Jämställdhetspolitiken rullas tillbaka och kvinnors villkor försämras sakta. Hur har det blivit så, i ett land en gång känt för sin feminism? I Parabol nr 6 skrev Jenny Westerstand och Eva Lundgren om SVTdokumentären Könskriget. Nu fortsätter Carin Holmberg analysen, med fokus på hur högern angrep feminister medialt.

Könskriget är ett kollektivt trauma i den svenska kvinno- och jourrörelsens historia. Dokumentären som år 2005 sändes i två delar av SVT:s Dokument inifrån, med Evin Rubar som producent, är något många minns. Som vid andra uppskakande skeenden finns historierna om vad man gjorde när den sändes. Själv hälsade jag på en god vän i hennes hus på västkusten och satt i hennes soffa när inledningsvinjetten rullade på. Både väninnan och jag förstod samtidigt att: “det här kommer att ge antifeministerna vind i seglen”. Läsare som inte delat denna upplevelse utan fått allt återberättat, kan kanske aldrig riktigt förstå känslan av sorg och vrede som vi och många med oss kände när SVT kablade ut ett så snedvridet program.

Troligen var det en högtidsstund för de personer som under lång tid velat undergräva kvinnojoursrörelsen, den feministiska forskningen, statsfeminister och femokrater och men också socialdemokraterna samt några av partiernas kvinnoförbund.

I Parabol nr 6 2025 diskuterar forskarna Jenny Westerstrand och Eva Lundgren hur Könskriget kom att påverka utvecklingen av näthatet. Här fokuserar jag istället hur den nyliberala vågen samt de högerkonservativa krafter som sedan dess sköljt över oss, hotar att stegvis undergräva kvinnors framflyttade positioner. Könskriget kan förstås som kulmen på en utdragen kamp om tolkningsföreträdet i den offentliga debatten. En kamp initierad av de som företrädde antifeministiska, nyliberala och konservativa ideologier och påtvingad de som ville förändra samhället i en mer kvinnopolitisk och feministisk riktning. Tyvärr förlorade förändrarna, åtminstone tillfälligtvis.

Högern attackerar feminismen
En av de som återkommande ifrågasatt feministisk forskning och politik är Susanna Popova. Hon var journalist på Svenska Dagbladet och knuten till bland annat Tankesmedjan Timbro. I en debattartikel i Göteborgsposten 2019 skrev hon att den oheliga alliansen mellan politik, akademi och media som drivit på både ett könskrig och manshatet är nu utraderad. Radikalfeministiska elitfeminister är inte längre något problem.¹ Med andra ord att könsmaktsstrukturer är ointressanta och feminismen liberal.

Hennes kollega i den kampen, Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet vid tidpunkten, utropade den radikala feminismens död redan inför nyårsfirandet 2006.² Hon gläds åt att den aggressiva feminismen dött under året och ger som exempel just Könskriget och anmälan av Eva Lundgren för forskningsfusk men också att Feministiskt initiativ (F!) rasat i opinionen inför det kommande riksdagsvalet.

Från 1990-talet och framåt attackerar aktörer på högerkanten feminister. En del med syftet att bryta sönder den lösa samverkan som växt fram mellan feministiska forskare och genusvetare, kvinno- och jourrörelsen samt kvinnliga politiker.

Från andra halvan av 1990-talet och framåt attackerar aktörer på högerkanten feminister. En del med syftet att bryta sönder den lösa samverkan och utbytet av kunskap och information som växt fram mellan feministiska forskare och genusvetare, kvinnorörelsen och jourrörelsen samt kvinnliga politiker från olika partier. Detta samarbete är inte märkligare än nätverkandet mellan moderaterna och näringslivet eller luncher och seminarier betalda av olika lobbygrupper. Men det stack i ögonen på högern. Frågor om kvinnors demokratiska rättigheter, rätt till arbete, rätt till sin kropp, rätt att leva utan våld både i hemmet och i det offentliga rummet satte gruppen mäns förgivettagna privilegier i fokus. Samtidigt gynnade den feministiska debatten framför allt socialdemokraterna och vänstern.

Konflikten handlade således inte enbart om liberalernas och högerns kamp för att återta tolkningsföreträdet från feminister i vid bemärkelse. Man ville mota bort talet om jämlikhet (gällande klass och kön) ur det offentliga samtalet och ersätta det med en könsneutral individ. En individ lyft ur sitt strukturella sammanhang och som antas gör fria val på en fri marknad. För det krävdes att de radikala feministernas samhällsanalys om kvinnors underordning och mäns överordning förlorade i trovärdighet. Det är ett komplext skeende som pågår över tid med många aktörer och som trots delvis skilda utgångspunkter och ideologier, skapar och förändrar samtiden och det offentliga samtalet. Denna process påbörjades långt före Könskriget men dokumentären och dess efterverkningar bidrog till att kritiska feministiska röster försvann ur debatten.

