Författaren Ngũgĩ wa Thiong’o har dött. Han bör ihågkommas som en vidsynt antiimperialist, inte som en trångsynt provinsialist, skriver Tesfaye Woubshet Ayele, som doktorerar på Ngũgĩs litteratur.

Ngũgĩ wa Thiong’o, en gigant inom afrikansk litteratur och antikolonialt tänkande, har gått ur tiden i en ålder av 87 år. Han föddes i Kenya 1938, ett land som då led under brittiskt kolonialvälde. Hans liv kom i hög grad att präglas av kampen mot brittisk, och senare amerikansk, imperialism. Denna kamp gav upphov till Ngũgĩs anmärkningsvärda karriär, vilken uttrycks i hans vackert varierade litterära verk och i hans fängslande skarpa intellektuella insatser.

När en ikon som Ngũgĩ dör följer en kamp om hur han ska bli ihågkommen. Ett bestående minne av Ngũgĩ, speciellt i väst, är hans vägran att skriva på engelska och hans preferens för afrikanska språk. I egenskap av stockholmsbaserad forskare som skriver en doktorsavhandling om Ngũgĩ får jag ständigt frågor av vänner och kollegor om Ngũgĩs vägran och vad jag tycker om den. Den underliggande tonen i dessa frågor är vanligtvis kritisk till Ngũgĩs vägran, eller road av Ngũgĩs förmodade naiva idealism.

Det bestående intrycket av Ngũgĩ bland svenska och västerländska intellektuella tycks vara att han var anti-engelsk. Detta olycksaliga intryck är inte bara falskt, utan för också tankarna bort från Ngũgĩs viktiga antiimperialistiska bidrag till språkdebatten i Afrika. Ngũgĩ var inte mot att afrikaner skrev på europeiska språk. Han var mot det enbart när han såg det som ett problem för den antiimperialistiska kampen. Ngũgĩ bör ihågkommas som en vidsynt antiimperialist, inte som en trångsynt provinsialist.

Ngũgĩ bör ihågkommas som en vidsynt antiimperialist, inte som en trångsynt provinsialist.

Faktum är att i texten där han tar farväl av engelskan prisar Ngũgĩ faktiskt litteratur skriven av afrikaner på europeiska språk för att ha ingjutit självförtroende hos de afrikanska eliter som sökte självständighet under kolonialstyret. Denna elit, som var utbildad i europeiska språk, hade nu tack vare denna litteratur en historia och en kultur att konfrontera europeisk inskränkthet med. Ngũgĩ lovordordade denna litteratur som en del av det stora antikoloniala och antiimperialistiska upproret i och bortom Afrika.¹

Ngũgĩs tidiga romaner, som var författade på engelska, inspirerades av denna anda av nationell befrielse som svepte över kontinenten, särskilt under Mau-Mau-rörelsen på 1950-talet. Ngũgĩs tidiga romaner skildrar denna rörelses historia och anda genom det engelska språket. Romanerna använder sig också av västerländsk litteratur och religiösa texter, framför allt av Joseph Conrads romaner och Bibeln (Kung James version), genom att afrikanisera dem och förnya dem, inspirerade av den nationella befrielsens politik.

Det är först efter britternas uttåg och den USA-ledda imperialismens uppgång som Ngũgĩ börjar förespråka att afrikansk litteratur ska skrivas på afrikanska språk

Det är först efter britternas uttåg och den USA-ledda imperialismens uppgång som Ngũgĩ börjar förespråka att afrikansk litteratur ska skrivas på afrikanska språk. Hans skäl till detta har huvudsakligen att göra med frågan om läsarna. Ngũgĩ ansåg att under denna nya fas av imperialistisk dominans så behövde den antiimperialistiska litteraturen nå bönder och arbetarklass i det globala syd. Litteraturen behövde nå ut till dem eftersom Ngũgĩ såg dem som ledande krafter i kampen för frigörelse från USA-imperialismen och dess inhemska allierade, kompradorbourgeoisien. Om afrikansk litteratur inte bara handlar om de lägre klasserna, utan är till för de lägre klasserna, måste medlemmar av dessa klasser kunna läsa den. Afrikansk litteratur skulle inte bara tala om afrikanska människor. Den skulle tala till dem.

Ngũgĩ’s skrivande gör detta mycket effektivt. Hans första litterära text är skriven på hans eget modersmål kikuyu, en pjäs han var medförfattare till med titeln Ngaahika Ndeenda (I Will Marry When I Want, Jag gifter mig när jag vill), som uppfördes i byn Kamirithu under det sena 1970-talet. Den hade en djup och bestående dragningskraft och påverkan på människorna där. Pjäsen talade till människorna på deras eget språk. De kunde därför delta i pjäsens uppsättning. Människor bidrog till pjäsen med sitt eget kulturella arv och historiska minne av den hjältemodiga kampen mot kolonialismen. De utmanade därigenom den nykoloniala ordning under vilken de levde.

