Trump ägnar sig inte åt några förskönande omskrivningar och liberalerna skälver när den världsordning de har försvarat visar sitt nakna ansikte. Alf Hornborg, professor i humanekologi, ser tilltron till vad pengar kan åstadkomma dyka upp även hos miljöforskare.

Veckorna runt nyåret brukar vara en tid då vi blickar framåt med tillförsikt. Men november och december 2025 bjöd på en serie mycket dystra prognoser för tillståndet i världen. Mot bakgrund av vad de säger om mänsklighetens framtid kan inga politiska förslag ses som alltför radikala. Nu måste vi inse situationens allvar.

Samtidigt som COP-mötet i Belém fördjupade vår förtvivlan inför världssamhällets oförmåga att avvärja klimatförändringarna presenterade Internationella energirådet (IEA) sin World Energy Outlook, som i linje med president Trumps energipolitik förutspår accelererande koldioxidutsläpp från fossilbränsleeldning under det närmaste kvartsseklet.¹ Ironiskt nog är en av de främsta orsakerna till mänsklighetens ökande energianvändning utbyggnaden av luftkonditionering.

Ironiskt nog är en av de främsta orsakerna till mänsklighetens ökande energianvändning utbyggnaden av luftkonditionering.

Det var också i november som Vita huset presenterade sin Nationella Säkerhetsstrategi, som bekräftar Trumps oförställda ambition att behärska marknader och resurser över hela det västra halvklotet.² Strategin erkänner även andra ”större, rikare och starkare” nationers rätt att dominera sina grannländer och förklarar att USA vill samarbeta med andra länder oavsett hur de ser på demokrati och mänskliga rättigheter. Föga förvånande avfärdas allt vad klimathänsyn heter.

Inget av detta är ju överraskande, med tanke på hur Trump har hotat Kanada, Grönland, Mexiko, Panama, Colombia och Venezuela, hur han tänkt ”utveckla” Gaza och exploatera Ukrainas mineraler, och hur han övergett Parisavtalet från 2015. Men det utgör ändå en apokalyps i ordets ursprungliga bemärkelse (apokalyptein är ett grekiskt ord för ”avslöjande”). Trumps styre har avslöjat kapitalismens sanna ansikte.

Det var också i november som Vita huset presenterade sin Nationella Säkerhetsstrategi, som bekräftar Trumps oförställda ambition att behärska marknader och resurser över hela det västra halvklotet. Föga förvånande avfärdas allt vad klimathänsyn heter.

Detta avslöjande är en egendomlig upplevelse för de av oss som har ägnat årtionden åt att försöka övertyga människor om att världsekonomin är precis så orättvis och destruktiv som nu bekräftas. ³ Trump belägger vår uppfattning av kapitalismen utan några förskönande omskrivningar. Kan den socialliberala mittfåran hädanefter fortsätta att orda om fredlig global utveckling, fri och rättvis världshandel, miljöhänsyn, demokrati och mänskliga rättigheter? Vad betyder det att flertalet blir förfärade av en politiker som inte bryr sig om att vara politiskt korrekt, utan som avkläder den nakna sanningen om den världsordning som de har försvarat?

Ända sedan den franska revolutionen har historien skrivits som en berättelse om progressiv frigörelse. Bakom oss har vi lämnat enväldiga despoter, slaveri, kolonialism och imperialism. Nu, ett halvsekel efter frigörelsen av de sista stora kolonierna i Afrika, blir vi plötsligt förskräckta av att Trump och Putin ogenerat återupprättar envälde och aggressiv imperialism.

Detta avslöjande är en egendomlig upplevelse för de av oss som har ägnat årtionden åt att försöka övertyga människor om att världsekonomin är precis så orättvis och destruktiv som nu bekräftas.

Inte minst Europa har chockerats av kolonialismens återfödelse – denna gång med hotet om att själv drabbas. Historien verkar ha vänts upp och ner. Eller har vi bara börjat genomskåda den post-koloniala slöjan? Har nykolonialismen inneburit ett lika djupt förtryck av det globala Syd som kolonialismen?⁴

Finns det verkligen en liberal version av kapitalism som är moraliskt överlägsen den värld som Trump representerar? Och vad finns nu kvar att kritisera hos kapitalismen, när det inte längre finns något att avslöja och ohämmad girighet har blivit officiell doktrin, omhuldad till och med av en väljarmajoritet?

