Ledarskribenterna Mattias Svensson, PM Nilsson och Erik Helmerson menar att ABBA var utsatta för så mycket hets och brinnande hat på sjuttiotalet att det ledde till deras fall. Det här är helt fel, menar Klas Gustafson, författare till boken “Schlagerkungens krig – Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält.”

Denna vår har det gått femtio år sedan Abba vann Eurovision Song Contest i Brighton med ”Waterloo”, Sveriges första seger i tävlingen. I april ska SVT fira jubileet med en påkostad Abba-gala och borgerliga ledarskribenter tar tillfället i akt att mytologisera det vänstervridna sjuttiotal de själva var för unga för att uppfatta.

Jag känner mig manad att ge dem några farbroderliga tillrättavisningar.

I en ledarkolumn i Dagens industri i november visar sig Timbros vd P.M. Nilsson inte bara vara okunnig om vem som skrev texten till hitlåten ”Lyckliga gatan” (det gjorde Britt Lindeborg). Han vet inte heller vem som arrangerade Alternativfestivalen som hölls i protest mot 1975 års Eurovisionsfinal i Sverige.¹

Timbros vd P.M. Nilsson är inte bara okunnig om vem som skrev texten till hitlåten ”Lyckliga gatan”. Han vet inte heller vem som arrangerade Alternativfestivalen1975.

Bakom den alternativa festivalen stod inte SVT, som Nilsson tror. Arrangörer var den svenska musikrörelsen i samarbete med en lång rad organisationer, bland dem Föreningen Sveriges jazzmusiker, Sveriges körförbund, Sveriges spelmäns riksförbund och Tonkonstnärsförbundet.

Denna breda allians beskrevs som ”en liten men högljudd skitelit” av Abba-managern Stikkan Anderson, han som av P.M. Nilsson utmålas som en vid den tiden motarbetad entreprenör. Anderson hävdade att hela det protesterande Musik-Sverige tillhörde Kfml(r), trots att just den lilla stalinistiska grupperingen tog avstånd från Alternativfestivalen.

I Andersons anda skriver ledarskribenten Mattias Svensson i Svenska Dagbladet att sjuttiotalets progressiva musikrörelse ”oblygt hyllade massmördaren Mao och kommunismen”.² I själva verket lämnade det maoistiska SKP musikrörelsen sedan partiets försök att ta över den hade misslyckats.

Svenssons beskrivning av musikrörelsens tidskrift Musikens Makt som ”ideologiskt renlärig” antyder att han inte läst den. I tidskriften, precis som i musikrörelsen i övrigt, fördes en livlig debatt. Det fanns gott om motsättningar, mellan amatörer och professionella, rock- och folkmusiker, vokalt och instrumentalt, form och innehåll, stockholmare och göteborgare, grönavågare och asfaltsråttor, flummare och revolutionärer, kvinnor och män.

Mattias Svenssons beskrivning av musikrörelsens tidskrift Musikens Makt som ”ideologiskt renlärig” antyder att han inte läst den. I tidskriften, precis som i musikrörelsen i övrigt, fördes en livlig debatt. Det fanns gott om motsättningar.

Johan Fornäs, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har i studier av musikrörelsen funnit en åsiktsbredd från revolutionär vänsterradikalism, socialism, kommunism och anarki till liberalism och populism.

Musikrörelsen formerades i det vacuum som uppstod vid mitten av sextiotalet, då den livaktiga popbandsvågen ebbat ut och den svenska musikbranschens medelålders makthavare, fast förankrade i fyrtiotalsjazz, inte förmådde läsa av tidens trender. Rockmusiker som slutat härma engelska och amerikanska förebilder för att i stället utveckla sina egna uttryck väckte måttligt intresse bland skivbolagsbossar, musikarrangörer och medieproducenter. I musikrörelsen kunde de göra gemensam sak med nyfrälsta folkmusiker, jazzimprovisatörer och andra som inte heller betraktades som kommersiellt gångbara.

Den ”mediala likriktning och tristess” som Mattias Svensson i SvD tillskriver det sjuttiotal han föddes i kan den brokiga och bråkiga musikrörelsen knappast lastas för.

Häromåret visade även DN:s ledarskribent Erik Helmerson prov på bristande källkontroll när han i artikeln “Idag kan vi inte fatta vidden av proggarnas hat mot Abba” ondgjorde sig över ”den brinnande avsky som under hela deras karriär riktades mot bandet av progg-Sverige med omnejd”.³ För att leda sin tes i bevis hade Helmerson gjort ”ett litet, litet axplock” ur DN-arkivet och fiskat upp några tokroliga insändare.

Under arbetet med min bok ”Schlagerkungens krig” gjorde jag en betydligt grundligare undersökning av vad svensk press skrev om Abba under gruppens aktiva år. Jag fann att de nedgörande skivrecensionerna var få. Ändå har beskrivningen av den svenska kritikerkårens unisona nedsabling av Abba hörts som ett eko alltsedan gruppens återkomst till världens topplistor i början av 1990-talet. Påståendet hade varit helt omöjligt på sjuttiotalet, eftersom vem som helst kunnat avfärda det bara genom att öppna valfri dagstidning.

Under arbetet med min bok ”Schlagerkungens krig” gjorde jag en betydligt grundligare undersökning av vad svensk press skrev om Abba under gruppens aktiva år. Jag fann att de nedgörande skivrecensionerna var få. Ändå har beskrivningen av den svenska kritikerkårens unisona nedsabling av Abba hörts som ett eko alltsedan gruppens återkomst till världens topplistor i början av 1990-talet.

Vid tiden för LP:n ”Arrival” (1976) var den svenska pressens omdömen så positiva att Stikkan Andersons skivbolag Polar lät publicera halvsidesannonser med recensionsrubriker som i olika tonarter framförde ett och samma budskap: ”Abbas bästa skiva!”

Sanningen är att Abba tog Sverige med storm. Ledarskribenterna Svensson, Nilsson och Helmerson har kanske egna minnen av hur Abba-febern spred sig i svenska skolor, förskolor och fritidshem? Barnen sjöng Abba-låtar i hopprepsmikrofoner och spelade låtsaspiano på bordskanter. I skolorna var Abba tema i ”fritt valt arbete” och gruppens sångtexter användes i engelskundervisningen. Abbas svenska fanclub hade 90 000 medlemmar.

År 1977 stod musikrörelsens skivbolag för sju procent av den svenska skivutgivningen, hade fyra procent av skivmarknaden och mindre än två procent av musiken som spelades i Sveriges Radio. Musikens Makt kom upp i 12 000 exemplar, medan idoltidningen Poster hade en månatlig upplaga på mellan 60 000 och 70 000 exemplar. När musikrörelsens publikt mest framgångsrika grupp Hoola Bandoola Bands LP sålde sensationella 60 000 exemplar slog Abba strax därpå alla försäljningsrekord med 250 000 exemplar. Musikrörelsen var en subkultur, om än välorganiserad och med vältaliga företrädare.

Sanningen är att Abba tog Sverige med storm. Ledarskribenterna Svensson, Nilsson och Helmerson har kanske egna minnen av hur Abba-febern spred sig i svenska skolor, förskolor och fritidshem?

De tre ledarskribenterna är så fixerade vid vänstern att de helt bortser från att kulturens kommersialisering var en angelägenhet även för de borgerliga partierna. Vid tiden för Abbas seger i Brighton antogs ett kulturpolitiskt program av en enig riksdag. Ett av dess mål var att ”motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet”.

Det var alltså inte kommersialismen i sig som skulle motverkas, utan dess negativa verkningar: lönsamhetskravet stod i motsättning till ett brett och allsidigt kulturutbud. Beslutet togs vid en tid då det ännu fanns kulturintresserade liberala och konservativa ledamöter i riksdagen, som förstod att marknaden inte självklart värnar värdefulla konstnärliga uttryck.

Det var nog inte svårt för statliga kulturadministratörer att uppfatta musikrörelsen som en praktisk tillämpning av den nya kulturpolitiken inom musikområdet. Den uppfyllde flera av kriterierna: verkade utanför institutionerna, sökte konstnärlig förnyelse, byggde på kollektivt skapande och kallade sig icke-kommersiell.

”Stämningen runt Abba och modern popmusik fick stora konsekvenser. Värdet av bandets arbete var svårt skadat” skriver DI:s P.M. Nilsson. Men det var varken pressen eller musikaktivisterna som sänkte Abbas varumärke, det ordnade Stikkan Anderson på egen hand – se Håkan Thörns dokumentärfilm ”Stikkan” (SVT Play) eller lyssna på Lina Sundahl Djerfs radioprogram ”Stikkan Anderson – det svenska musikundret” (UR Play).

Att bevakningen av deras expanderande affärsverksamhet flyttades från nöjessidorna till näringslivsbilagorna var inte till Stikkan Andersons och Abbas fördel. Musikrörelsens kritik mot dem för att vara ”kommersiella” framstod som en västanfläkt när ekonomisk expertis beskrev Abbas bolagskarusell som ”bluff och båg från början till slut.” Stikkan Anderson och gruppens medlemmar undkom åtal för skattebedrägeri bara genom att på egen begäran bli upptaxerade med drygt en miljon.

I näringslivet var det inte meriterande att producera hitlåtar. Bland de blanka åttitalskostymerna kallades Stikkan Anderson och hans skyddslingar nedsättande för joddlarna.

Nu var det inte gapiga ”vänsteryttrar” som rackade ner på dem, utan av Stikkan Anderson beundrade industriledare. Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar kritiserade ”skyfflandet av pengar mellan fastigheter och andra spekulationsobjekt”. I näringslivet var det inte meriterande att producera hitlåtar. Bland de blanka åttitalskostymerna kallades Stikkan Anderson och hans skyddslingar nedsättande för ”joddlarna”. Den idérike entreprenören och framgångsrike sångtextförfattaren, musikförläggaren och skivbolagsdirektören visade sig vara en medioker kapitalist.

Det var inte musikrörelsens unga aktivister som drev Stikkan Anderson till att slumpa bort rättigheterna till Evert Taubes, Olle Adolphsons, Povel Ramels, Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikskatt till utländska köpare och därmed förskingra ett nationellt kulturarv. Det var hans eget fiasko som industrialist.

Det var inte musikrörelsens fel att Stikkan Anderson, som P.M. Nilsson formulerar det, ”drabbades av svår psykisk ohälsa”. Andra skulle kalla det alkoholism och orsaken till den får nog sökas någon annanstans än i den svenska sjuttiotalsvänstern.

Stikkan Anderson grundade och ledde expanderande bolag i ett socialdemokratiskt Sverige. I den galopperande spekulationsekonomi som följde på den borgerliga valsegern 1976 blev han uppsnurrad, bortkollrad och omsprungen. Snarare än som kapitalistisk hjältesaga är hans livshistoria ett varnande exempel. Han var mästare i att göra klatschiga refränger av ordspråk och talesätt, men ”högmod går före fall” blev ingen hit.