Det norénska hotellet i Genarp är inte samhället.

Men det är tusen röster ur en tid, ett samhälle. 

Jag tyckte det var stort att han lät nazisterna tala

i pjäsen som inte längre finns att läsa.

Noréns dikter var för mig långt in

i tjugoårsåldern vägvisare till allt språk.

Nej, det var ju inte så att hans vägar ledde någonstans 

men någon kom därifrån, som en rad löd. 

Teaterpjäserna var för mycket kopior 

på Lång dags färd mot natt. 

Minns när jag såg den på Dramaten, jag tänkte:

Norén har snott det mesta här, själva urcellen.

Jag blev chockad och ledsen över

det han råkade skriva om mig i en dagbok.

Men jag svarade i en ressentimentdikt i Aftonbladet 

som jag nog tror gjorde också honom ledsen.

Ungdomlig schizofreni har jag för mig var 

diagnosen han fick som mycket ung. 

Det är den diagnos språket alltid behöver

men tyvärr sällan lever upp till. 

Det ursinniga hamrandet på skrivmaskinen 

på hotellrummet i Genarp 

och i hans sterila arbetsrum: hällregnet i tystnaden. 

Han dog på samma sjukhus där jag då låg. 

Hat är inte omvänd kärlek, fast han trodde det.

Och kärlek är att höra och se. 

Litteraturen är en stor tätbefolkad ensamhet. 

Den begravs ständigt, alla dess fiender är där.