Den svenska högern börjar intressera sig för feminism runt 1993, enligt Petra Ullmanen, forskare i socialt arbete.

Den svenska högern börjar intressera sig för feminism runt 1993, enligt Petra Ullmanen, forskare i socialt arbete.³ Man har då insett att frågor om kvinnor och deras möjligheter i samhället har stor sprängkraft. Därför behövs en borgerlig nyliberal feminism eller jämställdhetspolitik utan strukturell maktanalys med fokus på företagande.

Timbro var en aktör som tidigt beslöt sig för att kritisera den förda jämställdhetspolitiken. Ett exempel är det projekt som ifrågasatte dåvarande Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och arbetet mot sexuella trakasserier. Det leds av Dick Erixon, numera politiker för Sverigedemokraterna. JämO anklagades bland att annat för att konstruera ett problem som egentligen inte fanns. Skriften fick stor spridning i riksmedia utan att kritiseras och den följdes av fler. Skrifterna fyllde det dubbla syftet att både så tvivel om redigheten i den feministiska analysen samt omvandla jämställdhet från en strukturell fråga till ett individuellt spörsmål.⁴

Massivt motstånd mot kvinnopolitiken
I Jenny Westerstrands och Eva Lundgrens text diskuteras flera av de konflikter som föregick Könskriget. Även Maria Sveland beskriver detta skeende i sin bok Hatet – En bok om antifeminism.⁵ Wiveca Holst och jag har skrivit om det i Oslagbara damer – Fragment ur Roks politiska historia.⁶ Där kan den intresserade fördjupa sig. Jag nöjer mig med att komprimerat nämna några av de större strider som utspelade sig i den offentliga debatten mellan åren 2002 och 2005. Det för att illustrera hur massivt motståndet var mot kvinnors politiska arbete.

I akademin för statsvetaren Bo Rothstein kampen mot feministisk forskning som en annan Don Quijote. Han anar feministiska övertramp och konspirationer överallt och ges orimligt stor plats i media under flera år.⁷ Han agerar mot statsvetarna Maud Eduards och Anna Jonasdottir, mot historikern Yvonne Hirdman och leder självklart det akademiska drevet mot Eva Lundgren.

I akademin för statsvetaren Bo Rothstein kampen mot feministisk forskning som en annan Don Quijote. Han anar feministiska övertramp och konspirationer överallt och ges orimligt stor plats i media under flera år.

Susanna Popova tar upp kampen mot organisationsforskaren Anna Wahl och hennes forskargrupp på Handelshögskolan i Stockholm. Det gör Popova genom att ge ut boken Elitfeministerna – Ett spel för galleriet (2004). Boken väckte ilska bland studenterna på Handels och särskilt mot Wahl som pekades ut som just “elitfeminist”.⁸ Situationen blev till slut ohållbar, Wahl bytte institution och forskargruppen runt henne splittrades. Tillsammans med Margareta Winberg, dåvarande jämställdhetsminister, diskuterade Wahl 2003 ett förslag om att kvotera in kvinnor i bolagens styrelser. Det var troligen ett av flera skäl till att Winberg senare flyttades av Göran Persson från statsrådsposten till ambassadörsposten i Brasilien.⁹

Litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström lyfte sitt missnöje mot F! i media. Hon talade ut inför det första årsmötet och hävdade att F!:s styrelse var odemokratisk. Hon riktade skarp kritik mot queerforskaren Tiina Rosenberg som hon menar har sagt att kvinnor som ligger med män är könsförrädare.¹⁰ Det leder till ett av de största dreven i svensk mediehistoria. Rosenberg hade personskydd från säkerhetstjänsten under lång tid. Därefter anklagades hon felaktigt för forskningsfusk av statsvetaren Johan Tralau, också han kopplad till Timbro.¹¹ Ett påstående som läggs ner i brist på bevis.

Påhoppen mot feminister pågår i lokal- och rikspolitik, i medierna och på de akademiska institutionerna. Det var ett ständigt lågt bakgrundsbrus. På detta kommer Könskriget 2005 och de bevingade orden: ”Män är djur” sagda av Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för Roks.

