Dragsteds vision är en vänster som gett upp

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Pelle Dragsteds och Bo Rothsteins visioner om nordisk socialism är varken nya eller socialistiska, menar Daniel Ankarloo. Tvärtom blandar de ihop ideologi med produktionssätt och handlar mer om att marknadsföra socialism som något tryggt och bekant än om att faktiskt förändra.

Jag hade lovat mig själv att inte ge mig in i det! När Pelle Dragsteds bok Nordisk socialisme 1 maj 2021 först publicerades i Danmark, lät jag det vara.1 Även då den redan samma år översattes till svenska, med förord av Jonas Sjöstedt, lät jag bli att involvera mig.2 Och när de båda i en artikel frågade: ”Var socialismen fungerat?” och de svarade: ”Här i Norden!”, då höll jag mig också i skinnet.3

Men när nu Dragsted recenserar statsvetaren Bo Rothsteins nya bok om ”liberal socialism” här i Parabol och ger svaret ”både och” på frågan om liberalism eller socialism, därför att ”de liberala idéerna skyddar oss mot statsmakten och de socialistiska idéerna skyddar oss mot den ekonomiska makten”, ja, då går det inte längre.4

Kontra Dragsted vill jag här hävda följande. Socialism ska inte relateras till liberalism, utan till kapitalets produktionssätt. Och demokrati är inte ett alternativ till kapitalism, utan till andra styrformer.

Kontra Dragsted vill jag här hävda följande. Socialism ska inte relateras till liberalism, utan till kapitalets produktionssätt. Och ”demokrati” är inte ett alternativ till kapitalism, utan till andra styrformer. Hans ”demokratiska ekonomi” blir därför ett missriktat försök att väcka liv i en socialistisk rörelse som mist hoppet i dessa tider av kapitalistisk realism och nykonservativ reaktion. När Dragsted försöker övertyga oss om att frågan om socialism eller liberalism är en falsk motsättning, visar det sig att han försöker besvara fel fråga.

Man kan också konstatera, att det finns inget nytt i Dragsteds teoretiserande som inte tidigare har sagts i vänsterpartisten Johan Lönnroths skriverier om ”den tredje vänstern” eller i den socialistiske ekonomen Sten Ljunggrens filosoferande om marknad och kapital som ”omaka par”, då när det begav sig på 1990-talet.5 Jag själv kunde år 2008 i ett nummer av Fronesis sammanfattande konstatera att ”vänstern i Sverige i dag sällan når längre i sin radikalism än att gräva fram gamla socialdemokratiska slagord från 1950-talet och ett löntagarfondsförslag från 1970-talet som i dag står utan rörelse”.6 Men Dragsted och co. tutar på ändå, över 15 år senare, som om ingenting har hänt.

De förslag till demokratisk ekonomi och liberal socialism som nu torgförs, är inte uttryck för socialistiskt nytänkande, utan för former för barnsjukdomar från arbetarrörelsens förhistoria och ungdom.

De förslag till demokratisk ekonomi och liberal socialism som nu torgförs, är inte uttryck för socialistiskt nytänkande, utan för former för barnsjukdomar från arbetarrörelsens förhistoria och ungdom. I den anglosaxiska världen har också sedan 1980-talet begreppet ”proudhonism” figurerat – efter den franske filosofen Proudhon, som Marx efter avhyvlingen i Filosofins elände från 1847, aldrig tröttnade på att ge sig på. Liksom ”en ny ’sann’ socialism” – efter de tyska filosofer som av Marx och Engels kritiserades sönder och samman i Den tyska ideologin.7 Detta både som kritik av själva innehållet i de teorier som nu florerar på vänsterkanten och som påminnelse om deras brist på originalitet – sett i ljus av arbetarrörelsens idéhistoria.

Vi har helt enkelt hört det förr. Under namn som ”funktionssocialism”, ”ekonomisk demokrati” och ”marknadssocialism”. Idéer som har karakteriserat dels ”den socialpolitiska vägen till socialism”, med den världsberömde välfärdssociologen Gøsta Esping-Andersen som fanbärare.8 Dels den akademiska vänstern av professorer på amerikanska universitet som filosofen David Schweickart, ekonomen John Roemer och sociologen Erik Olin Wright.

I Marx perspektiv förverkligar socialismen inte liberalismens löften – men går bortom dem. Detta eftersom grunden för den liberala demokratins jämlikhet är kapitalismens ojämlikheter.

