Är drag womanface?

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

I USA har en diskussion om drag och blackface dragit i gång. Varför anses det ena vara radikalt och det andra oacceptabelt? Är dragqueens en form av womanface? Så enkelt är det inte, men drag som kulturellt fenomen bör analyseras i termer av både kön och sexualitet, skriver Catrin Lundström.

Tidpunkten när drag blev folkligt i Sverige kan härledas till 1980, då After Dark satte upp sin första egna show ”Förför Sverige i tiden” på Hamburger Börs. Showen inleds med en förvirrad Christer Lindarw som kommer in från publikingången. Han söker arbete. Uppifrån scenen svarar en person att det måste vara en missuppfattning ”för vi söker en tjej”. ”Det ska väl inte vara så svårt att fixa”, svarar Lindarw och tar upp läppstiftet. ”Jag tar jobbet, jag ska nog visa dem”.

I retrospektiv slungas man tillbaka till ett annat Sverige, med en rad färgstarka och tidstypiska personligheter: ABBA, lapplisor och självfallet Hans Majestät Konungen själv i sänghalmen (med Silvia), därav den genialiska titeln på föreställningen.

Det är smart, det är snyggt, med en träffsäker udd i samtiden. Showen avhandlar en mängd ämnen så som dubbelarbete, kärnkraft, kollektivboende och striptease med en ironisk ansats. Slagdängan ”Vad en liten gumma kan gno” av Monica Zetterlund skruvas till, och publiken fnissar åt det överdrivna juckandet och de dubbelbottnade budskapen i att ligga, eller rengöra en stake. När ljusstaken i slutscenen gnids fram och tillbaka i underlivshöjd, brister publiken ut i ett nervöst gapskratt.

Den enskilt mest ensidiga gestaltningen står den rödhåriga feministen iförd palestinasjal för, med ett enkelt, samlat och klart budskap på sitt plakat: ”Nej till allt!”

Alla får vara med. Långa, korta, tjocka, smala. Om man är man vill säga. Alla roller innehas av män, från ensemble, koreografi och regi, till frisyrer. Det är ju själva poängen.

Alla får vara med. Långa, korta, tjocka, smala. Om man är man vill säga.

Kvinnokaraktärerna radas upp, i frånvaron av kvinnor. Endast den manliga delen av publiken approcheras när dragartisterna delar ut gurkor och morötter under tillställningen (som ett slags mansversion av Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest), vilket givetvis stör ordningen i en till synes överhängande heterosexuell publik.

I dag, drygt 40 år senare, har drag kommit att bli ett utbrett kulturellt fenomen med stor internationell spridning, inte minst efter 15 säsonger av det amerikanska programmet RuPaul’s Drag Race, som utgjorde förlagan till den svenska versionen, lett av Robert Fux, i SVT under våren 2023. Men i jämförelse med Sveriges Drag Race har trenden med sagoläsande dragqueens blivit avsevärt mer uppmärksammad, då dragartister som Miss Shameless och Lady Busty fått Sverigedemokraterna att vifta med utvisningskortet för bristande vandel.

Men i jämförelse med Sveriges Drag Race har trenden med sagoläsande dragqueens blivit avsevärt mer uppmärksammad, då dragartister som Miss Shameless och Lady Busty fått Sverigedemokraterna att vifta med utvisningskortet för bristande vandel.

Drag är förstås en tacksam måltavla för konservativa som vill förbjuda allt tänkbart sex och snusk. Emellertid har kritik även rests från dem som ser drag som en form av ”womanface”, med påfallande likheter med hur svarta en gång porträtterades av vita i det som kallas för blackface. Finns det fog för en sådan analogi?

