Tidningen ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson har återigen anfallit den svenska vänstern. Nu senast påstår han att den består av “duktiga domare i mjuka soffor” för att den inte helhjärtat stöder ett angreppskrig mot Iran. Men antiimperialismen är inte ett västprojekt, skriver Daniel Knoll i en debattartikel.

Härom veckan ryckte Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson ut i ett förment försvar för protester i Iran, men hans text framstår mest av allt som ett aggressivt och smått desperat utfall mot antiimperialister.¹

För att försöka svartmåla antiimperialisterna tar ETC:s Andreas Gustavsson till gamla billiga trick, som ”vänsterns duktiga domare” och ”den renläriga vänsterns mjuka tyckarsoffa”. Men antiimperialismen är global och består av miljarder människor i de förtryckta nationerna.

Gustavsson är inte ute efter någon debatt eller diskussion, och har inget intresse av att analysera eller förstå de (iranier och andra) som nu vänder sig emot imperialismens projekt att försvaga, splittra eller förinta Iran – den starkaste motkraften i regionen mot USA:s och Israels dominans och den enda stat utöver Jemen som gör motstånd mot den sionistiska terrorstatens pågående folkmord. För att försöka svartmåla antiimperialisterna tar han till gamla billiga trick, som att framställa den antiimperialistiska rörelsen som ett gäng dogmatiska, bortskämda intellektuella i västvärlden: ”vänsterns duktiga domare” och ”den renläriga vänsterns mjuka tyckarsoffa”.

Den här idén, om antiimperialismen som något slags marginell, förlegad teori eller suspekt konspirationsteori som västintellektuella försöker tvinga på de koloniserade folken, har varit ett återkommande inslag under de senaste årtiondena inom den ”vänster” som sagt ja och amen till t.ex. USA:s olagliga angreppskrig mot Libyen och Afghanistan, och som alltid råkar propagera för uppror och utländsk intervention mot just de stater och regeringar som för tillfället stått i vägen för pappa USA:s globala makt.

Det är förstås en idiotisk idé. Antiimperialisterna i ”Väst” utgör bara en ytterst liten gren av en mer än hundra år gammal global rörelse mot imperialismen, som består av miljarder människor i de förtryckta nationerna i Asien, Latinamerika, Asien och Östeuropa. All antiimperialistisk teori och politik, om den så formulerats av Lenin, Frantz Fanon, Edward Said, Hamid Dabashi, Mao eller Malcolm X, har sitt ursprung i de erfarenheter dessa folk har gjort i sin kamp för nationellt oberoende och frihet. Ur denna kamp växte medvetandet om att roten till det förtryck och lidande de upplever är imperialismen, d.v.s. den kapitalism som blivit global och monopolistisk och under vilken världen domineras av ett litet fåtal imperialistmakter vars ”civilisation” och ”välfärd” bygger på att hänsynslöst plundra, förslava och mörda folken i resten av världen.

Antiimperialisterna i väst utgör bara en ytterst liten gren av en mer än hundra år gammal global rörelse mot imperialismen, som består av miljarder människor i de förtryckta nationerna i Asien, Latinamerika, Asien och Östeuropa.

För denna antiimperialistiska rörelse, och för den revolutionära arbetarrörelse som den är nära förbunden med, handlar inte antiimperialism om ”geopolitik” eller ideologisk ”renhet”. Den handlar om att imperialistmakterna, och särskilt USA, har begått och begår ojämförbart mycket större brott – inklusive folkmord i ofattbar skala – mot folken i kolonierna än någon av dessas inhemska regimer gör. Den handlar om det faktum att underutvecklingen, fattigdomen och förtrycket i dessa länder i huvudsak har sina rötter i kolonialismens och imperialismens inblandning, och att den första förutsättningen för frihet, framsteg eller socialism i dessa länder är nationellt oberoende och självbestämmande. Och slutligen handlar den om insikten att det enda sättet att besegra imperialistmakterna och hela det imperialistiska systemet är att världens folk går samman över nationella och ideologiska gränser och sätter kampen mot imperialismen främst.

För denna antiimperialistiska rörelse, och för den revolutionära arbetarrörelse som den är nära förbunden med, handlar inte antiimperialism om geopolitik eller ideologisk renhet. Den handlar om att imperialistmakterna, och särskilt USA, har begått och begår ojämförbart mycket större brott – inklusive folkmord i ofattbar skala – mot folken i kolonierna än någon av de inhemska regimerna gör.

För antiimperialisterna måste den nationella befrielsekampen i varje enskilt land vara en del av denna globala kamp mot imperialismen. Om arbetarna och folket i ett land behandlar sin egen kamp som skild från det internationella sammanhanget, så kommer den inte heller att leda till någon befrielse. Det är detta som är internationell solidaritet – inte att stödja ett litet urval av verkliga eller påstådda uppror som imperialisterna uppmanar oss att stödja.

Precis som Donald Trump och hans föregångare så försöker Gustavsson inbilla oss att uppmaningarna till bombkrig mot Iran handlar om en kamp för ”demokrati”, mot ”diktatur” eller mot ”regimens brutalitet”. Men han orkar inte ens upprätthålla den fasaden. Gustavsson citerar gillande en “ung kvinna” som menar att det är bättre att låta ”prinsen [Shahens son] ta över tillfälligt, trots att hans far lät fängsla och tortera oppositionella… den riktiga, folkliga demokratin får komma senare”.

