En människa är förmögen till de värsta av grymheter och de vackraste av omsorger. Vilka drag i oss aktiveras när våld eskalerar? Psykologen My Eriksdotter skriver om det pågående folkmordet i Gaza utifrån ett psykoanalytiskt och politiskt historiskt perspektiv.

28 maj 2025. Det är outhärdligt. Handen släpper de papper som ska läsas, täcker istället ansiktet. FNs säkerhetsråd utgör scenen för ett känslomässigt sammanbrott. Den palestinska diplomaten Riyad Mansour samlar sig därefter för att göra sin plikt att fortsätta redogöra för den senaste tidens händelseutveckling i Gaza.¹

En klinisk fernissa lägger sig över känslorna när jag knappar in siffror i Googles inbyggda miniräknare för att räkna ut antalet dödsoffer per dag. Detta får inte bli en text om siffror. Ingen sådan text kan besvara följande frågor: Varför bombar man elever på en skola?² Varför skjuter man hungriga människor som kommer för att äta?³ Törstiga människor som kommer för att dricka?⁴ Och det mest grundläggande: Varför dödar en människa en annan människa?

I sin bok “Den tunna hinnan: Mellan omsorg och grymhet” (2001) utreder psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra hatets och våldets villkor. Igra själv föddes 1945 i Polen och kom till Sverige med sina föräldrar 1947. Förintelsen är därför en given kuliss för hans undersökning, men även folkmordet på armenier, inbördeskriget i forna Jugoslavien och 90-talets nynazism och islamofobi bemöts och berörs. I Gaza sker nu ett nytt folkmord som behöver beskrivas och förstås.

Det är på intet sätt svårförståeligt att Hamas attack 2023 väckt rädsla och otrygghet i Israel. Den känslomässiga klangbotten kan dock tänkas vara långt äldre i sitt ursprung, på så vis att det judiska folket under många hundra år haft högst reella orsaker till rädsla för utplåning.

Igras huvudsakliga postulat går ut på att förmågan till omsorg och medkänsla, liksom den att bruka våld och begå övergrepp, går att lokalisera till samma del av den mänskliga konstitutionen. Dessa ömsesidiga krafter, vars gemensamma fundament bildas under det lilla barnets tidiga samspel med omvärlden, kan tänkas vara skilda åt av en tunn hinna. Under särskilda omständigheter kan hinnan brista, och där “den som i ena stunden framstår som det godas företrädare kan förvandlas till destruktivitetens hantlangare”. Alla kan med andra ord, under vissa omständigheter, motiveras till att bruka våld. Även om de flesta av oss aldrig gör det.

I “Världen efter Gaza: En kort historik” (2025) bidrar författaren Pankaj Mishra med en historisk och politisk analys av hur folkmordet i Gaza kommit att tillåtas pågå inför vad han beskriver som öppen ridå. Han menar att det som sker i Gaza behöver förstås  som ett resultat av västvärldens långa tradition av att marginalisera vissa grupper till fördel för andra, liksom dess fumliga och självupptagna behandling av det historiska arvet efter Förintelsen.

Igra själv skrev aldrig om palestinierna, någonting som tidigt kritiserades då boken i mångt och mycket rör sig kring att avslöja andras blinda fläckar.⁵ Men en möjlig nyckel för att förstå det till synes ostoppbara våldet mot Gaza går ändå att återfinna i Igras analys av forna Jugoslavien. I denna redogör Igra för paranoians betydelse för gruppers organisation och relation till omvärlden; föreställningen om att vara den utsatta i en fientlig omvärld. Sådan rädsla, menar Igra, utgår i nästan alla fall från en grovt uppförstorad och förvrängd sanning, men kan i förlängningen leda till övervåld och massmord med den goda intentionen att rädda sig själv. Även Mishra noterar detta i Israels behandling av Gaza, och beskriver det som sker som en “brutalism i självbevarelsedriftens namn”, en “självbevarelsepsykos”.

För den krassa sanningen är att Hamas varken idag eller före 7 oktober 2023, utgjort en ens i närheten jämlik motståndare till Israels och USAs gemensamma militära makt, varför rädslan tar sig omotiverat stora uttryck.

Det är på intet sätt svårförståeligt att Hamas attack 2023 väckt rädsla och otrygghet i Israel. Den känslomässiga klangbotten kan dock tänkas vara långt äldre i sitt ursprung, på så vis att det judiska folket under många hundra år haft högst reella orsaker till rädsla för utplåning. För den krassa sanningen är att Hamas varken idag eller före 7 oktober 2023, utgjort en ens i närheten jämlik motståndare till Israels och USAs gemensamma militära makt, varför rädslan tar sig omotiverat stora uttryck. Ändå är det en sådan, vad Igra skulle kalla projektiv, retorik som fortsatt används av högt uppsatta israeliska ledare i syfte att rationalisera sitt övervåld mot Gaza. Det är Hamas som vill begå folkmord – inte vi!.⁶

Det kan tänkas att det palestinska motståndet mot ockupationen, som flertalet gånger lett till israeliska civila dödsfall, givit bränsle till en alltmer paranoid process, som nått en höjdpunkt i samband med 7 oktober-attackerna och återaktiverat rädslan för en ny Förintelse.

Bilden av Hamas tycks nämligen ha vuxit från sin reella form till att omfatta en förmodat omnipotent fiende som till varje pris behöver övervinnas. Ett fantasifoster, förstås, men med högst verkliga rötter och än verkligare konsekvenser. Övertygelsen börjar nämligen under sådana omständigheter lätt gro om att sann gemenskap endast kan uppstå genom raderandet av den andre, en tillräckligt stark motivator för att beordra bombandet av skolor och sjukhus, mördandet av barn, allt i det goda syftet att slå ut fienden bland civila.

Israeliska ministrar som Smotrich och Ben-Gvir har också varit öppna med att målsättningen är just denna, och illustrerar pedagogiskt Igras centraltes genom att hänvisa till det som moraliskt rätt, ja rentav en plikt, att bedriva krig mot Hamas, oberoende av konsekvenserna för civila i Gaza.⁷

För den som från början aldrig mördat någon, blir ju genom sitt dåd plötsligt en mördare, vilket kan komma att väcka hat mot offret som genom sin existens bidragit till brottet. Projektionens kraft är tydlig: Jag hatar dig därför att du tvingar mig att mörda dina barn.

En annan mekanism med projektiva undertoner är föreställningen om rättvisa och rätten till återgäldning, som anspelas på i uttalanden från israeliskt håll.⁸ Varför ska jag plågas såhär, av bördan det innebär att mörda?

Som tidigare berört färgas den israeliska befolkningen, liksom den judiska världen i stort, av ett flergenerationellt trauma vars intensitet nådde sin kulmen i samband med tredje rikets massiva folkmord. Israel som nationsbygge realiserades också i efterskalven av detta, med uppmuntran från de allierade i väst, i vad som kan tolkas som en form av ursäkt eller kompensation för det som skett. Och sedan dess etablering har staten Israel mottagit vad Mishra beskriver som ett “till synes outtömligt moraliskt och materiellt stöd” från Europa och USA, trots de upprepade larmen om krigsbrott associerade med landets bosättningskultur. Men verklig försoning, baserat på självrannsakan och insikt om verklig skuld, skedde kanske egentligen aldrig. Snarare anas formen av ett omedvetet försök att göra ogjort, eller att “lösa ett västerländskt problem”, som Mishra formulerar det.

Övertygelsen börjar nämligen under sådana omständigheter lätt gro om att sann gemenskap endast kan uppstå genom raderandet av den andre, en tillräckligt stark motivator för att beordra bombandet av skolor och sjukhus, mördandet av barn, allt i det goda syftet att slå ut fienden bland civila.

Psykoanalytikerna McWilliams & Lependorf har i sin artikel “Narcissistic pathology of everyday life: The denial of remorse and gratitude” (1990) beskrivit denna typ av pseudoursäkt som ett av flera uttryck för narcissistiskt betingade svårigheter hos den som felat att erkänna skuld, då detta skulle hota en redan mycket skör självbild. Och västvärlden, sin höga svansföring till trots, lider fortsatt av en svårbehandlad antisemitism, även med sitt officiella stöd för Israel.⁹ Det räcker i regel att scrolla ett par minuter på X (plattformen tidigare känd som twitter), för att stöta på antisemitiska hundvisslor som “kosmopolit”, “kulturmarxist” och dylikt.

Igra är konsekvent mycket noga med att påpeka att vår medfödda förutsättning för grymhet aldrig kan förklara varför vi väljer att skada en annan människa. Även om vi ofrånkomligen besitter de medfödda villkoren för hat och våld, är vår sociala miljö snarare helt avgörande för huruvida samvetslösheten ska vinna över samvetet, eller hämnden över försoningen: “Grymheten är inte främst en instinkt eller ett biologiskt fenomen utan en företeelse som växer fram ur den mänskliga kulturen”. Därmed är det kanske också möjligt att främja den kultur som uppmuntrar till genuin omsorg och gottgörelse.

En av försoningens förutsättningar, menar Igra, är förmågan att nå insikt om att livet går vidare, oberoende av det egna lidandet, och att rättvisa och kompensation inte går att få. Det som skedde den 7 oktober 2023 var fruktansvärt, men irreversibelt (och är inte heller startpunkten på den konflikt som just nu utspelar sig). Problemet när verkligheten brister, och blod börjar betraktas som möjligt att “ta tillbaka”, är att mer än bara människoliv går förlorat. För de moraliska ärren efter ett genomfört folkmord går inte att att göra sig av med – eller hur Europa?

Det är enligt Igra vårt mänskliga ansvar att ständigt återerövra medkänslan och säkerställa hinnans reparation. Mishra, som ger mycket litet uttryck för hoppfullhet, betonar även han vikten av att vi som bevittnar detta som sker vågar uttrycka vår frustration – inte för att chansen till förändring är särskilt stor, men för att förmedla att vi ser det som sker. Istället för att låta oss distraheras av ändlösa internetdebatter om vem som orsakat vad och när – diskussioner som går våldets ärenden – bör vi behålla fokus på, och beskriva, verkligheten så som den är. En verklighet där staten Israel med intentionen att försvara sig begår folkmord, sin egen historiska erfarenhet till trots. Det är en mycket, mycket sorglig verklighet.

Igra gick bort 2003, 57 år gammal. Jag undrar vad han hade tänkt, sagt och skrivit. Kanske hade han, som kritiken gjort gällande, varit alltför feg för att uttala sig. Jag vill dock tro att han tänkt och agerat konsekvent.