Det tyckte i alla fall politikern och författaren Mary Cheney i ett inlägg på Facebook, den 29 januari 2015. Cheney är, i likhet med sin far Dick, republikan, men till skillnad från sin syster Liz, som motsatte sig samkönade äktenskap, lesbisk. Antingen accepteras både blackface och womanface. Eller ingen av dem, slog Mary fast. Svaren kom med vändande post från ett antal manliga dragqueens, inklusive RuPaul själv, som respektfullt och tålmodigt förklarade de grundläggande skillnaderna mellan den omedelbara avsikten att förlöjliga en grupp för att förnedra den, och den politiska gärningen att i vissa fall offra livet för en kamp om rättigheter.1

En som inte lät sig övertygas var Walter V. Wendler, rektor för West Texas A&M University, som våren 2023 stoppade välgörenhetsshowen ”A Fool’s Drag Race” på campus med motiveringen att drag, i likhet med blackface, parodierar kvinnor som extrema och överdrivna ”tecknade figurer”, i syfte att ”underhålla på ett sätt som diskriminerar kvinnor”, och det, menade Wendler, bröt mot den policy om jämlika villkor som universitetet hade antagit.

Tusentals studenter protesterade och skrev under uppropet till stöd för arrangemanget, och anklagade Wandler för att vara en religiös homofob

Draggruppen, å sin sida, försvarade sin yttrandefrihet baserat på första tillägget till konstitutionen, och tusentals studenter protesterade och skrev under uppropet till stöd för arrangemanget, och anklagade Wandler för att vara en religiös homofob, och inte direkt en allierad i kvinnofrågan.

Blackface bland vita arbetare – en amerikansk historia

Blackface är ett känsligt ämne i USA. Det är främst förknippat med så kallade Minstrelshower under 1800-talet och framåt. Dessa shower var ett slags varietéer bestående av en bred repertoar av underhållningsformer, där vita män vid behov kunde sätta färg på ansiktet för att träda in i svarta roller. Själva akten var dock vida spridd och populär bland vita amerikaner och västerlänningar i alla tänkbara sammanhang, och sträcker sig långt tillbaka i den västerländska koloniala historien.

Innebörden var inte enbart att porträttera svarta, utan samtidigt göra narr av och reducera dem till karikatyrer. Blackface fungerade som ett sätt att konsolidera rashierarkier, och på så sätt stärka den vita identiteten och dess strukturella överordning.

Blackface fungerade som ett sätt att konsolidera rashierarkier, och på så sätt stärka den vita identiteten och dess strukturella överordning.

En bred definition av blackface som används på Smithsonians National Museum of African American History & Culture lyder: blackface utgör ”komiska föreställningar av ’svarthet’ med vita i överdrivna kostymer och smink, [och] kan inte helt separeras från det rasmässiga förlöjligande och stereotypiserande som utgör dess kärna. Genom att förvränga afrikansk-amerikaners egenskaper och kultur – inklusive deras utseende, språk, dans, uppträdande och karaktärsdrag – kan vita amerikaner kodifiera vitheten över klass- och geopolitiska gränser som dess antites.”

Blackface var av den anledningen populärt bland den vita arbetarklassen i urbana kretsar i norra USA, som kände sig inklämda mellan de övre vita klasserna och den svarta delen av befolkningen. Det var ett sätt för dem att göra anspråk på den normativa vithet som de såg sig utestängda ifrån, argumenterar kulturhistorikern Eric Lott i sin numera klassiska bok Love and Theft: Blackface Minstrelsy and the American Working Class.2

Blackface var således inte ett medel för vita arbetare att göra sig svartare, utan tvärtom vitare. Förenklat var den fejkade svartheten ett sätt att markera avstånd till svarta och visa på den bakomliggande vithetens ”essens”. Avsikten var att upprätthålla distinktionen mellan ”raserna” – en diametralt motsatt idé till hur män i kvinnokläder slentrianmässigt antas gäcka och rubba maskuliniteten i ett progressivt könsöverskridande.

I samma anda som blackface förekom även klichéer av vita etniska minoritetsgrupper, men de skulle sedermera ges minskad betydelse, då dessa grupper alltmer kom att smälta samman i en gemensam amerikansk vithet under 1900-talet.

Framväxten av en dylik breddad amerikansk vithet gynnades av en aktiv ekonomisk politik som reserverade hus och bostadslån för vita.

