Över fyratusen människor från hela världen samlades i Egypten i juni för att marschera mot Gaza och stoppa folkmordet. Flera av dem var svenskar. Här berättar en av deltagarna, Sara Skogsmark, om försöket.

Dag 1. 

Jag har sovit dåligt, mycket dåligt. Min rumpa har domnat bort, min nacke som inte hittat sin plats på min mjuka kudde känns spänd och värker. Istället har den lutat sig i en omöjlig ställning mot en hård kall ruta på en nattbuss sträckan stockholm- malmö. När jag tänker efter är ordet ”sovit” en konstig beskrivning på natten. Snarare tuppat av mellan medresenärers hostningar och snarkningar och min resegrupps resfeber och ständiga oro för vad som ska hända när vi kommer fram, OM vi kommer fram… fnitterattacker avbryter den viskande information som vi tar del av från delegationens samordnare via hemliga chattar. Några deltagare från andra länder har deporterats direkt de kom till Egyptens flygplats. De kom inte ens in. Det är läskigt, pirrigt och spännande. 

Resan har inte ens börjat. Och jag är redan ett vrak dels av sömnbristen, men även en gnagande oro. Egypten är ju trots allt en militärregim. Hur kommer de bemöta oss fredsaktivister? 

Även tanken på min blytunga ryggsäck under stekande sol i en öken känns omöjlig. Men samtidigt så har jag sett föräldrar bära hela hem på ryggen med tröttrotsiga barn i handen på tomma magar, under samma sol. 

Det ger perspektiv och känslan av att FÅ GÖRA NÅGOT VERKLIGT MOT LIDANDET- har varit så stark i 20 månader nu, så lite sömnbrist, tung packning, stekande sol eller militär ska inte få stoppa mig. 

Malmö- Köpenhamn.

Vi får höra att risken att deporteras är större om man har en ryggsäck för vandring, vi bestämmer oss för att packa om våra vandringsryggsäckar- dumpa dem och istället köpa en ”rullväska” som ska passa vår image – ”korkade turister.” Totalt opraktiskt med en rullväska i öken, men på det sättet kommer vi i alla fall in i landet. En ryggsäck måste man ju kunna köpa i Egypten? 

Vi får höra att risken att deporteras är större om man har en ryggsäck för vandring, vi bestämmer oss för att packa om våra vandringsryggsäckar- dumpa dem och istället köpa en rullväska som ska passa vår image som korkade turister.

Dyra små utgifter hela tiden. Snart har jag lagt väl över 15000:- på denna ”aktion”… 

Vi har landat med planet i Kairo och står i kön till pass och visumcheck. 

Magen är ett enda virrvarr av känslor. Mycket oro och rädsla. Vi har hört om så många som kommer fram, stoppas på flygplatsen och får vända hemåt direkt igen. Det vore sånt slöseri med all energi, planering, pengar, möten och tid på resande fot och dålig sömn. 

Men samtidigt finns det inget att göra. Vi är helt i deras våld. Makten som styr vår värld, tystar och förljuger den för sina politiska syften. Vi är nobodies. Inget kändisskap ska rädda oss och ge utdelning i form av mackor och vatten. (Ingen skugga över dig Greta- du är vår ledstjärna!)

Så nu står vi i kö med passet i handen, ångestvolter i magen och pokeransiktet på. 

Några vana stämplar i passet och koll på visum och biljetter från kvinnan i passkontrollen. Så kom vi in, check på första hindret!

Men det gick bra. Några vana stämplar i passet och koll på visum och biljetter från kvinnan i passkontrollen. Så kom vi in, check på första hindret! 

Hotell.

Åh! Så mycket tankeverksamhet vi lagt ner på val av hotell!!! Vi bokade inte samma hotell som resten av gruppen medvetet. Polisen ska iallafall få jobba för att skramla ihop oss igen för en ev deportation. 

Vi – jag och min tilldelade resekompis Anna – landade i ”sköna tjejer på stadssemester” med en hög nivå på livsnjutet. Så nu ligger vi på ett boutiquehotell. Ni vet – ett sånt hotell som blandar livsstil med rum och logi. Kanske ingen polis hittar oss här? Kanske får vi sova? Trots den tutande motorcykel cirkusshow som pågår på gatan nedanför vårt livsstilshotell…

Nu ska vi sova. Redo för polisräd eller en skönhetssömn. Vet inte. Men trötta är vi. Man blir verkligen trött när allt och alla verkar vara emot rättvisan och mänskligheten och man behandlas som en brottsling för att man tycker barn inte ska slaktas… 

Dag 2.

