Hur gick det till när ett kinesiskt företag fick dispens för att släppa ut 2770 ton metylenklorid i Eskilstuna? Vad hade Business Sweden för roll i det hela? Irene Karlbom Häll berättar historien – som börjar med en bromance mellan lokala moderater och socialdemokrater för att behålla makten.

Eskilstunaborna sitter verkligen i klistret. Kanske började det redan elva år sedan – med en politisk vilde i en liten kommun. Eller året innan dess, när två nationella råd slogs ihop för ökad effektivitet.

Först en snabb historik. Eskilstuna, för den som inte vet, är en gammal arbetarstad en timme från Stockholm som i efter en rejäl svacka på 70-talet jobbat sig upp igen. Man har satsat på att locka åt sig Stockholmsfamiljer med bra möjlighet till pendling, snygga bostadsrätter i de gamla fabrikerna som kantar ån, nya fina arenor, badhus, högskolor, ett riktigt snyggt torg – och ambitiösa miljösatsningar som färgsortering och en återbruksgalleria.

År 2014 hade Socialdemokraterna oavbrutet styrt Eskilstuna sen de första allmänna valen hölls 1909 (för män). Efter nära hundra år med egen majoritet blev de tvungna att ta stöd av andra partier för att behålla makten. Till en början vänsterpartiet och senare även miljöpartiet. Eskilstuna har många invandrare, och en del av dem har anslutit sig till Socialdemokraterna där de dock haft svårt att ta sig särskilt långt i hierarkin. De får vara där och locka röster från sina grupper, men de släpps inte riktigt in. Lite som Sverige i stort. Ett av dessa ofrivilliga alibin valde 2014 att lämna partiet och bli politisk vilde. Förlusten av detta enda mandat stjälpte dock hela majoriteten.

Socialdemokraternas ledare Jimmy Jansson valde i det läget att överge de rödgröna partierna. Istället för att släppa på nästa gäng i konstellationen, gissningsvis liberalerna, vände sig socialdemokraterna till moderaterna och centern istället och bildade en helt ny majoritet. Det skulle bli en stabil och betryggande mur mot uppstickarna SD som började bli ett reellt hot. Samarbetet mellan Jansson och moderaten Jari Puustinen utvecklade sig till en riktig bromance som nu har fått konsekvenser. Eskilstunas invånare befinner sig i en allvarlig knipa.

Samarbetet mellan socialdemokraten Jansson och moderaten Jari Puustinen utvecklade sig till en riktig bromance som nu har fått konsekvenser. Eskilstunas invånare befinner sig i en allvarlig knipa.

Men först kom flyktingkrisen. Eskilstuna tog emot näst flest flyktingar efter Södertälje. I början blev det ett uppsving, en eufori. Många var hjälpsamma och visade solidaritet, inte minst alla de invandrade Eskilstunabor som plötsligt fick hem avlägsna släktingar och landsmän. Det ordnades mycket projekt och sträcktes ut händer. Det kom statliga pengar. Men i takt med att de nya Eskilstunaborna fick uppehållstillstånd hamnade kostnaden för det hela på kommunen, utan att de nya blev självförsörjande i samma snabba takt. Det blev en period med många arbetslösa och skenande kostnader. Sen kom pandemin.

I mars 2021 skrev de två kommunalråden en gemensamt undertecknad debattartikel i DN. Ett citat:

”Låt oss vara ärliga. Det finns stora ideologiska skillnader mellan S och M. Men sanningen är att det även finns mycket som förenar de båda industrialistpartierna. Våra partier känner varandra väl som forna fiender och samarbetspartners. Vet var gränserna går. När S och M krokat arm har det gagnat vårt land. Gett stabilitet och trygghet. Och i ärlighetens namn är det rätt rimligt att man själv städar upp de saker man också varit med och ställt till med. Oavsett om man tvingats eller ej.”

Det kinesiska företaget Senior Materials som tillverkade separatorfilm för elbilsbatterier valde lilla Eskilstuna för att etablera sitt Europakontor. Ny blomstring. Hederliga smutsiga industrijobb. Vi visste bara inte hur smutsiga.

Särskilt orden ”ställt till med” är det nog många i Eskilstuna som håller med om idag. Artikeln rörde inte upp någon större debatt när den kom, bara lite protester från representanter för bådas ungdomsförbund som fortfarande hade någon sorts politisk identitet i behåll.

