik mot sina egna folkmord.

Tyskarna har alltså lyckats med konststycket att med hänvisning till Förintelsen tysta kritik mot sina egna folkmord.

I början av 1990-talet publicerades två böcker om en tysk reservpolisbataljon som genomförde några av de värsta massakrerna under andra världskriget. Reservpolisbataljon 101 bestod huvudsakligen av män från Hamburg, för gamla för att kallas in till armén och därför placerade i en polisbataljon. De var arbetare, lärare, servitörer. Bara ett fåtal av dem tillhörde nazistpartiet. De var helt vanliga män.

Deras uppgifter skulle bestå i att vara trafikpoliser och likartade sysselsättningar. Men sommaren 1942 kom de till byn Jozefow i Polen. Där bodde 1800 judar. Polisbataljonen fick order att döda dem. Deras befälhavare ställde upp männen och förklarade att de inte var uttagna för den här sortens dåd och att de som ville kunde avstå, utan konsekvenser. Av 400 steg fyra åt sidan. De övriga förde ut judarna i skogen tio åt gången och avrättade dem med nackskott. Mördandet pågick hela natten och påföljande dag.

20 år senare åtalades 210 av de forna bataljonsmedlemmarna. I vittnesmålen framkom att de begått dessa bestialiska brott av synnerligen triviala skäl. De var inga glödande antisemiter. De ville inte stöta sig med de andra, inte framstå som fega eller svaga, inte vara förmer än någon annan.

Rättegångsmaterialet låg till grund för såväl Daniel Goldhagens Hitler’s Willing Executioners som Christopher Brownings Ordinary Men. Som redan titlarna antyder såg de två historikerna helt olika på händelsen. Goldhagen utgick ifrån att massakrerna var ett exempel på en specifik virulent tysk antisemitism och ett bevis på det unika med Förintelsen.

Browning däremot drog slutsatsen att det faktum att de var helt vanliga män innebar att dåden skulle kunna upprepas igen och igen. Att så gott som vem som helst, inte alltid, men i en speciell tid under specifika, extrema omständigheter, kan fås att göra nästan vad som helst. En av de viktigaste förutsättningarna är att avhumanisera sin motståndare. Att betrakta de andra som djur, inte som människor.

En av de viktigaste förutsättningarna är att avhumanisera sin motståndare. Att betrakta de andra som djur, inte som människor. Det tror jag är den viktigaste lärdomen av Förintelsen.

Det tror jag är den viktigaste lärdomen av Förintelsen. Det är skälet till att folkmord sker gång på gång, som i Rwanda 1994. Eller i Gaza 2023-2024.

Otaliga är uttalandena från israeliska ministrar eller parlamentsledamöter som betecknar palestinierna som skadedjur och som anklagar alla palestinier för att vara medskyldiga till Hamas övergrepp. Så till exempel sa Amichai Chikli, minister för diasporan: ”Det är inte ett krig mellan Israel och palestinierna…Det är mänskligheten och den civiliserade världen mot vildar, mot barbarism.”9 Den sefardiske rabbinen och andlige ledaren för Shaspartiet, Meir Mazuz, sa i israelisk TV: ”Vi måste tala om för Biden: ´Du har rätt, om det gällde människor skulle vi skicka humanitär hjälp till Gaza, men vi har att göra med djur’.”10

Israels kulturarvsminister, bosättaren Amihai Eliyahu, gick så långt som att hävda att atombomba Gaza var ”en möjlighet”. En annan möjlighet var att åter ockupera Gazaremsan, återuppbygga de illegala bosättningar som fanns före 2005 och på frågan om vad som skulle ske med palestinierna, svarade han: ”De kan åka till Irland eller gå ut i öknen, monstren i Gaza får lösa det själva.”11 Efter det tillät inte Netanyahu Eliyahu att delta i kabinettsmötena, men han kvarstår som minister.

En ockupation skadar inte bara dem som blir ockuperade, utan även den som ockuperar.

Men oavsett hur många de har varit, är det inte sådana uttalanden som lagt grunden till folkmordet i Gaza. Det helt avgörande, det som verkligen urholkat empatin och humanismen hos de israeliska soldaterna är den nu drygt 55-åriga ockupationen. En ockupation skadar inte bara dem som blir ockuperade, utan även den som ockuperar. Varje gång en tonårig israelisk soldat vid en vägspärr eller gränsövergång förödmjukar en person som kunde ha varit hens mamma eller mormor, varje gång hen skövlar och förstör ett palestinskt hem på Västbanken, varje gång hen skyddar bosättare som river upp olivträd eller kastar sten på palestinska skolbarn, då urholkas hens själ. Bara genom att häva ockupationen kan nya folkmord förhindras.

Det är inte antisemitism att säga detta rakt ut.

