I år är det hundraårsjubileum för Frantz Fanons födelse. Många har vänt sig till Fanon för att ta itu med den bloddränkta historien om den israeliska bosättningskolonialismen. Men vi bör också vända oss till Fanon för att förstå, med hans ord, den “mer eleganta, mindre blodtörstiga” taktiken inom USA-imperialismen.

Hundra år efter sin födelse förblir Fanon en ikon för antiimperialistiskt tänkande och motstånd. Hans böcker är klassiker och blir alltmer relevanta. I den rådande globala solidaritetsrörelsen för Palestina vänder sig många till Fanon för att ta itu med den brutala israeliska strävan efter fullständig kolonial dominans. Många vänder sig också till Fanon för att förklara och rättfärdiga palestinskt motstånd och väpnad kamp mot sina ockupanter.

Hans mästerverk, Jordens fördömda, särskilt dess första kapitel med titeln “Om våld”, bör läsas av alla som vill förstå och bekämpa bosättarkolonialism.

Fanons återupplivande i samband med det pågående folkmordet i Gaza bör välkomnas och uppmuntras. ¹ Hans mästerverk, Jordens fördömda, särskilt dess första kapitel med titeln “Om våld”, bör läsas av alla som vill förstå och bekämpa bosättarkolonialism.² I detta kapitel förespråkar Fanon, med hänvisning till sina erfarenheter från den algeriska befrielsekampen, väpnat motstånd mot kolonialismen och anklagar bosättarkoloniernas långt mer brutala och avhumaniserande våld. Fanon skriver:

”Från det ögonblick som ursprungsbefolkningen har valt metoderna av sitt motvåld… framkallar repressalier automatiskt repressalier från nationalisternas sida. Resultaten är dock inte likvärdiga, för beskjutning från flygplan och bombardemang från flottan sträcker sig långt utöver i fasa och omfattning vad infödingarna skulle kunna prestera. Denna återkommande terror avmystifierar en gång för alla de mest främmande medlemmarna av den koloniserade rasen. De upptäcker på plats att alla mängder av tal om människors jämlikhet inte döljer det vardagliga faktumet”.

Flygplanens beskjutning och flottans bombardemang sträcker sig långt utöver i fasa och omfattning vad infödingarna skulle kunna prestera.

Dessa meningar, avsedda att beskriva kriget i Algeriet, kunde mycket väl ha varit skrivna om Hamas motvåld den 7 oktober, Israels väststödda repressalier och folkmord i Gaza, och både Israels och västvärldens spektakulära fall från moralisk överhöghet på den internationella scenen. Människor som lever i det globala syd har nu inga illusioner om västvärldens förmodade respekt för deras mänsklighet.

Vi bör dock inte glömma att israelisk bosättningskolonialism är en anakronism i den världsimperialistiska historien, vilket Eqbal Ahmad en gång hävdade. 1947 markerade början på avkoloniseringen och slutet på det brittiska styret i Indien, men samma period präglades också av koloniseringen av Palestina. ”Således, i avkoloniseringens gryning”, menar Ahmad, ”återvände vi till den tidigaste, mest intensiva formen av kolonialt hot – den exklusiva bosättningskolonialismen som utfört folkmord mot de stora civilisationerna och folken i Amerika. Som för att framtvinga vårt historiska minne säkerställdes Israels sekteristiska, rasistiska läggning genom utvisningen av de infödda palestinierna från deras hemland.

Tragedin inträffade som en motvikt till samtida skeenden, en påminnelse om att allt inte var väl med avkoloniseringens era”.³ Faktum är att allt inte är väl med avkoloniseringens era! Imperialismen har inte förlorat sin dystra aptit för annektering, belägring och förintelse. Imperialismen visar oss dagligen i Gaza sin förmåga att vrida tillbaka klockan många århundraden och återföra oss till den västerländska kolonialismens mest blodtörstiga tider.

Imperialismen har inte förlorat sin dystra aptit för annektering, belägring och förintelse.

Fanons betydelse går emellertid mycket längre än att hjälpa oss att förstå och bekämpa liknande bakslag av folkmord i den imperialistiska världshistorien. Utöver sådana kolonialistiska utrotningsåtgärder analyserar Fanon imperialismens “mer eleganta” taktik, särskilt den amerikanska imperialismen, i avkoloniseringens era. Vi måste också förstå dessa taktiker om vi effektivt ska kunna bekämpa imperialismen i världen idag.

I samma kapitel i Jordens fördömda, ”Om våld”, som ägnas åt att analysera kolonialvåld bland nybyggare, argumenterar Fanon också för att ”det finns ett slags avskild medbrottslighet mellan kapitalismen och de våldsamma krafter som blossar upp i det koloniala territoriet”. Detta koncept om avskild medbrottslighet är viktigt för en bättre förståelse av hur imperialismen fungerar idag.