I samma veva togs ett snabbt beslut som stämde väl med den nya identiteten som ”industrialistpartier”. Det var när ”Business Sweden” närmade sig med ett strålande erbjudande. Det kinesiska företaget Senior Materials som tillverkade separatorfilm för elbilsbatterier skulle möjligtvis kunna tänka sig välja just lilla Eskilstuna för att etablera sitt Europakontor – en del i den gröna omställningen, massor av jobb. Ny blomstring. Hederliga smutsiga industrijobb. De visste bara inte hur smutsiga.

När affären gick i lås – genom ett snabbt ordförandebeslut som i efterhand bekräftades av kommunstyrelsen – då lade ett jublande kommunalråd ut en reklamfilm på sitt Facebook-konto och uppmanade kommuninnevånarna att bänka sig med popcorn framför rutan. Julafton! Även Business Sweden konstaterade nöjt att de varit behjälpliga på många sätt, med att hantera svenska myndigheter med mera. Att de varit. Jag ska återkomma till dem.

Det fanns inte mycket plats för tvivel, riskanalyser eller eftertanke i det här läget. Och här blev just denna allians mellan ”forna fiender” förödande. Det fanns inte längre en kritisk opposition. Hade koalitionen fortsatt bestått av S, MP och V har jag svårt att tro att etableringen skulle slunkit igenom så lätt. Och hypotetiskt: Hade Senioraffären varit socialdemokraternas egna påhitt hade det granskats av den borgeliga sidan och vice versa. Men nu var de forna fienderna rörande eniga och dessutom ”industrialister”.

Samtidigt hände emellertid något konstigt på just en myndighet, nämligen Kemikalieinspektionen. De godkände Seniors ansökan om dispens för att saluföra 2770 ton metylenklorid, ett sedan länge förbjudet och extremt giftigt lösningsmedel som dittills gjort nytta framförallt i läkemedelsindustrin.

Alla litade dessutom på att ”myndigheterna” skulle stoppa alltför miljöskadliga tilltag.

Samtidigt hände emellertid något konstigt på just en myndighet, nämligen Kemikalieinspektionen. De godkände Seniors ansökan om dispens för att saluföra 2770 ton metylenklorid, ett sedan länge förbjudet och extremt giftigt lösningsmedel som dittills gjort nytta framförallt i läkemedelsindustrin. När ämnet förbjöds 1996 gavs en dispensmöjlighet för att medlet skulle kunna fasas ut, vilket det också i stor utsträckning gjort.

De som skapade dispensmöjligheten hade knappast tänkt sig att den trettio år senare skulle tillämpas för att ge ett helt nytt företag tillfälle att använda dessa enorma mängder. Det insåg säkert de på kemikalieinspektionen också. Men de valde att bortse från det. Varför är oklart. Naturvårdsverket avstod från att yttra sig, också det märkligt. När lokala tjänstemän i Eskilstuna faktiskt protesterade kördes de över av sina chefer.

De obligatoriska samråden med närboende genomfördes snabbt, med tårta och utan att nämna några utsläpp, mitt under pandemin. Den delen slog dock länsstyrelsen ned på. Det blev överklaganden och slutligen dom i – till företagets fördel. Lite hjälp hade Senior ironiskt nog av att metylenklorid egentligen var förbjudet, vilket gjorde att gränsvärden inte fanns, ämnet skulle ju inte användas och då behövdes ju inte gränsvärden.

Klart är i alla fall att det var Business Sweden som sålde Senior Materials till Eskilstunaborna eller om det var tvärtom. De sålde nog snarare Eskilstunaborna till Senior Materials. Snyggt jobbat, Business Sweden. Eller? Ingen, absolut ingen, verkade bry sig om ett av Miljöbalkens viktigaste ord: Försiktighetsprincipen.

De fick också hjälp av en eller annan listig hjälpreda att omdefiniera produkten så att den i det här fallet inte längre skulle kallas för ytbehandling och därmed inte omfattas av det så kallade industriutsläppsdirektivet, vilket hade kunnat stoppa det hela. Som om inte allt detta var nog drevs processen hårt framåt (ordet skyndsamt återkommer ofta i handlingarna från denna tid) vilket gjorde att man med nöd och näppe undvek att fällas av den nya lagen om granskning av utländska direktinvesteringar (FDI) som begränsar just utländska investeringar som denna av nationella säkerhetsskäl. Snyggt jobbat, Business Sweden. Eller? Ingen, absolut ingen, verkade bry sig om ett av Miljöbalkens viktigaste ord; Försiktighetsprincipen.

