Kina har tidigare tillskrivits ett visst genomslag i sin omstridda hantering av etniska frågor. Nu markerar ett nytt lagförslag om “etnisk enhet” en mer uttalad nationalistisk kurs. Förslaget riskerar att urholka den tidigare minoritetspolitiken och ge landets ledning större utrymme att använda den dominerande han‑kinesiska kulturen som norm och korrigeringsverktyg, skriver Gordana Malêsevic.

Medan den kinesiska ekonomin haltar bygger Xi Jinping en nationalism, nu med en uttalad ambition att minoritetsfolken ska assimileras in i den han-kinesiska kulturen. Ett lagförslag om ”etnisk enhet” ingår i den politiska ledningens plan för ”nationell enhet”, som tillsammans med en stark ekonomi ska ge legitimitet åt regeringens aggressiva utvecklingspolitik och dess auktoritära maktutövande.

Den femte mars inleder Kinas officiellt lagstiftande församling, Nationella folkkongressen (NFK), sitt årliga möte. Då ska cirka 3000 delegater bekräfta besluten om lagar, budgetar, finansplaner och ledarposter (till president, vicepresident och andra höga statliga befattningsinnehavare) som redan tagits av de sju män som utgör politbyråns ständiga utskott – landets högsta politiska exekutiva organ.

Den föreslagna dagordningen omfattar behandling av statsrådets (regeringens, om man så vill) arbetsrapport, granskning av utkastet till den 15:e femårsplanen (2026–2030) för nationell ekonomisk och social utveckling samt granskning av rapporten om genomförandet av årsplanen för nationell ekonomisk och social utveckling för 2025 och utkastet till planen för nationell ekonomisk och social utveckling för 2026. Den lagstiftande församlingen förväntas därutöver granska rapporten om genomförandet av de centrala och lokala budgetarna för 2025 och utkastet till centrala och lokala budgetar för 2026.

Lagstiftarna förväntas även överlägga om förslaget till miljölag, förslaget till lag om främjande av etnisk enhet och framsteg, förslaget till lag om nationell utvecklingsplanering samt arbetsrapporten från högsta folkdomstolen, högsta folkåklagarmyndigheten och Nationella folkkongressens ständiga utskott – då alla NFK-delegater möts en gång per år sköter det ständiga utskottet NFK:s löpande ärenden.

Svepande formuleringar i lagförslaget om etnisk enhet
I början på september 2025 lade NFK:s ständiga utskott fram ett lagförslag om främjande av etnisk enhet och framsteg. Enligt den kinesiska grundlagen ska alla de officiellt erkända folkgrupperna vara jämställda och deras rättigheter och intressen skyddade. Minoriteter i de autonoma regionerna åtnjuter en särskild hög grad av självstyre, med rätt att använda det egna språket och slå vakt om sin egen kultur.

Lagförslaget ändrar Kinas rättsliga ramverk för minoriteters rättigheter och inför obligatoriska krav som ska stärka en ”gemensam medvetenhet om den kinesiska nationen”. De viktiga skyddsåtgärder som tillåter minoriteter att ”använda och utveckla sina egna talade och skrivna språk” avskaffas och mandarin bli det officiella språket.

Lagförslaget ändrar Kinas rättsliga ramverk för minoriteters rättigheter och inför obligatoriska krav som ska stärka en ”gemensam medvetenhet om den kinesiska nationen”. Enligt lagförslaget ska de viktiga skyddsåtgärder som tillåter minoriteter att ”använda och utveckla sina egna talade och skrivna språk” avskaffas och mandarin bli det officiella språket i alla regioner och sektorer.

Till exempel måste alla officiella dokument som utfärdas på minoritetsspråken även finnas på mandarin. Mandarin görs även obligatoriskt i hela utbildningsväsendet, från förskolan till och med universitetet. Dessutom kriminaliseras de handlingar som anses ”skada den etniska enheten”. Jurister i och utanför Kina är kritiska till den svepande formuleringen och varnar för att den kommer att tjäna som rättfärdigande för det redan intensifierade förtrycket av minoriteter i Kina samt tibetaner, mongoler, uigurer och aktivister i diasporan.