Framväxten av en dylik breddad amerikansk vithet gynnades av en aktiv ekonomisk politik som reserverade hus och bostadslån för vita. Så materialiserades den moderna vitheten i de homogena villaförorterna i städernas utkanter. Här kunde en gemensam vit majoritetsbefolkning byggas upp, understödd av vad George Lipsitz, professor i Black Studies, kallar en ”vit identitetspolitik”.3

Blackface förekommer naturligtvis lite överallt, mer eller mindre öppet, både i folkliga miljöer och bland överklassen. Nederländare har med näbbar och klor försvarat sin tradition av att klä ut sig till och måla sig som Zwarte Piet (Svarte Petter) som ett sätt att förena vita i det gemensamma skrattet åt svartheten, framhåller kulturantropologen Gloria Wekker i boken White Innocence: Paradoxes of Colonialism and Race.4

Nederländare har med näbbar och klor försvarat sin tradition av att klä ut sig till och måla sig som Zwarte Piet (Svarte Petter) som ett sätt att förena vita i det gemensamma skrattet åt svartheten.

När aktivister opponerade sig mot traditionen skrev två miljoner nederländare under ett upprop till försvar av sedvänjan på bara ett par veckor. Traditionen är fortfarande vid liv, även om den sociala acceptansen för den är lägre. Av samma anledning försvarade den högerradikale Geert Wilder sedvänjan i sin kampanj inför valet den 22 november 2023.

I Sverige har flera episoder av så kallad rasperformativitet, som ras- och vithetsforskaren Tobias Hübinette benämner det, uppmärksammats.5 Exempelvis klädde ett antal vita studenter vid Lunds universitet ut sig till afrikaner och iscensatte en slavauktion på en fest med djungeltema 2011. Hübinettes begrepp har ett något bredare anslag än blackface, då det kan röra sig om att skämtsamt härma asiater, eller ikläda sig urfolksinspirerade bastkjolar under festliga omständigheter. Ändamålet är desamma: att påminna om svartas eller icke-vitas underlägsenhet genom att karikera dem.

I USA är blackface en skandal för den som avslöjas. Demokraten Ralph Northam fick år 2019 ett 24 år gammalt studentfoto från University of Virginia exponerat. Fotot avbildade en person i blackface jämte en studentkollega i Ku Klux Klanluva. Northam trasslade in sig i minnesförluster, förvirring, ömsom medgivande, ömsom förnekelse, men lyckades till slut, tack vare coachning av sin fru, klamra sig fast vid sin post. Även Justin Trudeau ertappades i blackface i sin ungdom, något han bekände och bad om ursäkt för.

En nyare version av blackface kallas digital blackface. Digital blackface består av humoristiska inslag och överdrifter av svartas språk, slang, frasering, kultur eller gester.

En nyare version av blackface kallas digital blackface. Digital blackface består av humoristiska inslag och överdrifter av svartas språk, slang, frasering, kultur eller gester, i så kallade memes, GIF:s eller videor på TikTok. Enkelt uttryckt är det en typ av ”online-minstrelposter”, det vill säga korta filmsnuttar med rasstereotyper, anpassade för nutida kommunikationsmedel. Det har blivit särskilt populärt att härma (svarta) kvinnor, i vad som kallas ”digital misogynoir-face” eller ”Black-woman-face”, inte sällan bland svarta manliga komiker.6

Anklagelser om blackface har även riktats mot medverkande i RuPaul’s Drag Race. Med sin alltför mörka hudton och förstorade läppar gav dragartisten Pearls bilder på Instagram den 10 augusti 2023 andra associationer än genusrelaterad drag. Pearl ursäktade sig snabbt och hävdade att detta var ett personligt uttryck och inte en nidbild – eller ens influerat – av svarta.

Artisten Pearl fick be om ursäkt för sin utstyrsel.

Även den tidigare Drag Race-vinnaren Sharon Needles hamnade i blåsväder för att ha använt sig av n-ordet och framträtt i en tröja prydd med hakkors. Att dragartister själva kan ha högerradikala sympatier fick vi se prov på i SVT-dokumentären SD-bögar, där journalisten Erik Galli träffade dragdrottningen Lady MAGA, som, liksom namnet antyder, är Trumpanhängare och medlem i vapenlobbyn NRA – och gay.

