Sedan metoo-hösten har ett trettiotal kvinnor dömts för förtal för att ha berättat om sexuella övergrepp. detta visar att tillämpningen av förtalsbrottet är unik för Sverige: varken i Norge eller Indien döms kvinnor för att ha vittnat om egna erfarenheter. Nu stämmer svenska kvinnor staten. Deras advokat Jan Södergren förklarar varför han vill ta fallet till Europadomstolen.

Forskare har utrett ett 10-tal fall där kvinnor och flickor har fällts för förtal efter att offentligt ha utpekat män som sina sexuella förövare. Vår egen utredning visar på ett 30-tal sedan metoo-hösten 2017. Några åtal pågår i skrivande stund. Nu begär några av av de förtalsdömda kvinnorna skadestånd av staten hos Justitiekanslern (JK). De åberopar överträdelser av yttrandefriheten, rätten till rättvis rättegång och förbudet mot dubbla förfaranden, alltså rättigheter i Europakonventionen som har varit svensk lag sedan den 1 januari 1995. Den här talan är ett första steg mot Europadomstolen (om inte JK ger dem rätt).

De åberopar överträdelser av yttrandefriheten, rätten till rättvis rättegång och förbudet mot dubbla förfaranden, alltså rättigheter i Europakonventionen som har varit svensk lag sedan den 1 januari 1995.

Detta är enligt mig resultatet av utomordentlig urusel rättstillämpning. Det har blivit något som liknar ett mediedrev – fast orkestrerat av svenska domstolar.

Ett känt fall visar på godtyckligheten
Att kvinnor fälls för förtal på detta sätt – i yttrandefrihetens högborg Sverige – blev mycket känt genom det medialt uppmärksammade fallet Cissi Wallin Blomberg. Hon fick utstå två olika brottmålsprocesser avseende samma påståenden. Den ena processen rörde publiceringar på Instagram och den andra i en bok. Hon fälldes i den ena processen utan att det skedde en sanningsprövning, men friades i den andra för samma förtalsuppgifter. I den parallella processen om bokpubliceringen hade JK väckt åtal, där Cissi Wallin friades av en jury. Att JK väcker sådant åtal är närmast unikt.

Det är således fråga om två olika utgångar avseende i princip samma sak. Detta visar på höggradig godtycklighet och strider uppenbart mot Europakonventionen. Men det är mycket värre än så, vilket ni förstår om ni läser färdigt denna artikel. Publiceringarna i Cissi Wallins fall skedde i kölvattnet av Metoo. Hennes fall anses t.o.m. vara startskottet för Metoo i Sverige.

Fler fall än Metoo-relaterade
Vad som är mindre känt är att det finns åtskilliga fall där kvinnor och flickor fällts för förtal för utpekanden i samma rättsliga kontext, men under olika omständigheter och med olika syften. De flesta publiceringarna skedde inte i en Metoo-kontext, utan för att skydda sig själva och/eller varna andra.

Vissa förtalsfällda kvinnor har valt att inte delta i denna rättsliga talan på grund av rädsla och obehag – och farhåga att bli anklagade för förtal igen.

Fyra konkreta fall visar hur systemet fungerar
Anna (fingerat namn) våldtogs när hon var 13 år av sin arbetsgivares son under ett sommarjobb på en liten ort. Sonen var då cirka 30 år äldre än flickan. Förövaren fälldes för våldtäkt till cirka två års fängelse. I samband med hans frisläppande blev hon rädd, upprörd och ville varna hon andra i ett Facebook-inlägg – men dömdes själv för förtal. Detta trots att uppgiften om våldtäkt bevisligen var sann även i juridisk mening (han fälldes ju för just detta brott i domstol). Sanningshalten kom aldrig att prövas, vilket i princip krävs enligt Europadomstolens praxis.

Förövaren fälldes för våldtäkt till cirka två års fängelse. I samband med hans frisläppande blev hon rädd, upprörd och ville varna hon andra i ett Facebook-inlägg – men dömdes själv för förtal.