Fanon menar att kapitalismen i sina tidiga dagar endast ”såg kolonierna som en källa för råvaror som, när de väl förvandlats till tillverkade varor, kunde distribueras på den europeiska marknaden”. Men den koloniserade världen blev så småningom en marknad för producerade varor och den koloniala befolkningen blev ”en kund som är redo att köpa [dessa] varor”. Sålunda utvecklade kapitalistklassen i de koloniserande länderna ett intresse för att exportera varor till kolonierna. Detta skapade en situation där en renodlad kolonialpolitik kunde komma i vägen för storföretagens intressen genom att blockera eller minska handeln i kolonierna.

Sedan Fanons tid har det globala syd i allt högre grad blivit inte bara en marknad utan en plats för tillverkning av varor som sedan exporteras till marknader i norr.

Och sedan Fanons tid har det globala syd i allt högre grad blivit inte bara en marknad utan en plats för tillverkning av varor som sedan exporteras till marknader i norr.

Utöver den förändrade ekonomiska situationen har folken i den koloniserade världen visat prov på sin förmåga att föra en organiserad och effektiv politisk kamp mot kolonialstyret. Mot alla odds, och ”stärkta av de socialistiska ländernas ovillkorliga stöd”, fortsatte de koloniserade staterna att storma den till synes ”ointagliga kolonialismens citadell”. Mau Mau-rörelsen i Kenya och den stora vietnamesiska segern vid Dien Bien Phu ”förändrar kolonialisternas attityd då de blev medvetna om de mångfaldiga Dien Bien Phu … [och] gör att en veritabel panik i sin tur griper tag i de kolonialistiska regeringarna”. I samband med kalla kriget, den tid då Fanon skrev, förstärks paniken hos kolonialegeringarna ytterligare då deras rädsla för nationalistiska krig ger en fruktbar ”möjlighet för socialistisk propaganda att infiltrera massorna och smitta dem”.

Därför låg det inte i kapitalismens eller imperialismens intresse att enbart följa en strategi av blind dominans grundad på slaveri.

Därför låg det inte i kapitalismens eller imperialismens intresse att enbart följa en strategi av ”blind dominans grundad på slaveri … [och decimering] av kolonialfolken” utan det uppstod en ”avskild medbrottslighet mellan kapitalismen och de våldsamma krafter som blossar upp i det koloniala territoriet”. Med Fanons ord:

”Idag utkämpas inte längre förtryck och krig mot rebellsultaner; allt är mer elegant, mindre blodtörstigt; likvideringen av Castro-regimen kommer att bli helt fredlig. De gör allt de kan för att strypa Guinea och de eliminerar Mossadegh. Således har den nationalistiska ledaren som är rädd för våld fel om han föreställer sig att kolonialismen kommer att ‘massakrera oss alla’. Militären kommer naturligtvis att fortsätta leka med tennsoldater som härstammar från erövringens tid, men den etablerade finansvärlden kommer snart att föra fram den riktiga sanningen”.

Så, utöver de beprövade “tennsoldaterna”, utvecklade imperialismen en rad taktiker som till synes baserades på respekt för nationell suveränitet. Avkoloniseringen fortskred snabbt, även med imperialisternas insisterande som försökte undvika en upprepning av krigen i Algeriet, Kenya och Vietnam i andra regioner. Men respekten för staters suveränitet åtföljs av vad Fanon kallar kolonialisternas “inringningsstrategi”. Genom att använda ekonomiskt påverkan och blockader “förvandlas självständighetens apoteos till självständighetens förbannelse, och kolonialmakterna, genom sina enorma vålds- och påverkansresurser, förpassar den unga nationen till tillbakagång. Enkelt uttryckt säger kolonialmakten: ‘Eftersom ni vill ha självständighet, ta den och svält'”.

Denna imperialistiska politik, förmedlad via ekonomiska stryptag, har idag nått obscena proportioner. USA utsätter för närvarande en tredjedel av världens länder för sanktioner, trots att dessa sanktioner bryter mot internationell rätt, internationell humanitär rätt och orsakar obeskrivligt lidande.⁴

USA utsätter för närvarande en tredjedel av världens länder för sanktioner, trots att dessa sanktioner bryter mot internationell rätt, internationell humanitär rätt och orsakar obeskrivligt lidande.

Förutom ekonomisk krigföring nämner Fanon statskupper och användandet av proxy styrkor, liksom andra favoritvapen i den imperialistiska arsenalen. Elimineringen av Mossadegh i Iran, liksom de många försöken att störta Castro på Kuba – till och med genom organisering av kontrarevolutionära brigader och provisoriska regeringar – är symboliska för denna trend för Fanon. Man kan tillägga här att enbart 1960-talet bevittnade väststödda kupper som störtade progressiva regeringar i tre stora länder i det globala syd på tre kontinenter: Brasilien, Kongo och Indonesien.

Fanon menar att västerländska organ, särskilt underrättelsetjänsterna och media, används i den imperialistiska strävan för att undvika direkt militär intervention; de underblåser intern splittring i utvalda länder, bedriver subversiv krigföring, genomför propagandakampanjer och psykologiska operationer, utger sig för att vara röster för förtryckta minoriteter och nationaliteter och förbereder marken för att använda “folket mot folket”. Dessutom används västerländska medier för att bilda ”internationell opinion” och förtala bilden av länder och regeringar som imperialismen ser på med fientliga ögon.

