Carl Sandburg var svenskättling, författare, trefaldig Pulitzerprisvinnare och flerfaldigt Nobelprisnominerad. Pierre Schori berättar om en människa vars demokratiska vision ännu inte förverkligats i USA.

Berättelsen om Carl Sandburg är historien om ett USA i dynamisk förändring och en odyssé om en ung invandrarpojkes uppbrott från familj och fattigdom, driven av frihetslängtan och obändig tro på framtiden. Det är också historien om den amerikanska socialdemokratins uppgång och guldår, dess motgångar och möjliga comeback. Men inte minst vittnar Sandburgs liv, gärning och episka dikter om drömmen att förverkliga ett demokratiskt Amerika.

Carl Sandburg var svenskättling, författare, trefaldig Pulitzerprisvinnare och flerfaldigt Nobelprisnominerad. Sandburgs ryktbarhet har i mycket bestått av hans nydanande poesi. Han hör till de amerikanska diktare som ofta citerades av Olof Palme, liksom av Barack Obama, medan Harry Martinson och Artur Lundkvist, Ernest Hemingway och John Steinbeck förordade honom till Nobelpriset. 

För Carl stod den snabbt växande järnvägen för äventyr, frihet och världen utanför. Snart nog skulle han sälla sig den jättestora armén av amerikanska luffare. Men först skulle han ta vilket jobb som helst för att bidra till familjens överlevnad. Carl slutade skolan 14 år gammal utan examen. Han tog jobb som biträde åt mjölkutköraren för 12 dollar i månaden. Det var ett hårt arbete utan fridag eller semester, men det bidrog till familjens magra kassa. Han blev också tvålpojke, tidningsutbärare, skoputsare, frisörbiträde – då han också tvättade spottkoppar i mässing – flottare, isblockssågare, lärling hos krukmakare och plåtslagare och scenarbetare, varefter han gav sig ut på luffen.

Som nittonåring anmälde Carl sig som frivillig för att bekämpa den spanska kolonialmakten i Puerto Rico, ett krig som var delvis framkallat av spanskfientlig fake news- propaganda av mediakungen Joseph Pulitzer. Rekryterna fick uniformer av ull, av samma typ som hade använts i inbördeskriget; alltså totalt olämpliga för tropiskt klimat. Men värst var moskiterna och lössen (”vi bekämpade flera löss än fiender”). Theodore Roosevelt, som deltog i kriget och oväntat blev president 1901, kommenterade det hela i ett tal i Chicago som Carl avlyssnade: ” Det var inte mycket till krig, men det var allt i den vägen som fanns”. Under ett och samma år var han så både luffare, soldat och sedan gymnasist.

Soldattiden gav Carl rätt till fritt inträde till högre utbildning, och han valde på inrådan av en lumparkompis Lombard College i hemstaden Galesburg utanför Chicago. Den liberala skolan var full av spränglärda lärare. Hans favorit, professorn och socialisten Philip Green Wright var näst intill ett universalgeni: matematiker, astronom, skald, boktryckare, bokbindare, historiker och nationalekonom. Wright skulle senare bli Carls mentor både studiemässigt och politiskt. Wrights socialism stod närmre den brittiske konstnären William Morris än Karl Marx. Morris förespråkade en kombination av estetik och social rättvisa.

Carl lämnade Lombard som övertygad socialist. Det var i en tid då det i USA fanns sex miljoner registrerade arbetslösa och nära två miljoner barnarbetare under femton år.

Carl lämnade Lombard som övertygad socialist. Det var i en tid då det i USA fanns sex miljoner registrerade arbetslösa och nära två miljoner barnarbetare under femton år. Stegvis ”skrev han in sin väg mot socialismen”, som hans amerikanska biograf Penny Niven uttryckte det. Han var inte ensam. Över hela USA bildades det socialistiska organisationer.

1907 rekryterades Carl av socialdemokratiska partiet i delstaten Wisconsin som lokal ombudsman. Uppdraget var minst sagt omfattande. Förutom att få fler fullmäktigeledamöter valda och organisera landsbygdens proletariat, värva nya medlemma och driva in medlemsavgifter, skulle han få folk att prenumerera på de socialistiska tidskrifterna Social-Democratic Herald, The Vanguard och The Wahrheit eller mottaga partiets propagandaskrifter.

Namnen på orterna i hans ansvarsområden vittnar om bosättarnas mångfacetterade ursprung: Oshkosh, Two Rivers, Mishicot, Manitowoc, Sheboygan, New Holstein, Kiel, Plymouth, Fond du Lac, Campbellsport, West Bend, Appleton och Oconto.

