Debatten blev het efter att skådespelarparet Julia Dufvenius och Christopher Wollter framträdde i tv och berättade om makens upprepade otrohet. Led han av ett missbruk eller var han en egoist? Psykologen My Eriksdotter återvänder till frågan och lanserar ett annat, mer kollektivt, sjukdomstillstånd: Senkapitalistiskt Intimitetskultursyndrom.

Få har väl missat Julia Dufvenius och Christopher Wollters deltagande i Skavlan & Sverige, i ett inslag som väckt mångas funderingar kring var gränsen går för vad som ska förväntas förlåtas i en äktenskaplig relation. Deras bok, ”Välkomna till vårt äktenskap”, som skildrar Wollters notoriska otrohet och hur paret mot alla odds valt att leva med varandra för att tillsammans överkomma problemet, har beskrivits som en ett banalt uttryck för kristen sexmoral¹ anklagats för att sublimera kvinnofällan² och för att försöka försvara ett svinaktigt beteende.³ Men boken, och parets tv-medverkan, har också väckt större frågor om livet och våra relationer. Kan (och bör?) kärleken vara gränslös?⁴

”Finns” sexmissbruk, eller är det snarare som Isabella Löwengrip i samma program avfärdade fenomenet – ungefär som elallergi? Som diagnostiker drabbas jag av impulsen att reda ut begreppsapparaten. Samtidigt låter jag medvetet bli, eftersom diagnostiska debatter riskerar att distrahera oss, snarare än hjälpa oss att förstå kärlekens sexualitetens och otrohetens drivkrafter.

Istället vill jag därför göra ett försök att undersöka sexmissbruksdiagnosen som ett symptom på ett betydligt allvarligare och mer utbrett sjukdomstillstånd. Vi kan kalla tillståndet för Senkapitalistiskt intimitetskultursyndrom.

Det föreligger bland annat en risk att vi genom att luta oss mot ett diagnostiskt språk förlorar betydelsefullt samtalsutrymme. För den som är sjuk kan väl inte ställas till svars för sina beteenden? Åtminstone tycks just detta, till nackdel för andra frågor, blivit ett återkommande tema i fallet Wollter/Dufvenius som benats ut gång på gång i diverse debattartiklar och poddavsnitt.

Diagnoser, både egenkonstruerade och de satta av ”experter”, är som jag tidigare argumenterat för föränderliga över tid och bundna till vår övergripande syn på individen och vilka krav vi anser oss kunna ställa på denne. ⁵ Jag lade då fram tesen att liberalismen och marknadsekonomiseringen av mänskliga relationer lett till ett tryck mot att beskriva vanliga företeelser som sjukdomssymptom, för att slippa konsekvenserna av våra egna tillkortakommanden.

Istället vill jag därför göra ett försök att undersöka sexmissbruksdiagnosen som ett symptom på ett betydligt allvarligare och mer utbrett sjukdomstillstånd. Vi kan kalla tillståndet för Senkapitalistiskt intimitetskultursyndrom (härefter kallat SKIKS).

Det föreligger bland annat en risk att vi genom att luta oss mot ett diagnostiskt språk förlorar betydelsefullt samtalsutrymme. För den som är sjuk kan väl inte ställas till svars för sina beteenden? Åtminstone tycks just detta, till nackdel för andra frågor, blivit ett återkommande tema i fallet Wollter, sexmissbrukaren.

Detta är inte en diagnos som tilldelas individen. Snarare ställs den på det samhälle i vilket nära relationer (i synnerhet äktenskapet) blivit föremål för neuros, med så pass stora motsägelser att kaos och kris uppstår. Hätska debatter kring andras relationer är ett klassiskt symptom på sjukdomen, liksom ett antal andra kärnkaraktäristika som jag nedan kommer att presentera, liksom dess bakomliggande psykodynamik.

Symptom 1: Projektivt intresse för andras relationer.
Som jag nyss nämnde är hätska debatter kring andras relationer och sexualliv ett av de tecken som bör kunna observeras för att säkerställa förekomsten av SKIKS. En debatt kan dock bara bli hätsk, när det samtidigt föreligger ett starkt intresse för och medföljande aktivering av starka känslor i mötet med det föremål som diskuteras.