Dagen började i total i lyx.

Utvilade, frukost med gott kaffe, en dusch. Nästan så man för en stund faktiskt kände sig som den ”turist” vi låtsas vara. 

När vi gick och hämtade ut egyptisk valuta såg vi de delar av Kairo som tydligen är ”köksutrustningscentrum”. Stål och hushållsapparater plockades fram på en i stort sett tom gata – samma gata som igår när vi anlände till hotellet var full av barn, tutande mopeder, arga bilar och för oss svenskar en känsla av en ”accident waiting to happen”. 

Nu är gatan tom. Trots att klockan är väl över 11 på morgonen. Och det visar sig att ett av våra ”uppdrag” att köpa ett Vodafone-kontantkort skulle bli svårt – då Vodafone butiken har öppettiderna 15.00 -23.30. 

Helt otänkbara butikstider för en svensk. 

Men det förklarade gatulivet igår kväll. Vi har stigit in i en ”kulturchock”. 

Man känner sig patetisk i sin priviligierade roll som västerländsk aktivist som rest till ett kulturellt turistmål utan en faktisk plan på att bränna dollars och insupa atmosfären, utan bara en ”dröm om att alla ska få frihet och rätt till liv och rättvisa”. Kanske en avlägsen rosaskimrande dröm, inte verklighetsförankrad? Vi pratar lite med personer vi möter – ytligt om småsaker – deras grannar som slaktas i ett FOLKMORD vågar vi inte nämna – för även i vår roll som ”turister” är vi införstådda med lokalbefolkningens munkavel – även om allt utåt verkar toppen. 

Startskottet.

Att få tag på en uber till mötesplatsen Ismailia för starten av vår marsch visar sig vara nästintill omöjligt. Den officiella anledningen var att bilen sen skulle köra ”tom” tillbaka- från resan uppåt mot kusten – en resa på 1,5 h. Men någonstans maler en känsla av deras insikt i vad det ska innebära att köra oss – checkpoints, frågor och ev en personlig sammankoppling med vår ”sak” – en risk få taxiförare är villiga att ta. 

Till slut fick vi tag på en äldre man som mot dubbelbetalning kör oss i blixtfart och mycket aggressiv körstil i en skrothög utan bilbälten. Samtidigt lyssnar vi på Ekots sändningar om fullskalig israelisk attack på Iran.

Till slut fick vi tag på en äldre man som mot dubbelbetalning kör oss i blixtfart och mycket aggressiv körstil i en skrothög utan bilbälten. Samtidigt lyssnar vi på Ekots sändningar om fullskalig israelisk attack på Irans kärnvapenanläggningar. Och ökenvandringen vi ska på ändrar skepnad inför mitt inre öga till en resa mot ”Armageddon”. 

Åh herregud! Vad denna patetiska västerländska aktivist är underlig! Vad kan vi göra här? Vad betyder vår närvaro? Vi är verkligen en myra mot en stampande, aggressiv elefant. 

Ångesten river i magen och kinderna blossar av hetta från stekande värme, men allra mest av en stresspuls som jag aldrig känt. 

Checkpoint.

Många har fastnat i checkpoints på väg mot Ismailia och starten för vår vandring. Meddelanden i gruppchatten berättar om timmar i checkpointen, ingen skugga, inget pass. För det har konfiskerats av polisen. 

När vi närmar oss en av tre checkpoints kan vi se några vänner stå längs vägkanten. Överhettade och överväntade. 

Kort därefter stannar all trafik i en tutande solstingslig gröt av skrot och avgaser. 

Men vår äldre racerförare hittar en väg ut ur den gröt av bilar som står och väntar och förgås i värmen. 

Plötsligt är vi igenom checkpointen! 

Men vår äldre racerförare hittar en väg ut ur den gröt av bilar som står och väntar och förgås i värmen.

Vi textar i chatten! Vi är igenom! 

Till svar får vi – nu ÄR ni turister. Så många sitter fast att allt måste skjutas några dagar framåt. Njut! Så hörs vi vidare i chatten. 