När det väl är sagt, kommer jag inte här att påtala alla de problem i sak som finns i idéer som att socialismen kan uppnås om ”arbete hyr kapital i stället för tvärtom” och är ”den naturliga fortsättningen på liberalismen”. Jag kan som idéhistorisk markering hänvisa till de stycken i Grundrisse, där Marx talar om ”socialisterna” som ”i sin larvighet […] i socialismen ser förverkligandet av de i franska revolutionen framkomna idéerna om det borgerliga samhället”. Och där Marx beklagar en ”utopism som inte förstår den nödvändiga skillnaden mellan det borgerliga samhällets reella och ideella gestalt och som därför söker genomföra det lönlösa företaget att åter realisera själva det ideella uttrycket, vilket i verkligheten bara är ett fotografi av detta samhälle”.9 I Marx perspektiv förverkligar socialismen inte liberalismens löften – men går bortom dem. Detta eftersom grunden för den liberala demokratins ”jämlikhet” är kapitalismens ojämlikheter.

I stället vill jag påtala två avgörande problem med själva förutsättningarna för den debatt som böcker som Nordisk socialism och begrepp som liberal socialism bygger på.

Det första är att de begrepp om socialism och liberalism som nu torgförs bara är (o)förenliga med varandra som ideologier, ”ismer” betraktat. Så när Dragsted kombinerar dem och säger: inte varken eller, utan både och, så relateras två olika ideologier till varandra. Men för Marx och för arbetarrörelsen i dess helhet – oberoende av alla andra teoretiska och taktiska oenigheter – står socialism i motsättning till kapitalism.

Kapitalet är ingen ideologi, utan ett produktionssätt. Och det är minst sagt oklart hur två olika produktionssätt kan existera ”inte varken eller” utan ”både och”. Tänk er en liberal tänkare på 1700-talet som skulle lansera en slogan för det borgerliga samhället: feodalism eller kapitalism? Både och!

Och kapitalet är ingen ideologi, utan ett produktionssätt. Och det är minst sagt oklart hur två olika produktionssätt kan existera ”inte varken eller” utan ”både och”. Tänk er en liberal tänkare på 1700-talet som skulle lansera en slogan för det borgerliga samhället: ”feodalism eller kapitalism? Både och!”

Det andra är att idén om ”demokratisk ekonomi” som grund för socialistiska alternativ tenderar att reducera ekonomin till en fråga om konstitutionella besluts- och styrformer. Frågan om vad som styr, vilken samhällslogik som råder, ersätts med frågan vem som styr och bör styra. Makt blir lika med personliga resurser och politik blir en fråga om ”vilja”. Inte om sociala strukturers inneboende logik. Ett perspektiv som, med den marxistiske ekonomen Andrew Klimans ord, leder till ”förslag [som] antar att politiken kan vara bestämmande och vänder upp och ner på relationen mellan den politiska sfären och produktionssättet”.10

I Dragsteds teori står liberalismen för demokratin i staten och socialismen står för ”demokratin” i ekonomin. Socialismen likställs med ”den demokratiska” och kapitalismen med ”den oligarkiska” sektorn i ekonomin. Det är hela tricket i Dragsteds resonemang; att begreppsligt likställa det som är bra: ”demokrati” och offentlig välfärd med ”socialism” och det som är dåligt: ”oligarki” och vinstjakt med ”kapitalism”. Vilket också leder honom till den unika idén att det faktiskt finns flera produktionssätt i vårt land samtidigt. Han skriver: ”Samhällen och ekonomier kommer alltid att vara hybrider – med flera samexisterande och konkurrerande produktionssätt.”11 Här finns ju både demokrati och oligarki, både offentlig och privat sektor. Och det är naturligtvis sant. Men vad har det med samexisterande produktionssätt att göra?

Här finns ju både demokrati och oligarki, både offentlig och privat sektor. Och det är naturligtvis sant. Men vad har det med samexisterande produktionssätt att göra?

Och än mer, när Dragsted i sin bok hävdar att saker som ”kooperativ, […] småföretag och små familjejordbruk” och ”inte minst vår offentliga sektor” bör ses som ”ickekapitalistiska, produktionssätt” i vårt samhälle, och därefter fastslår att ”Norden är helt enkelt betydligt mer socialistiskt än USA”, reducerar han frågan om socialism eller kapitalism till en fråga om olika sektorers relativa storlek i nationalekonomin.12 Som blir kvantitativa mått på graden av socialism/kapitalism i samhället. En fokus på gradskillnader som helt bortser från det faktum att alla dessa sektorer i vårt samhälle har det gemensamt, att de bygger på tillgång till arbets-, kapital- och varumarknaden. Också ”här i Norden”.

Så kontra Dragsted vill jag nog mena att hans trixande bara säger oss något om hur kapitalismen ”här i Norden” faktiskt fungerar (nämligen som en kapitalistisk demokratisk välfärdsstat med en större skattefinansierad offentlig sektor än USA). Och inte kan anföras som bevis för att någonting ”fungerar” här; och att det skulle ha något med en förmodad ”socialism” att göra. Ja, det är genomgående i Dragsteds resonemang att han vantolkar de (oftast tvetydiga) segrar vår rörelse har uppnått i kapitalismen – till exempel i demokratin och välfärden – entydigt som socialism.