Ett annat fall avser en mor som genom en terapeut fick reda på att dottern påstod sig ha blivit våldtagen av sin far. Modern publicerade uppgifter om att hennes ex var en våldtäktsman. Terapeuten fick fram informationen från dottern genom flera terapisessioner. Det gjordes en polisanmälan, men förundersökningen lades ner i brist på bevis. Det var i juridisk mening fråga om andrahandsuppgifter, vilket har stor betydelse för bedömningen av sanningshalten. Modern fälldes för förtal utan bedömning av sanningshalten.

En tredje kvinna anmälde en man för våldtäkt i hennes hem, efter en utekväll. Förundersökningen lades ner. Den påstådda gärningsmannen kontaktade senare kvinnan och anklagade henne för ryktesspridning. Detta medförde panik och ångest. Hon la därefter ut ett inlägg på sociala medier där den påstådda förövaren pekades ut som sexualförbrytare. Syftet var att omvärlden skulle få veta vad som hänt, i hopp om att den påstådda förövaren därefter skulle avstå från att göra henne illa eller trakassera henne. Hon tog bort inlägget efter cirka en halv dag eftersom vänner varnat henne för att det skulle kunna utgöra förtal. Kvinnan fälldes senare för förtal utan sanningsprövning.

Det fjärde fallet rörde en kvinna som, efter att ha tagit del av flera inlägg om maktmissbruk i spelindustrin, valde att själv dela sina erfarenheter. Hon hade sett upprop inom branschen, både från företag och profiler, där kvinnor runt om i världen – särskilt i USA under #metoo – uppmärksammat problem kopplade till den mansdominerade spelindustrin och de många fall av misconduct som förekom. kvinnan berättade om sina egna upplevelser från en praktikplats på ett spelföretag, där hon hade blivit utnyttjad av en man med högre befogenheter.

Hon skrev om detta på engelska, under ett alias och utan att namnge den person som utnyttjat henne under praktiken. Trots detta dömdes hon för grovt förtal, utan att någon sanningsprövning av hennes berättelse gjordes.

Hon skrev om detta på engelska, under ett alias och utan att namnge den person som utnyttjat henne under praktiken. Trots detta dömdes hon för grovt förtal, utan att någon sanningsprövning av hennes berättelse gjordes.

Och det finns således fler fall därute. Några är pågående. Drevet pågår alltså fortfarande.

Grundläggande kritik av svensk rättstillämpning
Det är viktigt att understryka att denna talan, som inom kort ska ges in till JK, inte är riktad mot de utpekade männen, utan mot staten för överträdelser av Europakonventionen. Jag menar att det utgör ett kardinalangrepp på den svenska rättstillämpningen.

Jag har som ombud vänt på varje sten tillsammans med två talangfulla studenter, Wilja Berggren och Petronella Fredriksson, som är specialutbildade på Europakonventionen med särskild inriktning på yttrandefrihetsfrågor. Vi har också varit tvungna att noggrant utreda var gränserna går för yttrandefriheten i rättsliga förfaranden, så att vi själva inte begår lagöverträdelser eller bryter mot de advokatetiska reglerna. Detta har varit tidsödande och mödosamt.

Svenska domstolar undviker sanningsprövning
I Sverige är regeln att en sanningsprövning inte ska ske om domstol kommer fram till att – som det heter – det var oförsvarligt att lämna uppgiften (även om den hypotetiskt skulle vara sann eller skäligen grundad). Den svenska regeln är absolut och skiljer sig betydligt från vad som gäller i andra europeiska länder.

Att de svenska domstolarna systematiskt undviker en bedömning av sanningshalten av utsagorna, utgör en överträdelse av yttrandefriheten. En uppgift behöver inte vara helt sann. Men det krävs att det finns tillräcklig grund för uppfattningen att förtalsuppgiften är sann (suffient groundseller som man säger på svenska skäligen grundad). Det är endast i undantagsfall som Europadomstolen tillåter att en bedömning av sanningshalten underlåts. I förevarande fall är graden av sanning helt central för den obligatoriska konventionsrättsliga proportionalitetsavvägningen.

