Nyligen väckte socialförvaltningen i nordöstra Göteborg rubriker. De hade använt ett behandlingsmaterial vid namn ”Arga apor” där unga människor i orten illustrerats som apor. Amanj Aziz skriver om Göteborgs stads liberala antirasism, där allt skylls på individer och attityder och ingen vill göra upp med nepotismen.

Det första som slår mig när jag i mitt flöde på sociala medier får reda på att Socialförvaltningen Nordost i Göteborg under ett års tid använt ett material där invånarna – som i huvudsak är svarta, bruna och muslimer – avbildas som apor, är Labyrints låt från 2016 “Apor i djungeln”.

Jaccos refräng ekar med en drabbande precision: För de vill att vi ska va som apor i djungeln, svinga på grenar som alltid går sönder. Raden, som är ett poetiskt vittnesmål av hur samhället ser på svarta, bruna och muslimer, materialiserar sig genom apmaterialet som ett bokstavligt och uttalat faktum. Ett ytterligare poetiskt tillägg, om något tragikomiskt, är att apmaterialets “Arga Apor” skriker att kejsaren är naken. Apgate, som det numera kan kallas, är därför ett bra exempel på hur sådana här händelser inte är isolerade utan sker i en större kontext, och illustrerar den liberala rasismens brutala kompass och konsekvenser.

Göteborgs stad lyckas alltid chockera
Den första reaktionen när apgate startade bland oss som interagerat eller jobbat med Göteborgs stad var att konstatera att kommunen alltid lyckas överraska och chocka på vilka sätt rasismen tar sig i uttryck och hur den hanteras när den blir synliggjord. 

Göteborgs stad har under många år både genom dess politiker och tjänstepersoner uttryckligen, och öppet, angripit stadens svarta, bruna och muslimska befolkning. Liberala politiker i staden har t ex spridit nidbilder av muslimer på sina sociala medier.¹ Liberalerna har aktivt mobiliserat mot muslimska skolor, muslimska föreningar och argumenterat för ordningsvakter i förorterna. Politiker från flera partier, däribland Socialdemokraterna och Liberalerna, inte bara attackerade utan också tvingade Ibn Rushd Studieförbund till att upphöra med sin verksamhet.²

En socialdemokratisk politiker låg bakom hela den islamofobiska processen kring dokumentärfilmen Burka Songs 2.0.³

Göteborgs stad har under många år både genom dess politiker och tjänstepersoner uttryckligen, och öppet, angripit stadens svarta, bruna och muslimska befolkning.

En tjänsteperson på Socialförvaltningen Nordost stoppade 2022 en föreläsning om psykisk ohälsa med islamofobiska förevändningar.⁴ Göteborgs stad har också på sitt intranät vid flertalet tillfällen spridit islamofobiska bloggar från företaget Doku som underlag om “islamistisk extremism”. Staden tog dessutom själv fram en rapport 2019 med rubriken “Från dolt till synligt: Om minoriteters erfarenheter och upplevelser av rasism i kontakt med Göteborgs Stad som servicelämnare”. I den förekommer vittnesmål från skolan, äldreomsorgen, socialtjänsten och många andra delar av staden.

I ett av vittnesmålen beskriver en man från civilsamhället hur medarbetare på Göteborgs stad sprider vidare rykten, föreställningar och tankar om föreningar i staden till nyanställda, som gör så att rasistiskt bemötande fortsätter år in och år ut. I en annan rapport som Socialförvaltningen Nordost tagit fram om ungdomars upplevelser om rasism i nordöstra Göteborg, svarade närmare 65 procent av ungdomarna att de någongång utsatts för rasism. Av dessa svarade närmare hälften att det var personalen i skolan eller “på arbetsplats, i butiker med mera” som stod för rasismen. 

Rapporterna som nämns ovan, och alltså sker i kommunens regi, sker parallellt med angreppen på  grundläggande fri- och rättigheter för stadens svarta, bruna och muslimska befolkning. Detta sker genom en liberal logik, där liberal antirasism ofta blir, som Angie Beeman påpekar i sin bok “Liberal White Supremacy”, “mer prat än handling, där symboliska gester ersätter verkliga förändringar”. Arbetet mot rasism i staden har egen hemsida där det uttalade målet är att “Göteborg ska bli en stad fri från rasism”.⁵ Den liberala antirasismen tar sig konkret uttryck i mål som kretsar kring dialog, nätverk och utbildningsinsatser. Eftersom denna form av antirasism reducerar rasism till att handla om individuella attityder, känslor och kunskapsbrister, blir också lösningarna därefter.

