De låtsas ha indianskt ursprung och bygger upp en karriär på det, men i själva verket är allt fejk. De är musiker, skådespelare, universitetsprofessorer, Ted-talare. De är fler än man tror – ett veritabelt fenomen i USA. Möt The Pretendians.

2018, Juno Awards, Kanada.

En ung kvinna äntrar den röda mattan. Hon är klädd i en turkos klänning med lång cape och detaljer i sälskinn. På fötterna bär hon ett par sälskinnsstövlar. Fotograferna skriker efter henne för att fånga hennes uppmärksamhet och hon poserar lite blygt och ovant framför dem.

Kvinnan heter Kelly Fraser och är en av fem musiker som är nominerade till priset för årets bästa urfolksalbum, Indigenous Music Album of the Year. För Kelly är det en dröm som har gått i uppfyllelse. Hon har vuxit upp i Sanikiluaq, ett litet samhälle i Nunavut, norra Kanada, som liksom många samhällen i norr är präglat av hög arbetslöshet, fattigdom, alkoholism och våld. Befolkningen där är inuiter och bär på svåra trauman från kolonisationen. Kellys mamma och pappa var bland de barn som rycktes bort från sina föräldrar av den kanadensiska staten för att skickas till internatskolor långt bort. Målet var att assimilera in dem i den eurokanadensiska kulturen med tvång. De förbjöds att tala sitt språk, inuktitut, och utsattes för våld och övergrepp under många år.

De förbjöds att tala sitt språk, inuktitut, och utsattes för våld och övergrepp under många år.

När Kelly är 16 år begår hennes pappa självmord.¹ Kelly växer upp utan förebilder från sin egen kultur, och när hon börjar slå igenom som artist bestämmer hon sig för att vara den förebild hon själv har saknat. Hon sjunger på inuktitut och talar öppet om de trauman som hennes folk bär på, om rasism, självmord och stor hopplöshet bland de unga. Med låten Fight for the Right får hon lyssnare inte bara i Nunavut, utan bland unga från urfolk i hela Nordamerika och blir nominerad till det ärofyllda priset Juno Awards 2018.

Men Kelly vinner inte. Istället vinner den kanadensiska sångerskan Buffy Sainte-Marie. Buffy tillhör urfolket Cree, är en legendarisk sångerska och urfolksaktivist som har varit aktiv i nästan 60 år, en ikon för urfolk från hela världen. Bara två år tidigare har hon vunnit Juno Awards i samma kategori. Publiken jublar. Buffy är nästan 80 år gammal men fortfarande aktiv. Hon reser jorden runt, uppträder och mottar priser. Kelly beundrar henne och efteråt gratulerar hon sin idol och skriver på Twitter att hon är ärad att ens ha blivit nominerad vid sidan av Buffy.

Ett år senare är Kelly död. Hennes familj berättar att hon har valt att avsluta sitt liv, och att rasismen, näthatet och hennes barndomstrauman knäckte henne.

Sommaren 2023 sprider sig ett rykte i sociala medier. Buffy Sainte-Marie är inte den hon säger sig vara. Den kanadensiska kanalen CBC sägs jobba på en dokumentär som kommer att avslöja ikonen och vända upp och ner på allt.

Sommaren 2023 sprider sig ett rykte i sociala medier. Buffy Sainte-Marie är inte den hon säger sig vara. Den kanadensiska kanalen CBC sägs jobba på en dokumentär som kommer att avslöja ikonen och vända upp och ner på allt. Buffy själv har nyligen gått ut med nyheten att hon har lagt sin karriär på hyllan och kommer att dra sig tillbaka.

