Feminismen är inte din mamma

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Ofta ställs krav på att feminismen bör ta sig an alla samtidens frågor, som hbtq-kamp, miljökamp, antirasism, fredskamp och pojkars situation. Annars är det “vit feminism” sägs det. Men om feminismen är allt – vad blir då kvar av kvinnors kamp?

Den som inte är för en inkluderande feminism, räck upp en hand.

Vi utgår ifrån att det finns få händer i luften, då detta har varit ett självklart mantra sedan den intersektionella, postkoloniala och queera kritiken började stuva om i feminismens sammansättning och förgivettagna frågor.

Försvararna av en inkluderande feminism är så många att det är svårt att hämta exempel som synliggör argumentet. Men vi kan sammanfattningsvis säga att uppmaningen till inkludering ofta kommer tillsammans med begrepp som intersektionalitet, gränsöverskridanden, konvivialitet, hopp, aktivism, eller normkritik.

Om vi, liksom många andra, börjar med texten ”A Black Feminist Statement” 1977, av det nordamerikanska svarta lesbiska kollektivet Combahee River Collective, som startpunkten för den identitetspolitiska och intersektionella inomfeministiska debatten, så har synandet av feminismens otillräcklighet och brist på inkludering pågått under närmare ett halvt sekel. Kollektivets mål var att sätta fokus på rasism, sexism, heterosexism och klassism i en integrerad analys, utifrån deras specifika erfarenheter av hur dessa förtryckande ordningar påverkade deras liv. Till Sverige kom både termen och debatten dock först i början av 00-talet.

Idén om inkludering förenar så gott som alla som på något sätt identifierar sig med feminismen som rörelse, oavsett i vilket västland man befinner sig i. För vem skriver om exkluderande feminism annat än i kritisk bemärkelse?

Men i dag är det nog rimligt att påstå att idén om inkludering förenar så gott som alla som på något sätt identifierar sig med feminismen som rörelse, oavsett i vilket västland man befinner sig i.

För vem skriver om exkluderande feminism annat än i kritisk bemärkelse? Titlar som “Whose feminism is it anyway?”, “Which feminism(s)? For whom?”, “The problems with feminist nostalgia”, “TERFs aren’t feminists”, “Feminism Not for All?”, “Diversity Within”, pekar samtliga på det gemensamt upplevda problemet att Feminismen inte är en (tillräckligt) inkluderande rörelse för icke-vita minoriteter, transpersoner, migranter och funktionsvarierade.1

Den vita feminismen

En titt på denna sida av myntet – det vill säga den icke-inkluderande feminismen – kan med fördel börja i den vita feminismen (som ibland beskrivs som den hegemoniska, elitistiska eller bara medelklassfeminismen). Epitetet vit feminism är tänkt att synliggöra solidariteten som förbehålls vita kvinnor, som driver frågor som intresserar just vita kvinnor, utifrån perspektiv som i slutändan gynnar vita kvinnor. I en svensk kontext kan vit feminism handla om att använda jämställdhetsbegreppet för att reproducera en vit maktposition och därmed även vithetens ställning i förhållande till svenskheten och nationen.

Det finns ett mycket tydligt exempel på ett sådant verktyg. RUT-avdraget, som infördes av regeringen Reinfeldt 2007, handlade från början om att avlasta dubbelarbetande kvinnor från städning, hämtning och lämning av barn, läxhjälp samt enklare matlagning. Till skillnad från tidigare jämställdhetsreformer skiftade fokuset från den kollektiva och institutionaliserade politiken, till det individuella och det familjeorienterade. Samtidigt var reformen en förlängning av jämställdhetspolitikens riktade fokus på barnfamiljer, som i sin idylliska form representeras av och förkroppsligas i den vita, heterosexuella kärnfamiljen med (två eller fler) barn. En sådan jämställdhetspolitik kan med andra ord sägas vidmakthålla den vita, heterosexuella, nationella kärnfamiljen som ideal och funktion.2

Ändå är det inte självklart att reformen ska benämnas som ett uttryck för feminism. Den är ju utöver vithetscentreringen en tydlig borgerligt driven politik, som på grund av sin skeva fördelning har kritiserats högljutt från vänster – även om både Socialdemokraterna och Miljöpartiet vacklar i beslutet om att avskaffa det helt.

