Ett öppet brev till Mirjam Katzin: Folkmord är inte en överdrift

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

I en artikel i Flamman riktade Katzin kritik mot bland annat Hansalbin Sältenbergs artikel i Parabol. Hon menar på att vänstern bör undvika “enkelspårig antiimperialism och konspiratoriskt tänkande.” Den här dialogen rör mitt folks frihet, skriver Ammar Makboul, och frågar Katzin vad hon menar egentligen.

I en artikel i Flamman med rubriken “Vänstern får inte blunda för antisemitismen” skriver du att ”rörelsen behöver lära sig att yttra [kritik mot Israel] på sätt som är korrekta, politiska och bygger på solidaritet med alla förtryckta grupper”.1 Artikeln avslutas: ”för att behålla nyanserna och empatin och att inte sprida stereotypiserande bilder, lögner eller överdrifter”.

Det gör mig fundersam över vad som enligt dig är korrekt och vad som är att beteckna som ”lögner och överdrifter”. Denna blick för mina tankar till förhållandet mellan det förmodat rationella Europa och de ociviliserade Andra – högljudda känslovarelser som inte bara lugnt och stilla kan förhålla sig till det som så småningom ska bli ljus med underkastelse och lite tillit.

Udden i din text är riktad mot representanter för vänstern: Se upp så att ni inte blir nedkletade med antisemitism när ni kommer för nära dom där.

Är det ”lögner och överdrifter” att exempelvis citera israeliska ledare som manar till folkmord?

Jag undrar om du menar att det är ”lögner och överdrifter” att exempelvis citera israeliska ledare som manar till folkmord? Eller om det är onyanserat att referera till den växande skaran experter på internationell rätt som beskriver Israels systematiska massakrer, iscensättandet av svält och etniska rensning, som just folkmord? Om du tänker att det är att ”vilseleda angående Israel” när vitt skilda människorättsorganisationer (inbegripet israeliska) definierar Israel som en apartheidstat. Jag vill inte ta ifrån dig känslan av obehag du onekligen känner, men för mig är det svårt att förstå vad du menar.     

Riskerar jag att göra mig skyldig till antisemitism om jag har en annan uppfattning av vad som utspelar sig i Gaza än vad exempelvis du Katzin har?

Riskerar jag att göra mig skyldig till antisemitism om jag skulle ha en annan uppfattning av vad som utspelar sig i Gaza än vad exempelvis du Katzin har? Nej, frågan är inte retoriskt ställd utan uppriktig, allvarlig. Enligt IHRA:s djupt kontroversiella definition på antisemitism så är svaret ett rungande ja. Jag skulle dessutom göra mig skyldig till antisemitism om jag förespråkar att sionismen behöver avvecklas (vilket jag gör), eller när jag argumenterar för varför jag inte tror på en tvåstatslösning eller när jag talar om Palestinas befrielse utan att i samma mening och andetag prata om andra folks frihetskamp.

Allt detta är exempel på antisemitism enligt den perverterade definitionen på antisemitism som urholkar begreppet på mening och innebörd. Jag tror att vi behöver bena i vad du menar för att undvika missförstånd, så vi inte talar förbi varandra. Nej inte i någon skenhelig mening, utan för att dialogen rör mitt folks frihet.

Det mest slående är din vilja att höra till, bli accepterad. Kanske lika mycket av majoritetssamhället som vänstern och de egna inom den judiska gruppen.

Det mest slående med din text, upplever jag, är viljan att höra till, bli accepterad. Kanske lika mycket av majoritetssamhället som vänstern och de egna inom den judiska gruppen. Du refererar en del till Paulina Sokolov som under rubriken ”Inte sionist, men …” beskriver hur hon ”har pendlat mellan ensamhet och nya trevande gemenskaper, mellan tvärsäkerhet och självtvivel (…) Hur långt måste vi distansera oss från Israel för att räknas som Palestinavänner?”2

Visserligen inte lika explicit, men jag läser ändå in det mellan raderna i din text. Jag kan sympatisera med den viljan även om jag stör mig på svepande generaliseringar om solidaritetsrörelsen för Palestina, samt bristen på kontext (jag återkommer till detta). 

Det finns något friskt och levande i detta trevande, sökande efter samhörighet bland den judiska generation som inte ställer upp på det sionistiska narrativet om Israel och judisk identitet. 