Men den 30:e oktober postar hon plötsligt en video på sitt Instagramkonto. I den gör hon ett uttalande om ryktet och säger att hon vill klargöra sin sanning. Hon vet inte var hon kommer ifrån eller vem hennes biologiska föräldrar är. Under uppväxten fick hon höra av sin mamma, som var stolt Mi’kmaq, ett urfolk i Kanada, att hon var adopterad. Som vuxen fick hon höra att hon istället hade varit ett utomäktenskapligt barn. Hon accepterade att hon aldrig skulle få veta sanningen. Men, avslutar hon, hon vet vem hon är och var hon hör hemma. Hon är en stolt medlem av ett folk med djupa rötter i Kanada, Cree-folket.²

Kommentarsfältet fylls av hjärtan, stöttande kommentarer och kärlek. “Buffy, du är en krigare, en hjältinna, en förebild för oss alla”, skriver en ung regissör och aktivist från Anishinaabe-folket i Kanada. “Auntie Buffy, vi vet vem du är och vi står vid din sida”, skriver en annan ung urfolksaktivist. Kändisar från när och fjärran skickar sitt stöd.

Dagen därpå publiceras CBC:s dokumentär, Investigating Buffy Sainte-Marie’s claims to Indigenous Ancestry på Youtube. I den presenteras en noggrant utförd undersökning som lägger fram bevis för att hela hennes livshistoria, att hon är född i ett reservat men adopterad av en vit familj, är en lögn. I själva verket har hon vuxit upp i sin egen biologiska familj, en vit familj med italienskt och engelskt ursprung, utan några som helst rötter bland urfolken.

I själva verket har Buffy vuxit upp i sin egen biologiska familj, en vit familj med italienskt och engelskt ursprung, utan några som helst rötter bland urfolken.

Hennes historia om att hon är överlevare av “The Sixties Scoop”, eran under vilka 20 000 urfolksbarn från hela Kanada blev stulna från sina föräldrar och adopterade av vita familjer, har ingen anknytning i verkligheten alls. Fotografier, födelsecertifikat och framför allt hennes egna familjemedlemmar vittnar om en livslång bluff som har lurat hela världen.

Nyheten slår ner som en bomb i urfolksvärlden. Tonen i hennes kommentarsfält förändras. Folk är besvikna, rasande, chockade. På Facebook postar en man ett inlägg där han skriver att avslöjandet har återväckt gamla trauman och kastat honom in i en djup sorg. Han är bror till Kelly Fraser, den unga inuitkvinnan som några år tidigare hade tagit sitt liv. “Kanske, bara kanske”, skriver han, “hade min lillasysters liv kunnat förändras om hon hade vunnit det priset. Istället gick det till Buffy. Hon tog den möjligheten från min syster och alla andra urfolksartister som kämpar för att få ett erkännande”.

På Youtube diskuterar folk avslöjandet. Urfolksakademiker, aktivister och debattörer försöker förstå magnituden av hennes lögn. Hon kallas för pretendian, en sammansättning av orden “pretend” och “indian”.

Bara ett år tidigare har en annan känd urfolksaktivist avslöjats med samma lögn. Sacheen Littlefeather, den unga kvinnan som klädd i vit Apache-dräkt med långa fransar steg upp på podiet på Oscarsgalan 1973 och blev utbuad när hon talade om hur de nordamerikanska urfolken porträtterades i Hollywood, har efter sin död i oktober 2022 avslöjats som en pretendian av sina egna systrar.

Hennes riktiga namn är Maria Louise Cruz och har ingen tillhörighet till något urfolk i USA, berättar de. Hon är en i raden av människor som får sin bakgrund synad.

Influencers, artister och framför allt akademiker som har byggt upp sin karriär på sin urfolksbakgrund avslöjas, hängs ut och får sparken från sina jobb och samarbeten. Men hur bisarrt det än må verka, att utge sig för att tillhöra en folkgrupp man inte tillhör, så är det långt ifrån första gången det sker. I själva verket har det förekommit under lång tid. De kallas pretendians, fauxcahontas eller raceshifters.

De kallas pretendians, fauxcahontas eller raceshifters.