Så kontra Dragsted vill jag nog mena att hans trixande bara säger oss något om hur kapitalismen ”här i Norden” faktiskt fungerar, nämligen som en kapitalistisk demokratisk välfärdsstat med en större skattefinansierad offentlig sektor än USA.

Och att han tror att skillnaden mellan kapitalism och socialism kan definieras utifrån motiv (vinstjakt eller inte), finansieringen av produktionen (egenavgifter eller skatt) och i rent distributiva termer (för vinst eller efter behov). Men faktumet kvarstår att skatterna även här i det ”mer socialistiska Norden” kommer från lönarbete och kapital, och att offentlig sektor anställer lönarbetare. Kort sagt: kapitalistiska sociala relationer. Och det oavsett motiv och distributionslogik.

För Marx – och i mycket av socialismens idéhistoria sedan dess – är den avgörande politiska frågan den om det icke-ägande som är det kapitalistiska sociala produktionssättets förutsättning och reproduktiva resultat på en och samma gång. Kapitalism och socialism är produktionsätt, baserade på olika sociala produktionsförhållanden, inte olika legala kontraktsformer eller styrmekanismer. Det är inte vem som styr (och hyr) som avgör kapitalets existens. Heller inte motiv och distributionslogiker. Det är lönarbetets, dvs. icke-ägandets, och varuformens existens som gör det. Ett faktum som bitvis mästerligt analyseras fram i filosofen Søren Maus internationellt hyllade bok Stum Tvang.13

Allt i vårt samhälle är naturligtvis inte lönarbete och kapital. Men finns det något – ens det mest basala i våra liv, såsom tillgång till mat, bostad, kläder, att bilda familj osv. – som kan uppnås i detta samhälle vid sidan av och utanför det faktum att vi först måste ha tillgång till antingen en lön eller ett kapital? För att kunna handla mat, köpa/hyra en bostad och ha ”råd med” att stifta familj. För att inte tala om mer vittgående principer som att betala skatt för att finansiera välfärden och kvalificera oss in i socialförsäkringssystemen.14

Som Rosa Luxemburg redan vid förra sekelskiftet påtalade, handlar det här därför heller inte om olika sätt att försöka nå samma mål, utan om helt olika målsättningar och premisser för den socialism som förespråkas.15 I det ena synsättet står socialism i motsättning till kapitalet. Och socialismen kan bara förverkligas i denna värld – om kapitalets produktionslogik ersätts med en annan. I det andra synsättet, Dragsteds, adresserar socialismen en annan ideologi och/eller en annan konstitutionell styrform. Därmed lämnas de kapitalistiska icke-äganderelationerna och varuformen orörda. Således att kapitalets logik fortfarande styr. Men det är klart att om man verkligen menar att offentlig sektor, Coop, SBAB och kollektivavtal är socialism, är det inte konstigt att man – också som socialist – kan vara optimist. Eller att man i alla fall en gång har varit det.

Jag lärde mig en gång att sjunga refrängen i Internationalen på portugisiska. Där finns en rad som löst översatt betyder ”en värld utan bossar”. Det som ställs i utsikt i ”den nordiska socialismens demokratiska ekonomi”, är inte det samhälle ”utan bossar” som inte existerar ännu, men blott det existerande samhället. Som med tillägget att vi får vara med och välja våra bossar, plötsligt ska kallas ”socialism”. Det är en idé om socialism, som aktivisterna i Dragsteds eget parti, Enhedslisten, Christian Gorm Hansen & Reinout Bosch i sin bok Kritik af Nordisk socialisme så fyndigt kallar ”demokratisk ballongutökning”.16 En ”socialism” som inte innebär ett kvalitativt nytt sätt att organisera våra liv på, men blott är en kvantitativ utvidgning av den ”demokrati”, vi redan känner till och har – till ”ekonomin”.17 Och där inträdet till ett annat produktionssätt kan uppnås genom att staten helt sonika vänder på befintliga kontrakt.

Man kan väl kalla det hela visionärt, om man vill det. Men är det inte snarare uttryck för en socialism som har gett upp?

Man kan väl kalla det hela visionärt, om man vill det. Men är det inte snarare uttryck för en socialism som har gett upp? För en vänster som inte längre leds av idén att en helt annan värld är möjlig. Än mindre av uppfattningen att den här världen är omöjlig. En vänster som har övergett uppgiften att förändra själva det kapitalistiska samhället som vi lever under, också här i Sverige, och som därför i stället förändrar perspektivet på det och säger: ”se, det är ju redan mer eller mindre socialism, det här!”.

