Carl Bildt har en bättre analys av Palestina än Leonidas Aretakis

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Det sista vi behöver nu är en historiskt okunnig vänsterpress. Men tidningen Flammans rapportering av kriget i Gaza lämnar mycket att önska. Dess chefredaktör Leonidas Aretakis analys av dagens Palestinarörelse är inte bara okunnig, den bidrar också till orientalistisk rasism, skriver forskaren Julia Willén.

Krigsvåren 2022 efterfrågade tidningen Flammans nyblivne redaktör Leonidas Aretakis marxistiska perspektiv på internationella relationer. Den som erbjöds av andra ”vänsterpersoner” stämde nämligen inte överens med vad han och resten av västvärlden ansåg vara den rätta. ”En rimlig marxistisk utgångspunkt är att internationell politik inte bara handlar om stater utan om klasser” mästrade Aretakis och förklarade att stöd till Ukraina var den självklara antiimperialistiska hållningen.1

Vårvintern 2024 utspelar sig ett annat krig, och den antiimperialistiska hållning som ställer sig på den invaderades sida är inte längre självklar för Aretakis. Istället har han i flera artiklar fortsatt att kritisera vänstern som han menar ursäktar Hamas. I artikeln ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död” hyllar han en svunnen tid då folkrörelserna kunde stå i solidaritet i med Vietnam, Victor Jara och ”den alliansfria rörelsen i indonesiska Bandung 1968 för att tänka fram en värld bortom det påstått kalla kriget.”2

Vårvintern 2024 utspelar sig ett annat krig, och den antiimperialistiska hållning som ställer sig på den invaderades sida är inte längre självklar för Aretakis. Istället har han i flera artiklar fortsatt att kritisera vänstern som han menar ursäktar Hamas.

För Aretakis är Bandung, Jara och Vietnam exempel på en tid då sekulär socialism utgjorde svaret på världens orättvisor. De kampernas mål och visioner delades av solidaritetsrörelsen. Idag finns inte någon part att solidarisera sig med fortsätter han – ”i land efter land” har den sekulära socialismen ersatts av auktoritära ledare och religiösa fundamentalister. En delförklaring är Europas underutveckling av Afrika, en annan USA:s understöd till terror. Men framförallt slutar socialism utan demokrati i katastrof, av Aretakis exemplifierat med Nkrumah i 60-talets Ghana och Afghanistan (!)

Hoppen fram och tillbaka i tid gör det svårt att förstå Aretakis argument. Den afroasiatiska konferensen i Bandung hölls 1955, och den ickeallierade rörelsen bildades inte förrän i Belgrad sex år senare. 1968 satt Sukarno, initiativtagaren till Bandungkonferensen , i husarrest, störtad av en milis understödd av USA och Australien. Nkrumahs panfrikanism i 60-talets Ghana, Allendes idé om folkmakt i det tidiga 70-talet Chile och 1980-talets Afghanistan framställs av Aretakis som en och samma kamp i Bandungs anda och för en sekulär socialism. Trots att flera vare sig var ickeallierade eller nödvändigtvis sekulära. Sukarno själv såg nationalism, islam och marxism som en gemensam ”stor ande” som kunde bekämpa kolonialismen.3 Aretakis bild är därför rent felaktig.

Än otydligare blir det, när Aretakis mot dagens brist på ”en kandidat att hålla på när freden väl har slutits” ställer en oklar dåtid då Palestina utgjorde ”ett undantag, och faktiskt även Israel, vars kibbutzer kombinerade judisk nationalism med socialistiskt självstyre”. Enligt Aretakis tog Israel ”en konservativ riktning” efter ”arabländernas angrepp 1967” och fortsätter med att konstatera att palestiniernas besvikelse över ”de korrupta socialisterna i Fatah” gav utrymme för Hamas.

Sexdagarskriget 1967 inleddes för det första av Israels flyganfall mot Egypten. För det andra är det oklart om Aretakis med Israels ”konservativa vändning” 1967 syftar på ockupationen av Gaza och Västbanken, som alltjämt utgör den springande punkten för konflikten. Eller är ockupationen en obetydlig detalj för honom? Inte med ett ord nämns den, inte heller militärlagar, bosättningar, checkpoints eller de fatala Oslo-avtalen.

Men det mest chockerande är att för Aretakis är solidariteten med förtryckta folk villkorad. Den förutsätter en delad politisk vision med den part som är mottagare för hans utsträckta hand.

Men det mest chockerande är att för Aretakis är solidariteten med förtryckta folk villkorad. Den förutsätter en delad politisk vision med den part som är mottagare för hans utsträckta hand. Utvecklingen som skett både i det ockuperade Palestina och i Israel tycks därför sätta halt för hans solidaritet. Därför menar Aretakis att till skillnad från 68-rörelsen, fanns det ”ingen mottagare för solidariteten” i de protester mot invasionen i Irak 2003 som han var en del av. Syftet var ”varken demokratiskt eller socialistiskt, utan rent humanitärt.”

Solidariteten är med folket, inte den egna spegelbilden

Jag tillhör Aretakis generation, och den här tiden var vårt 1968. När Aretakis demonstrerade i Uppsala, deltog jag i en massdemonstration mot Irak-invasionen i Bahia, Brasilien. Två månader tidigare hade jag deltagit i World Social Forum i Porto Alegre, och idén att en annan värld var möjlig utgick inte från 1968, utan från zapatisternas kamp. Och protesterna mot USA:s invasion var ett motstånd mot det ”krig mot terrorism” som på nytt legitimerade förintandet av befolkningar.

Förstod Aretakis aldrig att solidariteten var just med folket?

Aretakis melankoli över en tid innan han var född, tycks glömma den han kamp han vill skriva in sig i. Den guyanska historikern Walter Rodney, som Aretakis hänvisar till, mördades av en bomb 1980. Och om Aretakis verkligen hade läst Rodneys How Europe underdeveloped Africa hade han vetat att bokens titel inte sammanfattar dess innehåll. Rodneys banbrytande bidrag var kritiken mot idén om ”utveckling” mot vilken resten av världen skulle mätas, utan att ta hänsyn till de ojämlika förutsättningarna skapade av kapitalism grundad i rasism. De afrikanska länderna var kanske självständiga efter avkoloniseringen, men knappast oberoende. På samma sätt måste vi förstå idén om ”demokrati” för att inte hemfalla åt idén att resten av världen ännu inte har kommit i kapp oss. Eller att det är vi som skapar dess förutsättningar, när det snarare handlat om att diktera villkoren. För vad var det som stoppade de socialistiska, demokratiska projekt Aretakis efterfrågar från att införlivas?

För vad stoppade de socialistiska, demokratiska projekten Aretakis efterfrågar? Sukarno dog 1970 i husarrest, efter den militärkupp som mördat upp till en miljon indoneser. Victor Jara mördades av Pinochet. PLO fick aldrig suveränitet inom de gränser de en gång utlovats.

Hans egen lista på tidigare generationers motstånd är en bra utgångspunkt. Sukarno dog 1970 i husarrest, efter den militärkupp som mördat upp till en miljon indoneser.4 Victor Jara mördades av militärer under Pinochets militärkupp. De palestinska vänsterrörelser som gick samman i PLO fick aldrig suveränitet inom de gränser de en gång utlovats. Under Israels ockupation av Gaza, 1967-2005, upprättades 21 illegala bosättningar på ockuperad mark på de få odlingsbara områden som fanns på landremsan.5

När Israel drog sig tillbaka åtföljdes det snart av militär belägring. När väst terrorstämplade den palestinska vänstern, fick muslimska grupper stöd från annat håll. Den israeliska vänster som menade att Israels väg till säkerhet inte gick via upprustning och militarisering utan via palestinsk frihet och vägrade militärtjänstgöring på ockuperad mark, marginaliserades under Israels framväxande säkerhetsdoktrin.6

Under den mobilisering som sker nu har Aretakis ”svårt att hitta en lämplig vänrörelse att kämpa för freden tillsammans med.” Men valet står inte mellan solidaritet med Israel eller Hamas, det står med folket. De gamla rörelsernas solidaritet med folket fortsatte även efter att deras projekt hade krossats av inhemsk repression eller utländsk infiltration, inte minst eftersom rörelsen här drevs av dem som flytt.

Men valet står inte mellan solidaritet med Israel eller Hamas, det står med folket. De gamla rörelsernas solidaritet med folket fortsatte även efter att deras projekt hade krossats av inhemsk repression eller utländsk infiltration.

Och denna solidaritet fortsatte i andra kamper. Många av de som flydde militärdiktaturer i Argentina, Chile och Uruguay demonstrerar nu för eldupphör och för att stoppa folkmord. Här samlas nya initiativ med människor som protesterat mot ockupationen i fyrtio år. Varje vecka, runt om i landet, och i världen. Men Aretakis känner inte igen detta som folkrörelser. I samma andetag som han riktar kritik mot hur en ”historiskt okunnig höger försöker… smeta Hamas på vänstern”, antyder han att demonstrationerna organiseras i hemlighet med kopplingar till partiet Nyans och konspirationer mot LVU. Av en talare, i en stad, en gång av hundratals talare i mängder av städer under tre månader av manifestationer.

Jag vet inte hur det ser ut i Stockholm, som jag gissar att de senaste tre månadernas demonstrationer runt om i Sverige reduceras till av Aretakis. Men här i Göteborg har det hållits öppna möten för alla som vill organisera sig, göra fotarbetet och alltid efterfrågas talare. Olika demonstrationer,manifestationer, stödfester och studiecirklar organiseras dels av den palestinska samordningsgruppen, tillsammans med vänstern och flyktingrörelsen, andra av Judar för israelisk-palestinsk fred och Ship to Gaza, Gazas barn, och Stäng ner Elbit. Det gemensamma kravet har varit att sluta döda barn, eldupphör och att stoppa det folkmord som ICJ ålagt Israel att med omedelbar verkan förhindra.

Inte på en enda demonstration jag deltagit i har det uttryckts stöd för Hamas, tvärt om en önskan att flytta fokus från Hamas till att Palestina alltjämt är ockuperat sedan 75 år. Och på dessa demonstrationer har palestinier fått höja sina röster, som varit fullkomligt osynliga i media.

Det sekulära samhällets upplösning

I Aretakis hör jag därför ett annat, mindre trevligt eko från den gamla vänsterrörelsen. I hoppet om en sekulär socialism ligger betoningen just på det sekulära. För att vara en del av en gemensam kamp kräver Aretakis att han ska kunna spegla sig själv. När den inte drivs av vita är den misstänkt. Att misstänkliggöra protesterna genom kodord som ”partiet Nyans” och ”konspirationer mot LVU”, är att själv överge det sekulära idealet och istället bidra till den utbredda orientalistiska rasism som kriget mot terrorismen legitimerat.

Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva den dag då Carl Bildt visade sig ha djupare kunskap och en skarpare analys av vilka förutsättningar som krävs för en sekulär demokrati än redaktörer i svensk vänsterpress.7 Det sista vi behöver nu är nämligen en historiskt okunnig vänsterpress.

Men möjligen är det Aretakis verkliga oro som uttrycks i slutet av hans text, nämligen hotet om sänkt presstöd. Om vänstertidningar skall överleva det kapade mediestödet, är mitt tips att vara relevant. Ibland räcker det med fakta.

Fotnoter


  1. Aretakis, Leonidas, ”Leonidas Aretakis: Behövs marxismen för att förstå Putins krig?”, Flamman, 17 mars 2022, https://www.flamman.se/leonidas-aretakis-behovs-marxismen-for-att-forsta-putins-krig/[]
  2. Aretakis, Leonidas, ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”, Flamman, 9 februari 2024, https://www.flamman.se/hamas-ar-resultatet-av-folkrorelsernas-dod/[]
  3. Bevins, Vincent, The Jakarta method: Washington’s anticommunist crusade and the mass murder program that shaped our world. New York: PublicAffairs, Hatchette Book Group, 2020[]
  4. Bevins, The Jakarta method 2020[]
  5. Erakat, Noura, Justice for some: law and the question of Palestine, Stanford University Press, Stanford, California, 2019; Baconi, Tareq, Hamas contained the rise and pacification of palestinian resistance. California: Stanford University Press, 2018, s. 89[]
  6. Beinin, Joel & Matan Kaminer, ”Splintered but not broken: A history of Israel’s independent left”, +972 Magazine, maj, 2020, https://www.972mag.com/israeli-history-independent-left[]
  7. Bildt, Carl: ”I don’t think Israel can survive long term as a full apartheid state. It’s drifting dangerously”, Twitter/X, 24 maj, 2023; https://x.com/carlbildt/status/1661346386158272515?s=20 []
Julia Willén
Adjunkt, Linköpings universitet

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.