Dekadensens lockelser

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Dekadensen är tillbaka, skriver tidningen Amelia. Hälsotallrikar ska ersättas av cigg och champagne. Johan Sjölander spanar efter vår tids revolt genom att läsa Paul Andersson – den svenska poesins bad boy.

För sjuttio år sedan inledde den numera alltför bortglömde poeten Paul Andersson ett romantiskt uppror mot det socialdemokratiska välfärdsstaten. Det handlade om att vända politiken ryggen, drömma sig tillbaka till barndomen, på ett privat plan hänge sig åt sex och droger. Jag ser honom i Richard Woolfs gestaltning i filmatiseringen av Apelsinmannen, framför mig. Den dekadente, sexige, vackre och tragiske rebellen. Är hans uppror även vårt?

Tecknen tyder på det. Världen är i kris och vi vill bara dansa. Drömma oss tillbaka. Nostalgin är onekligen 2020-talets nya svarta. I Amelia kan vi läsa artiklar om ”dekadensens comeback”, hälsotallrikar ska ersättas av cigg och champagne. Det esoteriska är hur hett som helst och på Södermalm i Stockholm ringlar köerna långa utanför butiker som säljer helande kristaller. Längtan att fly undan världen är påträngande.

Det är lätt att fascineras av själva personen Paul Andersson. Bohemen, den svenska poesins bad boy. Han knarkade, låg med kvinnor och män, sålde sex för att finansera festandet i Paris. Gick ner sig i drogträsket, slutade i praktiken skriva, flyttade utomlands, förutom Paris också Rom. Vacker men sliten, har någon beskrivit honom som. Vännen Birgitta Stenberg återger i efterhand hans röst, hur den behövdes för att bära dikterna. Jag ser bilderna på honom och kan tänka mig det. Det finns något magnetiskt som lyser igenom. Så flyttade han hem till Södermalm, fick jobb. Dog 1976.

Andersson var romantiker, och revoltör. Andra världskriget var över. Folkhemmet hade börjat gå över till det starka samhället. I inrikespolitiken rådde konsensus. Samtidigt som världen höll andan ett knapptryck från det förödande kärnvapenkriget. Paul Andersson var en del av Stockholms unga vibrerande kulturscen.

Det är lätt att fascineras av själva personen Paul Andersson. Bohemen, den svenska poesins bad boy.
Han knarkade, låg med kvinnor och män, sålde sex för att finansera festandet i Paris.

Sitt stora genombrott fick han när Karl Vennberg 1953 anmälde hans 450 rader långa dikt Elegi över en förlorad sommar. ”… här har en egenartad och betydande diktare av den visionära och romantiska skolan trätt fram. Vad som i första samlingen bara var en antydan, oförlöst både som bild och som rytm, har här blivit tvingande syn och berusande musik” skrev Vennberg och beskrev en poet med ”insikt nog att tala för en hel generation”.

Det finns något i Anderssons uppror som fängslar. På ett plan var det rent anti-politisk. Den unge bohemen brydde sig inte om samhället. Hans intresse var visionen, det högre. Men det finns något mer där. Några år tidigare (1945) hade Gunnar Ekelöf raljerat över ”de folkhemske”. ”Av hänsyn till de estetiska kraven / (som också är ändamålsenlighetens) / har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.”

Paul Andersson var inte lika explicit, men han ironiserade privat över ”framtiden, vårt dunkelt anade Sundbyberg”, vände sig i sin diktning mot ”kristallen”, ordningen.