I sin bok Playing Indian från 1998 skriver Sioux-historikern Philip J. Deloria att fenomenet sträcker sig flera hundra år tillbaka på den nordamerikanska kontinenten, till tebjudningen i Boston 1773, när vita amerikanska patrioter genomförde en protestaktion mot den brittiska beskattningen och attackerade ett skepp lastat med te. Många av dem var utklädda till Mohawker.

Denna händelse blev inledningen på den amerikanska revolutionen och startskottet för en omdaning av den amerikanska identiteten, skriver Deloria. Amerikanerna ville inte längre identifiera sig som det brittiska imperiets undersåtar och var tvungna att skapa sig en ny identitet. Författaren D.H. Lawrence har beskrivit hur dåtidens amerikanska identitet ännu var ofärdig och präglad av en ambivalens, en vilja att både ha kakan och äta upp den. Å ena sidan, att vilja ha civilisationen, å andra sidan att vilja smaka på det fria, det instinktiva och “det vilda”. I denna önskan fick urfolken symbolisera vildheten.

Ända sedan européerna började kolonisera världen ledde mötet med icke-västerländska folkgrupper till en andrafiering där de placerades in i stereotyperna “den onde vilden” eller “den ädle vilden”. Bilden av den ädle vilden präglas av beundran och avund men också förakt. Nybyggarna visste att urfolken hade kunskaper som de behövde för att bli självförsörjande och kunna erövra landet, och deras förhållande till dem blev ambivalent, å ena sidan ville de göra sig av med dem, å andra sidan behövde de dem. Denna ambivalens har blivit en del av den euro-amerikanska folksjälen, argumenterar Deloria.

Denna ambivalens har blivit en del av den euro-amerikanska folksjälen, argumenterar Deloria.

I filmen Döda Poeters Sällskap från 1989 möter vi just denna slitning i den amerikanska själen. Ett gäng pojkar på en ultrakonservativ och strikt elitskola hittar en ventil i poesin. De träffas på nätterna i en grotta, läser dikter av Thoureau och Walt Whitman, målar sig i ansiktet med röd färg, trummar, tjuter och dansar runt en eld. Vi känner och lever oss in i deras längtan efter något mer äkta, efter kropp, känslor, djup, andlighet och frihet.

Under Westernfilmernas guldera kom den stereotypa bilden av de nordamerikanska urfolken att spridas över hela världen. De kunde vara ointelligenta och onda men de var samtidigt också tystlåtna, stolta, andliga, modiga och fria. Fascinationen hade inga gränser, och över hela Nordamerika byggdes det semesteranläggningar dit vita familjer kunde komma för att “leka indian”, leva ut stereotypa fantasier om urfolken och få utlopp för beteenden som inte var accepterade i den kristna, anglosaxiska kulturen.

Buffy Sainte-Marie längtade efter något annat, efter tillhörighet och sammanhang, och som vuxen begav hon sig bort och började resa runt bland indianreservaten.

Det är i denna kontext som fenomenet med pretendians växer fram. Buffy Sainte-Marie har beskrivit hur hon växte upp i ett vitt, kristet samhälle i New England och alltid kände sig som en utböling. Hon längtade efter något annat, efter tillhörighet och sammanhang, och som vuxen begav hon sig bort och började resa runt bland indianreservaten. I Saskatchewan kom hon att bli adopterad av en familj tillhörandes Cree-folket. Adoptioner har en lång tradition i de nordamerikanska urfolkens kultur. Personen som adopteras kan vara vuxen och tas in i familjen under en ceremoni. Hon erkänns som en fullvärdig medlem i familjen, men det ändrar inte hennes ursprung och historia.

