Portugiserna planterade cashewträdet i Guinea-Bissau på 1840-talet. Det kom att bli landets främsta exportvara. Guinea-Bissau har många gånger försökt bryta med sin historisk roll som billig varuproducent åt västvärlden. Landets rådande kris efter statskuppen i november 2025 karaktäriseras av utbredd fattigdom, brutala maktövertaganden och organiserad brottslighet bekostad av knarkkonsumtion i Europa. Klas Lundström fortsätter här sin artikelserie om Guinea-Bissau som inleddes i nr 1/2026.

Ett självständigt Guinea-Bissau skulle bli ett jämlikt samhälle som avisade koloniala strukturer. Men landets ekonomi bottnar i en ”cashewkapitalism” med rötterna i kolonialismens resurskoncentrerade utarmningsjordbruk. Denna ekonomiska logik har bestått: kolonialkrig, självständighetsfeber, nyliberala strukturanpassningsprogram, klimatkriser och organiserad brottslighet.¹

Guinea-Bissaus ekonomi bottnar i en ”cashewkapitalism” med rötterna i kolonialismens resurskoncentrerade utarmningsjordbruk. Landets cashewproduktion är uteslutande som exportvara – 90 procent – i form av råa nötter.

Det första cashewträdet planterades i den bissauguineanska skärgården under det senare 1800-talet för att bredda småbrukares försörjningsalternativ. Cashewgrödans introduktion representerade Portugals koloniala exploatering och lade grunden till Guinea-Bissaus bräckliga ekonomi och långvariga och utsatta position gentemot organiserad brottslighet.²

Landets cashewproduktion är uteslutande som exportvara – 90 procent – i form av råa nötter. Grödans praktiska ingångsvärde ger minimal utdelning för småskaliga bönder som är fångade i ett monokulturellt ekonomiskt kretslopp där utländska bearbetningsbolag tillskansat sig gynnsamma marknadsandelar. Lokalbefolkningen är därtill sårbar för prisväxlingar alltmedan matproduktionen bidragit till utökad cashewproduktion.³

Den koloniala nöten (1840-talet–1974)
Efter cashewnötens etablering i Guinea-Bissau stod det snart klart att grödan hade exportpotential och möjligheter att leverera rikedomar till det portugisiska imperiet. Cashewnötter blev jämte jordnötter en matnyttig kontantgröda som maximerade intäkter till kolonialmaktens epicentrum och utarmade periferins livsmedelssuveränitet.((Lundy 2012.)

Guinea-Bissau förblev ett försummat barn i Portugals imperiefamilj. Satsningar på infrastruktur, utbildning och hälsa var obefintliga. Rasismen var legitim och strukturell – endast en liten kreolsk elit beviljades tillstånd till skolbänkar eller kolonialadministrativa tjänster.

Efter cashewnötens etablering i Guinea-Bissau stod det snart klart att grödan hade exportpotential och möjligheter att leverera rikedomar till det portugisiska imperiet.

Portugals prekära ställning i Europa gödde heller knappast imperiets vilja att investera industriellt. Snabba cashintäkter från kontantgrödor blev en fråga om den portugisiska kolonialmaktens överlevnad.((Havik 2004, s.231–254).

Efter slaveriets officiella avskaffande fann europeiska kolonisatörer snart nya sätt att kvarhålla lokalbefolkningar i tvångsarbete. I Guinea-Bissau var legitimerat tvångsarbete praxis fram till 1962, då den globala avkoloniseringsvågen och kolonialkriget i Angola framtvingade reformer.⁴

Tvångsarbetssystemet drabbade män och kvinnor olika. Män pressades in i plantagedrift medan kvinnor blev ansvariga för familjeförsörjningen genom att organisera jordbruket och småskalig cashewbearbetning – en osynlig och otacksam lott som sällan inkluderades i kolonialadministrationens statistik.⁵

Det väpnade motståndet som blossade upp 1963 var följden av 500 år av medveten förnedring och systematiskt våld. Den påtvingade jordbruksmodellen i sig var våldsutövning, menade Amílcar Cabral, agronom och medgrundare av Guinea-Bissaus (och Kap Verdes) befrielserörelse.