Att de svenska domstolarna systematiskt undviker en bedömning av sanningshalten av utsagorna, utgör en överträdelse av yttrandefriheten.

Det vore naturligtvis förkastligt om ett utpekande vore osant. Men om det är sant (eller skäligen grundat) måste det få luftas offentligt även om det medför att den utpekade direkt eller indirekt identifieras. Därför vore en sanningsbedömning oundgänglig i dessa konkreta fall och utgör således inte ett sådant undantagsfall. Dessutom är det rimligt att anta att den utpekade själv vill har en prövning av sanningen, för att få sin oskuld fastslagen, vilket än förtydliga den svenska ordningens tillkortakommande.

Men det finns därutöver ytterligare angreppspunkter på den svenska rättstillämpningen. Bland annat förekommer vissa processuella fel som enligt mig utgör överträdelser av rätten till rättvis rättegång. Bland annat har bevisning som rörde sanningshalten avvisats. I många fall har domstolarnas motiveringar varit gravt otillräckliga. Domstolarna talar om attde har dragit en viss slutsats, men talar inte om varför eller hur.

Det vore naturligtvis förkastligt om ett utpekande vore osant. Men om det är sant (eller skäligen grundat) måste det få luftas offentligt även om det medför att den utpekade direkt eller indirekt identifieras.

Det är också symptomatiskt att de svenska domstolarna inte alls beaktar Europakonventionen och Europadomstolens praxis, trots att de är skyldiga att tillämpa den även om part inte åberopar den (det åberopades dock i några fall).

Från Metoo till munkavel – hur domstolarnas domar skapar avskräckande effekt
En mycket allvarlig effekt av den svenska tillämpningen är den avskräckande effekt det får för att offentligt debattera exempelvis mäns våld mot kvinnor. Europadomstolen kallar det för “chilling effect”.

Men det har bevisligen också fått avskräckande effekt på viljan att tillvarata sin rätt genom adekvata och tillgängliga rättsliga förfaranden. Detta är minst lika allvarligt, men i ett annat perspektiv – nämligen rättsstatens upprätthållande och i grunden en anständig demokrati. Nuvarande ordning riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet. En kollega har träffande sagt att det liknar en kriminalisering av fenomen såsom Metoo.

En sista reflektion är som jämförelse att det yttrandefrihetsvänliga Sverige tillåter bolag som exempelvis LexBase att mot ersättning sprida brottmålsdomar mot enskilda i princip för all framtid. Detta även efter att en notering i det så kallade belastningsregistret har gallrats (5 respektive 10 år efter avtjänat straff). Ett mål om LexBase pågår just nu i Europeiska unionens domstol (som inte är densamma som Europadomstolen för mänskliga rättigheter.) Enkelt uttryckt, ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Lång väntan på rättvisa
Förfarandet hos JK kan förväntas ta minst ett och ett halvt år. Förhoppningarna att JK skulle ge oss rätt är kanske inte så höga. JK brukar sällan avvika från vad domstolars bedömningar. Och JK är dessutom statens officiella ombud – och den instans som en gång stämde Cissi Wallin i en så kallad juryprocess, som JK förlorade. Men vi håller naturligtvis tummarna.

En fällande dom i Europadomstolen kan komma att förändra hur Sverige tillämpar yttrandefrihetslagarna och kan t.o.m. medföra att staten måste ändra lagen.

Tar Europadomstolen upp kvinnornas mål, kommer det inte finnas ett avgörande förrän om kanske 5–6 år. Det är vad den svenska rättstillämpningen utsätter de konventionsstridigt förtalsdömda kvinnorna för.

En fällande dom i Europadomstolen kan komma att förändra hur Sverige tillämpar yttrandefrihetslagarna och kan t.o.m. medföra att staten måste ändra lagen. Jag har själv varit ombud i fall som lett till att lagändringar – t.o.m. ändring av en grundlag (en bestämmelse i yttrandefrihetslagen) samt att staten tvingats att införa en ny bestämmelse i Brottsbalken (kränkande fotografering).