Några år tidigare, 2002, håller Gudrun Schyman, då vänsterpartiets ordförande det så kallade ”Talibantalet” där hon påstås ha sagt att svenska män är lika kvinnoförtryckande som talibaner. Utöver detta pågår påhoppen mot feminister i lokal- och rikspolitik, i medierna och på de akademiska institutionerna. Det var ett ständigt lågt bakgrundsbrus. På detta kommer alltså Könskriget 2005 och de bevingade orden: ”Män är djur” sagda av Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för Riksorganisationen för Sveriges kvinno- och tjejjourer (Roks). Frågan om feministers manshat har legat som en skugga över kvinnorörelsen genom decennierna. Popova och andra debattörer hade länge hävdat att radikala feminister ser män som sin huvudfiende. Nu stod det svart på vitt. Det kan tilläggas att uttrycket “män är djur” ger över 3 miljoner träffar på Google.

Feministerna förlorar 2006
För Roks och kvinnojoursrörelsen blev de direkta effekterna av Könskriget kännbara.¹² Men mediadreven i sin helhet planade förhållandevis snabbt ut. En slagning i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv ger endast 58 träffar på ordet ”Könskriget” redan året därpå. Medieforskaren Hillevi Ganetz menar att när det gällde politiken för att stärka kvinnors rättigheter innebar inte Könskriget en backlash, även om motståndet mot feminismen blev tydligt och var intensivt.¹³ Samtidigt var det förstås förödande för de enskilda kvinnor som dreven riktades mot, till exempel professor Eva Lundgren.

Roks fick behålla sina bidrag och i december 2005 anslog den socialdemokratiska regeringen 15 miljoner till riksorganisationen. Förtroendet var orubbat från regeringens sida. Det som verkligen påverkade kvinnojoursrörelsen i grunden, och andra folkrörelser och ideella organisationer för den delen, var den borgerliga valsegern 2006.¹⁴

Efter valet 2006 är högersvängen ett faktum. Att SD fick 2,93 procent (162 463) av rösterna i valet 2006 medan F! enbart fick 0,68 procent (37 954) är ett omskakande uttryck för detta. Det visar sig också att det inte bara är Timbro som har en plan. Även ”de nya moderaterna” hade en genomtänkt strategi och väntade bara på en valseger för att verkställa den enligt Magnus Linton.¹⁵ Den var genomarbetad och klar redan 2003, enligt Linton, som haft oväntat besök på Arenas redaktion av Per Schlingmann och Anders Borg där de presenterade sin plan. En del i denna strategi är att ”Flood the zone”, eller att rulla ut åtgärder och regelverk på löpande band, inlindande i nysvenska ord som dolde vad det hela handlade om.

De nya moderaterna hade en genomtänkt strategi och väntade bara på valseger för att verkställa, enligt Magnus Linton. En del i denna strategi var att ”Flood the zone”, att rulla ut åtgärder på löpande band, inlindande i nysvenska ord som dolde vad det hela handlade om.

Jämställdhetspolitiken byråkratiseras succesivt och blir allt mer en del i myndigheternas och organisationernas interna arbete. Det leder till att det blir ganska tyst i den debatten. Ojämställd statistik skapar inte längre någon större samhällsdebatt. Mäns våld mot kvinnor däremot överöstes med insatser, kraftigt ökade resurser, regleringar och inte minst, språkliga förskjutningar som ger nytt innehåll i gamla begrepp. Våldet som politikområde hade sina försvarare i jourrörelsen medan få stod upp för den radikala jämställdhetspolitiken. Jämställdhet och feminism stoppas därför i samma politiska påse. Det urvattnar begreppet feminism som i den offentliga debatten med åren främst kommer att handla om livsstilsval och konsumtion.

Även feminister kommenterar det ändrade debattklimatet. När alliansregeringens första mandatperiod går mot sitt slut gör tidskriften Arena ett reportage där 25 kända feminister, forskare och journalister intervjuas.¹⁶ Tidskriften frågar bland annat vart den feministiska debatten tog vägen. Flertalet svarar att debatten flyttat in i mindre och informella grupper. Media har tappat intresset för frågorna och det påverkar synligheten. Skäl som nämns är utbredningen av ett maktneutralt och individfokuserat jämställdhetsspråk. Ett språk som med tiden också blir uttalat könsneutralt. Det offentliga samtalet pressas allt längre höger ut. Feminismen urvattnas och kapas delvis av nyliberala krafter.

Jämställdhetspolitiken rullas tillbaka
Högerns projekt slutar dock inte där. Magnus Linton skriver den 24 juli 2019 en text på DN Kultur med rubriken: ”Genusideologin – när narrativet tar makten”.¹⁷ Linton menar att extremhögern och den traditionella konservativa, kristna högern världen över för en kamp mot genus- och feministiska forskare, politiker och aktivister som sägs göra ”män, vetenskap, familjer, folk och nationer ekonomiskt impotenta”. Tongångarna som hördes också i Sverige.