Och om genusforskning kan ses som en symbolisk instans för (vita) feministiska ståndpunkter, så har just RUT-reformen mötts av en kompakt kritik ända sedan dess införande. Samma svenska genusforskning som inte sällan definieras som hegemoniskt vit. En bättre benämning är då kanske borgerlig jämställdhetspolitik, som i linje med annan högerpolitik intresserar sig för olika typer av avdrag och skattesänkningar för höginkomsttagare, ofta helt orelaterat till uppenbara könspolitiska områden.

Trots att rubriken vit feminism ofta och gärna slängs fram som ett färdigpackat skällsord, förblir innehållet dolt i dunkel. I USA benämns kvinnor som röstat på Trump ibland som vita feminister, trots att de har mycket lite gemensamt med just feminister, som genusforskarna Jennifer C. Nash och Samantha Pinto påpekar.3

I USA benämns kvinnor som röstat på Trump ibland som vita feminister, trots att de har mycket lite gemensamt med just feminister, som genusforskarna Jennifer C. Nash och Samantha Pinto påpekar.

Definitionen av vit feminism maskeras inte sällan av andra beteckningar eller tillmälen, så som akronymen TERF, som blivit i det närmaste synonym med radikalfeminism som helhet. Detta trots att radikalfeminismen inte ens har en ensidig historia av den kvinnoseparatism som ofta lite slarvigt betecknas som ”transexkludering”. Tvärtom var det radikalfeminister som myntade begreppet. Men det utesluter inte heller det akuta behovet av en radikal feminism som svar på den allt starkare antiabortrörelsen och andra utbredda kvinnoförtryck, påpekar genusvetaren Breanne Fahs.4

Fast effekten av dylika upprepade mantran blir densamma: den vita feminismen och den vita kvinnan hamnar i centrum som syndabock, samtidigt som frågan om vad feminismen ska innebära/vara/göra efter inkluderingen lämnas därhän.

Vad och vilka ska inkluderas?

När det gäller ärendet vilka grupper som ”feminismen” ska inkludera är den förstås mer komplex än att den vita feministen ska förstå att hon är del av och kan understödja rasismen. I boken Feminism och konvivialitet: Samexistens, Oenighet, Hopp av redaktörerna Diana Mulinari och Lena Martinsson står görandet av konvivialitet i centrum ”för att fånga den vardagspraktik och den utopi som skapar ett vi utifrån vad som är det gemensamma och behöver vårdas: människor och naturen. Ett vi som ifrågasätter gränsdragning mellan människor utifrån föreställda biologiska, etniska, religiösa och nationella skillnader”.5

Här nämns en rad perspektiv som bör tas i beaktande: ”solidaritet, regnbågsflaggan, klimat, jämställdhet och identitetspolitik”. Poängen är att få med så många teman som möjligt så att ”feminismen” inte framstår som en elitistisk, hegemonisk, homogen, vit, heterosexuell eller exkluderande rörelse, utan ett symboliskt paraply, där alla kan mötas. En sorts all-inclusive-modell där alla kan hitta sig själva, som Bodil Wandt skriver i sin recension i Parabol nr 2/2024.

Här nämns en rad perspektiv som bör tas i beaktande: solidaritet, regnbågsflaggan, klimat, jämställdhet och identitetspolitik. Poängen är att få med så många teman som möjligt så att feminismen inte framstår som en elitistisk. En sorts all-inclusive-modell där alla kan hitta sig själva.

Det gemensamma begreppet för dessa gränsöverskridande tankar får ändå sägas vara intersektionalitetsbegreppet, som fick sitt genomslag efter juridikprofessorn Kimberlé Crenshaws artikel ”Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color” 1991.6

I texten utvecklar Crenshaw intersektionalitetsbegreppets strukturella, politiska och representativa dimensioner med utgångspunkt i hur svarta kvinnor hamnade emellan antirasismen och feminismen, då deras liv präglades av fattigdom och segregation i likhet med de svarta männen, men utsattes för mäns våld och sexism, tillsammans med vita kvinnor – om än inte på samma sätt som någon av grupperna. Även om grundtanken inte är så komplicerad i sig kom intersektionalitet att bli något av ett signalord för en avancerad, och intressant nog, utestängande akademisk feminism.