På sin första arbetsdag, den 29 december 1907, stötte han ihop med en partimedlem vid namn Lilian Steichen, syster till den världsberömde fotografen Edward Steichen. Hon var 30 år, en europeisk intellektuell, lärare med examen i filosofi, latin och engelska. Men framför allt var Lilian en brinnande socialist, som översatte tyska socialdemokratiska partidokument till engelska.

Senare blev han den förste heltidsanställde ombudsmannen för USA:s socialdemokratiska arbetarrörelse. I partiets The Socialist Campaign Book från 1908, som i mycket var Carls verk, gjorde han sin första personliga programförklaring: ”Ett skäl till att jag är socialist”, skrev han, ”är att socialisterna var de första att kämpa för att avskaffa barnarbete. Idag är Socialistpartiet det enda som har vågat anta ett program som är absolut motståndare till barnarbete, och det kommer att göra allt i sin makt för att avskaffa alla förhållanden som möjliggör för mänskliga varelser varhelst de finns att bli undernärda och utarbetade.”

Ett skäl till att jag är socialist, skrev han, är att socialisterna var de första att kämpa för att avskaffa barnarbete.

Vid denna tid fanns det nära 4 000 miljonärer i landet. Dessa representerade blott en bråkdel av befolkningen, men de hade tillskansat sig 20 procent av nationens förmögenhet. 

Och det bara fortsatte: 1910 påtalade Carl att förmögenhetskoncentrationen hade gått så långt att hälften av USA:s förmögenhet skulle vara  samlat på ett ställe om alla direktörerna för US Steel möttes.  Samtidigt var halva befolkningen hemlös.

Jämförande siffror hundra år senare visar även de på groteska och nästan identiska skillnader, både i USA och globalt. 1996 fanns det 28 miljardärer i Sverige. Idag är de 542. Tillsammans har de blivit 30 gånger rikare på 25 år. Samtidigt är andelen svenska hushåll med låg ekonomisk standard den högsta någonsin.

Partiombudsmannen Sandburg utvecklade mål och medel för kampen: ”Arbetarna börjar inse sin makt. Vi tigger inte längre, vi kräver pension, vi kräver minimilön, vi kräver olycksfallsförsäkring på jobbet, vi kräver arbetslöshetsförsäkring och vi kräver att åttatimmars arbetsdag ska vara en grundlag i vårt land.”

Carl var samtidigt noga med att i enklast möjliga termer förtydliga för läsaren vad socialismen skulle innebära på det individuella planet: ”Socialism innebär att din hatt, ditt hus, dina böcker, ditt piano, dina mattor, din tandborste ska vara din privata egendom. Men de stora produktionsmedlen som är nödvändiga för allas liv och välfärd ska ägas av alla. Detta är kollektivism. Det som socialisterna vill är att varje människa ska ha en chans att leva ett liv.”

Sandburg var en tidig feminist. Hans argument: ”Socialisterna medger att kvinnors rösträtt förmodligen inte påtagligt skulle förändra valresultaten. Men då kvinnan är en mänsklig varelse och likvärdig med mannen, måste också männens mödrar, systrar och hustrur ha rösträtt. ”Kvinnans egendom beskattas lika mycket som mannens. En moders pojke kan kallas in och sändas till fronten och slitas i bitar av en granat”.

Socialisterna medger att kvinnors rösträtt förmodligen inte påtagligt skulle förändra valresultaten. Men då kvinnan är en mänsklig varelse och likvärdig med mannen, måste också männens mödrar, systrar och hustrur ha rösträtt.

Efter ett par hundår i delstatsdistrikten kände Carl sig färdig och siktade in sig på större uppgifter. Han ville till storstaden Milwaukee, ”into the swing of the Social-Democratic movement”, som i mycket präglades av invandrade tyskar och nederländare.

Milwaukee kom under 1900-talets första hälft att regeras av socialistiska politiker som blev kända som ”Avloppssocialister” (Sewer Socialists) då de satsade på att bygga ut stadens avloppssystem och förbättra infrastrukturen för invånarna.

