Agneta Starks och Sven Lindqvists brevväxling har publicerats. Nöj dig aldrig, skrev du. Brev om arbete, samhälle & kärlek 1978 – 1986 är en underbar exposé över den intellektuella kärleken, skriver Annelie Bränstrom-Öhman, även om ojämlikheten syns lika tydligt.

En tredjedel av en brevsamling, en tredjedel av en intensiv kärlekshistoria. Åtta år av levd och olevd längtan. Ömsom kroppsligt lågmäld och skriftligt passionerad, ömsom vice versa. Bara aldrig likgiltig eller uppgiven. Agneta Stark skriver i sitt efterord till de nära sexhundra sidor som hon nu har valt att låta gå i tryck att hon tappade fotfästet när hon läste breven på nytt, efter fyrtio års vila i arkiven: “Fanns jag själv i dåtid eller nutid eller kanske inte alls?”

Tidssvindeln drabbar omedelbart också läsaren. Från brevsamlingens startpunkt, förälskelsens första dag i juli 1978, till dess sista brev i september1986, har endast åtta år förflutit. Och en känslornas evighet. 1986 är Sven Lindqvist en fri – eller åtminstone frånskild – man. Att det sedan ska dröja ytterligare tio år innan han och Agneta gifter sig är väl mindre märkvärdigt än att deras många kärleksår dessförinnan i Wikipedia (som jag läser för att snabbt friska upp minnet av deras respektive liv och verk) karakteriseras som ett långt “förspel” till en relation..!

Huruvida ordvalet kommer sig av okunskap eller ett puritanskt ordningssinne vill jag låta vara osagt. Oavsett vad ter det sig absurt redan ett par sidor in, när första sommaren slagit över i höst, och Agneta skriver: “Jag saknar dig./ Inte bara litet, inte bara när jag har tid. [—] Varför är du inte här? Eller möjlig att nå?” (3/10 1978). Snart växlas känslovalörerna upp, minnen av nyss förflutna kärleksmöten, ger avtryck i raderna – liksom långa perioder av nödtvungen längtan och väntan.

I denna begynnelse är Sven Lindqvist en av Sveriges mest tongivande vänsterintellektuella, väl etablerad som essäist och författare, en medelålders man ständigt stadd på resa mellan världsstäder och kontinenter. Och, enligt egen mantralikt upprepade utsago, “mycket gift” med sin hustru sedan snart trettio år, Cilla Lindqvist. Den fjorton år yngre Agneta Stark är bara ett par år och trettio, redan slipad feministisk debattör och ska snart bli den första kvinnan att disputera i företagsekonomi. Att hon inte också är (eller senare blev) skönlitterär författare förvånar, hennes brevprosa har spänst och vingar, rör sig skarvlöst mellan den älskades nackgrop, liljekonvaljer, Bartók-kvartetter och det vi numera skulle kalla
förpappringen av en universitetslektors vardagsliv.

Men tidssvindeln, som sagt. En bärande del av den är minnet av en tid som bara illusoriskt är nära och nyss. En man och en kvinna möts en kväll över en middag för att diskutera en recension (som han har skrivit om en bok som hon medverkar i). Ur deras därpå följande brevburna förtjusning i varandras ord och intellekt slår gnistor, i bläck och papper. Postgången tillåter brev att skickas med både morgonpost, eftermiddagspost och lördagspost. Långt ifrån våra tiders digitala omedelbarhet, men med en ojämförlig emotionell intensitet och materiell beständighet.

I detta faktum vilar inte bara en suck av 1900-talsnostalgi utan också det mäktiga vinddraget av en dörr som slås upp på vid gavel mot den romantiska kärlekens och romangenrens gemensamma historia. Att just brevromanen blev genrens vägröjare in i vardagsrum och fina salonger i slutet av 1700-talet är ingen slump. Brevskrivandet är helt enkelt oöverträffat som medium för flirt, förförelse och uthärdad väntan på hängivelse till den stora kärlekspassionen.

Det kan inte hjälpas att våra dagars otåligt sms-förkortade kärleksförklaringar ter sig torftiga i jämförelse. Brev fordrar tid, närvaro och en vilja att nå mottagaren genom ordval och stil, att ägna skrivandet lust och omsorg. När två så drivna och ordförtjusta skribenter som Agneta och Sven skriver till varandra kan valen av pennor därför vara ett lika viktigt ämne som fingertopparnas kittlande dans över ljumske och handlov. Nu är det ju ingen roman de skriver, men den jämbördiga litterära bildning de besitter sipprar synligt in i satsbyggnad och berättarlycka. I långa stycken är det storslagen läsning.

I livet precis som i de klassiska kärleksromanerna från Tristan och Isolde och framåt, är själva hindret för de älskande tu att förenas en avgörande drivkraft för känslornas överlevnad. I det här fallet den omöjlighet som den mycket gifta mannen installerar mellan dem. Men tack och lov är inte Agneta någon Anna Karenina. Hennes fötter står stadigt på jorden, hon söker sig ut på egna vägar, väntar inte i onödan, roar sig med vänner, sjunger i kör och vandrar i berg. Bryter ihop och gråter en vecka ibland, men reser sig upp och fastlägger ett slags friends-with-benefits-kontrakt mellan dem, av pur överlevnadsinstinkt.