Vilka är förresten Business Sweden? Jo, Sveriges export- och investeringsråd som ska främja svenska företag utomlands och vice versa och skapades 2013 genom en sammanslagning av Exportrådet och Invest Sweden. i vad som kallas ”offentlig korporation och anstalt”. Det finns ett fåtal sådana, den mest kända är kanske Svenska Akademin. Exportrådet var en sådan från början, men investeringsrådet var statligt och det var det som så att säga bytte klassificering när de två slogs samman.

Business Sweden ägs av staten och näringslivet tillsammans. Den här konstruktionen har skapat ett utrymme vid sidan om de lagar som vanligtvis styr statliga verksamheter och fick också ordentlig kritik för av Riksrevisionen i en granskning som gjordes för två år sedan. Den beskriver verksamheten så här. ”Av Business Swedens omsättning på mellan 700 och 800 miljoner kronor per år härrör ungefär 60 procent från staten. Då det inte finns något sammanhållet regelverk för Business Swedens verksamhet har det vuxit fram en unik styrmodell för organisationen.”¹ Riksrevisionen pekar i denna granskning bland annat på att Business Sweden kan bygga upp eget kapital med bland annat statliga medel och att det finns det en risk att Business Sweden inte följer tillämpliga offentligrättsliga regler. Man kan också, lite enklare, beskriva det som att staten och kapitalet sitter jättemycket i samma båt här.

Business Sweden ägs av staten och näringslivet tillsammans. Den här konstruktionen har skapat ett utrymme vid sidan om de lagar som vanligtvis styr statliga verksamheter och fick också ordentlig kritik för av Riksrevisionen i en granskning som gjordes för två år sedan.

Klart är i alla fall att det var Business Sweden som sålde Senior Materials till Eskilstunaborna eller om det var tvärtom. De sålde nog snarare Eskilstunaborna till Senior Materials. Utan av någon av de skyddsmekanismer vi förknippar med ”Svenska myndigheter”. Business Sweden agera, som Riksrevisionen noterat, ”som ett företag”. Det vill säga, prioriterar vinst. Fast de gör det till stor del med skattepengar, och, kanske inte minst, med statens goda renommé. Vilket kanske kan göra att ett par kommunalråd i en liten stad litar på att det Den Svenska Myndigheten kommer med är bra och oskadligt ur alla möjliga synpunkter. Vi är ju så noga i det här landet! Eller var.

När tidningen Dagens Arbete avslöjade historien i ett gräv sommaren 2024 blev många upprörda. Samtidigt som Senior Materials byggde dygnet om för att färdigställa sin fabrik startades flera initiativ, bland annat en digital namninsamling via Skiftet som senare lämnades in till kommunen med över 20 000 underskrifter. En privat Facebookgrupp ”Stoppa Seniors Utsläpp av Metylenklorid” som startats med tanke på fabrikens närmaste grannar fick tusentals medlemmar och blev den plats på vilken Eskilstunas invånare spydde ur sig sin ilska, sin oro, sina hetaste tips (ring uppdrag granskning) och inte minst diverse kreativa förslag på vad man kunde göra med de lokala politikerna.

En del hyresgäster sa upp sina lägenheter och flyttade. De som ägde sina hem blev stressade. Hur säljer man ett hus i en stad där ingen vill bo? En morgon inför fullmäktigemötet hade någon ställt en kopia av en medeltida stupstock framför kommunhuset.

En del hyresgäster sa upp sina lägenheter och flyttade. De som ägde sina hem blev stressade. Hur säljer man ett hus i en stad där ingen vill bo? Ett livs besparingar blir grus. Men barnen? Känslan av ha blivit förrådda och förda bakom ljuset av sina valda företrädare väckte ett enormt raseri. En morgon inför fullmäktigemötet hade någon ställt en kopia av en medeltida stupstock framför kommunhuset och Seniors anställda rapporterade att en person attackerat dem på öppen gata när de kom i bil.

