Debatten om hemmasittare fortsätter och Jens Randrup svarar Helena Granström: Alla elever bör få samma chans i skolan och ingen ska lämnas hemma.

I Parabol 1/2026 argumenterade jag för värdet av skolnärvaro och försvarade skolor som orosanmäler vid hög frånvaro, med utgångspunkt i Helena Granströms frontalangrepp på den svenska skolan, publicerat i Expressen i december.¹

Jag såg i Granströms decemberartikel grunduppfattningen att samhället inte ska blanda sig i. Mer specifikt att socialtjänsten inte har med hemmasittare och deras vårdnadshavare att göra. Barnen är i Granströms argumentation föräldrarnas exklusiva angelägenheter. Det allmänna ska hålla sig på avstånd. Jag kallade detta för en bort med tassarna-ideologi.

I Granströms replik i Parabol 2/2026 är avogheten gentemot det samhälle som blandar sig i ännu tydligare formulerad.

Hon skriver: “Socialtjänstens insatser är i de flesta fall inte tvingande utan samtyckesbaserade – om än med hotet om omhändertagande i bakgrunden – men faktum kvarstår: I ytterst få andra situationer definieras hjälp inte som det den mottagande ber om, utan som det den hjälpande anser att de behöver.”²

Rashygien, tvångssteriliseringar och psykiatrins övergrepp är några mycket obehagliga exempel ur det svenska 1900-talet. Ogenomtänkta vårdnadsdomar med bedrövliga följder är ett exempel ur samtiden.

Ja, socialtjänsten är ingen room service. Det allmännas ansvar för barnen är en konstruktion som inte blott presenterar ett tjänsteutbud. Den dyker ibland upp oanmäld och oönskad. Denna, låt oss kalla den, socialväsendets framfusighet har sina extrema och negativa uttryck. Rashygien, tvångssteriliseringar och psykiatrins övergrepp är några mycket obehagliga exempel ur det svenska 1900-talet. Ogenomtänkta vårdnadsdomar med bedrövliga följder är ett exempel ur samtiden.

Enligt min syn på tillvaron är inte slutmålet en extrem i andra riktningen: ett samhälle i vilket staten, det allmänna, myndigheterna eller socialvården aldrig någonsin blandar sig i. Jag har en grundtro på socialt arbete och goda erfarenheter av detsamma. Det allmänna – socialtjänsten och skolan, som är vad mitt och Granströms meningsutbyte kretsar kring – fyller viktiga kompensatoriska uppdrag när barn eller föräldrar behöver stöttning.

Granström frågar: “Tänk om mitt barn befinner sig i en svår situation, men varken jag eller barnet upplever en nyutexaminerad 25-årig socialsekreterare som den hjälp vi behöver? Kanske inte heller en KBT-psykolog som inte känner mitt barn? Kanske inte ens en föräldrautbildning, eller hembesök av en socialassistent, eller habiliteringskurser eller något annat i den stilen?”

Det här retoriska frågandet är sprängfyllt med information. Jag ska börja med att kommentera några enskildheter i citatet för att sedan angripa det principiellt.

Den där 25-åriga socialsekreteraren kanske inte är den bäst lämpade socionomen att hjälpa en hemmasittare. Å ena sidan vill jag invända att sekreterarens 50-åriga kollega kanske är lika olämplig.

Den där 25-åriga socialsekreteraren kanske inte är den bäst lämpade socionomen att hjälpa en hemmasittare. Å ena sidan vill jag invända att sekreterarens 50-åriga kollega kanske är lika olämplig. Kanske är den andra 25-åringen i kollegiet bäst lämpad för ärendet. Den personliga kompetensen borde fälla avgörandet. Å andra sidan tycker jag inte Granströms åldersperspektiv är irrelevant. Vissa uppdrag utförs nog i allmänhet bättre av någon som är äldre och har mer erfarenhet. Att en KBT-psykolog inte känner patienten – barnet – i fråga är en begreppsanvändning som tangerar det tautologiska. Det ligger i vårdgivandets natur att en psykolog inte ska ha en privat relation med sin patient.

Så till det principiella. Det allmänna ska operera genom lyhördhet men också utifrån professionell kunskap. Ibland går professionens och medborgarens, i det här fallet förälderns, åsikter isär om vad som behöver testas.

Granströms inställning verkar vara att föräldern alltid har rätt. Jag tänker inte kontra med att det allmänna alltid har rätt.

Granströms inställning verkar vara att föräldern alltid har rätt. Jag tänker inte kontra med att det allmänna alltid har rätt. Ett sådant kategoriskt försvar för myndighetsutövning vore lika omöjligt att motivera som den absoluta diskvalificeringen av detsamma. Lyckligtvis går det att på olika sätt överklaga undermåliga myndighetsbeslut och anmäla bristande myndighetsutövning. Mina egna erfarenheter av detta ligger på vårdområdet. Jag blev nekad en knäoperation för 15 år sedan på argument jag inte kunde acceptera. Då krävde jag en second opinion och min nya läkare godkände operationen.

Det är sant att läkaren har utbildning, kunskap och klinisk erfarenhet jag saknar som patient. Det är också sant att samma läkare kan hemfalla åt orimligheter, fatta märkliga beslut eller brista i sin vårdgivning. Beroende på vilken sorts felaktighet som begåtts finns olika sätt för patienten att invända mot vårdetablissemanget. Samma ordning råder för socialtjänsten.