Ok! Axlarna sjunker och tanken på ett svalt dopp i havet och en kall öl hägrar i väntan på att våra vänner ska komma loss och göra oss följe. 

Men vi ropade ”Hej!” för tidigt! Längre fram finns såklart ytterligare en checkpoint- polisen ber om våra pass – och som de konfiskerar. Vi ska få tillbaka dem. Lovar de. Men inte här och inte nu. 

Den vilda jakten på passen startar

Polisen vägrar ge tillbaka våra pass, vi ska istället följa efter deras polisbil där våra pass ligger i en tjock bunt med andra beslagtagna pass- polisbilen kör iväg och vi har inget annat val än att följa efter den.

De tar oss tillbaka till samma checkpoint som vi lyckades snåra oss igenom tidigare. 

Bilchauffören som har kört oss hit, är fortfarande helt ovetandes om vilka vi egentligen är – att vi är anledningen till denna polisnärvaro – han fattar inte varför allt är så krångligt, han ser nästan skamsen ut över sitt misslyckande att ta oss fram till vår destination en ”beach resort i Ismailia” som vi använde som täckmantel för vårt uppdrag – och samvetet över att vi verkligen förstört hans dag och möjligheter till andra betalande körningar är tyngande. Förhoppningsvis ger dagen inga fler, större effekter på hans liv. Och vi planerar viskande i baksätet att betala honom ordentligt för hans hjälp! 

Bilchauffören som har kört oss hit, är fortfarande helt ovetandes om vilka vi egentligen är – att vi är anledningen till denna polisnärvaro.

Men först – vi måste få våra pass! Polisbilen som kört iväg med dem kan inte hittas väl framme vid checkpointen. Och vi känner oss väldigt utlämnade. Detta till tonerna av ett böneutrop från en moske bredvid bensinstationen och kiosken – minst lika nödvändig byggnad i detta land. 

Vad ska hända? Och vad gör vi utan pass? 

Allt pekar mot en hemresa tio dagar innan den planerade hemresan. I form av en DEPORTATION. Poliserna har radat upp militärfordon med gallerbeklädda fönster. Och jag antar att det är vår transport mot flyget… 

Vi befinner oss mitt i en aktionsgrupp! Vissa av marschens deltagare har släppt charaden och dragit fram flaggor och ramsor. Men vi spelar fortfarande korkade turister, med en förhoppning om att kunna ta omstart på vår vandring. Imorgon? Snart? Instruktioner i chatten öser ner. Och allt är svårt att navigera i ett tillstånd av värme, utelämnad turist utan pass och miltärnärvaro. Militärer står i kedja runt oss alla och totalt kaos råder. 

Efter en vilsen jakt får vi äntligen tillbaka passen ur en enorm hög av pass från en person som står vid en bil omringad av passlösa turister, aktivister och aktivister förklädda till turister. 

Aktionen genomförs av de som fått sina pass konfiskerade i flera timmar och antar att de ska deporteras, de håller en egen aktion vid checkpointen. Och där kokar det. Det är så starkt att se kraften i aktionen – aktivisterna som vill stoppa ett FOLKMORD och står öga mot öga med en militärmakt men orädda ställer sina krav och skriker ut sin önskan om ett fritt Palestina! 

Det är så starkt att se kraften i aktionen – aktivisterna som vill stoppa ett FOLKMORD och står öga mot öga med en militärmakt men orädda ställer sina krav och skriker ut sin önskan om ett fritt Palestina!

I nån sekund sjunger jag med i ”Free free Palestine!” innan jag inser att jag kanske har en bättre chans att faktiskt AGERA KRAFTFULLT om jag spelar förvirrad, solstolle som bara ville till stranden för ett bad. 

Nu inväntar vi nya instruktioner. Med passen i hand  återvänder vi till ”point Zero” – vårt ”livsstils” hotell. 

Efter damage control och en paranoia som slår till så bestämmer vi oss för att ta en kvällspromenad i Kairo – stadsdelen vi bor vaknar upp runt 19 och vid 21 är hela stadsdelen full av liv, blinkade neonljus och överfulla caféer där lokalbefolkningen sitter uppradade och röker vattenpipa medan barnen leker med plastleksaker som säljs billigt i gatustånd. 

Livet är så överväldigande här. Vi är här för att stoppa död och slakt av oskyldiga människor och istället ser vi liv. 

