Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.

Får man vara arg på kapitalismen i Sverige?

Varje månad undersöker vi en känsla. Hur känns den och varför? Vilka känslor dominerar i samtiden?

ILSKA. Kajsa Ekis Ekman läser Bernie Sanders senaste bok och analyserar hur de politiska känslorna gick från indignation till ilska.

Bernie Sanders senaste bok heter ”It’s OK to be Angry About Capitalism.” Man får vara arg på kapitalismen. Det är värt att titta närmare på titeln, inte bara för ordet kapitalism, utan även för ordet arg.

För tretton år sedan skrevs en bok på samma tema, vars titel också uppmanade till en känsla. Då var det inte ilska, utan indignation. Stéphane Hessels Indignez-vous fick ge namn och sätta ton för en hel rörelse, de sydeuropeiska indignerade. De fyllde torgen i huvudstäderna i protest mot en förstörd framtid. (På svenska döptes den till det betydligt tamare ”Säg ifrån”, vilket ingen här tyvärr gjorde.)

Indignation är en känsla som innehåller ilska, men där ilskan inte blommat ut helt. Den liknar snarare harm: en kontrollerad och värdig upprördhet. Den indignerade skriker inte och kastar saker likt den ilskne gör, utan höjer möjligen rösten. Framför allt ligger det implicit i ordet att den indignerade har rätt. Det är en rättfärdig känsla: ”en vrede som orsakas av något som upplevs som en oförrätt eller ett övergrepp” enligt Svenska Akademien.

Indignation är en känsla som innehåller ilska, men där ilskan inte blommat ut helt. Den liknar snarare harm: en kontrollerad och värdig upprördhet.

De indignerade levde en sommar i Spanien och Grekland, sedan droppade de av. De kanaliserades i partier som sedan fick makt: Podemos och Syriza, men som idag hatas med en passionerad vrede av de som brukade utgöra deras bas. Podemos hatas av feminister, som menar att det är ett betydligt mer kvinnohatande parti än PSOE (socialdemokraterna) och Syriza anses vara svikare. Och de “farliga drömmarnas år” som Žižek döpt 2011 till, gick snart över i “vredens tid” som Sven-Eric Liedman kallat vår tid.1

Vredens tid är inte indignationens. Den ilskne behöver, till skillnad från den indignerade, inte ha rätt. Medan den indignerade framför allt är uppfylld av tankarna på orättvisan – tyngdpunkten ligger på det som orsakat känslan – är den arge mer upptagen av att vara arg. Ilskan blir starkare än dess orsak.

Sanders berättar i boken om hur han nästan blev president i USA. Det såg ut som om han skulle vinna, men etablissemanget, medierna och högern inom Demokraterna satte stopp. Han misslyckades också med att vinna stöd hos den svarta befolkningen.

Sanders kanske inte är argast i USA, men han är argare än någon svensk politiker. Tänk er Magdalena Andersson skriva en sådan bok, eller ens säga en sådan sak: “Jag är arg på kapitalismen.” Finns det någon i den svenska debatten som är arg på kapitalism? Finns det någon som ens är indignerad? Nooshi Dadgostar har för övrigt knappt använt ordet sedan hon i februari 2022 antydde att hon inte ens är emot kapitalism.

Socialismens företrädare i Sverige har tämjt sin ilska. De har börjat se ilskan som farlig, vulgär, ociviliserad.

Deras dilemma är att de försöker tilltala de hungriga och de mätta (i metaforisk mening) samtidigt. Och då hittar de inte tonläget. De hungriga är rasande. De vill se politiker som tar bladet från tungan och säger som det är. De mätta rynkar på näsan åt sådant. De vill se en lugn och balanserad diskurs. Den som brusar upp har gjort bort sig, tycker de.

Om man talar de mättas språk, då talar man som makten. Man använder maktens känslor, maktens ord: våra tankar är med offren, vi är bekymrade över, vi fördömer, vi tar avstånd från – istället för att ryta: Vad fan är det som händer!

Och då kan de inte tilltala de hungriga klasserna. De grupper, som är så arga att känslan blivit starkare än orsaken. Och kruxet är, som vi har sett i USA, att då väljer de hellre någon som speglar deras känslor än deras åsikter. Någon som är arg, fast på något annat.

Fotnoter


  1. Žižek, Slavoj: De farliga drömmarnas år, Tankekraft 2013. Liedman, Sven-Eric: “I vredens tid gror hatet på nätet”, ETC 10/7 2017[]
Kajsa Ekis Ekman
Författare och journalistekis@parabol.press

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant