Europa bevittnar ett folkmord – och tittar bort. Efter andra världskriget reste sig Europa ur ruinerna med en ny övertygelse: aldrig mer. Men denna princip urholkas nu, skriver Dror Feiler.

Det pågår ett folkmord, mitt framför ögonen på oss. I realtid. Det sker inte i skuggorna, inte i glömda dalar eller bakom stängda gränser. Det sänds i våra flöden, rapporteras av FN, dokumenteras av journalister och överlevande. Och ändå: Europa väljer att tiga. Att handla vidare. Att upprätthålla avtal och affärer som om ingenting pågick.

Och ändå: Europa väljer att tiga. Att handla vidare. Att upprätthålla avtal och affärer som om ingenting pågick.

Sedan våren 2024 har Israels krig i Gaza lämnat varje förevändning om självförsvar, vedergällning eller ”kamp mot terrorism” bakom sig. Det vi nu bevittnar är en strategisk och systematisk ödeläggelse av ett samhälle. Av dess sjukhus, skolor, vattenledningar – och dess människor.

Att skjuta på svältande – ett brott Europa borde känna igen
I juni avslöjade den israeliska tidningen Haaretz att soldater fått direkta order om att öppna eld mot civila som stod i kö för mat i södra Gaza. Mellan den 27 maj och 2 juli dödades 640 personer i sådana attacker. 640 människor – en femtedel av alla dödade under denna period.

Vi vet hur dessa mönster ser ut. Vi har sett dem förr – i andra länder, i andra tider. Fördrivning, expropriering, administrativ kontroll av liv.

Det finns få brott som så direkt ekar genom Europas moraliska och historiska medvetande: svältande människor som skjuts medan de väntar på bröd. Bilderna påminner om Warszawas ghetto, om belägrade städer, om kulor som möter tomma händer. Men det här är inte ett minne. Det här händer nu. Det är vår samtid – inte vårt förflutna.

En politik med faser – inte övervåld, utan metod
Sedan januari 2025 har Israels strategi i Gaza gått in i en ny fas. Efter att en vapenvila kollapsade, blockerades biståndet. Bomberna återkom, men nu kombinerade med en kontrollerad fördrivning av hundratusentals civila – och ett militärt övertagande av själva hjälputdelningen.

FN-organ som UNRWA kastades ut. I deras ställe inrättades fyra så kallade “distributionscenter” under israelisk militär kontroll, finansierade av amerikanska stiftelser. Dessa platser blev snabbt dödsfällor. Samtidigt ströps bränsletillförseln, elen stängdes av, vattenreningen upphörde, sjukhusen kollapsade. Människor dör nu av törst, svält, infektioner – och av cancer som aldrig hinner behandlas. De dör av systematisk utsatthet.

Det här är inte ”övervåld”. Det är en politik. En fas i ett folkmord.

Europa är inte bara medvetet – det är medansvarigt
EU:s associeringsavtal med Israel förutsätter respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Det är inte en tom formulering. Det är ett bindande åtagande. När dessa rättigheter systematiskt kränks, borde avtalet frysas. Ändå väljer EU att fortsätta – och Sverige står inte utanför detta. Tvärtom.

Delar av den vapen- och övervakningsteknologi som används i Gaza har europeiskt ursprung. Avtal och investeringar rullar vidare. Och samtidigt som FN:s generalsekreterare, ICJ och ICC varnar för folkrättsbrott och folkmord – väljer Europas regeringar att hålla fast vid Israels status som ”strategisk partner”.

Men tystnaden är inte neutral. Den är ett aktivt val. Den är en medverkan.

Västbanken – en andra front vi inte ser
Samtidigt som Gaza bombas till grus, pågår en annan tyst fördrivning. På Västbanken – där det inte finns någon Hamas – attackerar beväpnade bosättare palestinska byar, tömmer flyktingläger, blockerar vägar, stänger skolor. FN har dokumenterat över 700 attacker från bosättare bara under årets första halvår. Tusentals palestinier hålls i fängelse utan rättegång.

Samtidigt som Gaza bombas till grus, pågår en annan tyst fördrivning. På Västbanken – där det inte finns någon Hamas – attackerar beväpnade bosättare palestinska byar, tömmer flyktingläger, blockerar vägar, stänger skolor.

Vi vet hur dessa mönster ser ut. Vi har sett dem förr – i andra länder, i andra tider. Fördrivning, expropriering, administrativ kontroll av liv. Det är inte nytt. Det är igenkännbart.

Från humanism till hyckleri?
Efter andra världskriget reste sig Europa ur ruinerna med en ny övertygelse: aldrig mer. Det blev inte bara ett löfte – utan en rättslig princip. Men denna princip urholkas nu. I direktsändning.

Att beskriva detta som en “komplex konflikt” är ett hån – inte bara mot offren, utan mot vår egen rättskultur. Det är en feghetens reträtt från verkligheten. Den verklighet som stavas ockupation, apartheid, fördrivning – och i dag: svältpolitik som krigsmetod.

Vi kommer att dömas – också för vår tystnad
I Haag pågår nu rättsprocesser. Det är nödvändigt. Men det räcker inte. Europas ansvar är inte bara juridiskt. Det är moraliskt och politiskt. Och det är nu.

Det kräver:
– en omedelbar frysning av associeringsavtalet med Israel
– ett embargo på militär export
– fullt stöd till ICC och ICJ, utan reservationer
– återupptagen och förstärkt finansiering av UNRWA
– och ett slut på den falska balansen: detta är inte ett “krig mellan två parter”. Det är ett asymmetriskt förintelsekrig.

Historien dömer inte bara de som trycker på avtryckaren. Den dömer också de som såg – och teg.

Vi vet vad som händer. Vi har verktygen att agera. Frågan som återstår är: Har vi viljan?