En stor moské drar in oss – där är det svalt, mörkt och heligt, livet söker sig dit. Barnen får fritt spelrum på den stora stenlagda innergården och även inne i bönerummet. Vi slår oss ner på golvet mitt i centrum på innergården. Ögonen vandrar över de lekande oskyldiga barnen och sorgen slår till. 

Dessa barn med små kroppar springer runt – samma små kroppar man sett lemlästade utkastade i kroppsdelar täckta av grått damm. 

Vi gråter. Och känslan av ett misslyckande och litenhet är överväldigande. 

En äldre man haltar in, går rakt mot sin gula plaststol, släpar den vant bakom sig mot nischen där mikrofonen till böneutropet står. Och så startar bönen. Vi drar oss undan, vår västerländska närvaro känns som en kulturell ”stalker”.

Tillbaka på hotellet som blivit ”hem” i kaos och osäkerhet lägger vi oss att sova. Vilka av vår delegation har blivit deporterade? Våldsamt behandlade, misshandlade, arresterade?? Blir det polisräd i natt? Är chatten infiltrerad av polis som tagit de arresterades telefoner? Meddelanden från vänner läses om och om igen för att försöka utröna om deras frågor om ”vart vi bor?”, ”om vi vill ses?” verkligen kommer från vännerna eller polis? Paranoida och sänkta somnar vi. 

Dag 3

Morgonen börjar med cafébesök där sitter två andra gäster från Bali. De känner igen mig från Instagram (!) och vår täckmantel är helt röjd. 

Men de är där av samma anledning som oss… Personalen som serverar oss – lyssnar de? 

Det är lögner och charader med ALLA lokalbor vi träffar. Tycker de vi är oärliga och elaka som ljuger dem rakt upp i ansiktet? De ”två korkade svenska turisterna” som ”RÅKADE fastna i en checkpoint igår” visar sig vara en säkerhetsrisk och hot mot deras trygghet. Eller hur tänker de när de serverar kaffe och lyssnar på vårt samtal på engelska om gårdagen, ondskan Israel, deras allierade, imperialism och mänsklighetens fall… 

Det är lögner och charader med ALLA lokalbor vi träffar. Tycker de vi är oärliga och elaka som ljuger dem rakt upp i ansiktet?

Men ok. Vi ska förflytta oss idag. Nya ansikten att ljuga för, på ny hemlig ort. 

Lokalbefolkningen vi pratar med, kanske står de med oss i kampen? Eller inte? Vi får inte veta. För de är mycket mer tränade, efter en livstid i en förtryckarregim, att hålla masken. 

Nytt hotell

En ny plan för ”turisterna” och i bakgrunden kokas det ihop en ny plan för ”aktivisterna”. 

Vart vi ska vet vi inte ännu…

Paranoia är inte kul, men kanske bra? 

Hursomhelst absolut en ny känsla att lägga till i känsloregistret. 

Vi laddar om hittar nya områden, bekantar oss med nya vattenhål och följer chatten dedikerat. 

Myndigheterna här har stenkoll, en av våra deltagare har fått en ordentlig svans. En polis har tagit in på hotellet och BOR i rummet mittemot. 

Vi som kommit hit med ett syfte- bevakas med all tydlighet – varje steg vi tar. 

Så turistcharaden är vår räddning. 

Igår tog hela ”familjen” – den svenska delegationen- en båttur på Nilen. ”Familj”. Även om jag ofta känner att mina kamrater i kampen är som en stor familj så är just det ordet valt på denna båttur för att undvika att hamna i myndigheternas fokus. En stor brokig ”familj” tar en båttur – på båten kan vi prata fritt- med vissa ord utbytta till kodord- ”sumud” är ”salsa” ”Rafah” är valfritt ord som absolut inte passar sammanhanget på bokstaven ”R” och vår delegation är ett  ”team”- kanske en ”företagskickoff”, eller nån form av teambuildingkonsulter? Mötet avslutas till och med med en obligatorisk dans på båten till hög musik och festlig stämning. Allt för charaden. 

Igår tog hela familjen – den svenska delegationen- en båttur på Nilen. Även om jag ofta känner att mina kamrater i kampen är som en stor familj så är just det ordet valt på denna båttur för att undvika att hamna i myndigheternas fokus.

Allt är koder och krångel. Tom så vi själva ibland kämpar med att förstå kontexten. Då har en ev underrättelsetjänsteman det riktigt svettigt. Hoppas vi. 

Vi hittar stunder för annat. Detta på den internationella ledningens inrådan. Turista!!! Se pyramiderna! Spendera inte överdrivet med ”turistpengar”, men försök smälta in. Och ta bilder/smilande selfies vid olika attraktioner! På så sätt har vi bilder som kan bevisa att vi kom som turister- inget annat! Om det blir krångel på flygplatsen på väg hem. Visa dina bilder! Förutsatt att vi inte får skjuts dit i en polisbuss för deportation från en aktion så är det vår bästa täckmantel. 

Dagarna är schizofrena, smilande selfies under stekande sol med sorg och frustration i hjärtat.  

Samtidigt som vi planerar och verkligen vill få fram vårt budskap finns det viskningar om att Egypten agerar så kraftfullt mot våra försök att väcka uppmärksamheten på slakten i Gaza för att Israel håller hela landet under kärnvapenhot om de hjälper palestinierna eller de nyligen attackerade Iran med militär. Kanske är vi ett verkligt säkerhetshot? 

Så vi vill agera kraftfullare- men kanske vi på något sätt då sätter alla fantastiska människor som vi mött här i direkt livsfara. Och det är ju verkligen inte vårt mål- att utsätta fler oskyldiga för Israels mörka ondska. 

Men underst under alla lager av analyser på den absurda situation hela världen hamnat i så faller domen alltid över Israel och deras allierade.  De är den bortskämda tre-åringen som aldrig fått ett ”NEJ! Det räcker nu, TIME OUT!” till svar. Alla spelar med som handfallna söndagspappor. Alla skjuter problemet på framtiden. Eller rättare sagt de skjuter sig i foten. Allt för att undvika/överleva Armageddons glödande utbrott. 

Ilskan pyr

Vi har bytt boende igen. Det är en del i vår strategi. Nytt boende. Skaka av svansar. Man avslöjar inte sitt boende i chattar eller sms. Inte ens med sin egen familj hemma som sitter på nålar. 

Schizofrenin och paranoian i det vi tar oss för som turister sätter solen i moln. 

Vi NJUTER så nära ett FOLKMORD! Vi ler, ljuger och låtsas. 

Inom oss kokar det. Vi får höra om hotell som anger sina gäster, taxichaufförer som efter körningen direkt ringer myndigheterna med adressen där deltagare släpps av. 

Varför?! Hur kan de ange oss? Vi kämpar ju för deras bröder och systrar! Var det dom som slaktades – skulle vi slåss för dem! Hur kan de?! 

Varför?! Hur kan de ange oss? Vi kämpar ju för deras bröder och systrar! Var det dom som slaktades – skulle vi slåss för dem! Hur kan de?

Och på Instagram följer vi slakten, den som blivit tio resor värre sedan vi startade!

Total nedsläckning av all el, internet och andra former av kommunikation. Familjemedlemmar offrar sina liv för en påse mjöl! 

På Instagram ser jag Mandela  – barnbarn till Nelson Mandela som uppmanar oss i marschen till solidaritet- Håll linjen! Vägra backa! 

Ja!!! Jag vill RUSA UT på Kairos gator och torg! Jag vill göra det jag kom för! Men jag vill samtidigt följa den svenska delegationens linje -att inte starta igång aktionen förrän vi fått ett ”ok från myndigheterna” … Kanske har vi en annan väg? Kanske kan vi genom laglydighet påverka mer? Eller har vi provat det (utan framgång) i 20 månader och det helt enkelt är dags för nåt annat? Det var ju tanken med resan- innan deportering, polissvans och kärnvapenhot kom in i bilden. 

På Instagram ser jag Mandela  – barnbarn till Nelson Mandela som uppmanar oss i marschen till solidaritet- Håll linjen! Vägra backa!

Jag kokar. Och förtärs av frustration. Och jag är inte ensam att vara arg, besviken och frustrerad. 

Vi går på middag. En restaurang med vällagad mat. Vid bordet sitter desillusionerade aktivister som trotsigt vägrar njuta. Men så kommer maten. Så god! Och påminner oss om njut- och hur den palestinska befolkningen trots alla mödor njuter, ler och umgås. Om de kan – då kan vi! Vi plockar upp oss. Och börjar prata. Skoja lite och vid något tillfälle halkar ett ”Free free Palestine” ut där vid bordet. Tre män som sitter vid bordet bakom oss vänder sig om – Är ni här för marschen? frågar de oss. 

Ja! svarar jag snabbt och tydligt. Trött på turistcharaden. Lika delar redo att hitta vägar att eskalera här på plats som redo att deporteras. Struntar i om de är polis eller ej. 

De är också aktivister för samma sak! En av männen är från Gaza och han tackar oss för det vi gör. Vi tackar honom blygt och egentligen skäms jag. Jag gör?! Just nu sitter jag och betalar turistpengar i ett land som vänt ryggen åt hans rötters utplånande…

Jag GÖR INGENTING. Alla tack ska gå till hans rötter, hans folk och deras kamp som de fört oförtröttligt, tystade av lögner och nedslagna av västvärldens enorma pengapåsar och krigsmaskin som ”investerar i västs intressen” och står på deras lik. 

Palestinierna har lärt mig så mycket! De har öppnat ögonen på oss. De bär mänsklighetens framtid! Om vi inte kan befria Gaza från den omänskliga plåga och stöld de utsätts för – då dröjer det inte länge innan rovdjuren tuggat sig genom orden ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” för ALLA – för när detta så tydligt förnekas någon – då är det inte längre en rättighet – då är det ett privilegium. Och privilegier kostar. 

Männen går efter ett trevligt kort samtal. 

Middagen fortsätter- gladare och med bättre blodsockervärden. 

Ett digitalt möte med den svenska delegationen avslutar vår kväll på rummet- vårt beslut landar i att vi ska lägga upp en ”selfie” på oss deltagare och göra nåt inlägg på sociala medier. Min ökenvandring mot Rafah och ett fysiskt försök att bryta sig genom lögnerna, korruptionen, tystnaden och ondskan som omger ett LIVESTREAMAT FOLKMORD har landat i en selfie… den dyraste och fegaste selfien jag någonsin tagit. Men vi publicerar INGENTING innan vi kommer hem och alla delegationer kommit i säkerhet. 

Min ökenvandring mot Rafah och ett fysiskt försök att bryta sig genom lögnerna, korruptionen, tystnaden och ondskan som omger ett livestreamat folkmord har landat i en selfie… den dyraste och fegaste selfien jag någonsin tagit.

Men kanske kan en senkommen selfie ändå nå ut? Kanske kan den väcka glöden i kampen? Väcka den sövda människan OM de ser oss? Kanske kan den få allmänheten att förstå att vi som står mot ett FOLKMORD – vi som fått bära hundhuvudet och titeln ”antisemit” i 20 månader är MÄNNISKOR precis som vem som helst. Bara lite tröttare på dubbelmoralen och lögnerna, lite räddare för den mörka utvecklingen vi bevittnar och kanske lite argare på våra politiker och de som inte förstår att ordet ”FOLK” i FOLKMORD – det är du och jag. 

Allt är över, initiativet avslutas.

Vi har ett avslutande möte på hemlig plats. Vi anländer i små grupper till olika närliggande adresser och sammanstrålar i ett bostadshus där portvakten fått en cigg och en slant för tystnad och hjälp. 

Allt från stolthet över sitt mod till besvikelse över sin feghet, ilska över bakbunden handlingskraft till tacksamhet över ett omtänksamt beskydd.

På mötet samlas vi och delar känslor- för tro mig – det finns alla känslor i hela spektrumet i varje kropp som sitter där tårögda, rörda och berörda. Allt från stolthet över sitt mod till besvikelse över sin feghet, ilska över bakbunden handlingskraft till tacksamhet över ett omtänksamt beskydd – i samma kropp sitter dessa känslor mittemot varandra och bråkar, resonerar, svallar och skuldbelägger. Och där finns känslan över att vara del av något större- vi är vid historiens yttre rand- det är här historien skrivs- och kanske rullar den åt rätt håll med vår hjälp och vår trotsiga vilja att väcka och välta. 

Mötet ger en förlåtelse och förlösning. Toalettrullar skickas runt för tårar. 

Vi äter tillsammans och pratar. Tröjorna som  tryckts upp för vår vandring åker på, vi har inte ens kunnat ha på oss dem av rädsla för att de drar polisbevakning, vi tar en bild. Ett skolfoto i aktivisternas högsta årskurs. En studentfest i dessa studenttider. Vi firar en professur i ”Activism – the crash course” 

Vi får instruktioner i hur hemresan bör förberedas- radera så mycket du kan på dina digitala profiler, göm och lås information bakom lösenkoder. 

Vi får information om arresteringar och nån som har kidnappats! BOKA HEMRESAN NU!!! 

Kreativa idéer delas och sen ”Adjö, stay safe”. (Vi ses hemma…) 

Sen smyger vi i små grupper ut ur lokalen, på med ”turistmasken”, vi beger oss åt olika håll och tar oss till nån form av trygghet. 

Vi byter hotell. Och letar hemvägar febrilt. Alla vägar leder hem. Bara de tar oss ut ur Kairo och Egypten. 

Ovissheten är det jobbigaste – hur ska det gå på flygplatsen? Kommer vi hem? NÄR kommer vi hem? Solens värme och stressen över situationen får oss att DRÖMMA OM EN KALL ÖL! En öl är svår, för att inte säga omöjlig, att hitta. Vi svalkar oss med vatten i flaska och AC på rummet. Jag är så tacksam över min tilldelade resekamrat, utan henne hade jag varit ett vrak! Men vi har pratat, ventilerat och skrattat oss igenom det mesta. 

Vi gör planer att ses i Sverige. NÄR vi väl landat hemma och den bekanta vardagen är återställd. Trodde inte man kunde längta så ivrigt efter lugn- gärna TRISTESS(!), men 6 dagar på nålar med ”snutjag” i en militärregim gör sånt med en svensk trebarnsmamma. 

Vi kom inte någonstans i närheten av vårt mål. Vi har inte bänt upp politiska lås och bom som de slagit runt människans värde och rättigheter. Men vi har visat världen och makten att vi må vara små och obetydliga- en och en- men vi kan organisera oss!

Vi kom inte någonstans i närheten av vårt mål. Vi har inte bänt upp politiska lås och bom som de slagit runt människans värde och rättigheter. Men vi har visat världen och makten att vi må vara små och obetydliga- en och en- men vi kan organisera oss! Och då kan vi få en hel militärmakt att skaka i skorna. 

Solidariteten lever och kampen fortsätter! 

Spänningen som aldrig ebbar ut———

Polisen har sniffat upp oss. Och kommer och förhör oss på hotellet. Vart kommer vi ifrån? När kom vi hit? Vad har vi gjort här? Och viktigast av allt- när lämnar vi deras land? 

Skakig och bekräftad i paranoian sker detta förhör. Måste ta en promenad för att lugna oss. 

Vi gör oss redo för sista turen på Kairos myllrande gator. Det är fullt av människor med miltäröverherre, herrelösa katter och hundar. 

Glittrande vimplar som vajar i gaturummet och ger en känsla av glädje och uppsluppenhet. Men den strikta kontrollen på allt detta kaos vittnar om den charad de spelar varje dag. De nålar vi suttit på de senaste dagarna har trängt djupt in i den egyptiska folksjälen och kampen för rättvisa och frihet är nu bara en en kamp för att ens tillåtas illusionen av frihet. 

Alla människor jag mött kommer alltid finnas i mitt hjärta och mina tankar när vi pratar folkmord, folkrätt och frihet. Förtryck har så många ansikten.

Jag kommer lämna detta land, imorgon. Alla människor jag mött kommer alltid finnas i mitt hjärta och mina tankar när vi pratar folkmord, folkrätt och frihet. Förtryck har så många ansikten. Och kanske ett av de allra värsta måste vara att tvingas vara tyst när västvärldens aktivister kommer med sina privilegier och slåss mot ett folkmord på dina egna systrar och bröder och för människans frihet medans det dolda förtrycket gör att man inte ens får viska ett ”heja” eller ens låtsas om sin egen situation och sin sorg mot den slakt i det folkmord på grannar och rötter som sker. 

Det är kanske ett värre fängelse och själsdöd än ett verkligt fängelse och verklig död. Så kanske Gaza är den enda fria platsen på denna jord egentligen? Kanske är de fria- för de har aldrig spelat med i ett politiskt spel, de har aldrig vikt sig eller släppt en hett åtrådd dröm om FRIHET!