De latin­amerikanska flyktingarna skapade svensk vänsterhistoria

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

I en ny bok berättar latinamerikaner som kom som flyktingar till Sverige, samt den andra generationen, om hur livet gestaltade sig. Elena Gutierrez har läst den.

De nitton livsberättelserna i boken Frihetens fönster – Om kamp i Latinamerika och exil i Sverige är vittnesmål som ger oss en bild av vad vi i stora drag kan kalla “exilens” historia i Sverige.  Eller åtminstone en del av den, eftersom den är begränsad till personer från tre länder, Uruguay, Chile och Argentina. Författarna Dharana Favilla och Gabriel Kuhn samlar i de drygt 250 sidor intervjuer, berättelser och dikter en historia om de politiska flyktingarnas motstånd och politiska engagemang.

Boken utgiven av VerbaI förlag är ordnad efter tre tematiska axlar: motståndskampen i hemlandet, exilen och slutligen visionen hos den så kallade andra generationen, det vill säga flyktingarnas barn oavsett om de är födda i Sverige eller inte.

Det är människor med olika sociala bakgrund, livserfarenheter och politiskt engagemang. De är representativa för ett brett spektrum av strömningar inom vänstern, från fackföreningsmedlemmar, partiaktivister, aktivister i sociala organisationer, människorättsaktivister, kulturarbetare, deltagare i alternativa kollektiva projekt, och till och med tidigare medlemmar i väpnade politiska organisationer.

Flera av dem återvände till sina hemländer när demokratin återupprättades och stannade kvar där, medan andra återvände för att sedan komma tillbaka till Sverige en tid senare, denna gång på frivillig basis. Andra stannade kvar i Sverige och fortsatte att bygga upp sina liv i det nya samhället, med utmaningen att leva mellan två kulturer, att bevittna och vara en del av omvandlingen av det svenska samhället.

En stor styrka med boken är att den ger utrymme för sönernas och döttrarnas röster, som kom till Sverige i unga år och ofrivilligt rycktes upp från sin sociala miljö för att skydda även deras säkerhet. I skuggan av familjehistorier, ibland omgivna av en episk gloria, var dessa unga människor tvungna att ta sig fram i ett okänt land, lära sig ett nytt språk från grunden, skapa ett nytt socialt nätverk och leva mellan två verkligheter, dela med två kulturer. Och inte minst, möta dilemmat om huruvida och i vilken form de skulle ta vidare arvet av “politiskt engagemang”.

Ett halvt sekel har gått sedan de första flyktingarna från Latinamerika anlände till Sverige. Det var dags att sluta cirkeln och lägga till berättelserna från dem som nu är vuxna, att ta hänsyn till deras tvivel och deras syn på sina föräldrars livsval. Det var också dags att ge utrymme åt kvinnors röster, vars berättelser om politiskt engagemang i sina hemländer och deras deltagande i Sverige till viss del hamnat i skymundan.

En uttömmande läsning av de vittnesmål, texter och dikter som utgör boken för oss närmare en förståelse av hur två generationer latinamerikaners liv i Sverige har förändrats politiskt, socialt och kulturellt under femtio år. Från det att tusentals flyktingar kom till landet efter statskupperna i Uruguay och Chile 1973 och senare i Argentina 1976 fram till i dag.

Intervjuerna genomfördes mellan september 2022 och mars 2023 i Stockholm, Göteborg, Malmö och Montevideo. Urvalet av deltagare berodde mer på personliga kontakter, rekommendationer från bekanta och möten på plats, än på ett medvetet val. Men det är ändå representativt för det stora antal personer och organisationer som på ett eller annat sätt fortsatt sin aktivism i Sverige.

Även om åldersspannet är brett är det av stort värde att ta del av personliga och politiska erfarenheter från flera personer födda på 1940-talet. Bland dem finns den chilenske fackföreningsledaren Carlos Nuñez, América García som deltog i gerillaorganisationen MLT-Tupamaros i Uruguay samt grundaren av Teater Sandino i Sverige, Igor Cantillana.

Den franske historikern Marc Bloch konstaterade i ”Till historiens försvar eller historia som yrke” att en forskare som söker efter djupare kunskaper ska inte hoppas på att hitta ljus, utan snarare på sammanlöpande ljusstrålar av vittnesmål av mycket skiftande karaktär. 

Bloch uppmanar därför historikerna att uppmärksamma gångbarheten i att inte bara använda sig av så kallade frivilliga berättelser utan också av indirekta och ofrivilliga berättelser som genom sin mångfald och karaktär säger mer till forskaren utan att ha haft för avsikt att säga det. I slutändan handlar det för historikern om att rådgöra, förhöra, dessa källor för att närma sig fakta från nya vinklar och på så sätt uppnå en mer fullständig, men aldrig slutgiltig, kunskap.