Vid denna tid fanns det cirka 3 000 socialistiska organisationer i landet. Styrkan i Wisconsins socialism låg i deras etniska mångfald och politiska kompromissvilja. Där fanns danska socialdemokrater och polska socialister i Racine, en stor avdelning i Milwaukee som samlade judar, danskar och slavoner från det gamla kungadömet i Kroatien. En av judarna var Golda Meyerson som senare utvandrade till Israel under namnet Golda Meir. Ledningen i Wisconsin kom från de dominerande grupperna av tyskar och österrikare, som till skillnad från svenskarna som var mest bönder, kom från industriella stadsmiljöer eller hade köpmannabakgrund.

Redaktören för socialisternas tidskrift Dissent, Irving Howe, frågade sig i en sentida analys av partiets ungdomstid hur alla dessa människor kunde finnas i samma parti. Det var ”de tröga socialdemokraterna” i Wisconsin med de vilda syndikalisterna i väst, de nyanlända judiska arbetarna i New York med de upphetsade statarna i Oklahoma, de kristna socialisterna med de ortodoxa marxisterna”.

År 1910 valdes Emil Seidel till Milwaukees förste socialistiske borgmästare. Det var första gången i landets historia som socialisterna fick styra en större stad. De ökade märkbart alla medborgares livskvalitet med offentliga parker och bibliotek, skolor och hälsovård, kooperativa bostäder, vuxenundervisning och simhallar.

1936 skrev Time Magazine att Milwaukee förmodligen var den bäst styrda av amerikanska städer. Milwaukee blev också den enda staden som under deras regim var skuldfri. ”Om detta är socialism”, skrev den Milwaukeebaserade historikern John Gurda i maj 2022, ”låt oss då återföra den igen imorgon”.¹

Efter Seidel valdes ytterligare två socialister till borgmästare i staden. En var Daniel Hoan som med sin 24 år i ämbetet (1916–1940) blev den mest framgångsrike socialistiske politikern i landet. Han genomförde USA:s första kommunalt ägda bostadsprojekt och bussbolag.

Senare uppmanades han av president Roosevelt att bli kongressledamot. Men Carl tackade artigt nej.

Sandburg var under de första åren Seidels politiske sekreterare och låg säkert bakom mycket av reformerna och deras popularisering. Det var kanske därför som han senare uppmanades av president Roosevelt att bli kongressledamot. Men Carl tackade artigt nej. Han ville inte bli uppbunden av politiska intriger långt ifrån Chicago och vanligt folk.

De amerikanska socialisterna hade annars stora svårigheter, inte minst gällde det i svenskbygderna. I januari 1900 inbjöds därför August Palm till en tre månader lång USA-vistelse av de skandinaviska klubbarna i Socialistiska Arbetarpartiet i Rhode Island, Brooklyn och New York. Förhoppningen var att kunna öka klubbarnas medlemsantal genom den berömde partivännens besök.

Om sitt USA-besök skrev Palm i Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika. Hans skärskådande närbild av Wall Street liknar onekligen dagens: ”Att se lifvet där – ett fullständigt dårhuslif – är något som man aldrig glömmer. Hur de kunde förstå hvarandra och göra upp affärer, är för mig en fullständig gåta, de tjöto, skreko och gestikulerade samt sprungo om hvarandra, så att man kunde tro, att man befann sig bland en massa obotligt vansinniga.”

Även hans intryck av kapitalets girighet verkar aktuellt: ”I intet land i världen firar privatkapitalet sådana orgier, som just i den stora republiken på andra sidan oceanen. Om man undantager postverket, som är statsinstitution, äges, drifves och ledes det öfriga af bolag, trustar och (enskilda) kapitalister till skada och förfång för nationens stora flertal”.

Det svenska välfärdsbygget ”upptäcktes” i USA av journalisten Marquis Childs i boken Sweden- The Middle Way som direkt påverkade presidenten Franklin D Roosevelt och hans New Deal.

Det svenska välfärdsbygget ”upptäcktes” i USA av journalisten Marquis Childs i boken Sweden – The Middle Way som direkt påverkade presidenten Franklin D Roosevelt och hans New Deal.

Under sin andra mandatperiod, i juni 1936, fem månader efter bokens utgivning, meddelade presidenten på ett partimöte att han skulle sända en kommission till Stockholm. Han motiverade sitt beslut så här: ”Jag blev intresserad av den kooperativa rörelsen utomlands, särskilt i Sverige. En mycket intressant bok kom ut för ett par månader sedan: The Middle Way. I Sverige har de till exempel en kunglig familj och socialistisk regering ochett kapitalistiskt system, och alla arbetar lyckligt sida vid sida.”