Som ung anställdes Cabral av kolonialmakten och stiftade bekantskap med många bönder. Monokulturen var förödande medan befolkningens magra utbud på inkomstbringande grödor var ett givet recept på hungerkatastrofer.⁶

Varken bissauguineanska bönder eller Cabral såg dock snabb industrialisering som någon universallösning. Jordbruk och markvård kräver mer än teknologi, menade Cabral – tekniken i sig har ingen egen agens, den bärs blott framåt av ”en girigbaserad markexploatering” som löper på tvären med den mänsklighet som Friedrich Engels menade var förenad med jorden i ”hud, blod och hjärna”.⁷

Jämte ökad cashewproduktion pressades den bissauguineanska bondebefolkningen allt djupare ner i monoekonomins kvicksand.

Jämte ökad cashewproduktion pressades den bissauguineanska bondebefolkningen allt djupare ner i monoekonomins kvicksand. Det var en tvekamp som cementerade långsiktig matosäkerhet samt födde ett beroende av instabila externa råvarumarknader. Följden blev desperation där många såg sig tvungna att frångå självnäringsgrödor och endast odla cashewnötter för att betala kolonialmaktens skatter.⁸

Den hunger som Cabral och bönderna hade varnat för drabbade snart hela Guinea-Bissau.

Cabrals rapport från 1956 blickar in i 1900-talets cyniska kolonialism och kan speglas mot dagens ekonomiska system som förblir tjudrat vid imperialismens rötter. Det ”hungriga 1840-talet” blev skådeplats för utbredd hunger, kommunistiska manifest och uppskruvad industrialisering. Allt sammanföll när den kontinentala paniken stängde in sig för koloniala överläggningar i Berlin 1884–1885 i ”Kapplöpningen om Afrika”.⁹

Cabrals vetenskapliga kritik kom att utgöra grunden till den befrielsekamp han själv inledde 1959. Empiri, hunger och vittnesmål fyllde en kunskapsbrunn som befrielserörelsen PAIGC hämtade inspiration ur innan den väpnade kampen sjösattes 1963.¹⁰

Cabral död – en självständig stat föds
Den dominerande cashewekonomin överlevde självständigheten 1974. Då var Amílcar Cabral redan död, mördad av portugisiska mullvadar. Han hann aldrig testa sina agronomiteorier i realpolitikens verklighet. För en monogrödeberoende ekonomi som aldrig genomgått modernisering fann sig Guinea-Bissau snabbt utelämnat åt samma intäktsmöjligheter som gött det portugisiska imperiet.

Den dominerande cashewekonomin överlevde självständigheten 1974. Då var Amílcar Cabral redan död, mördad av portugisiska mullvadar. Han hann aldrig testa sina agronomiteorier i realpolitikens verklighet.

Fastän progressiva drömmar närdes om en diversifiering av såväl ekonomin som jordbrukslandskapen fattades tekniska kunskaper, kapital och marknadsinflytande hos en svältande och krigstrött befolkning.¹¹

Drömmen om jordreform utgjorde politiskt syre för PAIGC som efter Cabrals död leddes av halvbrodern Luís Cabral. Bissauguineaners välfärd var högsta prioritet och ambitiösa reformprogram sjösattes för att bryta med koloniala modeller.¹²

Kollektiviserade jordbruk, koloniala produktionsmodeller
PAIGC kollektiviserade jordbruket och etablerade statligt finansierade gårdar och jordbrukskooperativ kompletterade med skolor och vårdcentraler. Cashewnöten behöll sin plats – en total nedläggning hade inneburit ekonomisk katastrof med tanke på bristen på alternativa exportintäkter.¹³