Kritiken gällande statsmaktens alltmer repressiva minoritetspolitik har vuxit det senaste decenniet och i sin tur lett till att Zheng Zeguang, Kinas ambassadör till Storbritannien, den 15 december 2023 lät publicera följande kommuniké i den statsägda och engelskspråkiga dagstidningen China Daily:

”Kinas etniska politik och styrning
På grund av åratal av desinformationskampanjer från USA och andra västländer finns det många missförstånd och felaktiga uppfattningar om Kina bland människor i väst. Men faktum är att när det gäller hantering av etniska frågor och skydd av minoritetsspråk, kulturer och seder har Kina gjort ett bättre jobb än USA och ett stort antal andra västländer. Det är dags att rätta till missuppfattningarna och låta människor få veta sanningen.

Här är några grundläggande fakta: Kina är ett multietniskt land med mer än 1,4 miljarder invånare; det finns 56 etniska grupper i den stora familjen som utgör den kinesiska nationen; Kina tillämpar ett system med regional etnisk autonomi; och de etniska minoriteternas språk och kulturer i Kina är väl skyddade.

Med detta i åtanke finns det fyra nyckelord som hjälper en att fullt ut förstå Kinas etniska politik: För det första, jämlikhet. De 56 etniska grupperna i Kina är alla jämlika oavsett storlek och har rätt att delta i styrningen av statens angelägenheter. I början av Folkrepubliken tog regeringen initiativet till att identifiera alla etniska minoriteter. Alla minoritetsgrupper, även om de hade en befolkning på drygt 1 000 personer, erkändes som en etnisk grupp och beviljades förmånsvillkor. I dag har alla etniska grupper, oavsett hur små de är, minst en representant i Nationella folkkongressen, som deltar i utövandet av landets högsta makt.

På alla RMB-sedlar kan man se tecken från mongoliska, tibetanska, uiguriska och zhuangiska språken, förutom mandarin. Etniska minoriteter kan få fler barn och betala mindre skatt.

På alla RMB-sedlar kan man se tecken från mongoliska, tibetanska, uiguriska och zhuangiska språken, förutom mandarin. Etniska minoriteter kan få fler barn och betala mindre skatt, och de får fler möjligheter till utbildning och befordran inom statliga institutioner.

För det andra, autonomi. I områden med betydande etniska minoritetsgrupper tillämpas regional autonomi, där autonoma organ utövar självstyre och etniska minoritetsgrupper självständigt sköter sina egna angelägenheter. I Kina finns det fem etniska autonoma regioner på provinsnivå, inklusive Xinjiang, Xizang, Inre Mongoliet, Guangxi och Ningxia, samt 30 etniska autonoma prefekturer och 120 etniska autonoma län.

För det tredje, utveckling. Kina främjar en modernisering som kännetecknas av gemensam välfärd för alla, vilket innebär att ingen etnisk grupp kommer att lämnas utanför. Den kinesiska regeringen har gjort stora ansträngningar för att utveckla de västra regionerna i landet och vidtagit aktiva åtgärder för att vitalisera gränsområdena och berika lokalbefolkningens liv. Etniska minoritetsområden har gynnats enormt av förmånliga resurser och stöd från regeringen.

Till exempel har statliga myndigheter och andra lokala myndigheter över hela landet i mer än 30 år tillhandahållit utvecklingsstöd till Xinjiang och Xizang. Under de senaste 60 åren sedan Uiguriska autonoma regionen Xinjiang grundades har den uiguriska befolkningen ökat från 2,2 miljoner till cirka 12 miljoner, och den genomsnittliga livslängden där har ökat från 30 till 74,7 år. Sedan Xizangs fredliga befrielse och särskilt efter dess demokratiska reformer har den etniska befolkningen där ökat från 1 miljon till mer än 3 miljoner, och den genomsnittliga livslängden i Xizang har ökat från 35 till 72 år.

För det fjärde, enighet. Kinas 55 etniska minoriteter har en sammanlagd befolkning på 125 miljoner. Kina har varit ett enat multietniskt land som ett resultat av flera omgångar av stor etnisk integration i historien, och detta har bidragit enormt till den oavbrutna utvecklingen av den kinesiska civilisationen som sträcker sig över tusentals år. Tillsammans har etniska grupper i Kina länge blivit en gemenskap med gemensamma intressen och en gemensam framtid.