John Lagimodiere, Métis och redaktör för nättidskriften Eagle Feather News förklarar:

– Många av våra förfäder var tvungna att dölja sitt ursprung så att exempelvis utge sig för att vara Métis underminerar all vår historia. Att bli medlem i Métis Nation Saskatchewan är en mödosam process, man måste styrka det med födelse- och dödscertifikat långt tillbaka.³

Han förklarar hur traditionella adoptioner bland urfolken går till:

– Om jag kommer en Cree-familj väldigt nära och vi blir goda vänner så kan de säga att de vill adoptera mig. Men det gör mig inte till Cree. Det gör mig till en del av deras familj och där är det inget konstigt, men det gör mig inte plötsligt till Cree så att jag kan kräva att få legal status som det.³

När Buffy blev adopterad in i Cree-familjen Piapot accepterades hon som en “auntie”, en familjemedlem som återvände då och då mellan sina turnéer och hade spännande saker att berätta. Familjen Piapot var stolta över att vara i släkt med henne. Hon lärde sig de sociala koderna, engagerade sig i kulturen och ägnade hela sin karriär åt att lyfta urfolkens situation. Buffy var en föregångare när det gällde att vara öppen om urfolksidentiteten.

Många tillhörandes urfolken berättar hur de växte upp med att se Buffy Sainte-Marie på Sesame Street och att det var enormt stort för dem som barn att se en ung kvinna sitta i teve med sitt långa, svarta hår och stolt säga att hon var “a real indian”, en äkta indian. Det var något inte många vågade på den tiden, men Buffy tycktes sakna den skam som alla andra hade vuxit upp med. Hon förde sig med en självklarhet och ett självförtroende som andra saknade, och uppträdde ofta klädd i fransar och fjädrar. De vita älskade det också. Hon levde upp till deras fantasier om hur en riktig indian skulle vara.

I september 2019 stiger en professor i urfolkshälsa upp på podiet på University of Saskatchewan i Saskatoon, Kanada. Hon har långt, svart hår, är klädd i en stor, blå sjal med fransar, har vita fjädrar i öronen och en stor örnfjäder i handen. Hon är en av de mest respekterade forskarna inom urfolkshälsa i landet, och namnet hon går under till vardags är Carrie Bourassa men under sitt TED-talk presenterar hon sig med sitt urfolksnamn, Morning Star Bear. “I am Bear Clan, Anishinaabe-Métis from Treaty Four Territory”, säger hon.

I Anishinaabe-kulturen är de sociala statusarna indelade i klaner som i sin tur är ordnade efter totemdjur och hon säger sig alltså tillhöra björnklanen. Hennes röst spricker när hon talar, hon är rörd över att vara där. Hon berättar om sin livshistoria som är präglad av fattigdom, svårigheter och intergenerationella trauman. Hon tackar sina förfäder som hon säger är där med henne, och publiken applåderar.

Vad hon inte vet då är att hennes kollegor vid det laget redan har börjat fatta misstankar. Hennes historia hade ändrats många gånger genom åren, hon hade uppgett tillhörighet till flera olika stammar och börjat klä sig mer och mer stereotypt.

Hennes historia hade ändrats många gånger genom åren, hon hade uppgett tillhörighet till flera olika stammar och börjat klä sig mer och mer stereotypt.

Till slut bestämmer de sig för att göra en egen undersökning och när den är färdig står det klart att Bourassa har ljugit om sitt ursprung. Hon föddes in i en vit medelklassfamilj med rötter i Östeuropa och hade ingen tillhörighet till något urfolk. Precis som Buffy Sainte-Marie har Bourassa spelat rollen helt enligt den stereotypa idéen om “the Indian”.

Bourassas kollega Caroline Tait kommenterar hennes TED-talk:

– Alla klappar och hejar på, det är ju så vackert. Det är exakt den uppvisningen folk vill ha av urfolk, den där vi framstår som stolta, andliga och djupt anknutna till vår kultur. Vi känner igen det, för vi har sett det i Disney-filmer.⁴

Precis som Buffy Sainte-Marie har Carrie Bourassa dessutom medvetet försökt att se ut som den stereotypa bilden av urfolk. De har färgat håret svart, lagt på ett tjockt lager med brunkräm i ansiktet och smyckat sig i fjädrar. De har reproducerat en bild av hur man måste se ut för att vara Native American, som många som faktiskt är det värjer sig emot.