Vilka slutsatser kan vi dra av klimatpolitikens återvändsgränd annat än att hållbarhet är oförenlig med vad vi uppfattar som demokrati? Det borde nu stå klart att en majoritet av människor i det globala Nord är ovilliga att begränsa sina konsumtionsnivåer, sin bekvämlighet och sin rörlighet för biosfärens skull. Till och med idén att sänka sin konsumtionsnivå till det globala genomsnittet – vilket för amerikaner skulle betyda en minskning med över 70% – är otänkbar. Som president Bush sade redan 1992 är den amerikanska livsstilen ”icke förhandlingsbar”.

Finns det verkligen en liberal version av kapitalism som är moraliskt överlägsen den värld som Trump representerar?

Samtidigt med de dystra klimatnyheterna och Trumps avsiktsförklaring nås vi av World Inequality Report 2026, som visar att de rikaste 0,001% (färre än 60,000 människor) har tre gånger mera tillgångar än den fattigaste hälften av mänskligheten (mer än fyra miljarder människor), och att den globala ojämlikheten snabbt ökar. ⁵

Den fattigaste hälften står för bara 3% av de koldioxidutsläpp som härrör från privat kapitalägande. De rikaste 1% står för 41% av sådana utsläpp, vilket är nästan dubbelt så mycket som 90% av övriga världsbefolkningen.

Som om detta inte vore nog får vi i december från FN:s miljöprogram (UNEP) dess Global Environmental Outlook (GEO) 7, som presenteras som ”den mest omfattande vetenskapliga bedömningen av den globala miljön tills idag”. Rapporten, som fyller 1,242 sidor, har författats av 287 experter från 82 länder och kontrollerats av mer än 800 granskare. ⁶

Som så många andra rapporter genom åren utmynnar den i en egendomlig blandning av djup pessimism och muntra förslag. Den beskriver utvecklingen som på väg mot ”katastrofala klimatförändringar, naturens sammanbrott och ökande dödliga föroreningar”, men framhåller ”den enorma potentialen” som finns i hållbar policy, teknik och samhällsförändring.

Tror verkligen dessa 287 experter och 800 granskare att framtida investeringar kan rädda oss från följderna av alla de investeringar som mänskligheten har gjort hitintills?

Ännu en gång får vi höra att ”möjlighetsfönstret är snabbt på väg att stängas” men att ”den goda nyheten är att de ekonomiska vinsterna av förändringarna är större än kostnaderna”. Omfånget på rapporten är omöjligt för en enskild läsare att smälta, men Damian Carrington, miljöredaktör på The Guardian, har fångat problemens oerhörda omfattning genom att citera vad som ser ut att vara en central slutsats: ”den ohållbara produktionen av livsmedel och fossila bränslen ger upphov till miljöskador för fem miljarder dollar per timme” (kursiv tillagd). ⁷

Detta kanske kan ses som ett behändigt sätt att sammanfatta den väldiga mängden deprimerande global statistik, men det illustrerar samtidigt hur vilseledande det är att mäta ekologiska sammanbrott i pengar.

Den optimistiska titeln på GEO7 är ”En framtid vi väljer: Varför investeringar i jorden nu kan leda till en vinst på en trillion dollar för alla”. Tror verkligen dessa 287 experter och 800 granskare att framtida investeringar kan rädda oss från följderna av alla de investeringar som mänskligheten har gjort hitintills?

Att investera pengar i en hållbar framtid är som att kasta bränsle på en brasa, vilket kan illustreras med hur produktionen av infrastruktur för förnybar energi ökar efterfrågan på fossila bränslen. ⁸ Ser inte forskarna att pengar och tillväxt är problemet snarare än lösningen? Det är ju den ständiga jakten på högre vinster från ekonomiska processer som driver den accelererande entropiproduktionen på Jorden. ⁹

Den obligatoriska hänvisningen till ett ännu öppet möjlighetsfönster i klimatfrågan är inte längre trovärdig.

Detta är inte att förminska det heroiska arbete som har utförts av de forskare som UNEP har anlitat, men den obligatoriska hänvisningen till ett ännu öppet ”möjlighetsfönster” är inte längre trovärdig. Den tjänar samma lugnande funktion som den liberala tron att kapitalism gagnar fredlig global utveckling, rättvis handel, demokrati och respekten för mänskliga rättigheter.

Sådana illusioner måste avfärdas om vi ska kunna göra något åt vår globala belägenhet. Vi måste fråga oss vad poängen är med att noggrant dokumentera vår väg mot avgrunden, om receptet för att lösa problemen bara är att fortsätta som tidigare? Vi måste faktiskt få en allvarlig diskussion, även bland ekonomer, om vad pengar som sådana gör med samhälle och miljö. (De som finner tanken skrattretande lär inte läsa de dokument jag nämnt utan att sätta skrattet i halsen.)