Vi respekterar och skyddar etniska minoriteters seder, språk och religiösa övertygelser. Totalt 28 skriftspråk och 72 talspråk används av landets 55 etniska minoriteter. Det finns 144 000 registrerade platser för religiös verksamhet i Kina, däribland mer än 35 000 moskéer, 33 500 buddhistiska tempel och cirka 60 000 kristna kyrkor och samlingslokaler. Samtidigt som vi arbetar för att bevara den etniska mångfalden strävar vi också efter att bygga upp en starkare kinesisk nationell och kulturell identitet bland alla etniska grupper.

Sammantaget är Kinas etniska politik rotad i landets unika historia och kultur och har sin egen utvecklingslogik. Genom outtröttliga ansträngningar har Kina hittat rätt väg att hantera etniska frågor med kinesiska särdrag och i linje med sina egna nationella förhållanden. Vi är redo att stärka utbytet med andra länder om etnisk politik och styrning och lära av varandra, för allas bästa och för mänsklighetens framsteg.
Zheng Zeguang, Kinas ambassadör i Storbritannien.”

Mandarin och han-kinesiska kulturen – den nya normen
Veterandiplomaten Zheng Zeguangs framställning behöver kompletteras och modifieras. Han-kineser utgör 91 procent av Kinas totala befolkning, medan de 55 officiellt erkända etniska minoriteterna utgör nio. Tio av de etniska minoriteterna har en befolkning på mellan två och 16 miljoner vardera, medan de återstående 45 har en befolkning på mellan 2 900 och 1,9 miljoner vardera. Även om de är relativt små till folkmängden, bor de på 64 procent av Kinas yta.

Partistatens minoritetspolitik beskrivs i RAEM, Regional autonomi för etniska minoriteter (民族区域自治), och tillämpas / har tillämpats i områden där 20 procent eller mer av befolkningen är etniska minoriteter. RAEM infördes på 1950-talet, togs ur bruk 1958 och återinfördes 1979. År 2000 hade Kina 154 etniska autonoma områden i form av fem autonoma regioner på provinsnivå, 30 autonoma prefekturer och 119 autonoma län eller förbund. Förutom en begränsad administrativ autonomi ger RAEM de etniska minoriteterna skattesubventioner och ekonomiskt stöd från staten samt möjlighet att använda minoritetsspråk i skolan och bevara etniska kulturyttringar och kulturarv.

Som svar på folkliga protester och det växande missnöjet från Tibet och Xinjiang lanserade partistaten ”Programmet för utveckling av västra Kina” och ”Programmet för blomstrande gränser och välmående folk”. Programmen gör det möjligt för regioner med etniska minoriteter att få en större andel av statens budgetmedel för regionala investeringar.

Under 1990-talet led dock de autonoma områdena av otillräckligt finansiellt stöd från staten, då den fokuserade på utvecklingen av landets kustområden. Detta ledde till växande budgetunderskott och en försämrad ekonomi i de autonoma regionerna. Som svar på folkliga protester och det växande missnöjet från de regionala regeringarna i Tibet och Xinjiang under 1990-talet, lanserade partistaten ”Programmet för utveckling av västra Kina” år 2000 och ”Programmet för blomstrande gränser och välmående folk” 2005. Programmen gör det möjligt för regioner med etniska minoriteter att få en större andel av statens budgetmedel för regionala investeringar.

Vetenskapliga studier visar att ekonomin i de fem autonoma regionerna växte i ungefär samma takt som i kustprovinserna under 2000-talet, att fördelningen av resurserna i de fem regionerna var ojämlik och att den ekonomiska tillväxten skedde parallellt med att repressionen gentemot de officiellt erkända minoriteterna i de autonoma regionerna ökade. Lagförslaget om främjande av etnisk enhet och framsteg ska därför inte ses som ett första steg med syfte att stärka den han-kinesiska, han-centrerade och värdekonservativa nationalism som Xi Jinping för fram, utan snarare som ett led i en pågående utveckling.