Det finns till exempel inget mål om att motverka den rasistiska nepotism som råder i staden, där vita kvoteras in genom informella nätverk och personliga kontakter.

Men ingenstans syns några åtgärder som på allvar utmanar eller omfördelar makt och resurser. Det finns till exempel inget mål om att motverka den rasistiska nepotism som råder i staden, där vita kvoteras in genom informella nätverk och personliga kontakter. En snabb överblick av stadens förvaltningar och ledningsgrupper avslöjar snabbt en överrepresentation av vitklingande namn, trots att nästan 40 procent av stadens invånare har så kallad “utländsk bakgrund”. Det lämnar oss med två möjliga slutsatser: antingen är det bara personer med vitklingande namn som anses ha rätt kompetens, eller så har de kvoterats in på bekostnad av meriter, erfarenheter och faktisk kompetens. Det är i denna kontext, där makten är koncentrerad till vita, som apbilderna får fäste och kan passera obemärkt genom stadens institutioner.

Djurliknelser är kolonialismens bildspråk
Det är knappast nödvändigt att påminna om att den rasistiska avhumaniseringen av svarta, bruna och muslimer nästan alltid tar form genom jämförelser med djur, odjur och monster. Detta är inte enbart en historisk parentes. Att förvandla negativt rasifierade grupper till något icke-mänskligt sker fortfarande, både öppet och försåtligt, där gruppernas mänskliga värdighet systematiskt ifrågasätts eller förnekas. Djurliknelser har varit en särskilt brutal del av detta.

Det är knappast nödvändigt att påminna om att den rasistiska avhumaniseringen av svarta, bruna och muslimer nästan alltid tar form genom jämförelser med djur, odjur och monster.

Få kan dessutom hävda att sambandet mellan rasismen mot svarta och apframställningar är obekant för dem. Under kolonialismen, under slaveriet och långt in i vår samtid har svarta människor reducerats till karikatyrer med överdrivna apliknande drag – bilder som inte bara förstärkte karikatyrernas kraft utan som också blev verktyg för att rättfärdiga politik som segregerade, förslavade, förtryckte och mördade.

Att liberala tänkare, krafter och liberala demokratier historiskt – och nutida – varit djupt involverade i denna typ av avhumanisering där djurliknande jämförelser använts som viktigt politiskt redskap för att möjliggöra och genomdriva koloniala projekt så väl som exploaterande och exkluderande praktiker är en viktig del i detta. Allt från Immanuel Kant, Hegel och John Stuart Mill hela vägen fram till det muslimexklusiva tortyrfängelset på Guantanamo Bay. Eller som inom vänstern, där vissa röster och rörelser inom den vita eurocentriska djurrättsrörelsen jämför köttkonsumtion med folkmord, transatlantiska slaveriet och kolonialismen. För att inte tala om det pågående folkmordet i Palestina, där bl a den israeliska försvarsministern Yoav Gallant kallade människor i Gaza för “human animals”.

Eller som inom vänstern, där vissa röster och rörelser inom den vita eurocentriska djurrättsrörelsen jämför köttkonsumtion med folkmord.

Trots allvaret och i den breda struktur av avhumanisering detta sker, har diskussionen om apmaterialet, dessvärre, fastnat i den enskilda händelsen. Som om det här vore en olycklig avvikelse, ett undantag i en i grunden antirasistisk institution som “endast” råkat göra ett administrativt misstag med bristande kvalitetssäkring.⁶ Det som däremot inte diskuteras är att materialet inte bara plötsligt “blev till”, utan har tagit form genom en lång process med många inblandade. Det har använts aktivt i över ett år, och dessutom nominerats till ett pris i kommunen. Den här typen av förklaringar försöker ofta isolera rasismen till ett fåtal individer eller händelser – “några dåliga äpplen” – som utan ondsinta avsikter råkat låta ett rasistiskt material passera. Men som filosofen David Luban en gång uttryckte det i ett annat sammanhang, så handlar detta inte om några dåliga äpplen – det handlar här om ett dåligt träd. 