Favillas och Kuhns bok är ett exempel på Blochs metoder. Dessa livsöden är själva sammanlöpande ljusstrålar som kastar ljus över de latinamerikanska politiska flyktingarnas historia i Sverige.  Och även om avsaknaden av projekt som också satte sin prägel på kolonin är slående, ger boken med vittnesmålen ett bidrag till vad som skulle kunna betraktas som den stora historiska redogörelsen för diktaturåren i våra länder, som exilen också är en del av.

Favilla och Kuhn, båda födda 1972, närmar sig projektet att dokumentera dessa berättelser utifrån olika situationer. Gabriel Kuhn, en österrikisk journalist som har levt i många år i Sverige, menar att de latinamerikanska vänsteraktivisternas avtryck i landet är en viktig del av den svenska nutidshistorien.

Dharana Favilla, å andra sidan, kom till Sverige som barn, som dotter till politiska flyktingar från Uruguay. Därför har många av berättelserna i boken följt henne genom hela livet. Nu, som medlem av den andra generationen, ger hon sig själv för första gången möjligheten att ställa de frågor hon upprepade gånger har ställt sig själv om politiskt engagemang, varför, när och hur. Hennes mål är att samla dessa erfarenheter så att kommande generationer i Sverige och Latinamerika ska känna till sin historia.

Historiskt minne

För samhällen som har ett våldsamt förflutet blir “minnet”, som en viktig del av identiteten (individuell eller kollektiv), med tiden en mycket viktig fråga. Det relativt nya begreppet historiskt minne tilltalar just den medvetna strävan hos mänskliga grupper att knyta an till sitt förflutna och att skapa denna kollektiva berättelse. 

Det handlar om att lyssna på, samla in och bevara rösterna från huvudpersonerna och vittnena till tidigare händelser, samt att ta hänsyn till den mening som människor tillskriver det förflutna. De gemensamma punkterna, länkarna mellan var och en av dessa individuella minnen, skulle forma de kollektiva minnena, som får näring av olika, heterogena röster.

Det är värt att notera att en röd tråd löper genom berättelserna i Frihetens fönster, som gång på gång etablerar vad som kan betraktas som den latinamerikanska kolonins kollektiva erfarenhet. Exempelvis, i tydlig kontrast till dagens Sverige, att väcka till liv en ankomst till ett okänt samhälle som var välkomnande, som erbjöd möjligheter, och paradoxalt nog samtidigt, tanken hos flyktingarna att deras vistelse här skulle vara tillfällig.

En annan del av denna röda tråd är de traumatiska spåren av förföljelse, fängelsevistelse, tortyr och den latenta frustration som föddes ur känslan av nederlag hos en generation som hade trott att den hade rört vid himlen med sina händer. Men för att övervinna detta var det också en lång erfarenhet, ett fortsatt politiskt engagemang genom arbete i solidaritets-, fackförenings- eller politiska organisationer och därmed skapandet av band till det nya samhället, vilket inte var utan konflikter.

Slutligen, när åren hade gått, insåg man att man inte återvände till samma ursprungsland som man hade lämnat när man gick i exil, utan att samhället, landskapet och vissa värderingar hade förändrats, vilket skapade en känsla av att inte tillhöra någon plats.

Det breda spektrum av organisatoriska erfarenheter som latinamerikaner i båda generationerna hade i Sverige genom solidaritetsrörelsen, bildandet av föreningar, kulturprojekt som förlag, teater-, musik- och dansgrupper, är också slående och bör upptäckas genom att läsa boken.

Slutligen bidrar Frihetens fönster – Om kamp i Latinamerika och exil i Sverige genom de intervjuades minnen, till en berättelse, om än fylld av anekdoter och förenklingar som måste passera historikernas filter, till studiet av historien om kampen i Latinamerika under 1970-talet. En kamp som fördes i ett särskilt historiskt sammanhang och därför inte kan upprepas. En berättelse som fortfarande håller på att konstrueras och som är omtvistad, men som är grundläggande för de latinamerikanska samhällena.

Som historikern Jacques Le Goff hävdar: “Minnet, som handlar om historien, som i sin tur ger näring åt den, syftar till att rädda det förflutna endast för att tjäna nuet och framtiden. Vi måste agera på ett sådant sätt att det kollektiva minnet tjänar människornas frigörelse och inte deras slaveri”.

Elena Gutiérrez Ros
Tidigare skribent på Liberación

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.