PAIGC-kooperativ lovade jämställdhet, men reproducerade ofta traditionella könsroller. Kvinnor utförde tungt fältarbete medan män dominerade bättre betalda positioner i bearbetningsanläggningar.¹⁴

Strukturella begränsningar och revolutionära motvindar (1974–1980)
Koloniala rötter fortsatte hålla ett fast grepp. Bristen på utbildade bissauguineaner slog hårt mot industrialiseringen samtidigt som huvudstaden Bissau lockade stora befolkningsklasser i hopp om snabba cash. En stötesten var PAIGC:s progressiva hemvist under kalla kriget. Kapitalresurser kom från Sovjetunionen och Kuba, men PAIGC gick bet ifråga om exportavtal beträffande bearbetade cashewnötter.¹⁵

Sekel av underutveckling vägde tyngre än några år av progressiv politik. Cashewkapitalismen förblev oförändrad och grödan ett säkert kort för bönder som odlade för intäkternas skull men på bekostnad av den grödodiversifiering som PAIGC gjort till sitt evangelium under 1970-talets härskande globala nyliberalism.¹⁶

Kupper, instabilitet och etniska spänningar (1980-talet)
Inhemsk träta och missnöje slutade med att João Bernardo ”Nino” Vieira störtade Luís Cabral i landets första militärkupp 1980. Cabral gick i exil medan Kap Verde blev självständigt 1981. Samtidigt uppstod tydliga splittringar mellan stad och land, olika folkgrupper och geografiska landsändar synligare. Etniskt bottnade konflikter mellan PAIGC-gerillans fotfolk – rurala män och kvinnor från inlandet – och det kreolska ledarskiktet var något Amílcar Cabral velat göra upp med.¹⁷

”Nino” Vieiras kupp accelererade dessa trätor. Nya ekonomiska prioriteringar gynnade kustregioner där bearbetningsanläggningar koncentrerades, medan landsbygdsproducenter som utgjort PAIGC:s gerillastomme blev marginaliserade. Kustelitens kontroll över statliga cashewnötsbolag befäste den etnisk-ekonomiska hierarki Cabral varnat för.

Den auktoritära svängen medförde reaktionära reformer. Risproduktionsbristen bäddade för kronisk matosäkerhet, vilket tvingade landet importera ris. Ekonomisk missväxt, sociala konflikter och politisk instabilitet föste slutligen PAIGC-styret till internationella låneinstitutionernas portar.¹⁸

Strukturanpassning och nyliberalism
Under 1980-talet sökte sig PAIGC-styret till Världsbanken och IMF för lån i utbyte mot ”strukturanpassningar”. Tanken var att ”frisläppt” konkurrens skulle rendera i bättre fördelade resurser och ekonomisk tillväxt.¹⁹

Verkligheten blev den motsatta.

För kvinnor blev småskalig cashewhandel en överlevnadsstrategi för hela familjer.

Landets invånare fann sig strandad i fattigdom och utestängd från politiska beslutsfattande. Åtstramningspolitiken avmagrade regeringen som fann än mindre slantar för långsiktig välfärd.

Vad som levde upp var den informella sektorn. För kvinnor blev småskalig cashewhandel en överlevnadsstrategi för hela familjer – men denna ”informalisering” gjorde återigen att kvinnors arbete osynliggjordes i all officiell statistik.²⁰

Nykolonial cashewmarknad
1980-talets liberaliseringsvåg innebar att prisstabilitet togs bort och industrin ”effektiviserades”, vilket innebar att Guinea-Bissaus cashewproduktion hamnade i internationella aktörers händer. Lokala producenter fann sig tvungna att acceptera vilka priser som helst, medan mellanhänder knutna till internationellt kapital kammade hem vinsten.²¹

Antalet småskaliga bönder blev färre. Statliga tillgångar reades ut för att rädda vad som räddas kunde på kort sikt, vilket ledde till nedskärningar inom utbildnings- och hälsovårdssystemen. Skolor stängdes, hälsokliniker packade ihop och drömmen om ett jämlikt samhälle upplöstes i korruption och nyliberalism.²²

En bricka i regionala maktspel
Guinea-Bissaus nyliberala erfarenhet skedde i regional kontext. Landet hade aldrig någon chans att uppfylla IMF:s kriterier. Följden blev att cashewnöten hamnade i fokus för både seriösa och skrupelfria aktörer just som det misslyckade nyliberala samhällsprojektets sönderslagna institutioner banade väg för en fallerad stat, invaderad av organiserad brottslighet.