Det dåliga trädet, för att fortsätta metaforen, diskuteras inte på riktigt i svensk institutionspolitik. Istället blir rasism i en liberal diskurs en fråga om okunskap, dåliga attityder och enstaka handlingar som “egentligen” har vilat på bra intentioner. Just intention är också ett återkommande ord hos Socialförvaltningen Nordost när de svarar på kritiken: “Det har aldrig funnits någon som helst intention att uttrycka eller förstärka rasistiska föreställningar”.⁷ Den explicita och öppna rasism som tar sig i uttryck i materialet “Arga apor” reduceras således till att handla om individer och deras olyckliga snedtramp, inte som ett resultat av en inte bara normaliserad syn på stadens invånare – utan ett rakt igenom naturaliserat förhållningssätt och politisk och social praktik gentemot stadens bruna, svarta och muslimska invånare. 

Den rasism som tar sig i uttryck i materialet “Arga apor” reduceras således till att handla om olyckliga snedtramp, inte som ett resultat av ett naturaliserat förhållningssätt gentemot stadens bruna, svarta och muslimska invånare.

På detta sätt upprätthåller systemet det som Angie Beeman benämner som liberal vit överhöghet. I ett sådant system hamnar fokus på individers handlingar och goda intentioner, snarare än på strukturer. Kommunens hantering av kritiken är ett tydligt exempel på detta. Fokus läggs på intentioner, på att materialet “upplevts” som kränkande, på att ingen tidigare höjt en röst – en uppgift som dessutom motsägs av medarbetare som menar att de faktiskt protesterat (men att det inte fick gehör förrän vita medarbetare reagerade).⁸ Förvaltningens svar handlar mer om att skydda institutionen och dess personal än om att ge upprättelse åt dem som drabbats av rasism. Istället för självrannsakan möts kritik ofta som ett moraliskt angrepp, eftersom liberal vit överhöghet likställer rasism med ondska och hat. Som om synliggörandet av rasism innebär att framställa någon som ond. På så vis används moralism för att skuldbelägga den som påtalar orättvisan, och rasismen kan fortsätta leva vidare bakom en fasad av goda intentioner.

Svart, brun och muslim – eller vita rättigheter?
Samtidigt som jag skriver detta har Socialförvaltningen tillsammans med Angereds Interreligiösa Råd och Muslimska Samverkansgruppen gjort ett gemensamt uttalande.⁹ I den skriver de att förvaltningen ber om ursäkt. Men det mest anmärkningsvärda är att förvaltningen fortsätter oskuldsförklara sig själv med hjälp av nu två stora och viktiga råd från civilsamhället som, medvetet eller omedvetet, används som rationaliserande språkrör för den vita liberala rasismen. Förvaltningen skriver att materialet “inte genomgått kvalitetssäkring utifrån olika perspektiv, till exempel diskrimineringsgrunderna och barnkonventionen”.

Diskrimineringsgrunderna och barnkonventionen är inte “olika perspektiv”, utan lagar och regler som förvaltningar måste arbeta utifrån och aktivt förhålla sig till i all sin praktik. Islamofobi och afrofobi är så naturaliserat i sammanhanget att det inte ses som tillräckligt allvarligt för att ta större ansvar. Dessutom, som socionomen David Nilsson påpekar på Facebook, krävdes alltså ett möte med civilsamhället som på oavlönad tid möter tjänstemän på betald arbetstid och markerade mot vad som kan beskrivas som möjliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Dessutom krävdes alltså ett möte med civilsamhället som på oavlönad tid möter tjänstemän på betald arbetstid och markerade mot brott mot mänskliga rättigheter.

Att diskrimineringslagstiftningen och barnkonventionen beskrivs som “olika perspektiv” som man alltså bortsett ifrån, laddar apmaterialet med en ännu mer explicit innebörd. Avhumaniseringen blir på så sätt fullbordad. Mänskliga rättigheter är något människor inte ska behöva kvalificera sig till. De är, eller borde åtminstone vara, okränkbara – oberoende av det oändliga spektrum av erfarenheter, bakgrunder och liv som formar oss som människor.