Pjäsen talade till människorna på deras eget språk. De kunde därför delta i pjäsens uppsättning.

Inte konstigt alltså att Ngũgĩ senare fängslades för denna pjäs och senare tvingades i exil för denna och liknande texter. Att hans skrivstrategi var effektiv vittnar det faktum om, att han blev en inflytelserik och välkänd författare i sitt hemland Kenya och inte bara i de västländer där han levde i exil. Detsamma kan inte sägas om nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah, den stora tanzaniska romanförfattaren som skrev på engelska. Som en rubrik om Gurnah talande formulerar saken: “Tanzanier är mycket stolta över nobelpristagaren vi inte har läst”.²

Ngũgĩ kom från en bondefamilj och talade och läste kikuyu under sin uppväxt. Hans tidiga möten med texter på kikuyu var mycket viktiga för formandet av hans antikoloniala medvetande. En speciellt viktig författare för Ngũgĩ var den store kenyanske intellektuelle Gakaara wa Wanjaũ. Gakaara skrev många tidiga kikuyutexter, inclusive Gikuyus och Mumbis trosbekännelse. Han satt i fängelse i tio år som Mau Mau-fånge för dessa texter, vilka kolonialmaktens företrädare ansåg främjade “en upprorisk anda gentemot regeringens auktoritet”.³ Ngũgĩ följer denna upproriska afrikanska litterära tradition, en tradition som talar till folket och ingjuter i det en antiimperialistisk anda.

Ngũgĩ lovordar afrikanska författare som Gakaara för att de givit afrikanska språk en skriven litteratur. Han beklagar också det faktum att de som skriver på afrikanska språk, även så grundläggande författare som Gakaara eller även Shaaban Robert (eller, för att ta ett exempel från mitt eget land, Mengistu Lemma) systematiskt ignoreras eller marginaliseras i diskussionerna om afrikansk litteratur. I sin banbrytande bok om detta ämne Decolonizing the Mind kritiserar Ngũgĩ den historiska konferensen 1962 vid Makerere University College i Kampala, en konferens med titeln “African Writers of English Expression”. Han kritiserar det självklara sättet på vilket konferensen utgick från europeiska språk som medium för afrikansk litteratur. Ngũgĩ varnade för att ett sådant uppgivande av afrikanska språk skulle beröva många afrikanska författare välförtjänt erkännande och uppskattning och resultera i utarmad afrikansk litteratur och kulturellt arv.

Jag instämmer med Ngũgĩs ståndpunkt och kan stödja den genom exemplet med den stora etiopiske författaren Haddis Alemayehu. Haddis mästerverk, en roman med titeln Fikir iske Mekabir (Love until Death, Kärlek intill döden) skrevs först på engelska och erbjöds en förläggare i New York under författarens tid som diplomat i USA. Manuskriptet refuserades men Haddis gav inte upp. Han skrev senare boken på amhariska och den publicerades i Etiopien.⁴ Och genom denna roman, nu betraktad som en klassiker i amharisk litteratur, berikade Haddis amharisk litteratur och ortografi. Om litteraturen i Etiopien hade dominerats av europeiska språk skulle litterära giganter som Haddis högst sannolikt förblivit glömda.

Om litteraturen i Etiopien hade dominerats av europeiska språk skulle litterära giganter som Haddis högst sannolikt förblivit glömda.

Ngũgĩ var inte emot att skriva på engelska. Även efter sitt farväl till engelskan, så översatte han själv sina texter som Caitaani mũtharaba-Inĩ (Devil on the Cross, Djävulen på korset) till engelska. Inte heller var Ngũgĩ mot kulturutbyte med väst. Han var i själva verket en förespråkare för att berika afrikanska språk och kulturer med det humanistiska och demokratiska arvet och kampen från andra folk i andra tider. Han beundrade mycket verk av Milton, Shakespeare, Goethe, Tolstoy, Conrad, Lamming, Fanon, Marx, and Lenin för att nämna några. Ngũgĩ var helt för kulturell och språklig interaktion. Han betonade bara att denna skulle ske utifrån afrikansk integritet, inte utifrån undergivenhet och beroende.

“Imperialismen”, lär oss Ngũgĩ, “är total: den har ekonomiska, politiska, militära, kulturella och psykologiska konsekvenser för världens folk av idag. Den kan till och med leda till förintelse…Imperialismen, anförd av USA, ställer jordens kämpande folk och alla de som vill ha fred, demokrati och socialism inför ett ultimatum: acceptera stöld, eller död.”⁵

Det är för lärdomar som dessa, profetiska i ljuset av den pågående förintelsen i Gaza, som Ngũgĩ bör bli ihågkommen. Imperialismen är total och Ngũgĩ levde sitt liv hängiven dess totala förstörelse. Må hans frihetslängtande anda leva vidare.

Texten är en originaltext för Parabol. Översättning från engelska: Eva Berlin