Drag – en historia om kön, sexualitet och homofobi

Historien om drag är både lång och komplex, med delvis skilda genealogier. En tråd går tillbaka till teatern och tiden innan skådespelarkvinnor på bred front intog scenen under det sena 1800-talet. Kvinnoroller i exempelvis Shakespeares pjäser fick således spelas av män i kvinnokläder.

Historien om drag är både lång och komplex, med delvis skilda genealogier. En tråd går tillbaka till teatern. Kvinnoroller i Shakespeares pjäser fick spelas av män i kvinnokläder.

Men dragen vi ser i dag alluderar naturligtvis tillbaka till homosexuellas motståndshistoria, där gaymän uppträdde enligt den feminina mall som de tillskrevs efter den heterosexuella norm de inte tillhörde. I en tid då homosexualitet var förbjudet och djupt stigmatiserat, men samtidigt hypersexualiserat och osynliggjort, sågs homosexuella män som antingen överdrivet feminina eller särdeles maskulina, i ett slags heteronormativ spegelbild.

Som en reaktion på förbud, förföljelse och förfrämligande växte homosexuella subkulturer fram i Europas städer under 1700-talet. I samkönade kontexter kunde män leka med kvinnliga attribut, i form av kläder, röstläge, gester och mimik, och använda sig av kvinnonamn, dels som en form av heterosexuell mimikry, dels som ett sätt att använda och bråka med bilden av dem som feminina. De så kallade ”Mollyhusen” fungerade som en träffpunkt och ett skyddsrum för homosexuella, undan jakt och förföljelse i det konservativa England.7

Som en reaktion på förbud, förföljelse och förfrämligande växte homosexuella subkulturer fram i Europas städer under 1700-talet. I samkönade kontexter kunde män leka med kvinnliga attribut.

Synen på homosexualitet skilde sig åt mellan de europeiska länderna, men i ett brett panorama rörde sig homosexualiteten under 1900-talet från det juridiska området till det medicinska spannet, då det i stället kom att klassas som en psykisk sjukdom. Trots att homosexualitet både avkriminaliserades och friskförklarades (i Sverige 1979, och i Storbritannien 1994), lever naturligtvis idéer om homosexuella mäns femininitet, sexualisering och perversion kvar, och dragkulturen är ett av verktygen för att hantera dessa fantasier.

När embryot till After Dark tog form under 1970-talet ställdes Sverige inför en ny företeelse. Dragshowgruppen öppnade en egen klubb under namnet After Dark Club 1976, vilket i sin tur ledde fram till showen på Hamburger Börs som tog klivet in i medborgarnas vardagsrum via Public Service-monopolet den 20 februari 1981.

Drag = blackface?

I takt med dragens utbredning har den också blivit måltavla för kritik, främst från feministiskt håll. När det gäller kategorierna kön och ras, skrevs den mest koherenta analysen för drygt två decennier sedan av juristen Kelly Kleiman, som ger sin syn på saken i artikeln ”Drag = Blackface” i temanumret ”Symposium on Unfinished Feminist Business” i Chicago-Kent Law Review, där hon jämför, eller snarare jämställer de båda, under en titel som inte lämnar några som helst tvivel kring analysens slutsatser.8

Den första likheten Kleiman identifierar handlar om det uppenbara: att det är strukturellt överordnade grupper – vita och män (och inte sällan vita män) – som inför publik klär ut sig till underordnade – det vill säga svarta och kvinnor.

Det är strukturellt överordnade grupper – vita och män – som inför publik klär ut sig till underordnade – det vill säga svarta och kvinnor.

Utgångspunkten är att både vita och män har möjligheten att ta av sig rekvisitan och stiga ur rollerna. Eftersom det är ras och kön som står i fokus, och inte klass och sexualitet, medför dessa hierarkiska förhållanden en rejäl dos appropriering, anser Kleiman.

De båda företeelserna tar vidare, i en andra likhet, spjärn emot den iscensatta gruppens frånvaro, vilket ökar spänningen av de frånvarandes närvaro. När svarta gjorde inträde i Minstrelshower fick även de använda sig av blackface för att behålla det spänningsmomentet.

För det tredje skildras båda grupperna – alltså svarta och kvinnor – utifrån extrema överdrifter och en smal repertoar av, vanligtvis komiska eller korkade, beteenden och karaktärer. I drag är det en manlig nidbild av femininiteten som dominerar, och på så sätt befäster den denna uppfattning, konstaterar hon.

Den fjärde, och sista, likheten som följer av detta är att drag, precis som blackface, syftar till att underhålla publiken med hjälp av löjeväckande, hellre än hotfulla, framställningar av objekten i fråga.

Kleimans läsning av relationen mellan drag och blackface har fått stöd av lesbiska akademiker och radikalfeminister, såsom Cathy Boardman, Sheila Jeffreys och Julie Bindel, som, likt Mary Cheney, ser en förödmjukande travesti på kvinnor, mer än något annat. Filosofiprofessorn Simon Kirchin stämmer in i kritiken, och menar att de som liknar dragen vid en form av ”womanface” har en poäng. Det finns helt enkelt bra och dålig drag, slår han fast, där den sistnämnda måste kunna kritiseras nu när detta kulturella fenomen har blivit så etablerat.9

Det finns helt enkelt bra och dålig drag, slår Kirchin fast.

Leken med könsuttryck, liksom dess förmåga att reta upp reaktionära krafter, gör att drag gärna uppfattas som radikalt – något som både osäkrar och splittrar den manliga homosocialiteten, och, säger de hoppfulla, utmanar binära och trångsynta uppfattningar om kön.10 Häri ligger den främsta skillnaden hävdar de som utövar och försvarar dragens betydelse: drag bygger först och främst inte på privilegier, och är för övrigt ett artisteri som öppnar upp för en vidare och mer komplex existens, i motsats till blackface som vill stänga in människor i förkrympta roller.

Ett artisteri som öppnar upp för en vidare och mer komplex existens, i motsats till blackface som vill stänga in människor i förkrympta roller?

Fast för att nå fram dit framstår skämten om oattraktiva, arga svarta kvinnor och bruket av fiskrelaterade idiom, som noterats i RuPaul’s Drag Race, ändå som en omväg.11

Finns det likheter mellan vitheten och maskuliniteten?

Så är det alls görligt att dra några paralleller mellan vitas användning av blackface och manliga dragartisters gestaltning av femininitet, eller är det en obefogad sammankoppling?

Den som beaktar den amerikanska vithetens inkludering av den vita arbetarklassen och de vita etniska minoriteterna (så som irländare eller italienare) bör, enligt denna logik, också fundera på den fortsatta underordningen av svarta, trots (eller på grund av) vithetens expansion. Sett i det ljuset kan manliga dragqueens rentav spegla en strävan efter att – likt den vita arbetarklassen – accepteras av och upptas i en reviderad manlig gemenskap, detta då vare sig feminina män – eller vita arbetare – varit en självklar del av det manliga, respektive det vita, idealet.

Att se män i kvinnokläder och smink enkom som en destabilisering av kön och/eller ett subversivt normbrytande projekt är ur den synvinkeln en ganska begränsad slutsats. Intentionen kan likafullt vara en förskjutning av den hegemoniska maskulinitetens estetik.12 Utifrån hur blackface bekräftar och lägger till rätta rasskillnader för att vidmakthålla en vit dominans, kan drag med den (njugga) blicken betraktas som en omstrukturering av könskategorierna, och gränserna för dem, med en uppdaterad mansallians i sikte, snarare än en nedmontering av könens ideologiska funktion per se.

När det gäller vithetens elasticitet bör man också hålla i minnet att den är direkt beroende av att innefatta fler grupper (exempelvis blandade och ljushyade latinos) för att bibehålla sin relevans och maktställning. Applicerat på kön, kan ett trovärdigt patriarkat, anno 2024, inte formeras kring en förlegad manstyp, utan måste ständigt hålla sig à jour med tidens anda och dess olika framflyttade positioner. Kanske var det just det som fick liberalen Jan Jönsson att bli dragqueen för en dag, i opposition mot sitt eget regeringsunderlag. En könspolitik för Sverige i tiden, så att säga.

Ett trovärdigt patriarkat, anno 2024, kan inte formeras kring en förlegad manstyp, utan måste ständigt hålla sig à jour med tidens anda och dess olika framflyttade positioner.

Det som inte främjar en sådan tolkning är faktumet att det patriarkala systemet inte enbart har sitt fäste i könen, utan även i heteronormativiteten (och familjen). Tonvikten på kön respektive sexualitet förklarar därför i mångt och mycket på vilken sida argumenten hamnar. De som betonar kön landar oftare i slutsatsen att drag inte är något annat än womanface, medan de som däremot sätter sexualiteten i förgrunden hellre ser drag som en upprorisk praktik och protest mot konservatism och fördomar, vilket det alldeles tydligt också är.

Som den amerikanska sociologen Rogers Brubaker konstaterar bevakas raskategorin i högre grad av vänstern, medan kön och sexualitet väcker högerns – och radikalfeministernas – intresse, fastän de på andra sätt är varandras antiteser.13

De som betonar kön landar oftare i slutsatsen att drag inte är något annat än womanface, medan de som däremot sätter sexualiteten i förgrunden hellre ser drag som en upprorisk praktik.

Drag skiljer sig dock på många sätt från blackface, och Kleiman tar föga hänsyn till homofobins historia och dess motståndspraktiker (då hon menar att drag handlar om kön och inte om sexualitet). Homosexualiteten innebär att drag inte obetingat bekräftar samhörigheten mellan män på det sätt som blackface cementerar vithetens gemenskap. Intersektionen kön och sexualitet kan med andra ord inte sömlöst översättas till klass och ras.

Sexualiteten (i ett förmodat antagande om dragdrottningens homosexualitet) drar upp skiljelinjer och konfliktytor inom gruppen män, och mellan olika politiska hemvister. Däremot är det svårt att sätta likhetstecken mellan olika över- och underordningar i nuet, och med det farligt att konstruera alltigenom ”goda” och ”onda” historiska subjekt. Även den vita arbetarklassen fick sin beskärda del av förakt med pejorativa epitet så som ”white trash”. Termen användes från det tidiga 1800-talet och framåt, alltså parallellt med intåget av blackface, och var ett sätt att markera gruppens lägre status, faktiskt även bland svarta (då det är viktigt för alla att hålla koll på hierarkier). Sådant trasslar till genealogierna, även om det kan tyckas betydligt mer grundläggande att inte få sin kärlek, eller ens existens, erkänd.

Om vi ändå, för stunden, accepterar tesen att drag, åtminstone delvis, handlar om att expandera maskuliniteten – utan att negligera en genuin dragning till kvinnlighet (eller till svart kultur i exemplet med blackface) – hur förhåller sig då dessa utvidgade gränsdragningar till femininiteten? Annorlunda formulerat, rymmer revolten mot en inskränkt mansroll med nödvändighet också en befrielse för kvinnor?

Rymmer revolten mot en inskränkt mansroll med nödvändighet också en befrielse för kvinnor?

Svaret är till stor del öppet. Målet för undergroundscener inom gayvärlden var sannolikt inte att reproducera våra obevekligt påtagliga könsroller, och drag bär i vår tid tveklöst på budskapet om ett bejakande av individen, vemhelst hen är. Men då tillskrivandet av femininiteten i fråga avspeglar de heterosexuella männens nedvärdering av densamma, tycks även dragens attribut fastnat inom ett väl könsstereotypt spann för att framstå som helt och hållet individuella (och hur skulle det kunna vara annorlunda?).

Med detta sagt kan drottningarna knappast göras ansvariga för att kungarna inte har tagits till folkets och bibliotekens hjärtan. Apropå normer.

Fenomenets utbredning i samhället är nog för nytt för att kunna utvärderas empiriskt. Antagligen är mainstreamdragen en respons på samma nyliberala kommodifiering av femininiteten som kvinnor lever med. Så här står vi, på varsin sida om (hyper)femininiteten, där män straffas för sin eventuella omanlighet, medan den alltjämt utgör ett ok för kvinnor.