Diskrimineringslagstiftningen och barnkonventionen tar båda avstamp från grundläggande mänskliga rättigheter, som Sverige förbundit sig till. När det alltså inte beaktats i arbetet med svarta, bruna och muslimska barn i viktiga behandlingsprocesser, och att man dessutom reducerar det till “olika perspektiv” kan djurliknelserna av dessa barn inte längre kallas misstag eller en isolerad händelse, utan en logisk konsekvens. För det är bara de som inte betraktas som fullt ut mänskliga som fråntas rätten till mänskliga rättigheter.

Det är i denna kontext, i denna (o)människosyn, som apmaterialet uppstår. Den åskådliggör det som Tyler Stovall i sin bok “White Freedom” kritiserar kring just begreppen friheter, rättigheter och särskilt sådana som påstås vara okränkbara – alla dessa begrepp skapades politiskt utifrån den vita västerländska människans mänsklighet, intressen, politiska och sociala dimensioner och föreställningar. Stovalls kritik illustrerar också varför svarta, bruna och muslimer ständigt i svensk kontext tvingas rationalisera, legitimera och förhandla om det som borde vara deras självklara medborgerliga, kulturella, ekonomiska och sociala rättigheter och friheter.

Vad är felet med den liberala antirasismen?
Trots att rasism är ett socialt och politiskt fenomen med verkliga materiella, psykologiska, sociala och hälsofarliga konsekvenser och effekter, stannar den liberala antirasismen vid att fokusera på det som Malcolm X betecknade som en konformitetspolitik – i detta fall att få stadens svarta, bruna och muslimska befolkning att “må bra” och den vita majoriteten att acceptera och tolerera deras existens, men inte för dessa grupper att inneha mer makt, mer inflytande eller jämlik normalitet i staden.

Den liberala antirasismens karaktär blir därför en viktig moralistisk signal för vithetens godhet men tvingar svarta, bruna och muslimer till att förpassas till villkorad existens i staden, där ett material med de framställda som apor anses ha varit ett “bra material” och nomineras till pris för sitt “nytänk”. Detta tar sig också i uttryck i hur förvaltningen svarar om materialet på sin hemsida: “Materialet har tagits emot positivt när det har använts av barn, unga och deras familjer.”⁷ Uttalandet visar på en total brist på förståelse för maktobalansen mellan barn och föräldrar och de behandlare som sitter och tvingar dem att se sig själva som apor.

Uttalandet visar på en total brist på förståelse för maktobalansen mellan barn och föräldrar och de behandlare som sitter och tvingar dem att se sig själva som apor.

Den liberala antirasismens dubbelhet – å ena sidan talet om människan och å andra sidan den rasistiska avhumaniseringen teoretiserades av bland andra den martinikanska tänkaren och psykiatrikern Frantz Fanon i boken “Jordens Fördömda” där han skrev “…Europa som jämt talar om människan men samtidigt förgör henne var gång hon verkligen visar sig i sina egna gathörn och i världens alla hörn”. Talet om människan är extremt förvirrande – den vita liberala människan framställs i universella ordalag – och lurar in avhumaniseringens offer att acceptera ett tillstånd där de enbart får smulor. I apmaterialets fall en ursäkt och ett löfte om att jobba mot “strukturell rasism”, ett elastiskt begrepp som i sammanhanget används utan att det definieras eller beskrivs trots att sådana finns.

Ett potentiellt tankeexperiement är hur samhället, förvaltningen och politiken hade reagerat om ett jämförbart material tagits fram av en kommunal förvaltning om en annan förtryckt grupp där vita kan ingå, t ex kvinnor, HBTQ-personer eller judar. Hade en ursäkt varit nog för de berörda grupperna? Hade utbildning och lärande varit nog? Tankeexperimentet besvaras troligen olika beroende på vilken position besvarare besitter – men att ett jämförbart material överhuvudtaget hade kunnat komma till är otänkbart. De strukturella aspekterna i vårt samhälle har byggt upp en social avnormalisering av sådana tankemönster kring de exemplifierade grupperna.