I en obligatorisk lärobok för universitetsstudenter och statsanställda presenteras president Xis vision för hur ”nationell enhet” ska förverkligas.  ”En introduktion till den kinesiska nationella gemenskapen” (”En introduktion till Zhonghua minzu gemenskapen”, 中华民族共同体概论), som under 2024 spreds till delar av statsförvaltningen och till landets största och mest ansedda universitet, fungerar som ett centralt ideologiskt ramverk för den nya nationella identitetspolitiken.

Minzu betyder etnicitet. Zhonghua minzu är en politisk term i modern kinesisk nationalism som knyter an till nationsbyggande och etnicitet. Termen lanserades av Kinas kommunistiska parti (KKP) efter Mao Zedongs död och användes för att beskriva alla etniska grupper i Kina som en kollektiv kinesisk familj. Xis vision som presenteras i den nya läroboken är ett skifte från att hylla kulturella skillnader, en mångkulturell folkrepublik, till att hylla en han-kinesisk dominerande identitet.

Den auktoritära statsmakten omorganiserade regeringsdepartement, avlägsnade minoritetstjänstemän som övervakade etniska frågor och använder nu ännu hårdare tag i minoritetsbefolkade områden.

Trots att Kinas grundlag garanterar minoriteters rättigheter och de autonoma regionerna politisk autonomi föreslår läroboken en identitetsförändring – att mongoler, tibetaner, uigurer och andra folkgrupper ska assimileras in i den han-kinesiska kulturen. Läroboken och Xis syn på hur ”nationell enhet” ska tolkas och levas mötte motstånd från en mängd han-kinesiska tjänstemän och tjänstemän tillhörande olika minoriteter. Motståndet tystades. Den auktoritära statsmakten omorganiserade regeringsdepartement, avlägsnade minoritetstjänstemän som övervakade etniska frågor och använder nu ännu hårdare tag i minoritetsbefolkade områden.

Stark ekonomi ska ge legitimitet åt brutal utvecklingspolitik
Redan i början på 2020-talet hade statsmakten avskaffat större delen av högskoleutbildningen på uiguriska, i stor utsträckning gjort mandarin till undervisningsspråket i grundskolan och omvandlat uiguriskspråkiga förskolor till mandarinspråkiga internat i prefekturen Hetian (Hotan, transkriberat från uiguriska). Därutöver har viktiga helgedomar förstörts och den stora uiguriska begravningsplatsen Sultanim i Hotan jämnats med marken och ersatts med en parkeringsplats.

Hotanprefekturen ligger i södra utkanten av den till stor del obeboeliga Taklamakanöknen, där kinesiska staten utvinner olja och gas. I den officiellt tvåspråkiga regionen Xinjiang var Hotan den enda prefekturen där uigurer utgjorde en majoritet, 96 procent av totalt 2 miljoner invånare. Åtgärden att assimilera kommande generationer in i den mandarinspråkiga och han-kinesiska kulturen ingår i statsmaktens ”plan för nationell enhet och stabilitet” som tillsammans med en stark ekonomi ska ge legitimitet åt regeringens aggressiva utvecklings agenda.

Sedan Covid har Kinas ekonomi mött motgångar och haft en sämre tillväxt och regeringen behöver försäkra sig om att kunna erbjuda majoriteten han-kineser en ekonomisk utveckling så de inte protesterar och vänder sig mot den politiska ordningen och eliten.

Sedan coronapandemin har Kinas ekonomi mött motgångar inom flera branscher och haft en sämre tillväxt än vad den kinesiska regeringen behöver för att behålla sin säregna maktposition. Regeringen behöver försäkra sig om att även framgent kunna erbjuda majoriteten han-kineser en ekonomisk utveckling som gör att de inte går ut i protest och inte vänder sig mot den politiska ordningen och eliten. Autonoma Uiguriska Regionen Xinjiang är avgörande för Kinas ekonomiska tillväxt. Regionen hyser landets största oljereserver, är en av Kinas största energiproducenter och står för 85 procent av bomullsproduktionen – en väsentlig komponent i en av Kinas främsta exportvaror, textilier.

Ansvariga företrädare för statsmakten i Xinjiang säger att de utvecklingsprojekt, däribland utbyggnad av energisystem och järnvägsnät, som halvmilitära Bingtuan (även kallad Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang) bedriver ökar välståndet för befolkningen i regionen. Xinjiangbor, från olika folkgrupper, hävdar att Bingtuan använder hot, våld och tvångsförflyttningar i sin ambition att nå de av partistaten uppsatta målen.

Till saken hör att Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang inte lyder under regionens regering, utan är en statlig kader som driver vinstinriktade projekt och av inhemska människorättsaktivister pekas ut som huvudman för de arbets- och omskolningsläger där uigurer och andra muslimska minoriteter hålls mot sin vilja. Enligt Australian Strategic Policy Institute används vissa läger, och andra anläggningar i och utanför Xinjiang, för att hysa fabriker där bland annat uigurer tvingas tillverka kläder för globalt kända företag. Partistaten hävdar att uigurer vistas frivilligt i ”center för yrkesutbildning” som ett led i statens fattigdomsbekämpning.

FN och vetenskapliga forskare å sin sida konstaterar att mer än en miljon uigurer, blivit godtyckligt fängslade i interneringsläger där de har tvingats avsäga sig sin etniska identitet och religiösa övertygelse och svära trohet till staten, samtidigt som han-kinesiska gifta (det vill säga heterosexuella) kvinnor vittnar om att de – i hemmet och på arbetsplatsen – får återkommande besök av partifunktionärer som uppmanar dem att skaffa ett andra och tredje barn, medan uiguriska kvinnor vittnar om att de tvingats till abort och steriliserats mot sin vilja. Av China Statistical Yearbook framgår att antalet barn födda i Xinjiang gick ned med 48,7 procent mellan 2017 och 2019.

Bland uigurer i Xinjiang har partistatens agerande inte endast skapat misstro gentemot den politiska ledningen, utan även mot han-kineser i stort. Även det faktum att allt fler han-kineser kommenderas till regionen och sätts på ledande lokala administrativa poster, samt att näringslivet i allt högre grad styrs av statens olika organ, har väckt folkligt missnöje. Liknande utveckling kan skönjas i Tibet och Inre Mongoliet.

Tibetaner i administrativa hierarkin minskar i Tibet
Efter kaoset under kulturrevolutionen försökte Deng Xiaoping frigöra det kinesiska folkets entreprenörspotential genom att minska KKP:s inblandning i deras vardagsliv. I den autonoma regionen Tibet och andra gränsregioner upprepade partiet inledningsvis sitt löfte om autonomi och drog till och med tillbaka han-kinesiska tjänstemän och bosättare för en tid. Men folkliga protester i bland annat Tibet samt chocken från upproret på Himmelska fridens torg 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991 ledde till en strategisk omsvängning.

Målet är att säkerställa långsiktig social stabilitet, men projektet är också en viktig del av partistatens satsning för att befästa han-kinesernas dominans över de tibetanska ursprungsfolken.

Dåvarande premiärminister Li Peng sade att ”Tibets förmåga till självständig utveckling är begränsad och kräver långvarig statlig intervention”. ”Tibet-stöd-projektet” (援藏计划) lanserades 1994. Det är ett omfattande och pågående statligt initiativ för att omforma den autonoma regionen och går ut på att koppla ihop den autonoma regionens administrativa enheter med provinser, städer och statliga företag i inlandet, vilket i praktiken har inneburit att han-kinesisk expertis och kapital tillförts Tibet. Målet, enligt KKP, är att driva på en snabb utveckling och samtidigt säkerställa långsiktig social stabilitet, men projektet är också en viktig del av partistatens satsning som har till syfte att befästa han-kinesernas dominans över de tibetanska ursprungsfolken.

Flera inhemska ekonomer menar att de så kallade ekonomiska och tekniska utvecklingszonerna i Tibet är inriktade på områden med han-kinesisk befolkning, vilket forskarna menar kommer förvärra spänningarna mellan de olika etniska grupperna i regionen. Med undantag för jordbruks- och boskapssektorn, inom vilken många tibetanerna och andra etniska minoriteter är sysselsatta, kontrolleras numer den tibetanska ekonomin till stor del av han-kineser. Tibet-regeringen har flytta regionens ekonomi från jordbruks- och boskapssektorn till exportinriktade industrier som byggindustrin och den nya och högteknologiska tillverkningsindustrin där han-kineser utgör majoriteten anställda.

Etniska tibetaner vittnar om att den ekonomiska tillväxten, som nu kan skönjas i regionen, kommer endast fåtalet till del. Föräldrar hävdar att ”barn börjar bli främlingar i sina hem” till följd av de mandarinspråkiga internaten där förskolebarn, så unga som fyra år, tvångsassimileras. Medan statsvetenskapliga studier visar hur maktutövandet i allt högre grad har förskjutits från tibetanska tjänstemän till han-kinesiska kadrer. Av både kvantitativa och kvalitativa studier över kadrer i Tibet, framgår att etnisk-tibetansk representation inom den administrativa hierarkin har sjunkit under perioden 2010-2024 samt att etnisk-tibetanska tjänstemän utgör en majoritet i maktlösa rådgivande organ, medan deras roll i inflytelserika partiorgan och statliga organ minskat avsevärt.

Tibet och Xinjiang är gränsregioner och därmed viktiga även ur ett säkerhetsstrategiskt perspektiv. Att det finns en stor han-kinesiska befolkning i de autonoma regionerna kan tjäna statsmakten ett dubbelt syfte – att både ha total kontroll över den ekonomiska och politiska utvecklingen i Tibet och ha en majoritet av befolkningen som är lojal i händelse av en konflikt, vilket har varit fallet med Indien de senaste åren i och med att Kina och Indien delar världens längsta omarkerade gräns. Därtill har Kina på senare år stött Pakistan i konflikten med Indien om Kashmir och försett det pakistanska flygvapnet med stridsflygplan, luftförsvarssystem och missiler. Medan det faktum att Indien ger den tibetanska exilregeringen och Tibets andligen ledare Dalai Lama en hemvist är en nagel i ögat på Kinas ledning.

Mandarinlärare uppmuntras ta anställning i autonoma regioner
Ett annat av det gångna decenniets statliga initiativ för att ingjuta och skapa ”nationell enhet” är ”Stödprogram för att hjälpa Tibet och Xinjiang med 10 000 lärare”. Programmet går hand i hand med partistatens fattigdomsbekämpningsplan, som i sin tur går hand i hand med regeringens intention att upprätthålla social stabilitet. Lärare från andra delar av Kina har genom programmet uppmuntrats att flytta till Tibet och Xinjiang. Anställningskontrakten har varit på mellan 18 månader och två år, men sedan 2020 har de lärare som vill stanna och de som kan tänka sig att flytta till Xinjiang eller Tibet erbjudits fast anställning med bra förmåner.

Strax efter att coronapandemin hade konstaterats tillkännagav politiker i Hebei (provinsen som omger Beijing) och megastaden Shanghai att de skulle sända lärare till Xinjiang inom ramen för det statliga programmet. Samtidigt hävdade människorättsaktivister att närmare 250 lärare i Henanprovinsen skulle flytta till Xinjiang för att undervisa i bland annat staden Hami, som är sätet för en division av den halvmilitära Bingtuan.

Mongoler i minoritet när han-kineser flyttar in
Det finns närmare sex miljoner mongoler i Kina, främst i den autonoma regionen Inre Mongoliet vid Kinas norra gräns mot Mongoliet och Ryssland. Med endast ett fåtal officiella gränsövergångar har gränsen mellan Inre Mongoliet och Mongoliet varit platsen för spänningar när Kina har försökt genomdriva sin politik utomlands, till exempel i december 2016 när Kina tillfälligt stängde en viktig gränsövergång efter Dalai Lamas besök i Mongoliet.

Det som idag kallas den autonoma regionen Inre Mongoliet var en del av ett gränsområde som ofta var föremål för stridigheter mellan det kinesiska och det mongoliska imperiet. Efter det senares sammanbrott kom området och många mongoler i början av 1600-talet att hamna under kinesiskt och manchuriskt styre. Mongoler anammade tibetansk buddhism redan på 1500-talet, efter att deras ledare Altan Khan konverterat, och det finns fortfarande en stark koppling mellan tibetansk buddhism och mongolisk kultur.