Kortfattat beskriver Fanon vad senare forskare skulle kalla imperialismens hybridkrigsstrategi. Förutom militära interventioner använder imperialismen icke-militär krigföring. Ekonomiska sanktioner, kupper, politiska ombud, mediekampanjer och underrättelsetjänster används som vapen för regimskifte och imperialistisk kontroll. Sedan Fanons tid har naturligtvis mycket förändrats. Det finns inget socialistiskt block längre. Europa har förlorat sina återstående kolonier i Afrika och Asien, och USA har fullt ut framträtt som ledare för det globala imperialistiska blocket, det globala norr. Imperialismens hybridkrig har expanderat till att omfatta, till exempel, mer avancerade tekniska verktyg för övervakning och kommunikation i den digitala eran.

Dessutom visar USA:s övertag tecken på nedgång. Landet åtnjuter inte längre hegemoni inom ekonomisk produktion och dess finansiella hegemoni minskar också. Detta begränsar effektiviteten av dess ekonomiska sanktioner.

Dessutom visar USA:s övertag tecken på nedgång. Landet åtnjuter inte längre hegemoni inom ekonomisk produktion och dess finansiella hegemoni minskar också. Detta begränsar effektiviteten av dess ekonomiska sanktioner.⁵ Landet blir därmed alltmer beroende av sin militära överhöghet ⁶. Men Fanons poäng om de icke-militära åtgärderna, de “mer eleganta, mindre blodtörstiga” formerna av imperialistisk aggression, kvarstår.

Tyvärr blir många i väst idag, som bestämt motsätter sig imperialistisk militär aggression, fogliga eller stödjande när imperialismen använder dess “mer eleganta” dominanstaktik. Medan attacken mot Gaza enkelt fördöms, stödjer många samtidigt till exempel västvärldens hybridkrig i Syrien och Ukraina. När Bashar al-Assad störtades och Hay’at Tahrir al-Sham (HTS) tog makten började västerländska medier snabbt rehabilitera bilden av landet och den nya regeringen och kräva ett slut på sanktionerna.⁷

Sanktionerna upphävdes så småningom trots den nya regeringens odemokratiska karaktär och våldsamma sekterism, vilket visade det verkliga syftet med västerländska sanktioner, nämligen imperialistisk kontroll. Med HTS som en västerländsk proxy fortsatte återkoloniseringen av Syrien i snabb takt. På samma sätt bör västerländska mediers mantra att proxykriget i Ukraina var en oprovocerad, fullskalig rysk invasion av Ukraina inte lura någon. Den ryska attacken var varken oprovocerad eller fullskalig. Det var ett resultat av en provokativ NATO-expansion i Östeuropa till Rysslands gränser, som hotade att uppsluka Ukraina efter att en västerländsk proxy regering inrättats i Kiev i kölvattnet efter kuppen 2014. Det var också resultatet av inbördeskriget mellan Kiev och Donbas efter kuppen. Resultatet förutsågs av seriösa observatörer redan 2014.⁸

Fanon skulle utan tvekan ha erkänt dessa händelser för vad de är, västerländska imperialister som betygar demokrati och nationell suveränitet samtidigt som de för en strategi av inringning och proxy krig. En sann fanonian erkänner imperialismen oavsett om den framträder i sina urgamla, bloddränkta skrudar eller om den framträder i denna nyare, mer trendiga form.

En sann fanonian erkänner imperialismen oavsett om den framträder i sina urgamla, bloddränkta skrudar eller om den framträder i denna nyare, mer trendiga form.

Fanon lär oss att känna igen imperialismen även när den lägger ner sitt svärd och sjunger förföriska sånger om frihet. För Fanon kan sann frihet börja först när den USA-ledda västerländska imperialismen slutligen och fullständigt förintas. Friheten börjar inte bara när Palestina är fritt utan också när länder som Kuba och Kongo är fria. Jag avslutar med hans profetiska ord:

”Kubas folk kommer att lida, men de kommer att segra. Den brasilianska presidenten Janio Quadros har just i en historiskt viktig deklaration tillkännagivit att hans land kommer att försvara den kubanska revolutionen med alla medel. Kanske till och med USA drar sig tillbaka inför folkens uttalade vilja. När den dagen kommer hissar vi flaggorna, för det kommer att bli ett avgörande ögonblick för hela världens män och kvinnor. Den allsmäktiga dollarn, som när allt kommer omkring endast garanteras av slavar utspridda över hela världen, i Mellanösterns oljekällor, gruvorna i Peru eller Kongo, och United Fruit eller Firestone-plantager, kommer då att upphöra att dominera med all sin kraft över dessa slavar som den har skapat och som fortsätter, med tomma huvuden och tom mage, att livnära den med sina tillgångar”.

Även om Fanon inte fick uppleva det, må vi leva tillräckligt länge för att fira den dagen.