Europeiska politiker demoniserar invandrare och inför rasistiska lagar. I spetsen står ofta politiker som själva har invandrarbakgrund. Hur kan man förstå det här fenomenet? Masoud Kamali, som lanserade begreppet husblatte i Sverige, menar att det behövs för att förstå hur rasistiska strukturer fungerar.

Svenska politiska partier fortsätter att demonisera icke-vita, icke-europeiska människor i allmänhet och muslimer i synnerhet som problem för det svenska samhället. Dessutom framställs de som står för nationell och internationell solidaritet som terroristsympatisörer och ”fiender bland oss”. För att kunna legitimera denna nyliberala och rasistiska politik använder sig så gott som alla partier av husblattar som säljer sin själ för en ministerpost, vilket verkar vara den högsta kompensationen för husblattars mindervärdeskomplex.

Den nordamerikanske forskaren W.E.B. Du Bois förklarade denna företeelse bland afroamerikaner i början av förra seklet som ett dubbelmedvetande. Det vill säga: de är medvetna om de vitas privilegier och makt i samhället, men anammar samtidigt de vitas negativa föreställningar och stereotyper om sig själva och accepterar diskrimineringen och rasismen som något ”naturligt” och rättmätigt.¹

För att kunna legitimera denna nyliberala och rasistiska politik använder sig så gott som alla partier av husblattar som säljer sin själ för en ministerpost, vilket verkar vara den högsta kompensationen för husblattars mindervärdeskomplex.

När jag började skriva om dessa husblatteriet på 1990-talet var det många som reagerade oerhört negativt. Man menade att jag skadade invandrare som lyckas ta sig upp i politiken. Även en del av mina antirasistiska vänner reagerade negativt och menade att avslöjandet av ”husblattesyndromet” kunde förstärka rasismen. Mitt motargument var att rasismen är strukturell och präglar samhällsinstitutionernas dagliga funktioner, och alla som hjälper till att reproducera den strukturella rasismen och diskrimineringen måste kritiseras oavsett bakgrund.

Dessutom borde det inte komma som någon överraskning att SD och andra etablerade partier använder sig av dessa husblattar för att legitimera reproduktionen av den strukturella rasismen som garanterar deras privilegier. Avslöjandet om hur personer med invandrarbakgrund bidrar till reproduktionen av strukturell rasism, som drabbar både dem själva, deras barn och hundratusentals andra i landet, är ett mycket viktigt redskap i kampen mot rasism. Ingen av oss som bor i ett rasistiskt och kapitalistiskt land som Sverige kan använda våra bakgrunder som alibi för att hävda att vi ”av naturliga skäl” inte kan vara rasister eller delta i reproduktionen av strukturell rasism.

Husblattar har erkänt rasismen och diskrimineringen innan de klättrade upp i makthierarkin. Jag har själv sett hur makten förändrar människor från lamm till hungriga vargar som är beredda att gå över lik för att få tillgång till makt och inflytande.

Många av dessa husblattar har erkänt rasismen och diskrimineringen i landet innan de klättrade upp i makthierarkin. Jag har själv sett hur makten förändrar människor från lamm till hungriga vargar som är beredda att gå över lik för att få tillgång till makt och inflytande. Vi vet också att makt inte är något som en person kan ha eller inte ha. Den är strukturell och institutionell, och som Michel Foucault säger: makt utövas – och därför måste den som vill utöva makt ha tillgång till institutionaliserade maktmedel. Maktkritisk forskning visar att maktutövning är villkorad, och den som får tillgång till maktutövning villkoras av de institutioner som bestämmer och tilldelar dessa maktmedel.

Dessa personer vet mycket väl att det finns en sekelgammal strukturell rasism och att de själva har drabbats av den. Men så fort de klättrar upp i makthierarkin förnekar de detta och till och med ändrar sin syn på SD och förespråkar samarbete med detta rasistiska parti. Husblattar legitimerar en fascistisk världsordning som sprider sig genom att dela människor i ett överlägset och civiliserat vi och ett underlägset, ociviliserat dem. Den senare gruppen – till exempel ”invandrare” – framställs som orsaken till alla samhällsproblem, vilka i själva verket skapas av det rasistkapitalistiska nyliberala systemet.

Dessa personer deltar i olika interna arbetsgrupper och formulerar till och med Socialdemokraternas framtida integrationspolitik. De saknar ofta kunskap om integration, men deras blotta existens och ”invandrarattribut” används för att legitimera partiets högervridna och rasistiska linje inom integrationspolitiken.

Deras uttalanden om integration följer ett förlegat tänkande som utgår från devisen ”vi vill integrera dem” – det vill säga att vi, husblattar och vita svenskar, av ”naturliga skäl” redan är integrerade, medan de andra med invandrarbakgrund inte är det och därför behöver en särskild integrationspolitik. Denna förståelse av integration visar tydligt hur okunniga dessa politiker är om den sekellånga integrationsdebatten och den omfattande forskningen på området. Historiskt sett hade begreppet integration ingenting med invandring eller invandrare att göra, utan var en del av socialpolitiken och syftade till att skapa ett inkluderande samhälle genom att minska de socioekonomiska klyftorna. Denna enkla historiska fakta är naturligtvis helt främmande för dessa Vi-och-Dom-profitörer.