Landets geografiska läge hade alltid varit lönsamt för smuggling – särskilt i Bijagósskärgården med sina över 80 öar. I takt med att 1980-talets kokainbonanza växte blev Guinea-Bissau en perfekt tummelplats för smugglare och kokainbaroner.

I takt med att 1980-talets kokainbonanza växte blev Guinea-Bissau en perfekt tummelplats för smugglare och kokainbaroner.

En rad militärkupper, kuppförsök och instabila regeringar gjorde 1990- och nollnolltalet till mer eller mindre förlorade decennier för landet som blev först i Afrika att stämplas som en ”narkotikastat”. Politiska ledare, militära potentater och ekonomiska aktörer blev snart involverade i den lukrativa narkotikaruljansen samtidigt som dokumenterade narkotikasmugglare erhöll höga poster inom statliga näringar, däribland det statliga oljebolaget Petroguim, vilket underströk fusionen mellan stat och kartellverksamhet.²³

Guinea-Bissaus cashewkapitalism spelar en stor roll i det prekära statsbygge som under de senaste decennierna sjunkit allt djupare ner i misär, fattigdom och regelrätt laglöshet. Bristen på alternativa inkomstkällor har gröpt stora hål i statskassan samtidigt som karteller erbjudit lågavlönade offentliganställda (även den politiska och militära eliten) stora summor för information, tjänster eller inblandning i smuggelverksamhet. Politiska manövreringar och militärkupper bottnade från och med nu lika mycket i maktambitioner i regeringskorridorerna som över kartellverksamheter.²⁴

Snabba cash, långsiktig kallbrand
Precis som under den portugisiska kolonialtiden tillfaller rikedomar från narkotikasmuggling och cashewproduktion ett fåtal aktörer på majoritetens bekostnad. Majoritetssamhällets beroendeförhållande av illegala industrier har lett till en parallell tjänstesektor där kriminella aktörer tillhandahåller arbetstillfällen som säkrar den egna verksamhetens överlevnad. Satsningar på infrastruktur, skolor, sjukhus och jordbruk har helt försvunnit – med undantag för cashewproduktionen där kvinnor spelar en viktig roll som familjeförsörjare genom att odla, bearbeta och sälja nötter på marknaden, i små volymer.²⁵

Den koloni som Amílcar Cabral och PAIGC befriade från portugisiskt styre och förvandlade till en byggplats för afrikansk socialism har i stället blivit en fallstudie i hur monoresursexploatering, nyliberala strukturanpassningsprogram och europeisk efterfrågan på partydroger skapar en perfekt grogrund för permanent underutveckling.

Kupp 2025, nya ”effektiviseringar”
I slutet av november 2025 ägde den senaste i raden av militärkupper rum, oklart under vilka omständigheter och huruvida det var en ”simulerad” kupp eller en faktisk utmanövrering av Umaro Sissoco Embaló, en kontroversiell och alltmer auktoritär ledare som återigen lett in Guinea-Bissau i låneinstitutens återvändsgränder.²⁶

Det senaste lånepaketet från IMF från 2024 följdes upp av ekonomiprognoser som förutspådde en tillväxt på över 5 procent och minskad fattigdom tack vare gynnsamma marknadspriser på cashewnötter.

Dessa rosenskimrande förutsägelser vilade dock på samma vacklande grund som tidigare decenniers utvecklingsoptimism: antaganden om stabila cashewpriser på världsmarknaden, fortsatt politisk stabilitet och en stat som faktiskt är kapabel att omvandla exportintäkter till bredare välfärd. Den historiska erfarenheten berättar dock en annan historia. Där har cashewpriser ständigt skiftat, politisk stabilitet har varit en chimär och statens institutioner har ständigt och systematiskt urholkats och försvagats.