Men om man förstår det så som Tyler Stovall lyfter, att vithet är så förknippad med frihet och frihet så förknippad med vithet, så kan man dra slutsatsen att ett jämförbart material hade bemötts med en explosiv reaktion. Vår samtid kantas av ideologiska och liberalnationalistiska föreställningar om hotad vithet som bemöts just på detta sätt – med allt från Det Globala Kriget mot Terrorismen och Folkmordet i Gaza till hur t ex muslimska organisationer i Sverige bemöts och behandlas. Den senaste tiden har exempelvis kantats av ännu en extremt demoniserande kampanj mot svenska muslimer, där man anklagar muslimska organisationer som gör exakt det som man kan göra genom civilsamhället i ett demokratiskt samhälle – öka sin delaktighet, söka att vara med i beslutsprocesser och att delta i det politiska samtalet – för att vara “infiltratörer” som söker att hota landet genom “samhällspåverkande” arbete.¹⁰. Liberal antirasism tar sig här i uttryck genom regeringens ord mot dessa påstådda infiltratörer: “Vi vill visa Sveriges muslimer att samhället inte abdikerar mot de här krafterna”.¹¹. Regeringen ger här utslag för det som även Göteborgs stad i sitt så kallade antirasistiska arbete låtit visa sig – att den röda linjen för svarta, bruna och muslimers existens stannar strax innan inflytande och makt. ¹² 

De vill aldrig se oss lyckas
“De säger orten är djungel av apor”, är en annan rad i Labyrints låt. Om någon frågar vem “de” är som Labyrint sjunger om skulle den som köper liberala förklaringar om misstag och isolerad händelse möjligen svara “Socialförvaltningen Nordost”. Men precis som Labyrint fortsätter i låten, “vilseleder för att hålla oss kvar i kvarteret, de vill aldrig se oss lyckas, de tar till alla medel”, så är liberal antirasism en manipulativ kraft som ofta stannar vid symboliska gester och inte handlar om frigörelse, upprättelse eller jämlikhet. Den oskuldsförklarar sig genom att inte ändra på något i strukturerna, trots att den pratar om “strukturell rasism”, – vare sig personal, anställningsprocesser, regler, lagar eller förhållningssätt. Den förespråkar också utbildningar och föreläsningar för de ansvariga för att bli bättre på att inte vara förtryckare – något som aldrig unnas svarta, bruna eller muslimer.

Skulle en imam som “råkar” sprida homofobiska eller antisemitiska saker komma undan med att säga förlåt och att den ska ta en utbildning i HBTQ-rättigheter och antisemitismens historia?

Skulle en imam som “råkar” sprida homofobiska eller antisemitiska saker komma undan med att säga förlåt och att den ska ta en utbildning i HBTQ-rättigheter och antisemitismens historia? Får den ens möjlighet att komma till utbildningspunkten, innan den har gripits, hängts ut och beskrivits som essentiellt homofobisk och antisemitisk? Och säger inte behovet av utbildning om så fundamentala delar som mänskliga rättigheter något om kompetensnivån i förvaltningen?

Men alldeles oavsett, så är positionaliteten för den som läser denna text avgörande i sammanhanget – att både kunna ha förståelse och föreställningsförmåga för den process och kontext som leder fram till att ett apmaterial skapas. Det är bara i en politisk samtid där rasistisk avhumanisering infiltrerat alla delar av våra politiska liv och är institutionaliserade praktiker som ett material kan manifesteras på det sätt som det gjort med apmaterialet. 

Avslutningsvis är det inte ursäkterna, utbildningarna eller de symboliska gesterna som avgör om något verkligen förändras. Det är hur institutioner och makthavare vågar se på makt och ansvar. För det är först när makthavare slutar betrakta rasism som enstaka misstag och börjar förstå den som en logisk konsekvens av hur samhället är organiserat, som vi kan börja tala om verklig förändring. Så länge det är möjligt att skapa och använda ett material som “Arga apor” i ett helt år och nominera det till pris är det ett tecken på att avhumaniseringen är inbyggd i själva strukturen, inte bara i det enskilda materialet. Att tala om mänskliga rättigheter och jämlikhet får aldrig bli en fråga om retorik eller goda intentioner. Det är manipulativt och ett kännetecken för liberala rasismen och dess antirasistiska tillbehör – att manipulera oss alla till att tro att vi kan nå frihet i paritet med vita men att det stannar där och vi dessvärre aldrig kan få frihet från vitheten.  

Istället kräver det att vi på allvar omfördelar makt, resurser och tolkningsföreträde. Först då kan vi prata om att motarbeta strukturell rasism på riktigt.