När sommaren var över bildades en ideell förening för att kunna driva Eskilstunabornas sak med allt från överklaganden till demonstrationer. För att slippa byta namn på en nylanserad hemsida fick föreningen ett kanske lite yxigt namn som också kunde förkortas SSUAM: ”Stoppa Skadliga Utsläpp av Miljögifter”. Den nybildade föreningen var inte helt utan problem i starten men lyckades trots allt på några få månader konstituera sig, skrapa ihop några hundra tusen i donationer och anlita en jurist samt anordna fackeltåg och dela ut hundratals flygblad. Att nå ut till riksmedia var dock länge hopplöst. Dagens Arbete hade gjort ett alldeles för grundligt grävjobb, ingen journalist var pepp på att ta upp kampen där. Stefan Sauk la ut en film där han uttalade metylenklorid på ett skojigt sätt. Men där tog det stopp.

Lokaltidningen Eskilstunakurirens avdelning för insändare och debatt fylldes dock med arga inlägg. De partier som varit med om att fatta beslutet gick ut, det ena efter det andra, och meddelade att de blivit förda bakom ljuset och inte alls förstått vad de sa ja till. De ansvariga politikernas usla krishantering förvärrade läget. Ingen hade gjort fel, allt var normalt. Jimmy Jansson skällde ut lokaltidningen och ironiserade över kritikerna i debatt efter debatt, vilka filmades och spreds vidare i sociala medier.

Att nå ut till riksmedia var dock länge hopplöst. Dagens Arbete hade gjort ett alldeles för grundligt grävjobb, ingen journalist var pepp på att ta upp kampen där. Stefan Sauk la ut en film där han uttalade metylenklorid på ett skojigt sätt. Men där tog det stopp.

Föreningen började undersöka vilka juridiska vägar som fanns. Problemet med fabrikens utsläppstillstånd var att beslutet vunnit laga kraft, trots att det av allt att döma både vilseletts och skyndats fram med många tveksamma tolkningar av regler. Laga kraft är nästan omöjligt att häva, annars skulle inga företag våga satsa på nånting alls. Det fanns emellertid en strimma av hopp: Seniors dispens för själva hanteringen höll på att gå ut innan de ens hunnit bygga klart. Och utan hantering blir det ju inga utsläpp heller. Föreningen beslöt att lämna ett yttrande. Processen drevs ideellt av Miljöjuristerna med hjälp av lokala jurister från Eskilstuna. Via djungeltelegrafen slöt kunniga upp, kemister, toxikologer, en professor i folkhälsa som dessutom kunde kinesiska, en investeringsspecialist, alla kämpade med yttranden. Den parallella processen att få miljötillståndet upphävt drevs av en professionell jurist, GBH Miljörätt, med insamlade pengar. Mycket tid och kraft gick till formalia, ett fåtal tappra demonstranter fortsatte stå utanför Stadshuset inför varje möte i kommunfullmäktige. På varje möte var det nämligen något parti som ställde en fråga om Senior, frågor som kommunledningen alltmer irriterat besvarade. Intrycket Esksiltunaborna fick var att motståndet kommit av sig.

Det kom dock ett genombrott när ett tiotal företagare i Eskilstuna gick samman och började uttala sig. Det var framförallt fastighetsägare som var oroliga över sitt bestånd, men även andra och de representerade rätt mycket pengar och kredibilitet. De började också anlita jurister, lite dyrare sådana, med sin väsentligt större plånbok. Där någonstans började politikerna svänga om på allvar och tonen blev en helt annan, från förnärmad och snäsig till närapå vädjande. Även företagarna gav sig på dispensen.

Kemikalieinspektionen tog hela sommaren på sig att fundera för att sedan ge Senior Materials förnyad dispens med allt de önskade utan några som helst inskränkningar. Kanske hoppades de att protesterna skulle bli svagare när sommaren var över och vardagen började. Kommunstyret förberedde lite lama överklaganden utan riktig tyngd, vilket oppositionen med viss rätt beskrev som en ”läggmatch”. Föreningen drev på, företagargruppen drev på, resultatet blev till sist och inte oväntat: en relativt skarp skrivelse MEN försedd med ett litet, litet kryphål. Jimmy Jansson bestämde sig också för att sluta som kommunalråd. Även den högste tjänstemannen, kommundirektören Tommy Malm fick sluta, så där lite apropå ingenting särskilt.