Husblattar vill framställa integrationspolitiken som en särartspolitik riktat enbart till ”invandrarna”. De anser att alla vita svenskar och husblattar är integrerade i samhället, men inte alla andra.

Dessa husblattar och deras uppdragsgivare i partiledningen vill framställa integrationspolitiken som en särartspolitik riktat enbart till ”invandrarna”. Baserat på denna offentliga lögn anser de att alla vita svenskar och husblattar är integrerade i samhället, men inte alla andra. De menar att etnifieringen av fattigdomen och marginaliseringen beror på en ”snäll integrationspolitik” som har misslyckats och att man därför måste ”ta på sig hårdhandskarna” och eftersom ”invandring leder till ökad segregation” menar dessa husblattepolitiker att invandringen måste minska kraftigt, att man bör ”ställa hårdare krav på invandrarna” och införa ”obligatoriska kurser i svenska värderingar”. Detta är gammalt och värdelöst vin som nu hälls i nya flaskor och marknadsför med socialdemokratisk etikett. Samma budskap har länge propagerats av rasistiska partier som Ny Demokrati, Sverigedemokraterna och de övriga Tidöpartierna.

Dessa husblattar förespråkar därför ett nära samarbete med Moderaterna, som de beskriver som ”vägen framåt”. På så vis används de av det socialdemokratiska partiets ledning för att legitimera partiets rasistiska politik och locka till sig rasistiska väljare – i jakten på regeringsmakten, oavsett ideologiska hinder eftersom partiet har sedan länge övergett sina ideologiska principer.

Jag kan ge ett exempel från valet 2006, när jag och mina kollegor i utredningen ”Makt, integration och strukturell diskriminering” ville lägga fram slutbetänkandet. Vid ett möte med dåvarande integrationsminister Jens Orback frågade jag honom vad han och regeringen skulle göra åt utredningens förslag för att motverka den strukturella rasism och diskriminering som råder i landet. Till min förvåning svarade han: ”Göran Persson vill att vi ska lägga oss och vår integrationspolitik nära Folkpartiets.” Alla visste vilken rasistisk politik Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) lanserade under valet 2006.

Antalet husblattar ökar i svensk politik. Ju mer rasistiskt det politiska systemet blir, desto fler husblattar ser en chans att träda fram och ta plats i politiken.

Antalet husblattar ökar i svensk politik och följer samma mönster som i andra västländer. Ju mer rasistiskt det politiska systemet blir, desto fler husblattar ser en chans att träda fram och ta plats i politiken. Av utrymmesskäl kan jag här bara presentera ett exempel från England för att illustrera samma företeelse i andra länder.

Efter Rishi Sunak, som blev premiärminister i England och drev den mest rasistiska invandringspolitiken i landet, och som reste till Netanyahu för att ge honom sitt stöd i folkmordet på palestinier, vill nu Torypartiet framställa en annan husblatte som kan ersätta Sunak. Denna är Kemi Badenoch, som är gift med Hamish Badenoch, med bakgrund i Barclays Bank och nu i Deutsche Bank. Mönstret känns igen. Hon föddes Olukemi Olufunto Adegokemen, gifte sig med Hamish och ändrade efternamnet till Badenoch.

Israeliska tidningar applåderade valet av Kemi Badenoch som partiledare – och eventuellt nästa premiärminister – och kallade henne ”anti-woke och pro-israelisk”.² Hon uttalade att “mitt parti är Israels sista försvarslinje”.³ Även Labourpartiet gör detsamma och har tillsatt Shabana Mahmood som inrikesminister. Hon vill nu begränsa pro-palestinska demonstrationer i landet, och inte förvånande har hon fått medhåll och stöd av Kemi Badenoch. Dessutom vill båda två begränsa invandringen i landet och lägger skulden för landets problem på ”invandrarna”.⁴

För bara några veckor sedan påminde SD-politikern Jessica Stegrud två svenska politiker om deras etniska bakgrund. Eftersom de inte vågar ta av sig sina vita masker blir de gång på gång förvånade över varför de inte betraktas som svenskar i ett rasistkapitalistiskt system som ständigt reproducerar och upprätthåller rasistiska diskurser.

Det måste dock påpekas att husblattarnas iver efter ”framgång” gör att de inte ser sin tillfälliga stjärnstatus inom ett system präglat av strukturell rasism. För bara några veckor sedan påminde SD-politikern Jessica Stegrud två svenska politiker om deras etniska bakgrund och menade att de inte kunde diskutera ”svensk kultur”. Eftersom de inte vågar ta av sig sina vita masker blir de gång på gång förvånade över varför de inte betraktas som svenskar i ett rasistkapitalistiskt system som ständigt reproducerar och upprätthåller rasistiska diskurser.

Husblattarna bygger sin framgång på att förstärka den strukturella rasistkapitalismen, en roll som tilldelas dem av makteliten. Husblatteindustrin har varit framgångsrik i att rekrytera lydiga undersåtar, som är villiga att krama och älska sina mästare och förtryckare för att få en plats i maktapparaten. Denna etablerade metod används idag av alla politiska partier, inklusive de mest rasistiska, som SD, för att legitimera den strukturella rasismen. Att uppmärksamma husblatteindustrin inom det politiska systemet hjälper oss att förstå de mångfacetterade mekanismerna bakom strukturell rasism.