Och vid SKIKS är just ett starkt intresse för andras kärleksliv tydligt framträdande: Love is blind, Gift vid första ögonkastet, Första dejten, Bachelor, Bonde söker fru… antalet tv-program där tittaren bjuds in till att betrakta andra människors kärleksförsök tycks öka exponentiellt.

En vaken läsare av denna text kommer säkert tänka att intresset för andra alltid funnits (och dessutom utgör en mänsklig grundförutsättning; se exempelvis hur ett nyfött barn hellre betraktar andras ansikten än de leksaker omgivningen viftar med i underhållningssyfte!). Och detta stämmer givetvis!

Däremot är möjligheten att sända ut tv-program som de nyss nämnda något nytt. En förutsättning för att SKIKS ska påverka ett samhälle på djupet är att de tekniska förutsättningarna för ett vidmakthållande av symptomen finns på plats – vilket de gör idag. Och med dessa etablerade kan vi matas med andras kärlekshistorier dygntet runt, om vi så vill.

Och för att återgå till fallet Wollter/Dufvenius, ter sig sexmissbruksdiagnosen i deras fall ha kunnat bli ett gemensamt projekt som båda parter tjänar på (ekonomiskt, kulturellt, socialt), vilket givit lidandet en välbehövlig mening och riktning. Sexterapeuter, var beredda — nu när detta blivit känt kan ni förvänta er en uppsjö av remisser.

Symptom 2: Frihetshets & beslutsångest
På tal om friheten att streama skräp-tv dygnet runt: I det moderna samhället har vanliga individer numera makt att fatta viktiga, och tidigare otänkbara, beslut (huruvida man klär sig i kjol eller byxor, vilken gymnasielinje man läser, om man ska bo i stan eller på landet, vilket parti man tycker ska styra i kommunen man är skriven i och så vidare).

Sophia Rosenfeld, historiker och författare till boken The Age of Choice: A History of Freedom in Modern Life (2025), beskriver hur valfriheten gått från att inte endast utgöra en metod för att utvidga livsutrymmet, utan även kommit att erhålla symbolvärde som den absolut viktigaste markören för en fullvärdig, autonom person, förtjänt av andras respekt. ⁶

Och uppfattade hot mot vår numera självklara frihet väcker också, kanske just därför, starka reaktioner. Se till exempel bara hur upprörda människor blir av att deras köttkonsumtion ifrågasätts, trots att det vore klart mer rationellt att tacka och bocka för praktiska tips på hur man slipper tarmcancer och en global klimatflyktingkris.

I en värld av nyvunnen frihet, finns dock ständigt risken att fatta fel beslut. Detta kan ske i det lilla (i morse led jag exempelvis fruktansvärda kval när jag potentiellt köpte det näst godaste, snarare än godaste, brödet på det lokala bageriet), men påverkar givetvis i än högre grad de stora beslut som numera behöver fattas längs livets väg.

Rosenfeld konstaterar att valfriheten gjorde intåg i våra relationer i formen av idén om the companionate marriage, äktenskapet som en förening av människor utifrån ömsesidig tillgivenhet och attraktion. Detta stod i skarp kontrast mot den tidigare, mer instrumentella, äktenskapsmodellen, där äktenskapet stod för ekonomisk stabilitet snarare än känslomässig tillfredsställelse.

Samtidigt, menar Rosenfeld, uppstod snabbt en komplicerad etikettskultur kring hur man borde identifiera den pool av ”potentiellt rätta” att falla för, vilket blev särskilt viktigt när människor började röra sig över större ytor och därigenom träffade fler och fler främlingar.

Redan här kan alltså en SKIKS-relaterad konflikt anas; du bör inte bara finna dig en passande partner utifrån dina socioekonomiska förutsättningar – du måste även älska personen djupt och uppriktigt! Föga förvånande då att vi ägnar så mycket tid åt att överväga våra alternativ, på dejtingappar eller via deltagande i TV-program där experter parar samman oss. För i en värld med 8 miljarder människor, hur ska man hitta sin själsfrände om man inte anstränger sig lite? Och tar en relation slut, ja då kan man förstås trösta sig själv med att personen i fråga inte var the one.