Och jag tänker att man kan förstå Paul Anderssons liv och hans konst, de två går inte att skilja åt, som en känslomässig protest mot det socialdemokratiskt förnuftiga i själva tidsandan. En hyfsat samtida text av Kajsa Ekis Ekman dyker upp i minnet. Hon drog för några år sedan till strid mot det föreslagna rökförbudet utomhus. ”Vad stör det någon att folk röker UTOMHUS? Jag kommer aldrig gå med i vänstern eller socialdemokraterna nu, har jag bestämt. Ni må ha en bra politik vad gäller rättvisa, men ni fattar ingenting om själen! Hur tänker ni er livet egentligen, undrar jag?”, skrev hon på Facebook. Och illustrerade med en bild på sig själv, med stora solglasögon och en cigg i mungipan.1

Jämfört med Paul Anderssons droganvändande framstår Ekis Ekmans cigarett i vårsolen som ett rätt försiktigt missbruk. I stil med tidningen Amelias champagnefrukostar. Men det är någonstans en i grunden romantisk protest mot samma förnuft, samma präktighet.

Att vara människa innebär även rätten att få göra saker bara för att.

Det finns något begripligt i den hållningen. Att vara människa innebär även rätten att få göra saker bara för att. Samtidigt finns här också ett större, mer politiskt drama. Något som går bortom frågan om välfärdsstatens förmynderi, den eventuella oförståelsen för att livet behöver innehålla även det icke-perfekta, det onyttiga. Den där stora skillnaden mot Paul Anderssons tid som vänder upp och ner på allt.

Jag är uppväxt i den långsamt sammanfallande resterna av det folkhem Paul Andersson bara anade konturerna av. Med tiden har en ny logik ersatt den gamla folkhemska. Dagens sociala ingenjörskonst handlar inte om att lägga livet tillrätta utan om att göra oss till kunder på en marknad. Molnen är kanske inte som Eklöf skrev tillrättalagt fyrkantiga längre, men de är min själ marknadsanpassade. Vi disciplineras i en värld av kundval och New Public Management till att bli vår tids ideala marknadsmänniska. Slits mellan den öppna narcissismen och det anonyma hatet på de sociala medier som formar vår verklighet.

Varje tid föder sitt eget motstånd. En elegi över en förlorad sommar skulle idag snarare handla om det folkhem vi lämnat bakom oss. Det finns något förföriskt i detta svunna barndomsminne av en värld utan skjutningar, ständigt ökade klassklyftor och permanenta nedskärningar, där vi gemensamt, med Ragnar Thoursies ord, byggde inte bara Sundbyberg utan landet som en ”en öppen stad, ej befästad”. Där världen verkade förnuftig och demokratin var här för att stanna och vi alla visste att ondskan till slut skulle förlora.

Men vår tid kräver ett annat uppror. För Paul Andersson bestod revolten i att vända utveckligen ryggen. Den verkligt utmanande hållningen i en tid som vår är en annan.

Paul Andersson fungerar som en påminnelse om att den svenska efterkrigstiden vi idag drömmer oss tillbaka till också alstrade sitt motstånd. Men vår tid kräver ett annat uppror. För Paul Andersson bestod revolten i att vända utveckligen ryggen. Den verkligt utmanande hållningen i en tid som vår är en annan.

Det finns en tragisk och vild frihetslängtan hos Paul Andersson som har bäring än idag. Men flykten bort är den enkla vägen. Kristallen ligger i skärvor på marken. Vår tids uppror är att varsamt föra ihop dem, bygga något, tillsammans. Skapa en ordning där vi kan få vara bara människor.

”En skärva blek safir är människan i landskap av svartnad betong” skriver Paul Andersson i slutet av sin elegi och avrundar: ”Ur hennes hemliga rum stiger dofter som bryter molnens fantomer och smyckar rymden med gnistrande fåglar och skärvor av löv.”

De där fantomerna i molen må se annorlunda ut idag. Men de förtjänar fortfarande att brytas. Det är en revolt värd att kämpa för.


För mer om Paul Andersson och kretsarna har rörde sig i, se Paul Tengarts Romantik i Välfärdsstaten. Se även Jan Magnussons biografi Blodrikets bortersta gränser. Filmatiseringen av Apelsinmannen finns att se på SVT-play. Andersson poesi finns samlad i volymen ”Ett andetag djupt är livet”, utgiven av Gedins förlag 1991.

Johan Sjölander
Chef för tankesmedjan Tiden

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.