Folk som har blandat ursprung men exempelvis har ljust hår vittnar om hur de måste kämpa för att tas på allvar som urfolk och många är rädda för att identifiera sig som det av rädsla för att bli kallade pretendians. En av konsekvenserna av denna grova form för kulturell appropriering och stöld av historia är alltså att urfolksidentiteten hos många människor med faktisk tillhörighet dit blir misstänkliggjord.

När nyheten om Carrie Bourassa släpps och hela den akademiska världen i Kanada är i chock skriver hon ett brev som försvar där hon menar att det är en smutskastningskampanj, att hon känner sig djupt kränkt över anklagelserna, att hon har blivit adopterad in i kulturen och att hennes identitet inte kan reduceras till blodkvantum.⁴

Blodkvantum (blood quantum) är ett mått på den procent, eller promille, ursprungstillhörighet en person har. Det är ett mått som används i USA av både staten och stammarna för att avgöra vem som ska erkännas som ursprungsamerikan baserat på ens genetiska släktskap.

En persons blodkvantum beräknas utifrån hur långt tillbaka man har förfäder som är registrerade som “fullblood Native American” och varje stam avgör själv vilken blodkvantum som krävs för medlemskap. Systemet infördes i slutet av 1800-talet som ett sätt att avgöra hur markområdena i reservaten skulle fördelas och innebar i praktiken att många förlorade rätten till mark eftersom de hade för lågt blodkvantum, och på så sätt kunde räknas bort som Native American i folkräkningen, trots att de hade släktsband och var uppvuxna i kulturen.

När pretendians blir avslöjade använder de ofta just detta som argument, att det är kolonialt och rasistiskt att säga att de inte är tillräckligt mycket fullblodade för att få lov att identifiera sig som ursprungsamerikaner.

Debatten kring blodkvantum är stor bland urfolken i USA och systemet ses av många som ett kolonialt projekt för att utrota urfolken. I Kanada används inte begreppet blodkvantum men för att erhålla rättslig urfolksstatus måste man kunna bevisa att åtminstone en av ens föräldrar innehar urfolksstatus.

När pretendians blir avslöjade använder de ofta just detta som argument, att det är kolonialt och rasistiskt att säga att de inte är tillräckligt mycket fullblodade för att få lov att identifiera sig som ursprungsamerikaner. De försöker framställa kritikerna som mindre upplysta som fortfarande håller kvar vid förlegade, koloniala och rasbiologiska föreställningar kring vad det innebär att vara urfolk. När de konfronteras med att deras släktträd inte innehåller någon släkting som har haft registrerad stamtillhörighet kan de hävda att deras förfäder höll sig undan de vita myndigheterna och gjorde motstånd mot att registreras. Enligt Kim Tallbear som är antropolog och specialiserad på släktskap bland nordamerikas urfolk så är det däremot så att urfolken är den befolkningsgrupp i USA och Kanada som är mest noggrant registrerad eftersom staten behövde hålla koll på dem.

Pretendians är inte de enda som utger sig för att tillhöra en annan etnisk grupp än de tillhör. De senaste tio åren har ett flertal andra så kallade “raceshifters” avslöjats och två av dem är Rachel Dolezal och Jessica Krug. Rachel Dolezal har genom hela sitt yrkesliv framställt sig själv som svart. Hon har undervisat i afroamerikansk historia och varit en aktiv afroamerikansk aktivist och konstnär, tills hon 2015 avslöjades som vit.

Jessica Krug är en judisk historiker och författare med europeiskt ursprung som har kallat sig själv för “Jess La Bombalera” och utgett sig för att vara afrolatina.