Det kom dock ett genombrott när ett tiotal företagare i Eskilstuna gick samman och började uttala sig. De började också anlita jurister, lite dyrare sådana, med sin väsentligt större plånbok. Där någonstans började politikerna svänga om på allvar och tonen blev en helt annan.

Det som återkommer i uttalandena från Eskilstuna Kommun från första dagen tills nu är att det egentligen inte är någon fara, utan att det är människors helt obefogade oro som ska informeras bort. Utsläppet är helt ofarligt, det blåser bort, försvinner och bryts ned. Dessutom ska metylenkloriden fasas ut så fort det går. Frågan är kanske varför, om det nu är så helt ofarligt? Sanningen är att de inte vet. Det har aldrig gjorts något liknande. Inte i vårt klimat och väderförhållanden, inte på vår breddgrad och inte i ett samhälle där folk törs bråka. Så de prövar. Elbilar kanske är bra, ur ett globalt utsläppsperspektiv. Problemet är att det är Eskilstunaborna de prövar på. Och de sjukdomar de eventuellt drabbas av kommer inte att försvinna när det prövats färdigt, inte heller skador på djur och miljö. Inte minst grundvattnet ligger illa till, eftersom ämnet tydligen väldigt gärna drar sig nedåt och sen inte bryts ned i mörker.

Mitt i detta hände något oväntat. En popstjärna från Eskilstuna, Viktor Frisk (ena halvan av gruppen Samir och Viktor) trädde fram, han var orolig för sin hemstad och sin systers barn. Plötsligt uppstod en lavin av engagemang. Viktor Frisks medverkan i morgon-TV öppnade dörren för journalisten Andreas Rocksén från Dagens arbete, och Senior Materials taleskvinna Cecilia Wallin fick stå till svars från en skärm, utan att lyckas så bra.

Det som återkommer i uttalandena från Eskilstuna Kommun från första dagen tills nu är att det egentligen inte är någon fara, utan att det är människors helt obefogade oro som ska informeras bort. Utsläppet är helt ofarligt, det blåser bort, försvinner och bryts ned. Dessutom ska metylenkloriden fasas ut så fort det går. Frågan är kanske varför, om det nu är så helt ofarligt?

Fler influerare och kändisar hakade på, ibland med copy-pastade inlägg, ibland med egna. Landslagsspelaren Sebastian Larsson, f d miss Universum Yvonne Ryding, ja bara Kent fattades, i stort sett. Namninsamlingen som fått ligga kvar på Skiftet i brist på bättre ideer var plötsligt uppe i över 140 000, fler än Eskilstunas befolkning. Det var som Me Too, alla kom ut som oroliga. Plötsligt ville folk demonstrera, men visste inte hur. Föreningen råkade ha ett polistillstånd för 100 personer klart och bjöd in, det blev en demonstration framför fabriken 1 oktober 2025 som drog 400 enligt polisen och 1000 – 1500 enligt de som demonstrerade. Det dök upp folk med trolltrummor, gasmasker, råttmasker och en tant var utklädd till ko. Men framför allt – alla medier var där. De som nobbat alla försök till kontakt, tjat och presskonferenser i ett års tid. Nu var de på plats, i hård konkurrens med influencers i alla de former som smattrande rapporterade rakt in i sina egna telefoner med ryggen mot fabrikens blå jättelogga. Faktiskt lite av en folkfest.

Komikern Messiah Hallberg sammanfattade det hela i ett långt inslag i Svenska Nyheter, iförd en kopia av de råttmasker en del demonstranter burit.

Slutsatsen kan vara att det som började med en enda missnöjd socialdemokratisk kommunfullmäktigeledamot 2014 ledde till en mardröm för en hel stad. Och ett medialt dödläge bröts av en enda popkille som ängslades för sina syskonbarn. Kom sen inte och säg att vad den enskilde gör inte spelar roll.

Så, vad händer nu? Tja, några EU-politiker håller på och försöker ta upp saken i Bryssel.

Problemet är förmodligen att alla är rädda för Kina – och att detta problem i första hand drabbar Eskiltunaborna, åtminstone till en början. Eskilstuna är en liten ort i Sverige. Mälaren är dock en vattentäkt för väldigt många fler, och där kanske försiktighetsprincipen blir intressantare. Jag tror också att Eskilstunaborna kommer att fortsätta slåss nu. De har nämligen inget val.