En rädsla för att något ska göra ont hemsöker våra teatrar

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Efter Metoo har teatern blivit ett tryggt rum. Men teatern finns inte till för att skapa harmoni, utan kaos, skriver Frida Röhl.

Jag sitter i en panel på Scenkonstbiennalen, en branschfestival som arrangeras av Scensverige. Det är ett fritt rundabordssamtal där teaterchefer ska reflektera kring konstnärliga beslut.

Den inbjudne norske teaterchefen säger att han såklart drömmer om att det ska vara harmoniska processer på teatern och att medarbetarna ska vara sams, men när han blickar bakåt på sin repertoar är det de pjäser vars processer inneburit kaos och konflikt som blivit de största succéerna.

Några skruvar på sig. Kaos och konflikt har blivit kontroversiella ord. Jag kan inte låta bli att följa upp hans resonemang – en stor rädsla för att något ska göra ont har börjat genomsyra våra teatrar. Det är destruktivt. Att göra teater är jobbigt, varje premiär är en plåga.

Att skapa är smärtsamt, säger jag, att leva är smärtsamt.

Jag blir raskt motargumenterad. Det har gjorts forskning, många mår inte bra på våra arbetsplatser, alla kommer inte till tals i de konstnärliga processerna. Är inte det jag säger att romantisera och idealisera en konstnärsmyt?

Är inte det jag säger att romantisera och idealisera en konstnärsmyt?

Jag och norrmannen tycks ha sagt något omstörtande och radikalt.

Efteråt funderar jag över mitt, kanske ettriga, behov av att försvara de svåra konstnärliga processerna, kaoset och konflikterna. Vad är det som hotar? Varför blir jag så irriterad över mängden seminarium på vår biennal som handlar om arbetsmiljö? Var är samtalen om vår konstform, om vår vidrigt kaotiska omvärld? Om varför dagens radikala rörelser inte använder teatern som en plattform för att komma vidare i tanken?

Det finns så mycket att diskutera kring både innehåll och estetik i samtidens teater. Inte för att det inte görs oerhört mycket bra teater, utan för att samtiden ställer krav på oss. Vad innebär det att vara en teater i tiden när planeten står i brand, när ett tredje världskrig inte är orimligt, när bruna konservativa krafter söker sig in i våra organisationer och ignorerar allt vad armlängds avstånd heter?

Konsten har alltid stått för det krångliga. En kraft som söker sig in i smärtpunkter och vidare. Som gör det till synes begripliga obegripligt.

Konsten har alltid stått för det krångliga. En kraft som söker sig in i smärtpunkter och vidare.

Som inte nöjer sig med enkla förklaringsmodeller. Som låter tankar löpa linan ut. Konsten är hotfull för politiska krafter som fruktar den fria tanken. För att den är farlig.

Metoo landade som en bomb i vår bransch. Huvuden fick rulla, oskyldiga som skyldiga. Rörelsen svepte med sig allt i sin väg och journalister gick ofta dess ärenden. Självklart var det en angelägenhet att göra upp med den delen av vår historia där våra konstnärliga hierarkier missbrukats och lett till både övergrepp och kränkningar. Tyvärr gick också rörelsen hand i hand med den växande byråkratisering som påtvingats våra konstnärliga institutioner. Teatrar blev alltmer en professionell arbetsplats, mindre ett fritt och lite skevt rum där alla möjliga saker kan uppstå.

Personligen så sökte jag mig till teatern för det sistnämnda. Det var en plats som fick mig att känna mig hel, att alla delar av mig fick plats, där även mina mer såriga erfarenheter inte var aparta.

Idag är det arbetsmiljöfrågor som inleder alla repetitionsprocesser, vi talar om ”trygga rum”, intimitetskoordinatorer anställs för att hjälpa regissörer att göra kärleksscener. Samtalen på teatrarna har alltmer börjat handla om hierarkier och maktordningar på arbetsplatsen.
Det är svårt att argumentera emot. Konstnärligt inflytande har missbrukats å det grövsta, informella kontaktnät har genomsyrat hela vår bransch och dess kultur.

Ändå uppstår en känsla i mig av att det finns fler perspektiv som skulle behöva komma fram för att diskussionen skulle bli substantiell. Det pågår ett samtal bland oss utövare som aldrig blir offentligt, ett samtal som handlar om en längtan efter en konstnärlig process. En längtan efter det som får göra ont, som kostar men som också ger utdelning.

Teatertänkaren och regissören Antonin Artaud skapade Grymhetens teater. Den skulle verka på oss som en andlig terapi vars beröring aldrig kan glömmas. Jag tror att han i likhet med många andra i hans generation trodde på konstens potential till förändring. Han gjorde det genom ett avantgarde, en teater som inte fruktade svärtan.

”Den konstnär som inte har undersökt människans hjärta, den konstnär som inte är medveten om att han är en syndabock, att hans uppgift är att magnetisera, att attrahera, att låta tidens irrande ilska falla på hans axlar för att befria den från dess psykologiska ohälsa, den är inte en konstnär” skrev Artaud 1936 i en artikel.

Det är inte en romantisering eller en konstnärsmyt han beskriver, det är en övertygelse om konstnärsrollens angelägenhet. Det innebär såklart inte att trakasserier och andra maktfullkomliga idiotier ska få härja fritt. Men att beröra publiken, att röra om i samhällsdebatter eller kulturer kostar något även för upphovspersonerna. Det inspirerar mig.

Ambitionen att vara en kraft, en konstnärlig kraft, som har potential att förändra samhället och människorna som lever i det genom att vidröra det som bränns bortom ord är vacker. Motsatsen till det är att förlänga eller stryka under rådande samhällsdebatt eller tanketrender.

Visst är det ofta svårt att fånga huruvida en teaterföreställning har åstadkommit en förändring. Dels vet vi att en konstnärlig upplevelse kan landa hos en person på många olika sätt och inte alltid direkt efteråt. Dels är materien vi arbetar med inte densamma som partipolitikens eller medias, vi är inte mätbara, vi rör oss i andra vatten, närmre riten, närmre det emotionella och outsagda.

Det som går att skriva i en debattartikel behöver det inte göras teater av, brukar jag tänka, eftersom teaterns storhet bor bortom orden. För att göra den teatern krävs också rebellerna.

Det som går att skriva i en debattartikel behöver det inte göras teater av. För att göra den teatern krävs också rebellerna.

De blir färre och färre när budgetar krymps och konstnärerna blir sina egna företagare som sliter för att få det att gå ihop. Ledningar inordnar sig med förvånande lite knorrande i de nya byråkratiska systemen och svarar lydigt på frågor om självfinansieringsgrader och beläggning.

Själv står jag duktigt och pratar om min nästa produktion på en stor teater under en presskonferens. Efter mig kliver Suzanne Osten upp. Hon har lindat aluminiumfolie lite slarvigt runt sin keps, hon vet inte vad hennes pjäs ska handla om exakt, men den ska handla ”om sådana här” säger hon och pekar på sin foliehatt. Ordningen rubbas i rummet. En minimal skärva uppror som skapar en egendomlig känsla av frihet i mig.

Egentligen blir allt som det ska vara, vi står på scenens osäkrade mark och luften känns för ett ögonblick klar igen. Osten påminner mig om vilka vi är. Konstnärer. Rebeller. Egensinniga. Tänkare. Och plötsligt förstår jag varför jag blir så irriterad på alla seminarier om arbetsmiljö.

Vi finns inte till för att skapa harmoni. Vi finns till för att röra om.

Frida Röhl
Regissör och konstnärlig ledare för Folkteatern Göteborg

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.