Och det kanske har sina skäl? Om någon vill påpeka för mig att det ser mörkt ut, och att det är svårt att tro på en samhällsförändring mot en helt annan värld, så är det ju högst förståeligt. Det som däremot är svårare att förstå, är den entusiasm som man har gett upp med. Och hur man därefter paketerar om ”socialismen” till ett aptitligt erbjudande, en perfekt mixad varukorg av liberalism-socialism, förändring-bevarande, spänning-trygghet, som bjuds ut till väljarkåren på den politiska marknaden. Som om socialism vore ett ”brand” som ska säljas – inte en livsnödvändighet som vi tillsammans måste skapa.

I slutändan verkar Dragsted-vänsterns politiska projekt vara att visa att socialismen är möjlig genom att hänvisa till allt som är bekant för oss i det här samhället: offentlig sektor, Coop, biblioteket osv. Men kommer inte socialismens nödvändighet i stället ur det faktum att vi inte kan känna igen oss som människor i det här samhället? Att det är främmande för oss.

I slutändan verkar Dragsted-vänsterns politiska projekt vara att visa att socialismen är möjlig, just genom att hänvisa till allt som är bekant för oss i det här samhället: offentlig sektor, Coop, biblioteket osv. Ett slags hemtam ”hyggesocialism”. Men kommer inte socialismens nödvändighet i stället ur det faktum att vi inte kan känna igen oss som människor i det här samhället? Att det är främmande för oss. Socialismens nödvändighet kommer ur den ohyggliga insikt som uppnås ”när man jämför hur det är med hur det hade kunnat va’” – som Mikael Wiehe skrev, och Björn Afzelius sjöng, en gång.

Ty, verkligt fria människor styrs inte av en statsmakt och ekonomisk makt, som de måste ´”skyddas” mot. Som var det objektiva krafter, bortom oss. Det är att ta alienationen för evigt given. Att uppnå verklig mänsklig frigörelse är i stället att överskrida dess snäva horisont, i ett samhälle, där vi själva, som aktiva subjekt, styr våra liv. Varken mer eller mindre. Är det inte det som är socialism?

Fotnoter


  1. Dragsted, Pelle, Nordisk socialisme. På vej mod en demokratisk økonomi, Gyldendahl, 2021[]
  2. Dragsted, Pelle, Nordisk socialism. På väg mot en demokratisk ekonomi, Verbal Förlag, 2021[]
  3. Sjöstedt, Jonas & Dragsted, Pelle, ”Var socialismen fungerat? Här i Norden!”, Arbetet.se, 10 nov 2021[]
  4. Dragsted, Pelle, ”Liberalism eller socialism? Både och!”, Parabol, 3/2024[]
  5. Lönnroth, Johan, Den tredje vänstern, Novapress, 1997; Ljunggren, Sten, Marknad och kapital – ett omaka par, ETC, 1998[]
  6. Ankarloo, Daniel, ”Ett kvartssekel utan Marx ekonomikritik”, Fronesis, nr 28, 2008, s. 30[]
  7. McNally, David, Against the Market, Verso, 1993; Wood, Ellen Meiskins, The Retreat from Class, A New ”True” Socialism, Verso, 1986[]
  8. Ankarloo, Daniel, Kris i välfärdsfrågan, Nixon, 2005; Ankarloo, Daniel, ”Välfärdens ontologi – ett klargörande”, Socialistisk debatt, 2/2007[]
  9. Marx, Karl, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, urval och översättning av Sven Eric Liedman, Zenit, 1971, citat från https://www.marxists.org/svenska/marx/1858 /42-d019.htm#h9, 2024-03-02[]
  10. Kliman, Andrew, ”Att konkretisera visionen om ett nytt humant samhälle”, Socialistisk debatt, 2007/2, s. 153[]
  11. Dragsted, Pelle, Nordisk socialism, s. 304[]
  12. Dragsted Pelle, Nordisk socialism, s. 109-112[]
  13. Mau, Søren, Stum Tvang, Klim, 2021[]
  14. Ankarloo, Daniel ”Välfärdens ontologi – ett klargörande”, Socialistisk debatt 2/2007, s. 184-187[]
  15. Luxemburg, Rosa, Jag var, jag är, jag blir, urval av Bo Gustavsson, Bo Cavefors förlag, 1966, s. 83[]
  16. Gorm Hansen, Christian & Bosch, Reinout, Kritik af Nordisk socialisme, Forlaget Solidaritet, 2022, s. 107[]
  17. Dragsted, Pelle, Nordisk socialism, s. 25[]
Daniel Ankarloo
Fil. dr. i ekonomisk historia och lektor i socialpolitik och socialt arbete.

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant