Brevformen eller den epistolära romanen har tillämpats med stor framgång av Madame de Sévigné, Montesquieu och Rosseau. I Månadens brev publicerar vi ett öppet brev - till ett ex, en statsminister eller någon du sett på gatan.

Hej kamrater,

Jag tror vi att alla har någon form av grupp som man tycker är den mest omoraliska och vedervärdiga man kan tänka sig. Det kan röra sig om en speciell grupp brottsliga förövare eller om politiska grupperingar som står för åsikter man aldrig hade kunnat drömma om att ställa sig bakom.

För mig är den gruppen strejkbrytare.

Hur kan man sabotera en strejk? Hur man frivilligt kan gå med på att utföra arbete som vanligtvis utförs av en grupp som står utanför arbetsplatsen och strejkar, kommer jag aldrig att förstå. Hur kan man stå för så lite? Hur kan man vara ett så dåligt föredöme för sina kollegor och för omgivningen? Hur kan man undergräva en arbetsmarknadskonflikt där ett av de främsta målen är drägliga villkor för bemanningsanställda, en utsatt grupp arbetare som har mer eller mindre omöjligt att få ihop vardagen? Hur ser man sig själv i spegeln efteråt?

Jag grubblar över dessa frågor bra mycket oftare än vad som är hälsosamt. På samma sätt som jag gör när jag sett en arbetsgivare ta beslut som aktivt skadar en person, vilket jag gjort otaliga gånger under mina år som fackligt förtroendevald.

Hur kan du se din omgivning i ögonen efteråt? Hur kan du sova på natten? Sover du lika dåligt som jag gör när jag oroar mig för medlemmar i olika situationer, varje natt? Så klart inte. Jag går ofta i fällan och tror att alla individer har samveten som skulle hindra dem från att agera på ett visst sätt i vissa situationer. Men sanningen är troligtvis att du sover mycket bättre än vad jag gör. Att du bara gör ditt jobb och när passerkortet dras så lämnar du yrkesrollen vid grinden.

Det kommer kanske inte röra dig i ryggen att du svek dina arbetskamrater när du aktivt hjälpte till att underminera en strejk för dugliga villkor. Du tror inte att ditt agerande spelar någon roll och du tror också att du kommer kunna arbeta bredvid oss andra i år framöver utan slitningar. Du har inte ens övervägt om arbetskamraterna, som stod upp mot orättvisor, kommer att döma dig för ditt svek. Men det kommer vi att göra.

Kanske är du aktivt emot att folk skall kunna planera sin fritid, ta hand om ungar, umgås med vänner eller kunna engagera sig i en hobby? Men troligtvis inte. Antagligen handlar det om något mycket enklare. Egoism och rädsla: ”JAG tänker inte ställa upp även om jag vet att förbättrade villkor även gagnar mig. JAG vågar inte stå upp mot en arbetsgivare som behandlar folk som om arbetet hade första prioritet i livet, som ett verktyg som man kan kasta bort när det är uttjänt. JAG har ju en familj att tänka på!”

Ursäkterna är många, men en sak har de alla gemensamt: De håller inte när alternativet är kollektivt agerande. Att vi alla tar strid för bättre villkor och en dräglig arbetssituation. När man faktiskt har möjligheten att stå bredvid sina kollegor med rak rygg och huvudet högt. Står vi tillsammans så sticker ingen ut och arbetsgivaren kan inte peka ut enskilda individer. Tillsammans är vi starka.

Oavsett hur det går med denna omgång i avtalsrörelsen så hoppas jag att ni, strejkbrytarna och kappvändarna, har lärt er något. Ni stod på fel sida och ni gick med svansen mellan benen medan era kollegor tog striden, för att också ni skulle få det bättre.

Men det finns alltid tid för bättring. Man kan aldrig sluta kämpa. Detta kommer inte vara den sista fighten vi tar. Det kan det aldrig vara, arbetsgivarens strävan efter att försämra våra villkor kommer aldrig att ta slut. Nästa gång hoppas jag att du har reflekterat och vill vara bättre. Ta ställning, stå med oss eller utnyttja neutralitetsrätten, du har laglig rätt att vägra. Gör det som passar din yrkesroll bäst men var inte en strejkbrytare! Det mest vedervärdiga som finns.