Fenomenets utbredning i samhället är nog för nytt för att kunna utvärderas empiriskt.

Fast vem vet, måhända är det drugorna som till slut befriar kvinnorna från den patriarkala kvinnligheten, och gör om den till något annat? Framtiden är ännu inte skriven, och med tanke på det breda spektrum av positioner och intersektioner som präglar vår samtid, avstår jag gärna från vidare spekulationer. Tanken är dock tilltalande.

Innan showen på Hamburger Börs är slut levererar Crister Lindarw kvällens mest allvarsamma budskap: ”Jag måste vara fri”.

Att historien om drag är sprungen ur motstånd och förtryck frikopplar den inte från kvinnors verklighet.

Jag tvivlar inte en sekund på angelägenheten i det frigörelseprojektet, utifrån en stark, individuell längtan efter att vara så mycket mer än vad den förväntade och, i många avseenden, begränsade manligheten kan erbjuda. Den kampen är inte över.

Men då vissa kroppar obönhörligen, åtminstone tills vidare, är förbundna till den föreställda femininitetens fängelse – oavhängigt deras individuella förhållande till den – blir utrymmet inom denna inhägnad avgörande. Att historien om drag är sprungen ur motstånd och förtryck frikopplar den inte från kvinnors verklighet, varken i går eller i dag. Därför är solidariteten med dem inte något man kan välja att ta på sig. Eller välja bort.

Fotnoter


  1. Scudera, Domenick, “Dear Mary Cheney: Here Are Reasons Why Drag Is Socially Acceptable and Blackface Is Not”, Huffpost 1/2 -15[]
  2. Lott, Eric, Love and theft: blackface minstrelsy and the American working class, Oxford, Oxford University Press, 1993[]
  3. Lipsitz, George, The possessive investment in whiteness: how white people profit from identity politics, Philadelphia, Temple University Press, 2006[]
  4. Wekker, Gloria, White innocence: paradoxes of colonialism and race, Durham, Duke University Press, 2016[]
  5. Hübinette, Tobias, “Racial stereotypes and Swedish antiracism: A Swedish crisis of multiculturalism?”, in Lars Jensen & Kristín Loftsdóttir (red.), Crisis in the Nordic nations and beyond: At the intersection of environment, finance and multiculturalism, Farnham, Ashgate, 2014, 69-85[]
  6. Tosaya, Lando C, ”The Rise of Digital Misogynoir-Face: Exploitation of Stereotypes for Entertainment and Profit”, University of Washington, Doctoral dissertation, 2022[]
  7. Åkerö, Emil, ”Manlig kärlek: En socialhistorisk konstanalys av den manliga kärlekens historia”, Linköpings universitet, 2008[]
  8. Kleiman, Kelly, ”Drag= blackface”, Chicago-Kent Law Review, vol. 75, no. 3, Juni 2000, 669-686[]
  9. Kirchin, Simon T, ”Is Drag Morally Objectionable?” Unpublished paper, Kent Academic Repository, University of Ken, 2022[]
  10. Rupp, Leila J., Taylor, Verta, & Shapiro, Eva Ilana, “Drag queens and drag kings: The difference gender makes”, Sexualities, vol 13, nr 3, 2010, 275–294[]
  11. Joke Hermes och Michael Kardolus, “The Rupaul Paradox: Freedom and Stricture in a Competition Reality TV Show”, Javnost – The Public. Journal of the European Institute for Communication and Culture, vol. 29, no 1, 2022, 82-97[]
  12. Egeberg Holmgren, Linn, ”’Jag känner mig lite manlig när jag bryter mot de manliga normerna.’ Om maskulinitet, skönhet och gränsdragande överskridanden”, Paper från ACSIS nationella forskarkonferens för kulturstudier, Norrköping, 13–15/6 -05[]
  13. Brubaker, Rogers, Trans: Gender and race in an age of unsettled identities, Princeton, Princeton University Press, 2016[]
Catrin Lundström
Biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköping universitet.

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.