Redan under Kuomintang gjordes ansträngningar för att öka den han-kinesiska befolkningen i Inre Mongoliet. Detta bidrog till uppkomsten av en separatistisk rörelse bland den mongoliska minoriteten, som drog nytta av det kinesiska inbördeskriget och utropade självständighet 1935.

Redan under den period då Kuomintang hade regeringsmakten i Republiken Kina, efter 1912, gjordes ansträngningar för att öka den han-kinesiska befolkningen i Inre Mongoliet. Detta bidrog till uppkomsten av en separatistisk rörelse bland den mongoliska minoriteten, som drog nytta av det kinesiska inbördeskriget och utropade självständighet 1935 som den kortlivade Mongoliska federationen. Den upphörde i och med att Japan ockuperade regionen 1937. 1947 inrättade KKP den autonoma regionen Inre Mongoliet. Under det följande decenniet utvidgades Inre Mongoliet till att omfatta de flesta områden med en majoritet av mongolisk befolkning, vilket gav regionen dess nuvarande långsträckta form.

Som en av de största minoriteterna i landet, och som sådan en av de grupper som uppfattades som potentiellt mottagliga för separatistiska eller splittrande tendenser, var mongolerna bland KKP:s specifika mål från 1967 till 1977. Officiella siffror visar att 16 222 mongoler dödades, men en del mongoler hävdar att antalet dödade etniska mongoler var närmare 100 000. Partistaten var särskilt brutal under kulturrevolutionen, då Inre Mongoliet upplöstes och fördelades mellan omgivande provinser fram till 1979. Då inledde staten olika kampanjer som hade till syfte att minska användningen av det mongoliska språket vid myndighetsutövning och införde åtgärder som skulle leda till en gradvis ersättning av mongoliska kadrer med han-kinesiska tjänstemän. Dessa och andra regeringsåtgärder gav upphov till mongoliska protester 1981, vilket ledde till ytterligare storskaliga demonstrationer fram till 1989, då rörelsen krossades under demonstrationen på Himmelska fridens torg i Beijing.

Idag är mongoler en minoritet i sin egen region. Enligt folkräkningen 2010 utgjorde mongoler cirka 18 procent av befolkningen i Inre Mongoliet, men denna siffra är sannolikt lägre eftersom han-kinesiska soldater och andra inflyttade han-kineser inte räknas som en del av provinsens befolkning. Dessutom har det kinesiska språkets dominans inom den autonoma regionens regering, näringsliv och andra arbetsplatser resulterat i att etniska mongoler ofta missgynnas eller utestängs eftersom de inte talar mandarin lika flytande.

Etniska mongoler vittnar om att anställda som talat mongoliska på sin arbetsplats har fått sparken. Mongoliskspråkiga förskolor har förbjudits, mark ägd och / eller nyttjad av etniska mongoler har rutinmässigt beslagtagits för att ge plats åt militära övningar av Folkets befrielsearmé och mongoliska herdar har tvingats bort från betesmarker för att ge plats åt resursutvinningsprojekt. Etniska mongolers och andra gruppers upplevelser av förlust av kultur och ekonomiska försörjningsmöjligheter har fortsatt att utlösa folkliga protester och brutala polisinsatser i Inre Mongoliet.

”Nordgränskultur” – deterritorialiserar i Inre Mongoliet
Därutöver har ”nordgränskultur” (北疆文化) blivit ett populärt begrepp i propagandatexter och akademiska publikationer i och om Inre Mongoliet. Kulturfestivaler, arkeologiska upptäckter, utställningar om immateriellt kulturarv och akademiska konferenser, organiseras under parollen eller med etiketten ”nordgränskultur”. Termen myntades av Ma Rong, professor vid Institutionen för sociologi och etnologi vid Peking Universitet, specialist på etniska relationer i Kina och den kanske mest kända förespråkaren av den nuvarande regeringens minoritetspolitik.