Stundtals är ändå hennes uthållighet i kärleken till honom svårbegriplig. Att inte den friktion som alstras ur åldersskillnad och ojämlikhet i livsförhållanden får henne att ge upp förhållandet. Svens paradoxala svängningar mellan sin fasthållna illusion om att vara en lyckligt gift man och sin erotiska och intellektuella attraktion till Agneta är en vacker livslögn – där han ständigt verkar få dra det längsta strået.

Och visst fungerar dramaturgin. Sven har ett ständigt behov av att bli besvarad, hon svarar honom. Både som gift man och älskare berömmer han sig om att kunna tävla med de bästa, om han bara lägger manken till. Överhuvudtaget förefaller han vara onödigt ofta sysselsatt med att ta mått på världen och människorna, i stort och smått. Inte minst vad gäller sin egen litterära betydelse. Han skriver till Agneta att han är “van att stå i rad” – och placerar sig självmedvetet “nånstans mellan” Sara Lidman och Artur Lundkvist. Han tillägger: “Vi tävlar inte. Jag skulle inte bli ett dugg bättre om de vore sämre. Jag gillar att stå där.”

Osökt kommer jag att tänka på den scen i Virginia Woolfs romanklassiker Mot fyren när filosofiprofessorn Mr Ramsay tar sig för att mäta sitt tänkande jämns med alfabetet och finner att han kommit så långt som till bokstaven Q, vilket inte många kan skryta med. Ändå kan han inte låta bli att ta sikte mot R, men det vill sig inte. Han står kvar och stampar på Q, hur han än tänjer på tankarna.

Jag erinrar mig också en anteckning i just Sara Lidmans dagböcker från sommaren 1980 när Sven och Cilla besöker henne i Missenträsk. Sven håller på att färdigställa En älskares dagbok som ska komma ut året därpå, de tre läser och diskuterar hans manus tillsammans. “Han har en självkänsla som är på gränsen till fruktansvärd” konstaterar Sara, och känner spontan sympati för Cilla som hamnar i hans skugga, där han går omkring och “har allt”.

Huruvida Sven delar sina slutsatser om deras inbördes litterära statuspositioner framgår inte, äremot att han öser komplimanger över Sara som hon besvärat avfärdar. Med den mindre egocentriska författarens kringsyn förefaller hon i stället aktivera sin inre känsloseismograf och pejlar in andra nivåer av obalansen mellan man och hustru. Flaskor som göms och töms. Ord som går vilse, i tystnad, eller förlorar sig i tom skrytsamhet. Dagarna hos Sara sätter förbiglidande avtryck några dagar senare i ett brev till Agneta, som
också har läst manus till “Älskaren” (som arbetstiteln lyder). Sven bilägger några korrigerade sidor som ändrats “med anledning av kritik från extralärare Sara L i Missenträsk”(30/7 1980). Brevet avslutas något missriktat med en hyllning till Cilla och kärleken till henne som Sven beskriver som “en stor och ständig realitet i mitt liv” och glädjen i hur han varje morgon tillreder hennes frukost innan han cyklar till jobbet, “i en känslans osynliga medvind”.

Svens uppenbara behov av att gång på gång dela sådana bekännelser med Agneta ter sig, läst mot bakgrund av Sara Lidmans noteringar, rymma åtskilligt mer av besvärjelse än av förlig vind. Ett upprepat jämfota hopp på ett Q som orubbligt ligger fast. Den synliga medvinden blåser i stället genom deras innerliga kärleksförklaringar till varandra i breven, hur många gånger Sven än ställer upp Cilla och äktenskapet framför sig som avvärjande vindfång. Det är en attityd som med oavsiktlig skärpa fångas i Agnetas beskrivning av en reklambild av en man som “sträcker upp handen som för att känna hur vinden blåser. Men har handskar på sig, för att inte känna något han inte vill. Alternativ tolkning är Biggles.”(1/6 1982)

Brevens tidsbild är filtrerad genom skrivandets och kärlekens eviga nu, där lever och andas sidorna ännu. Om Agneta hade lutat sig mer mot sorgen över de förrunna åren av uppehållen distans till den mycket gifte mannen hade boken kunnat kantra över till en den svenska sjuttiotalsvänsterns egen version av Broarna i Madison County. Det gör den nu inte, mycket tack vare hennes glimrande humor och självdistans.

I det sista brevet har hon installerat en elektrisk skrivmaskin, premiärbrevet skriver hon till Sven och viftar undan hans farhågor om att det nu snart delade vardagslivet, frukostar och allt, ska förblinda dem för varandra: “än så länge ser jag. Och tänker arbeta ganska envist på att fortsätta göra det. För jag älskar dig.” (29/9 1986)