Det intersektionella perspektivet har sedan vidgats från Crenshaws fokus på ras/rasism och kön/sexism vidare till ett panorama av maktaxlar, faktorer, variabler och kategorier. I dag har fokus på kön, sexualitet, etnicitet, ras, klass breddats med bland annat religion, funktionalitet, ålder, region, liksom cis/trans, vilket i sin tur avspeglar andra hierarkier mellan olika grupper, men inte sällan utan det strukturella perspektiv som präglade Crenshaws originaltext.

Ett tydligt exempel på intersektionellt tänkande kan hämtas från den nordamerikanska rättsforskaren Maria Matsudas strategi om att ”ställa den andra frågan” (och det kan givetvis praktiseras även utanför akademin): När du ser något som ser rasistiskt ut ställ dig frågan: ”Var är patriarkatet i det här?” När något ser sexistiskt ut, fråga dig: ”Var finns heterosexismen i det här?” Och när något ser homofobiskt ut, fundera på: ”Var finns klassens intressen i det här?”7

Trots goda intentioner har intersektionalitetsbegreppet kritiserats för att inte ta hänsyn till grundläggande skillnader i perspektiv och att det därmed riskerar att användas på ett förenklat och additivt sätt, där motsättningar suddas ut.

Trots goda intentioner har intersektionalitetsbegreppet som teori och metod kritiserats för att inte ta hänsyn till de grundläggande skillnader i perspektiv som forskare, men även aktivister, utgår ifrån, och att det därmed riskerar att användas på ett förenklat och additivt sätt, där motsättningar suddas ut och alla kan känna sig hemma: marxister och liberaler, socialister och konservativa, gröna och blå kan stå sida vid sida i en gemensam, inkluderande feministisk analys.8

Feminism som representation

Ofta tar kravet på inkludering sin utgångspunkt i debatten om representation, som därifrån antas gälla den feministiska kampen och feminismen som sådan. I samband med den debatten har verktyg som jämlikhetsdata börjat användas vid sidan av data över kön. Detta för att få syn på ojämlikheter i form av just representation bland olika etniska, rasifierade eller religiösa grupper, vilket föga överraskande visat att icke-vita utomeuropéer är underrepresenterade på en mängd områden i samhället.

Och i förstone ter det sig ju självklart att om företag, styrelser, myndigheter, beslutsfattare och mediekanaler ska representera befolkningen så bör även feminismen göra det. Fast efter en stunds funderande kan man undra: i vilket sorts samhälle ter det sig självklart att en tanketradition såsom feminismen ska representera befolkningen på samma sätt som ett företag?

För det är ju samtidigt så att feminismen inte är en myndighet eller ett företag, även om den har institutionaliserats i en mängd avseenden, genom exempelvis Jämställdhetsmyndigheten eller Nationella sekretariatet för genusforskning. Den utomparlamentariska feminismen har ju historiskt varit en politisk rörelse som består och drivs av individer och grupper som, antagligen, identifierar sig som feminister.

Idén att feminismen som rörelse ska vara inkluderande väcker därför en del funderingar. Vem ska inkludera vem? Var finns kärnan som antas ska inkludera den eller dem runtomkring? Hur bedöms om någon är utesluten?

Idén att feminismen som rörelse ska vara inkluderande väcker därför en del funderingar. Vem ska inkludera vem? Var finns ”kärnan” som antas ska inkludera den eller dem runtomkring? Hur bedöms om någon är utesluten? Dessa är förvisso inte nya angelägenheter, men aktualiseras ändå inte lika ofta som kraven på inkludering gör. Resonemanget leder lätt tankarna till att det är de vita medelklasscisfeministerna som ska inkludera de icke-vita, transpersonerna och migrantarbetarna. Men i vad? Det politiska samtalet? Mötesrummen? Forskningen?