Så, det som gör det så brådskande att störta den nuvarande regimen verkar alltså inte vara att ”stoppa våldet”, att bli av med en reaktionär regim eller att skapa demokrati – utan att till varje pris bli av med den regim som fortsätter att göra motstånd mot USA:s imperialism och utrotandet av Palestinas folk.

ETC:s Andreas Gustavsson är chockerande likgiltig inför människoliv och lidande. Han verkar förespråka imperialistisk militär intervention, obegränsat våld och en eventuell kommande diktatur för att ersätta den nuvarande regimen, oavsett hur många iranska och palestinska människoliv det må kosta.

Imperialismens försvarare brukar anklaga antiimperialister för att tillämpa principen ”min fiendes fiende är min vän”. I själva verket tillämpar de själva så klart också denna princip, med den skillnaden att deras fiender inte är imperialisterna, utan alla som gör motstånd mot dem. För att krossa ”auktoritära regimer” och ”islamister” bör man enligt dem göra gemensam sak med – och lyda order från – de största utsugarna och massmördarna i världshistorien.

Gustavsson är chockerande likgiltig inför människoliv och lidande: han verkar förespråka imperialistisk militär intervention (alltså krigsbrott), obegränsat våld (moskéer har bränts och enligt Irans regering har tusentals dödats av beväpnade ”demonstranter”) och en eventuell kommande diktatur för att ersätta den nuvarande regimen, oavsett hur många iranska och palestinska människoliv det må kosta och oavsett vad det innebär för regionen och för världen. Att Iran är den enda staten (utöver Jemen) som gör något konkret motstånd – militärt motstånd – mot det pågående folkmordet i Palestina – hundratusentals mördade palestinier, tiotusentals mördade barn – är inte relevant för Gustavsson.

Han ställer sig inte ens frågan om en eventuell kommande iransk regim, efter den statskupp han hoppas på, skulle fortsätta bekämpa folkmordsstaten Israel eller om den skulle bli dess medbrottsling. Att stödja USA:s och Israels nuvarande regimskiftesförsök i Iran är inte att stödja det iranska folkets kamp för frihet, det är att stödja imperialism och folkmord. Vilket i och för sig inte är något förvånande från en chefredaktör som kallar det rättfärdiga palestinska motståndet för ”terrorism” och som själv har gått i spetsen för den fascistiska hetsjakten på palestinaaktivister i Sverige.²³

Imperialismens försvarare brukar anklaga antiimperialister för att tillämpa principen ”min fiendes fiende är min vän”. I själva verket tillämpar de själva så klart också denna princip, med den skillnaden att deras fiender inte är imperialisterna, utan alla som gör motstånd.

Det är ett genomgående drag hos den imperie-vänliga ”vänstern” att den inte tvekar att förespråka våldsamt uppror, bombkrig o.s.v. för att bekämpa regimer i fattiga länder långt borta – alltid samma regimer som USA:s eller Europas imperialister just för tillfället utnämnt till ”terrorister” eller ”brutala diktaturer” – men vi hör dem aldrig någonsin uppmana till sådana åtgärder mot de imperialistiska stater och lakejer som begår de bevisligen största brotten mot internationell rätt och demokratiska fri- och rättigheter.

Staten USA, som har miljontals människoliv på sitt samvete, som fängslar meningsmotståndare och avrättar dem på öppen gata. Den svenska staten, som idag styrs av nazister, ägnar sig åt hets mot folkgrupp rutinmässigt och stödjer ett pågående folkmord – och det finns inget som tyder på att ett regeringsskifte väsentligen skulle ändra denna politik. Den tyska staten, som fängslar och misshandlar fredliga palestinademonstranter och förser folkmördarna med vapen. Ingen av dessa förtjänar tydligen att störtas, utan kan på sin höjd ”kritiseras”. De är ju ”fredliga demokratier”. Och att bomba en apartheidstat som fortfarande begår folkmord, det kommer förstås inte på tal.

Den imperie-vänliga ”vänstern” tvekar inte att förespråka våld för att bekämpa regimer i fattiga länder långt borta men vi hör dem aldrig uppmana till sådana åtgärder mot de imperialistiska stater som begår de bevisligen största brotten.

Imperialisterna drömmer om att göra Iran till ännu en ”failed state”, ett Irak eller ett Libyen, ett land uppsplittrat i ”etniska” och religiösa grupper, utan en fungerande stat. Ett land där de fritt kan stjäla naturtillgångar och exploatera arbetskraften. Ett land som inte längre kan göra motstånd.

Att citera enskilda iranier som förespråkar regimskifte till varje pris säger ingenting om hur majoriteten i Iran ställer sig till en sådan agenda. Borde då inte Irans arbetarklass störta sin borgarklass? Den kan bara göra det om den har viljan och förmågan att på egen hand försvara landet mot imperialismen, vars terror och plundring nu alstrar mer och mer motstånd.

Folken i Iran, Venezuela och alla de förtryckta nationerna kommer förr eller senare att beväpna sig och slänga ut imperialisterna, och en ”vänster” som ställer sig utanför denna kamp, eller t.o.m. ställer sig på imperialismens sida, kommer bara att förlänga vägen till befrielse och bidra till att ännu fler människoliv offras.