1959 inbjöds Sandburg för att ta emot utmärkelsen Årets svenskamerikan. En höjdpunkt under Sverigebesöket var mötet med statsministern. Tage Erlander som två gånger läst Sandburgs The Young Strangers inbjöd honom till en middag på Harpsund. I sin dagbok noterade statsministern den 13 augusti följande: ”Jag har använt en stor del av min dag till att återuppliva minnen från Carl Sandburgs självbiografi. Jag måste ha varit mycket trött när jag läste den förra gången. Jag får ett mycket starkare intryck nu. Han skriver lätt och ledigt om svenska immigranter.”

I middagen den 14 augusti, som antog formen av en litterär salong, deltog som särskilt inbjudna gäster Harry Martinson, Lars Forssell, Karl Ragnar Gierow, Folke Isaksson och Sven Ulric Palme. Erlanders son Bo förevigade ett enskilt samtal mellan den amerikanske hedersgästen och Harry Martinson. Vem skulle inte ha velat vara med vid det samtalet!

Erlander tyckte att han lärde sig mera om USA genom att läsa De unga främlingarna än genom Vilhelm Mobergs Utvandrarna enligt Olle Svenning, en av Erlanders medarbetare. Att statsministern kunnat ägna sig åt ”Sandburgs-studier” i denna turbulenta politiska tid vittnar om hans stora litterära intresse.

Samma dag hade Erlander samtalat med sin medarbetare Olof Palme om uppläggningen av den infekterade frågan om ”militärens atomanslag och dessas inverkan på det civila programmet”. På eftermiddagen kom en jobspost: ”Nu meddelar amerikanska ambassaden att Sandburg måste återvända redan i kväll till Stockholm. Idiotiskt!”

Dagen efter lade Erlander upp strategin med utrikesminister Undén inför den kommande konseljen om högerledaren Jarl Hjalmarsons medverkan eller inte i den svenska FN-delegationen, en fråga av samma delikata dignitet som den om en eventuell svensk atombomb. Efter den extrainkallade lördags konseljen noterar Erlander: ”Undén tog efter konseljen upp den persiske shahens giftermålsanbud till en av prinsessorna på Haga! Nej, så klart.”

Om Carl Sandburg skulle ha kunnat förflyttas sextiofem år senare från Harpsund till dagens värld, skulle han säkert ha förfärats. De enorma ekonomiska skiljelinjerna finns kvar, nästan exakt lika stora idag som för hundra år sedan. I en av sina anteckningsböcker från 1902–1903 hade Carl noterat: ”USA: s totala förmögenhet – 111 billion. Rockefeller 1 billion”. Alltså samma fördelningssiffror som Occupy Wall Street fördömde för ett par år sedan.

Om Carl Sandburg skulle ha kunnat förflyttas sextiofem år senare från Harpsund till dagens värld, skulle han säkert ha förfärats.

Rasismen han mötte i Chicago finns likaså kvar, det går en mörk tråd från Ku Klux Klan och ”raskravallerna” i Chicago 1919 till förhållandena som skapade Black Live Matters hundra år senare. Hans slutsats var att om inget radikalt gjordes åt den politiska och sociala diskrimineringen av svarta medborgare och andra amerikaner i liknande situation skulle oundvikligen ”slummen få sin hämnd”.

Så här formulerade han sig dryga 20 år senare: ”Slummen får sin hämnd, på ett eller annat sätt kan dess vedergällning anas i alla samhällen, vare sig slummen är de svartas råtthål som de beskrivs i Richard Wrights Native Son (1940)eller i de vita polackernas slumområden på Chicagos nordvästsida med dess oförglömliga och stinkande horhus, som skildras i Never Come Morning (1942) av skandinaven Nelson Algren. Ingen slum är skild från sitt samhälle. Tusentals grymma och ödesdigra hemligheter sträcker ut sig som belastande band från slummen till världen utanför.”

Även Joe Biden tycks ha insett denna djupa motsättning. Ibland uttrycker han sig som Sandburg: ”Regeringen är inte någon utländsk makt i en avlägsen huvudstad. Den är vi. Allihopa. Vi, folket.” Han hänvisar ofta till Abraham Lincoln och Roosevelts New Deal och talar om att utvidga statsmakten för medborgarnas bästa. På den allra första dagen i ämbetet utfärdade han en Executive Order On Advancing Racial Equity and Support for Underserved Communities´. Presidentens motivering var tydlig: ”Lika möjligheter utgör grunden för den amerikanska demokratin, och vår mångfald är en av vårt lands främsta styrkor. Men för alltför många förblir den Amerikanska Drömmen utom räckhåll.”