Problemet med den idén är ju att vi då fokuserar på subjekt, inte på politisk övertygelse. Den som betraktar sig som feminist behöver väl rimligtvis inte erkännas av någon annan? Den är ju redan feminist. Alla kan vara feminister. Det är ett av få helt självvalda epitet vi har. Vilken sorts feminist är även det upp till var och en, och utifrån det kan positioneringar bli tydliga, olika feministiska skolor synliggöras, likheter och skillnader däremellan få stötas och blötas, som Gerda Christensson har skrivit.9

Vad händer om det enbart får finnas en all-inkluderande feminism, vars mål är att tala för alla, när alla är representerade? Vad händer med debatten då?

Risken med feminism som självvalt epitet är förstås att själva begreppet kan urvattnas, vilket många ansåg att det gjorde när Göran Persson bekände sig till feminismen. Flera skulle nog höja på ögonbrynen om Richard Jomshof kom ut som feminist. Fast vad kan man göra åt det? Annat än att ställa Jomshof till svars för vilket feministiskt perspektiv han ser sig som anhängare av.

Det verkar tvärtom som att talet om en allomfattande inkludering leder till urvattning, eller åtminstone en viss otydlighet.

Det verkar tvärtom som att talet om en allomfattande inkludering leder till urvattning, eller åtminstone en viss otydlighet. Vad ska en inkluderande feminism göra? Vad vill den? Det borde väl rimligtvis vara det som är vägledande och inte vem som gör.

Kanske lockar en fråga en viss person, medan en annan vill driva något helt annat?

Så har det alltid varit. På 1970-talet började mäns våld mot kvinnor att politiseras, inte minst genom bildandet av kvinnojourer. Parallellt restes krav på aborträtt och offentligt finansierad barnomsorg, samtidigt som lesbiska feminister gick ut under parollen ”Lev sunt – lev lesbiskt!”

Under det sena 1980-talet grundades till exempel den löst sammansatta gruppen Kvinnogardet efter ett antal överfall på kvinnor i Farsta i Stockholm. De erbjöd sig att följa kvinnor hem och samlades i tunnelbanan för att lära ut självförsvar till kvinnor som kom förbi.

Under det sena 1980-talet grundades till exempel den löst sammansatta gruppen Kvinnogardet efter ett antal överfall på kvinnor i Farsta i Stockholm. De erbjöd sig att följa kvinnor hem och samlades i tunnelbanan för att lära ut självförsvar till kvinnor som kom förbi.

Ytterligare andra startade feministiska band eller tidningar, mest notabelt tidskriften Bang.

Inom den politiska sfären hotade nätverket Stödstrumporna med att bilda ett parti 1991, som protest mot den låga kvinnorepresentationen i riksdagen.10

Samma sak pågår naturligtvis i dag. Och så måste det rimligen vara.

Feminismen är, så att säga, en behovsstyrd verksamhet, inte en marknadsstyrd sådan.

Många har raljerat över Kvinnohusets styrelsebeslut i mitten av 1990-talet att inte välkomna transkvinnor, med motiveringen att huset var en separatistisk tillflyktsplats med jourverksamhet för (biologiskt födda) kvinnor som kunde ha utsatts för sexuella övergrepp av fäder och andra män.

På ett konkret, fysiskt och materiellt plan kan ciskvinnors separatism förstås upplevas vara ett reellt hinder för dem som inte omedelbart inkluderas, om det så gäller kvinnohus, kvinnojourer eller separata tider för tillträde till badhus (något som även kan vara önskvärt för muslimska kvinnor). Och visst, det kan vara ett uttryck för ojämlik, och kanske orättvis, exkludering när tillgängliga rum inte står öppna för alla, rent fysiskt – även om man kan tycka att tillträde till rum, platser eller hus borde vara möjliga att lösa. Samtidigt kan medelklasscisfeministen också vara den första att beträda ett rum, och till följd därav öppna det för andra.

Men att grupper som muslimska feminister, transpersoner, adopterade eller kvinnliga gruvarbetare behöver olika gemensamma rum är ju knappast kontroversiellt. I dessa sammanhang anses idén om separatistiska rum helt självklar och nödvändig för att diskutera rasism, erfarenheter av transition eller usla arbetsvillkor.

Men att grupper som muslimska feminister, transpersoner, adopterade eller kvinnliga gruvarbetare behöver olika gemensamma rum är ju knappast kontroversiellt.