Hen menar att den diskursiva konstruktionen av en nordgränskultur anonymiserar etnicitet och lyfter fram lokalitet. Skapandet och främjandet av en territoriell och deetniskad  nordgränskultur marginaliserar och deterritorialiserar etniska mongoler från Inre Mongoliet.

Enligt en kinesisk vetenskaplig forskare med fokus på minoritets- och identitetspolitik (som vill vara anonym) nämndes ”nordgränskulturen” först i ett dokument från juli 2023, författat av KKP:s provinskommitté, med titeln ”Beslut av partikommittén i den autonoma regionen Inre Mongoliet om en heltäckande uppbyggnad av en föredömlig autonom region” (内蒙古自治区党委关于全方位建设模范自治区的决定). I dokumentet framförs idén att nordgränskulturen omfattar gräsmarkskultur, jordbruk, Kinesiska muren-kultur, Gula floden-kultur och röd (revolutionär) kultur. Hen menar att den diskursiva konstruktionen av en nordgränskultur anonymiserar etnicitet och lyfter fram lokalitet, samt föreslår att skapandet och främjandet av en territoriell och deetniskad  nordgränskultur marginaliserar och deterritorialiserar etniska mongoler från Inre Mongoliet.

Till saken hör att Ma Rong inte är först med att anonymisera etnicitet. Innan begreppet ”nordgränskultur” lanserades var det ”gräskultur” (草原文化) som spreds av den kinesiska staten som ett samlingsbegrepp för att täcka kulturerna hos de folk som bor på den mongoliska platån. Nasan Bayar, professor vid institutionen för etnologi, Inre Mongoliet Universitet, argumenterade redan 2014 att ”Inre Mongoliet, som är gräsmarkskulturens huvudsakliga domän, inte längre är hemland endast för mongoler, som är den grupp som officiellt betecknas som regionens folk i officiella dokument” och att det därmed finns ”en potentiell dimension att deterritorialisera mongolerna från Inre Mongoliet”. Medan Ma Rong samma år skrev att ”en avpolitisering av etnicitetsfrågan innebär att man uppmanar dessa minoritetsgrupper att ta avstånd från dess politiska attraktionskraft (det vill säga etnicitetsmedvetande för självbestämmande eller självständighet) och istället inrikta sig på kulturella och socioekonomiska krav”.

Han-kineser legitimerar regeringens auktoritära maktutövande
Kort sagt: Ma Rongs idéer har tagit form i de av staten lanserade och ovan nämnda programmen. I tre av Kinas fem autonoma regioner på provinsnivå är det mångkulturella Kinas minoritetspolitik redan nedmonterad. Nu vill den sittande regeringen dessutom att mongoler, tibetaner, uigurer och andra folkgrupper ska assimileras in i den han-kinesiska och mandarinspråkiga kulturen. Partistaten kommer sannolikt att behålla den institutionella strukturen och namnet på de autonoma regionerna, samtidigt som alla kvarvarande meningsfulla betydelser av autonomi kommer att tömmas ytterligare.

Genom att göra läroboken ”En introduktion till den kinesiska nationella gemenskapen” till obligatorisk läsning för anställda inom delar av statsförvaltningen och studenter på landets största och mest ansedda universitet vill den politiska ledningen både ingjuta stolthet i den han-kinesiska majoriteten och klargöra för statsanställda och studenter och som tillhör minoritetsfolken att de måste avsäga sig sitt modersmål, sin kultur och sin religiösa tillhörighet om de vill nå sina professionella mål.

Genom att nu öppet lyfta fram den han-kinesiska kulturen som den rättmätiga/norm, lämnar politbyråns ständiga utskott dessutom plats för han-kineser att vara den korrigerande entiteten i samhället – att i skolan, på arbetsplatsen och offentliga platser peka ut/tillrättavisa de som inte anses vara nog assimilerade. I gengäld räknar den politiska ledningen med att (förutom den redan aktiva han-nationalistiska rörelsens fortsatta stöd också) få den han-kinesiska majoritetens stöd för sin utvecklingspolitik och sitt auktoritära maktutövande. Om lagförslaget om ”främjande av etnisk enhet och framsteg” röstas igenom är det spiken i kistan för Folkrepubliken Kinas mångkulturella och uppburna minoritetspolitik.