ÄR ANTISEMITISMEN I VÄXANDE? Ja, det tror jag. I takt med att Europas ledande roll i världen alltmer försvagas och andra regioner som Asien tar över, minskar stödet för staten Israel. Kina, Indien och andra asiatiska stormakter har inte samma känsla av skuld inför Förintelsen som till exempel Tyskland – och varför skulle de? De känner inte samma ansvar för staten Israels existens som de europeiska makterna eller USA och de är heller inte rädda för att kritisera israeliska övergrepp.

Det räcker med att se hur olika länder under hösten har röstat i FN:s generalförsamling. Den 12 december 2023 röstade 153 länder, däribland samtliga asiatiska, för ett omedelbart eldupphör i Gaza och att de inblandade parterna skulle följa internationell lag, särskilt med hänsyn till skydd av civila. 10 röstade emot: USA, Israel, Österrike, Tjeckien, Paraguay, Guatemala, Liberia samt några små östater. Ytterligare 23 avstod från att rösta, huvudsakligen europeiska stater som Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Ukraina.

IHRA skriver som exempel på antisemitism: ”Ägna sig åt dubbelmoral genom att av avkräva Israel ett uppträdande som inte förväntas eller avkrävs något annat demokratiskt land.” Men vad händer när världens ledande politiker ägnar sig åt dubbelmoral genom att inte fördöma handlingar från Israel som fördöms varje gång något annat land utför dem?

I samma takt som USA och de största europeiska staterna avstår från att kritisera Israels övergrepp växer också frågorna om varför staten Israel särbehandlas, varför inte Netanyahu och andra israeliska ledare dras inför Haagdomstolen, varför inga israeliska företag som är direkt inblandade i krigsbrotten svartlistas eller varför israeliska fotbollslag tillåts delta i de europeiska fotbollskupperna. Självklart frodas konspirationsteorier i en sådan mylla.

I samma takt som USA och de största europeiska staterna avstår från att kritisera Israels övergrepp växer också frågorna om varför staten Israel särbehandlas. Självklart frodas konspirationsteorier i en sådan mylla.

Och vem blir förvånad om en palestinier, man, kvinna eller barn, som sett sin man eller hustru, sin far eller mor, sin bror eller sin syster, dödas i hänsynslösa, massiva bombningar, inte orkar eller vill skilja på israeliska medborgare och judar utan ser alla och envar som delaktiga i massakrerna? Ockupationen och folkmordet är en verklig grogrund för antisemitism. Världens judar representeras inte av Netanyahu, Ben-Gvir eller Smotrich, trots att dessa hävdar att de agerar i det judiska folkets namn.

Även här hemma agerar Israels vänner på ett sätt som försvårar kampen mot antisemitismen. Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet i Sverige, sa i Dagens Nyheter den 12 oktober med anledning av Hamas attack: ”Jag häpnar därför över att i princip ingen muslimsk församling eller ledare i Sverige klarat att ta avstånd från helgens bestialiska händelser. Det måste vara möjligt att göra det utan reservationer när det gäller mord på barn och äldre.”

Byt i citatet ut ”muslimsk” mot ”judisk” och ”helgens bestialiska händelser” mot ”Israels bestialiska flygangrepp på Gaza”. Jag är övertygad om att Verständig gått i taket och kallat det för ett antisemitiskt övertramp. Han skulle ha rätt, det vore det.

Vi kan inte kräva av Verständig att han ska fördöma Israels angreppskrig. Som svensk jude är han inte ansvarig för staten Israels agerande, precis som svenska muslimer inte kan lastas för det Hamas gör. Men att man inte är tvungen, betyder inte att det är klokt att låta bli. Jag är ganska övertygad om att Verständigs ständiga mantra om statens Israels rätt till självförsvar utan att någonsin kritisera övergreppen i Gaza är ett mycket ineffektivt sätt att bekämpa antisemitiska stämningar.

Fotnoter


  1. Arbetsdefinition av antisemitism, holocaustremembrance.com[]
  2. Vergara, Daniel, Hatet mot Soros, Expo 4-20[]
  3. Aderet, Ofer, Testimonies From the Censored Deir Yassin Massacre, Haaretz 16/7-17[]
  4. TT 26/12-23[]
  5. Magid, Jacob, The Times of Israel 3/1-24[]
  6. Shpigel, Noa, Haaretz 1/1-24[]
  7. original-party-platform-of-the-likud-party, www.jewishvirtuallibrary.org[]
  8. Gessen, Masha, In the Shadow of the Holocaust, The New Yorker 9/12-23[]
  9. Staniforth, Saul, Twitter 23/11-23[]
  10. Miyashiro, Adam, Israel-Palestine war: How racist discourse fuels Israel’s settler colonial genocide, Middle East Eye 14/12-23[]
  11. Bachner, Michael, Far-right minister says nuking Gaza an option, The Times of Israel 5/11-23[]
Dan Israel
F.d. förläggare på Ordfront, Norstedts och Leopard förlag.

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.