Hon har reproducerat den rasistiska stereotypen av latinamerikaner i USA och lagt till sig med skränig Bronx-brytning och berättat att hon kommer från en svår bakgrund full av våld och missbruk. Allt har varit en lögn. Jessica Krug har erkänt sitt misstag och skrivit ett öppet brev där hon kallar sig själv för “a cultural leech” – en igel som har sugit blod ur och gött sig på kulturen hon har utgett sig för att värna om och tillhöra.⁵ Rachel Dolezal har däremot fortsatt att spela rollen som svart och diagnostiserat sig själv som “transracial”, en kontroversiell term som beskriver personer som identifierar sig som en annan ras än de tillhör. Så var går gränsen, och hur fri är man att själv välja vilken etnisk eller kulturell grupp man tillhör?

I sitt försvarstal på Instagram talar Buffy Sainte-Marie om “sin” sanning. Att hon är urfolk är hennes sanning, och således inget som någon annan har något att göra med, antyder hon. När nyheten sprids i sociala medier är detta också en vanlig reaktion från många fans, att ingen har med hennes identitet att göra, att hon talar sin sanning.

Identiteten ses alltså som en individuell sak, något var och en bör ha total makt över. När University of Saskatchewan släpper en rapport om “Indigenous Identity Fraud” slår de dock fast att de har en annan syn på saken. “Identitet är mycket riktigt är ett komplext tema”, skriver de, “men det är en missuppfattning att det är en individsak. Istället sker identitet alltid i relation till omgivningen”. Att identifiera sig som en person tillhörande en grupp är alltså en del av identitetsskapandet, men det är inte tillräckligt. Det krävs också att gruppen, kollektivet, accepterar en som en av dem.

I sitt försvarstal på Instagram talar Buffy Sainte-Marie om sin sanning. Att hon är urfolk är hennes sanning, och således inget som någon annan har något att göra med, antyder hon.

Vad driver folk att hävda att de tillhör en minoritetsgrupp eller en förtryckt grupp? Genom hela sin utbildning och karriär har Bourassa tilldelats sponsringar, stipendier och positioner särskilt ägnade åt First Nations, Inuit och Métis, urfolken i Kanada. Likaså har Buffy Sainte-Marie, Sacheen Littlefeather och andra pretendians’ lögner gett dem ekonomiska fördelar.

En av många som har följt fallen med pretendians är Youtubern Todd Grande, och han spekulerar kring om viljan att tillhöra en förtryckt grupp beror på extremt lågt självförtroende i kombination med en narcissistisk övertygelse om att man har rätt att nå framgång i livet. Misslyckas man så kan man alltid skylla på att det beror på att man tillhör en förtryckt grupp, menar han.

Det är en intressant paradox att man å ena sidan kommer att utsättas för rasism genom att utge sig för att tillhöra en förtryckt grupp, å andra sidan väljer att göra det för att det kan ge en fördelar.

Det är en intressant paradox att man å ena sidan kommer att utsättas för rasism genom att utge sig för att tillhöra en förtryckt grupp, å andra sidan väljer att göra det för att det kan ge en fördelar. Man approprierar alltså inte bara en kultur utan också de nackdelar som det innebär att faktiskt tillhöra en förtryckt grupp, men man anser det vara värt det.

Kanske är det ett uttryck för hur osynliggjort det förtryck som till exempel ursprungsamerikaner har genomlidit har blivit. De svåra, intergenerationella trauman från kolonisationen, rasismen, de sociala problemen och fattigdomen i reservaten har hamnat i skuggan av de romantiserade narrativen från Hollywood och New Age-litteraturen; traditionerna, danserna, kläderna, samvaron och det andliga kapitalet. Det där som människor i västvärlden känner att de har förlorat. I sedvanlig kolonialistisk och individcentrerad, västerländsk logik är det självklart att man ska kunna tillskansa sig det man vill ha.