Symptom 3: Tvångsmässigt, destruktivt, njutande.
Föreställningen om att inte bara behöva göra sin plikt utan därtill njuta av projektet, för oss in på den slovenska filosofen Zizeks läsning av Lacans psykoanalys och begreppet surplus jouissance. ⁷ Enligt Zizek är just detta, kravet att njuta, ett grundläggande senkapitalistiskt samhällssymptom. I det moderna samhället har nämligen förlusten av absoluta, eviga sanningar lämnat själsliga hålrum efter sig, vilket väcker en omedveten önskan om att fylla igen dessa genom nöje och konsumtion. ⁸

Kanske bör vi återupprätta tvångsgifte också, så vi slipper bära tyngden av vår egen frihet att välja? Risken är förstås att samma neuroser som Freud behandlade under tidigt 1900-tal återvänder med full kraft.

Han menar, fritt översatt, att: “Dagens sexualitet står under överjagets befallning att njuta – överjaget markerar den punkt där tillåten njutning förvandlas till påbjuden njutning (…) I ett ’tillåtande’ samhälle upplever individen ett behov av att ha det bra, att verkligen njuta av livet, som en sorts skyldighet. Och när man misslyckas med det känner man skuld – för att man inte lyckas vara lycklig.”⁹ Den läsare som är bekant med Freud, reagerar kanske på föreställningen om att överjaget skulle kräva njutning: är inte överjagets själva uppgift att hämma och förbjuda? Och visst är överjagets funktion i Freuds modell moraliskt reglerande, ett internaliserat samvete som uppmanar oss till att göra vårt bästa och straffar oss för våra tillkortakommanden.¹⁰

Men i takt med den frihet som Rosenfeld redogör för har föreställningen om vad som utgör ett gott liv (liksom vad vi bör känna oss skyldiga för) omvärderats, och vårt internaliserade samvete har anpassat sig därefter.

Även Zizek noterar hur frihetskulturen påverkar våra moraliska föreställningar när han konstaterar ”paradoxen är att, i vårt tillåtande samhälle, tenderar de mänskliga rättigheterna att mer och mer reduceras till rätten att bryta mot de tio budorden”.Med andra ord är vi idag, till skillnad från tidigare, ständigt exponerade för krav på tillfredsställelse (njut!) oberoende av konsekvenserna, i kontrast till hur samma begär tidigare reglerades genom repression (du skall icke!). Båda dessa uppmaningar kan härledas till överjaget, och båda fyller funktionen att reglera våra handlingar utefter aktuella normativa ideal.

Med andra ord är vi idag, till skillnad från tidigare, ständigt exponerade för krav på tillfredsställelse (njut!) oberoende av konsekvenserna, i kontrast till hur samma begär tidigare reglerades genom repression (du skall icke!)

Symptom 4: Villrådighet i sängkammaren.
Vi har alltså två samtidiga besvär som följer med oss in i den moderna parningsritualen: 1) Föreställningen om frihet som det absolut mest väsentliga för ett värdigt liv, med medföljande beslutsångest och 2) Överjagliga uppmaningar att ständigt njuta, oberoende av konsekvenserna (surplus jouissance).

Äktenskapet, som tidigare utgjorde en plats för förbud, reglering och stabilitet, behöver numera rymma både trygghet och erotik, lojalitet och frihet, tradition och autenticitet. För även om vi lyckats identifiera ”the one” och befinner oss i ett monogamt äktenskap, kommer störande begär och impulser förstås att uppstå, i synnerhet i en kultur som inte längre täcker över bordsben i syfte att skydda oss från vår egen sexualitet utan tvärtom nyttjar sexualiteten för att sälja produkter på en fri marknad.

Snarare än att undertrycka begäret genom ett repressivt överjag tvingas det moderna äktenskapet under SKIKS därför att försöka integrera dessa antiteser och, förstås, samtidigt njuta av projektet. Omöjligt? Givetvis, varför behovet av att patologisera tvångsmässig sexualitet kan tänkas uppstå som ett försök att skapa struktur i en kaotisk verklighet.