Granström räknar upp saker hon inte vill ha: en 25-årig socialsekreterare, en KBT-psykolog, en föräldrautbildning, ett hembesök och habliteringskurser.

Jag undrar över en sak. Granström räknar upp saker hon inte vill ha: en 25-årig socialsekreterare, en KBT-psykolog, en föräldrautbildning, ett hembesök och habliteringskurser. Om uppräknandet fortsatt, hade det då slutat när alla tänkbara former av hjälp blivit uppräknade, eller hade det till slut plingat till av något Granström faktiskt tycker är en legitim insats att erbjuda en familj i hemmasittarsituation? Jag är medveten om att min fråga kan uppfattas som insinuant, men jag är faktiskt nyfiken.

Ska jag bemöta Granströms retoriska frågor på ett annat sätt än en motfråga vill jag säga följande: Det kan definitivt vara ett problem att den begränsade listan på möjliga insatser saknar de saker som faktiskt kunde vara till hjälp för ett givet barn. Om jag föreställer mig att Granströms uppräknande till slut skulle stöta i en genomförbar och välkommen insats, då är det bedrövligt att den inte erbjudits henne.

Dessvärre erbjuds inte samma insatser över hela Sverige. Socialtjänsten och skolan har enormt olika förutsättningar kommunerna emellan.

Dessvärre erbjuds inte samma insatser över hela Sverige. Socialtjänsten och skolan har enormt olika förutsättningar kommunerna emellan. Jag minns en föreläsning med projektet Ökad skolnärvaro i Lidingö stad.³ Den välbärgade kommunen har ett stort och resursstarkt närvaroteam som fungerar som länk mellan hemmet och skolan. Teamet tar god tid på sig att bygga en relation med eleven utanför skolan. De lever friluftsliv, åker skridskor och paddlar kajak. De har ett torp där man kan använda yxa och kniv, göra upp eld och fika. För andra elever sker relationsbyggandet framförallt i hemmet. Teamet har resurser och tid att sätta mål och följa upp dessa i täta intervaller. Den långsiktiga ambitionen är naturligtvis skolnärvaro – och projektet fungerar. Elever återvänder. Teamet jobbar, som de säger, från täcket till skolan.

Det här är helt fantastiskt. Tänk om det funnits i min kommun! Jag önskar alla kommuner och alla hemmasittare ett torp i skogen och en socialpedagog som har tid att paddla kajak.

Nu: mot stjärnorna. I min januariartikel skrev jag att det inte är kärlekslöst att ställa krav – på sig själv och på andra. Jag skrev att sikta mot stjärnorna, nå trädtopparna är ett av våra bästa ordspråk.

Granström invänder: “Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara mer förnedrande för dessa barn att återge hur illa det faktiskt kan vara, än att som Randrup vända sig till dem med budskapet: Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna! I synnerhet med tanke på att barn med NPF-diagnoser tycks starkt överrepresenterade bland de närmare 20 000 elever som idag uppskattas ha hög eller total skolfrånvaro, undrar jag hur Randrups käcka budskap upplevs av någon som aldrig kommer att nå dessa stjärnor som utsetts till mål av människor med helt andra förutsättningar, men som kanske hade kunnat hitta något om de tilläts vandra bara en liten bit ut i skogen. Risken är att det i deras öron inte blir något annat än budskapet att du aldrig kommer att lyckas, hur mycket du än begår våld på dig själv.”

Återförstatliga skolan, ge alla kommuner ett närvaroteam i klass med Lidingös och ge alla hemmasittare möjligheten att vandra i skogen.

Först vill jag säga: Återförstatliga skolan, ge alla kommuner ett närvaroteam i klass med Lidingös och ge alla hemmasittare möjligheten att vandra i skogen. Sen ska jag göra ett förtydligande. De där bildliga stjärnorna jag pratar om befinner sig inte på en fixerad höjd. De är relativa riktmärken. Mina stjärnor är inte lika med den ena eller andra standardiserade prestationen. Det är en självklarhet att ambitioner och mål ska sättas individuellt. 

För en elev är stjärnorna att satsa på A i alla ämnen. Trädtopparna: ett resultat på två C, tre B och resten A.

För en elev är stjärnorna att bli godkänd i de tre kärnämnena. Trädtopparna: godkänd i matte och svenska. Engelskan tar vi sen!

För en elev är stjärnorna att bli godkänd i matten höstterminen i åttan. Trädtopparna: eleven närmar sig ett godkänt. Det är sannolikt att vi löser det till vårbetyget!

För en elev är stjärnorna att komma till skolan fem dagar i veckan. Trädtopparna: eleven snittar på 4 dagar i veckan. Ibland 5 och ibland 3.

För en elev är stjärnorna att återvända till skolan efter en längre tid hemma. Trädtopparna: Vi börjar med regelbundna dagsturer till torpet (om eleven bor på Lidingö).

För en elev är stjärnorna att ta sig ut ur huset och socialisera med omvärlden. Trädtopparna: Eleven tar emot besök från omvärlden. Från täcket till köksbordet – en mycket fin utveckling! Så här jobbar socialtjänster och närvaroteam, inte bara på Lidingö utan över hela landet, om än med vitt skilda resurser. Grundinställningen är inte att släpa hemmasittaren till skolan. Man tar det i steg, ibland mycket små steg.

Bara för att en annan tillvaro är långt borta betyder det inte att den inte är eftersträvansvärd eller möjlig att nå.