Kan man ifrågasätta sionismen och samtidigt vara en del av den judiska gemenskapen?

Jag tänker att din text och liknande texter, mer än något annat återspeglar spänningar som finns och behöver finnas inom den judiska gruppen. Spänningar som handlar om vem, vad och vilka man ska visa lojalitet till. Frågor som: Kan man ifrågasätta sionismen och samtidigt vara en del av den judiska gemenskapen? Hur blir jag trovärdig i de egnas ögon?

Du skriver att du inte ser ”Israel och sionismen som ett bra svar på antisemitismens problem”. Men du vill samtidigt ändå framhålla Israels betydelse för världens judar i ljuset av antisemitismen och förintelsen. Vi är både eniga om att sionismen och Israel aldrig varit någon bra idé även om vi ser och kan förstå att de uppstått som en reaktion på förföljelsen av judar i Europa.

Att ta förföljelsen av judar från sin kontext, att missvisande sammanblanda palestiniernas frihetssträvan från rasistiskt förtryck med syndabockstänkande om judar som var rådande i Europa under början av förra seklet.

Men hur är det då med antisemitismen som du tycks mena finnas inom vänstern och solidaritetsrörelsen för Palestina? Jag vänder mig starkt mot föreställningen om en latent antisemitism i solidariteten för ett fritt Palestina. Det är att ta förföljelsen av judar från sin kontext, att missvisande sammanblanda palestiniernas frihetssträvan från rasistiskt förtryck med syndabockstänkande om judar som var rådande i Europa under början av förra seklet. 

Jag kan på ett sätt förstå att referenser – till massakrer, förföljelse, etnisk resning, dödsskvadroner, tortyr, ghetton, igenmurade isolerade läger, krypskyttar som dödar hjälparbetare, journalister, bruket av svält som vapen, kollektiva bestraffningar – kan skava eftersom det för tankarna till den demonisering och avhumanisering som först drev fram kristallnatten och sedan gjorde förintelsen möjlig. Men är det att ”vilseleda angående Israel”?

Är lösningen på obehaget som judar kan känna att stämpla palestiniernas frihetskamp som latent antisemitisk?

Tryck inte undan obehaget. Israel som idé kan aldrig separeras från systemet staten företräder som ockupationsmakt och apartheidstat.

Är det inte i själva verket så att obehaget snarare behöver bejakas som en sund reaktion på att drömmen om Israel aldrig någonsin lirat med vad Israel de facto är och representerar? Det är inte att ”vilseleda angående Israel”, detta är Israel – eller detta är Israel också och framför allt. Tryck inte undan obehaget. Bejaka det för vad det är. Israel som idé kan aldrig separeras från systemet staten företräder som ockupationsmakt och apartheidstat oaktat om det som nu gör sig skyldigt till folkmord eller blivit ett hem för människor som upplevt förintelsen. Pröva dina tankar om vad Israel är och representerar mot rapporter från vilken oberoende människorättsorganisation som helst.

Israeler behöver lära sig förstå att al-nakbah är för palestinierna vad förintelsen är för judarna.

Edward Said sa en gång att palestinierna behöver förlika sig med att de fått betala priset för vad Europa gjorde mot judarna, och judar behöver lära sig förstå att al-nakbah (den stora katastrofen som uppstod med Israels bildande) är för palestinierna vad förintelsen är för judarna (oaktat skillnader finns al-nakbah som trauma i palestiniernas kollektiva minne).

Jag tror att det där stämmer. För trots att Israel inte representerar världens judar – det finns ingen och det har aldrig funnits någon konflikt mellan judar och palestinier – så är våra trauman sammanlänkade; de gör att vi behöver förhålla oss till varandra. Vi vet dessutom båda vad Europa är kapabelt till. Och vi känner därför också till vägvalet vi står inför. Ingenting kan tas för givet. Sveken från riksdagens samlade parlamentariska ledarskap finns inristat på den gravplats Gaza förvandlats till.

Fotnoter


  1. Flamman | Vänstern får inte blunda för antisemitismen,12/1 2024[]
  2. Sokolow, Paulina, “Inte sionist, men…” Flamman 22/12-2023[]
Ammar Makboul
Svensk-palestinier med mångårig bakgrund i freds- och solidaritetsrörelsen

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.