Våra diagnossystem tillåts därmed fylla det symboliska värde som religiös dogmatik tidigare kunde erbjuda, som reglerande funktion med det övergripande ansvaret att svara på frågan: Är det jag gör okej?

Och för att återgå till fallet Wollter/Dufvenius, ter sig sexmissbruksdiagnosen i deras fall ha kunnat bli ett gemensamt projekt som båda parter tjänar på (ekonomiskt, kulturellt, socialt), vilket givit lidandet en välbehövlig mening och riktning. Sexterapeuter, var beredda — nu när detta blivit känt kan ni förvänta er en uppsjö av remisser.

Enligt Zizek finns tre alternativ att välja i den värld som präglas av förlusten av den absoluta sanningen, nämligen: 1) Förnekelse: Istället för att acceptera det hålrum som plågar oss kan vi försöka återupprätta en känsla av harmoni genom att knyta oss till utopiska ideal, och samtidigt radera ut sådant som påminner oss om världens komplexitet.

Våra diagnossystem tillåts därmed fylla det symboliska värde som religiös dogmatik tidigare kunde erbjuda, som reglerande funktion med det övergripande ansvaret att svara på frågan: Är det jag gör okej?

Det uppsving i högerkonservativa värderingar och organiserad religiositet bland unga som kunnat noteras de senaste åren ter sig som en självklar motståndsrörelse, där dragningen mot tydliga regler och närhet till skam i kroppen får kontrastera den överflödiga frihet som bidragit till utvecklingen av SKIKS. Kanske bör vi återupprätta tvångsgifte också, så vi slipper bära tyngden av vår egen frihet att välja? Risken är förstås att samma neuroser som Freud behandlade under tidigt 1900-tal återvänder med full kraft.

2) Acceptans: Vi kan möjligen hantera denna omöjliga ekvation, förutsatt att vi är beredda att göra vissa uppoffringar. Kanske kan inte äktenskapet idag integrera de motsägelsefulla ideal det står inför i dess nuvarande form, men kan formen ändras? Öppna äktenskap och polyamori är trots allt på modet, så vissa tycks ligga steget före och har redan anpassat sig efter det faktum att kärleken och könet inte kommer överens.

I ett samhälle som drabbats av SKIKS är kanske inte sexmissbrukaren en normbrottsling, utan tvärtom, den av oss som är mest anpassad efter de aktuella kraven. För är det inte endast han som försöker förverkliga njutningen till varje pris, och därtill (om en diagnos konstateras) kanske kan äta kakan och ha den kvar? Men går det verkligen att separera sexualiteten från romantiken? Och vill vi det?

I ett samhälle som drabbats av SKIKS är kanske inte sexmissbrukaren en normbrottsling, utan tvärtom, den av oss som är mest anpassad efter de aktuella kraven.

3) Distraktion: Vi har tur som lever i den bästa av världar, där det ständigt finns någonting att ägna sig åt istället för att möta våra inre mörka platser. De tidigare nämnda tv-programmen tillåter oss att tillsammans förfasas över andras relationer istället för att ägna oss åt vår egen (vi är åtminstone inte så dåliga på att kommunicera, eller hur älskling?). Pluspoäng ges särskilt till de föräldrar som scrollar facebook i syfte att slippa prata med sitt gemål, och samtidigt förfasar sig över barnens skärmtid!

Vi kan också välja det kroniska singellivet, där appdejter avlöser varandra i hastig takt. Därigenom kan vi fortsätta jaga jouissance på obestämd tid, och samtidigt bibehålla fantasin om att det vi ägnar oss åt är att hitta den rätte. Snart kommer han, bara en dejt till… Sådan är konsumtionssamhällets kärleksparadox.

Möjligen bör vi tacka Wollter & Dufvenius för sin uppoffring, för hur de korsfäst sig på svensk tv för att hjälpa oss att få syn på problemet. Och tills dess att någon får för sig att utveckla en behandlingsplan för SKIKS, passar jag på att komma ikapp med senaste säsongen av Gift vid första ögonkastet.