IMF:s prognoser förutsatte med andra ord ett Guinea-Bissau som aldrig har existerat.

IMF:s prognoser förutsatte med andra ord ett Guinea-Bissau som aldrig har existerat.

Huruvida IMF-prognoserna hade stämt överens med verkligheten och huruvida ytterligare ”effektiviseringar” av den offentliga sektorn och cashewindustrin hade förbättrat livet på kort och lång sikt för Guinea-Bissaus befolkningshalva som lever i extrem fattigdom får vi aldrig veta. Kuppen i november 2025 – oavsett genuin eller simulerad – markerar emellertid en potentiell vändpunkt i Guinea-Bissaus kräftgång.²⁷

Den nya militärjuntans summariska gripande av PAIGC-ledningen och installationen av en militärledd regering som består av den ”avsatta” presidentens närmaste allierade tyder på att Guinea-Bissau kan vara på väg att övergå från en misslyckad stat till en systematisk och fullfjädrad narkostat. Ett slags icke-stat vars främsta effektivitet ligger i effektiv elitackumulering genom kriminell och utvinningsverksamhet samtidigt som den systematiskt utesluter befolkningen från politiskt deltagande eller ekonomisk nytta.²⁸

Omvärldens roll
Frankrikes återhållssamma reaktion på novemberkuppen är talande. Desto mer säger oljejätten Totals fortsatta intresse för eventuella djuphavsoljefält i Guineabukten, vilket bottnar i Frankrikes minskade inflytande i sin koloniala ”bakgård”.²⁹

Frankrikes framflyttade positioner, sviterna efter IMF:s strukturanpassningspolitik och sydamerikanska drogkartellers fortsatta användning av Guinea-Bissaus kust och skärgård har cementerat ett ohållbart och rakt igenom fallerat politiskt system. Den pågående överlappningen mellan europeiskt uppmuntrad oljeprospektering och sydamerikanskt kontrollerade narkotikahandelsrutter visar hur laglig och illegal utvinning har smält samman till en perfekt storm.³⁰

Frågan är om en stat som tillfångatagits av kriminella nätverk och är beroende av narkotikahandel och export av billiga råvaror är möjlig att återbörda till ett genuint välfärdsprojekt?

Oavsett svar har 50 års självständighet inte befriat Guinea-Bissau från de utvinningsmönster som etablerades under portugisiskt kolonialherravälde. Staten har gått från postkolonial dröm till administrativ och moralisk konkurs – ”fallerad” både i ekonomisk mening och som samhällskontrakt mellan stat och medborgare.³¹

Mitt i denna krassa akvarell syns cashewträdet som en evigt laddad pistolmynning mot lokalbefolkningens tinning. Trädet som portugiserna planterade på 1840-talet står fortfarande där, mitt i alltsammans – men numera omgärdat av internationella bolagskontrakt och statsapparatens väpnade vakter.

Mitt i denna krassa akvarell syns cashewträdet som en evigt laddad pistolmynning mot lokalbefolkningens tinning. Trädet som portugiserna planterade på 1840-talet som ett ”försörjningsalternativ” står fortfarande där, mitt i alltsammans – men numera omgärdat av internationella bolagskontrakt och statsapparatens väpnade vakter. Alla blickar de ner på en kuvad befolkning.

Generation efter generation har vuxit upp omgärdad av samma strukturella våld som kolonialmakten en gång institutionaliserade. Cashewträdet förblir inte bara en symbol för kolonialt våld och ekonomisk apartheid – det har dessutom överlevt kolonialismens fall, revolutionens reformer och strukturanpassningens åtstramningar. Cashewnöten – och politisk instabilitet – är det närmaste Guinea-Bissau kommer kontinuitet.³²