Ändå anses det synnerligen kontroversiellt när just cisfeminister väljer att exkludera, förmodligen då de ofta har haft tid och möjlighet att kämpa sig fram till fler resurser för sin behovsstyrda verksamhet än andra. För det är såklart relationen mellan privilegierade respektive underprivilegierade grupper inom ramen för patriarkala strukturer som driver dessa behov, och då måste ju rimligtvis även den vita feministen, ciskvinnan eller medelklasskvinnan ibland behöva ett sådant rum, då de fortfarande är underordnande män som grupp.

Vem ska inkludera vem?

Om vi däremot ser på dilemmat utifrån ett diskursivt perspektiv, alltså ett perspektiv som utgår ifrån hur subjekten på den feministiska arenan konstitueras, så hamnar det i en annan dager. Då blir nämligen den vita medelklasscisfeministen centrerad på ett sätt som i sig flyttar ut andra kvinnor till marginalen, det vill säga de vita feministerna blir de som förväntas ”släppa in” eller ”stänga ute” ”andra” feminister. Indirekt eller direkt skapar kravet därmed en falsk bild av ett vitt centrum – inte för att majoriteten av feministerna med nödvändighet behöver vara vita för all framtid – även om feminismen, liksom antirasismen, har dominerats av vita (vilket är ett betydligt mer uppseendeväckande faktum bland antirasister som inte alls utsätts för rasism).

Idén om ett faktiskt centrum (som har agens att släppa in och kasta ut) blir på så vis både falsk och vilseledande, då den dels, ironiskt nog, centrerar den vita medelklassciskvinnan på andras bekostnad, dels föreställer sig ett feministiskt centrum, högkvarter, eller instans, inte helt olikt konspirationsteoretikernas idé om ”statsfeminism”.

Det tycks ju vara raka motsatsen till målet som förfäktas.

Subjektspositioner är självfallet inte irrelevanta för politiska rörelser, För det ligger ju nära till hands att tänka sig att vissa grupper är mer benägna, och kanske lämpliga, att se och förstå rasismen eller transfobin, än andra, oavhängigt om man bekänner sig till ståndpunktsteorins idéer om förtryckta gruppers särskilda insikter, eller inte.

Detta att ”tala för” andra grupper är en av de aspekter ur den postkoloniala teoribildningen som de flesta har koll på – även om det påfallande ofta förklaras vad ”vi” feminister bör tycka/tänka/säga. Enligt logiken som sådan bör inte en vit heterosexuell ciskvinna ur medelklassen vara den som kliver fram och föreläser om rasism, islamofobi eller hbtqia+-frågor – samtidigt som hon förväntas kunna redogöra för samtliga dessa delar i varje uttalande, i varje given situation, för att inte framstå som exkluderande.

Att ställa krav på en allvetande position är inte bara ogörligt, utan riskerar även att positionera den vita feministen/kvinnan i ett ständigt reproducerat centrum. Hon blir den nödvändiga motpolen för den som utgår ifrån att det enbart finns en feminism, och som till varje pris vill inkluderas i denna enda feminism.

Att ställa krav på en allvetande position är inte bara ogörligt, utan riskerar även att positionera den vita feministen/kvinnan i ett ständigt reproducerat centrum. Hon blir den nödvändiga motpolen för den som utgår ifrån att det enbart finns en feminism, och som till varje pris vill inkluderas i denna enda feminism (eller kanske egentligen har byggt sin egen feminism på att påvisa behovet av att inkluderas och som därför behöver reproducera denna position för att kunna hålla liv i denna omöjliga, och nu även moralistiska, dröm).

Ett annat sätt att närma sig saken är att olika grupper och subjekt, i den utsträckning de finner lämpligt och möjligt, för sin egen talan. Att, i stället för att kritisera den välvilliga vita kvinnan som trampat fel i hedersträsket, försöka bereda utrymme för den förmodat drabbade minoritetskvinnans röst, utifrån tesen att hennes kritik av minoritetsmannens förtryck, eller den vite mannens rasistiska misogyni, troligtvis är mer initierad och effektiv.

Eller för den delen samlas under paroller som inte omedelbart är knutna till den egna subjektspositionen, det vill säga driva frågor som uppfattas som relevanta utifrån ett politiskt ställningstagande. Den som är vänsterpartist behöver ju inte komma direkt från fabriksgolvet. Och en radikal socialdemokrat kan ju – liksom Olof Palme visade – vara född och uppvuxen i överklassen.

Fast feminismen är ju inte heller ett parti, även om F! är det. Och även om det uppenbart är så att flera områden kan ses som direkt kopplade till, eller rentav fundamentala för, en feministisk förståelse av världen, så som klimatet, freden eller jämlikheten – så behöver inte alla dessa frågor intressera alla feminister.

Och även om det uppenbart är så att flera områden kan ses som direkt kopplade till, eller rentav fundamentala för, en feministisk förståelse av världen, så som klimatet, freden eller jämlikheten – så behöver inte alla dessa frågor intressera alla feminister.

På vägen mot en genomgripande feministisk analys har nog ekokritiken gått längst. Synsättet återfinns främst inom litteratur- och kulturstudier och omfattar olika underklassifikationer, så som ekofeminism, posthumanism och nymaterialism – en teoribildning som uppfattar agens utifrån den filosofiska fysikern Karen Barads förståelse om ”intraaktiva” handlingar med den omgivande miljön, snarare än att se agens som något vi som människor besitter och utövar i relation till andra. Med en sådan ingång till feministisk praktik utmanas i sanning centreringen av det vita europeiska heterosexuella manliga subjektet och familjeöverhuvudet.11

Uppfattningen att människor kan relateras till sladdar, möbler, träd, vattendrag, djur och helst hela jordklotet och universum är självfallet en utmanande teori i akademiska rum, men blir eventuellt dock handlingsförlamande för den som vänt sig till en social rörelse. Att behöva ha koll på hela holocen är ändå mycket begärt för att kunna kalla sig feminist. Och svårt att omedelbart relatera till nedläggningen av förlossningskliniken i Sollefteå.

Uppfattningen att människor kan relateras till sladdar, möbler, träd, vattendrag, djur och helst hela jordklotet och universum är självfallet en utmanande teori i akademiska rum, men blir eventuellt dock handlingsförlamande för den som vänt sig till en social rörelse.

Detta är egentligen en gammal debatt, den om akademiseringen av feminismen och vad den gjort med aktivismen, som föranlett både att forskare definierar sig som aktivister och att feministiska aktivister söker sig till akademin, främst då genusvetenskapen.12

För att vara tydliga så ser vi inga problem med varken det ena eller det andra.

Kruxet här är att denna förmenta breddning snarare tycks ha resulterat i ett avsmalnat kollektiv, där färre och färre kvalar in som ”bra” feminister – eller ser sig som feminister över huvud taget.

I alla fall om man ska tro senaste Ungdomsbarometern 2024, som visar att den grupp som betraktar sig som feminister har minskat till 23 procent i år jämfört med 30 procent år 2020. Bland unga kvinnor har andelen som uppger ”jämställdhet” som en av de viktigaste samhällsfrågorna sjunkit, från 64 procent 2021 till 46 procent 2023, vilket måste betraktas som en tämligen drastisk förändring på enbart två år.

Den tveklöst svåra nöten är den om vilken slags solidaritet feminismen ska byggas på. Kan vi tvinga grupper inom en del av den feministiska rörelsen att solidarisera sig med en annan falang eller grupp de inte tillhör? Om inte, ska dessa då uteslutas från all feministisk praktik?

Och vad ska vi göra med de vita kvinnor som inte söker sig till en rörelse i första hand för att bli uppläxade om deras inneboende privilegier och ansvar för kolonialismens efterverkningar, utan för att skapa möjligheter till förändring av vad de upplever som en seglivad ojämställdhet i sina liv? Har de också diskvalificerat sig som feministiska subjekt?

Och vad ska vi göra med de vita kvinnor som inte söker sig till en rörelse i första hand för att bli uppläxade om deras inneboende privilegier och ansvar för kolonialismens efterverkningar, utan för att skapa möjligheter till förändring av vad de upplever som en seglivad ojämställdhet i sina liv?