Bernie Sanders för sin del har i ord och handling följt den röda tråden från Sandburg.

Bernie Sanders för sin del har i ord och handling följt den röda tråden från Sandburg. Han har tydligt stött Bidens sociala lagförslag i den så kallade The American Rescue Plan. Sanders motiverade sitt stöd med samma tema som en gång fick Sandburg att bli en socialistisk aktivist: ”USA har ett av de högsta talen för barnfattigdom bland rika länder och en av de lägsta för statliga insatser för barn och familjer. Mer än en fjärdedel av svarta barn och en femtedel av latinamerikanska lever under fattigdomsstrecket.”

Senatorn från Vermont påvisade också att det går om bara viljan finns. ”I min hemstat har cirka 25 procent fri sjukvård, inklusive tandvård. De får subventionerade läkemedel och mental rådgivning genom kommunala sjukvårdscentraler. Vi sänder ut läkare till utsatta områden. Vi satsar pengar på att säkra miljoner arbetares utlovade pensioner.”

Ett positivt tecken, ett möjligt trendbrott, börjar skönjas på den fackliga sidan i USA. I slutet av oktober i år, efter sex veckors strejkaktioner, slöts ett första avtal mellan bilarbetarfacket UAW och giganterna Ford, GM och gruppen Ram, Jeep och Chrysler. Avtalet omfattar de största lönelyftet på årtionden och väntas komma få betydelse för arbetarna på Tesla och Toyota, Honda och BMW, företag som motsatt sig avtal. 

Avtalet är också en framgång för Joe Biden, som är den förste presidenten som tydligt och fysiskt ställts sig på fackets sida, senast tillsammans med UAW: s ordförande Shawn Fain. ”De har uppnått ett historiskt avtal”, kommenterade presidenten, medan sa att facket nu kommer att organisera sig som aldrig förr. Andra fackliga framgångar har på senare tid uppnåtts bland Hollywoods manusförfattare, anställda på pakettjänsten UPS och flera universitet.²

Men den republikanska partiapparaten verkar orubblig. För trumptrogne ledamoten i kongressen Matt Gaetz, som deltog i stormningen av kongressen, var ”Bidens The American Rescue Plan” en ”trojansk häst full av socialism”. Gaetz uttrycker den vita vanmakt, manifesterad ytterst i reflexer av vitmakt och våld, som skedde i attackerna mot Capitolium.  Illusionen om att trumpism är död förkastas varje dag i folkvalda församlingar med republikansk majoritet, i kongressen och asociala media. Trots att Trump bidrog till skapandet av både MeToo och Black Lives Matter tilltar rasism och den politiska polariseringen.

Trots att Trump bidrog till skapandet av både MeToo och Black Lives Matter tilltar rasism och den politiska polariseringen.

”Det pågår en försåtlig förgiftning av den allmänna opinionen, monstruösa försök att solka ned allmänhetens sinnen med lögner, halvlögner och texter tagna ur sitt sammanhang”.

Det låter som en beskrivning av vår tids politiska lögnkampanjer, från senator Joe McCarthys lista på fiktiva kommunister i amerikanska UD, Bushadministrationens ”alternativa fakta” om Saddams Husseins påhittade kärnvapeninnehav till Trumps ”fake news”. För att inte tala om Putins förintande ”specialoperation” i Ukraina mot förmenta nazister. 

Men citatet återfinns i Sandburgs The People, Yes. Sandburg hoppades på en folklig motreaktion, ”en miljonhövdad stormvind”;

Kan man förvilla miljoner och åter miljoner

med smittan från ens egna passioner,

uppblandat med lögner och halvlögner,

texter tagna från varje sammanhang,

och därefter hoppas på fred, lugn tillit

mellan nation och nation, mellan ras och ras,

mellan klass och klass

(…)

Folket är mänsklighetens djupa floddal,

med en vulkan av vedergällning i sig                     

saktfärdig i sin samlade vrede

(Tolkning av Göran Greider)

Idag upplever vi hur historien upprepar sig, inte som en fars men som en tragedi. Aldrig tidigare har den amerikanska drömmen varit så nära en mardröm. Den inre freden är hotad, inte minst genom de djupa klyftorna i samhället och en allt hänsynslösare högerextremism. Överlever USA sin demokratiska kris? Vi får svaret efter valet om mindre än ett år.