En del av skiljelinjerna förstärks kanske av de, för detta ändamål, så effektiva sociala medierna. Men i sak är det väl ändå just saken som är det primära. Vad vill vi – snarare än vilka är vi? Visst har subjektspositioner relevans för hur vi uppfattar världen, men är det något som det postmodernistiska paradigmet borde ha fört med sig så är det väl kunskapen om överlappande och mångbottnade situeringar och att drömmen om feministisk enighet är farlig. Eller kanske snarare förledande, då den så hett eftertraktar inkludering att den riskerar att missta detta mål för politiskt samhällsutmanande, trots dess tydliga likhet med den liberala drömmen som vi vet inte förmår, eller ens vill ha, en radikal samhällsförändring.

Om vi skulle kunna subtrahera frågan om inkludering av allt och alla i ett imaginärt feministiskt centrum, vad skulle vi då vilja driva för politisk fråga? Det vore väldigt bra om var och en som kallar sig för feminist kunde svara på det.

Fotnoter


  1. Koyama, Emi (2013) “Whose feminism is it anyway?: The unspoken racism of the trans inclusion debate.” In The transgender studies reader (pp. 698-705). London: Routledge. Morton, Sam E., Muchiri, Judyannet och Liam Swiss (2020) “Which feminism (s)? For whom? Intersectionality in Canada’s feminist international assistance policy”. International Journal, 75(3): 329-348. Evans, Elizabeth och Prudence Bussey-Chamberlain (2021) “The problems with feminist nostalgia: Intersectionality and white popular feminism”. European Journal of Women’s Studies, 28(3): 353-368. Rogers, Baker A. (2024) “TERFs aren’t feminists: lesbians stand against trans exclusion”. Journal of Lesbian Studies, 28(1): 24-43. Borah, Porismita, Ghosh, Shreenita, Suk, Jiyoun, Mini, Darshana Sreedhar och Luhang Sun (2023) ”Feminism not for all? The discourse around White feminism across five social media platforms”. Social Media + Society, 9(3). Christoffersen, Ashlee och Akwugo Emejulu (2023) “Diversity Within”: The Problems with “Intersectional” White Feminism in Practice”. Social Politics: International Studies in Gender, State & Society, 30(2): 630-653.[]
  2. Lundström, Catrin och Tobias Hübinette (2020) Vit melankoli: en analys av en nation i kris. Göteborg: Makadam.[]
  3. Nash, Jennifer C., och Samantha Pinto (2021). ”A new genealogy of “intelligent rage,” or other ways to think about White women in feminism”, Signs: Journal of Women in Culture and Society, 46(4): 883-910.[]
  4. Fahs, Breanne (2024) ”The Urgent Need for Radical Feminism Today”. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 49(2), 479-497.[]
  5. Martinsson, Lena och Diana Mulinari (2023) Feminism och konvivialitet: Samexistens, Oenighet, Hopp. Malmö: Gleerups.[]
  6. Crenshaw, Kimberlé (1991) ”Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, Stanford Law Review, 43(6): 1241-1299.[]
  7. Matsuda, Maria. 1991. “Beside My Sister, Facing the Enemy: Legal Theory out of Coalition.” Stanford Law Review 43 (6): 1183–92; se även Davis, Kathy and Helma Lutz (2023). Intersectionality as critical method: Asking the other question. In The Routledge International Handbook of Intersectionality Studies, pp. 222-234. Routledge.[]
  8. Carbin, Maria och Sara Edenheim (2013) “The intersectional turn in feminist theory: A dream of a common language?” European Journal of Women’s Studies, 20(3): 233-248.[]
  9. jmf Christensson, Gerda, ”Vägra den liberala individualismens ord”, Feministiskt perspektiv, 18/8-2020.[]
  10. Bruno, Linnéa (2023) ”Femtio års feministisk kamp mot våld i Sverige – nedslag och perspektiv”, Brand, nr. 2[]
  11. Cozza, Michela och Silvia Gherardi (2023) ”Posthuman feminism and feminist new materialism: towards an ethico-onto-epistemology in research practices”. In Handbook of Feminist Research Methodologies in Management and Organization Studies, pp. 55-71, Edward Elgar Publishing.[]
  12. Edenheim, Sara och Malin Rönnblom (2014) ”Akademisk feminism. Institutionalisering, organisation och kritik”. Tidskrift för genusvetenskap, 35(1): 99-121.[]

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.