Som Linton skriver är det dock inte bara att plantera in den här typen av idéer i Norden. Vi är både sekulära och har någon form av jämställdhetsideologi i grunden. Enligt honom krävs det att en tung och etablerad institution går i täten för att kunna implementera traditionella värderingar. Linton räknar bort både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som möjliga pådrivare för en sådan förändring. De har inte tillräckligt brett stöd bland väljarna. Men om moderaterna bestämmer sig för att driva en mer antifeministisk politik menar Linton att även Sverige kan komma att föra en politik som inskränker kvinnors rättigheter.

Linton menade 2019 att extremhögern och den traditionella konservativa, kristna högern världen över för en kamp mot genus- och feministiska forskare, politiker och aktivister.

Linton skrev sin artikel 2019. År 2025 ser styrkeförhållandena mellan dessa tre partier annorlunda ut. Jan Guillou skriver i Aftonbladet att Moderaterna idag från ena hållet pressas av KD, som grundar sig i den kristna högern i USA som i sin tur bär upp Trumpismen. Från andra hållet pressas de av SD vars ideologi härstammar från europeisk fascism och mer modern rasism.¹⁸ Båda partierna har en konservativ syn på såväl kvinnors som lhbtqi-personers rättigheter. Det finns därför, som jag ser det, all anledning att vara uppmärksam på även små förändringar i frågor som rör dessa områden.

För att det verkligen ska ske ett ideologiskt skifte måste de påstådda hoten från genusvetare och de som driver frågor om kön och makt, riskera att drabba barn och unga. Det är först då de får fäste i de breda folklagren. Tre områden som bör demonteras eller i alla fall starkt ifrågasättas för att öppna upp för en bred antifeministisk konservativ politik är: genuspedagogik, sexualundervisning och jämställdhetsdiskussioner, skriver Linton.

Sverigedemokraterna (SD) ifrågasätter återkommande genuspedagogik i skola och förskola. I en interpellation i mars 2025 om den nya läroplanen undrar Sara Gille (SD) hur regeringen ställer sig till den ”ideologiska genuspedagogiken”.¹⁹ Istället för att försvara genuspedagogiskt arbete rundar statsrådet Lotta Edholm från Liberalerna frågan. Edholm understryker att alla undervisning enligt förslaget ska ske utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet samt att jämställdhet är ett viktigt värde som den svenska skolan ska förmedla. Hur den vetenskapliga grunden för genuspedagogik kommer att tolkas i den framtida skolan är dock knappast givet.

Att i skoldebatten diskutera kön framstår inte som något problem när pojkar och deras betyg fokuseras. Erik J. Olsson, teoretisk filosof, och författaren Catharina Grönqvist Olsson har skrivit en bok om ”feminiseringen av samhället”.²⁰ De hävdar bland annat att skolan har en ”tjejig” värdegrund och försöker göra pojkar till flickor. Det får killarna att vantrivas i skolan och i förlängningen söka sig till kriminella gäng. Den här sortens argumentering har präglat skoldebatten i många år och är i grunden inget nytt.

Att i skoldebatten diskutera kön framstår inte som något problem när pojkar och deras betyg fokuseras.

Däremot är det oroväckande att socialdemokraterna i rapporten Ny riktning för Sverige 2030 för ett snarlikt resonemang. Man slår fast att deras fokus på feminism gjort att pojkar hamnat i skymundan. De vill lyfta att pojkar halkar efter och att det beror på ”tjejskolan”. Man anser att pojkar drabbas hårdare än flickor av ett allt tuffare samhällsklimat. När killarna inte klarar skolan kan de som vuxna få svårt att skaffa familj och i förlängningen hamna i kriminalitet eller extremism.²¹

Skribenten Ivar Arpi och pedagogen Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogik, tar sig an den högre utbildningen i sin bok Genusdoktrinen från 2020. De kritiserar allt från jämställdhetsintegrering till genusforskning. De hävdar att ett ensidigt fokus på genusfrågor på ett snedvridet sätt påverkat allt från undervisning till forskningsansökningar. Anna-Karin Wyndhamn är också en av experterna i den nya läroplansutredningen.²²

Ett förslag från läroplansutredningen är att sexualundervisningen stryks ur skolans mål och uppdrag vilket RFSU skriver i ett pressmeddelande.²³ Detta samtidigt som en annan statlig utredning föreslår att sexualundervisning tas bort från lärarutbildningens examensmål. Ytterligare ett litet steg som i förlängningen kan leda till en mer konservativ könspolitik.

Jämställdhetspolitiken är detroniserad. Inte ens i partiledardebatter är jämställdhet en fråga. Riksdagens utskott leds av en ordförande. Könsfördelningen har gått från jämn till 20 % kvinnor och 80 % män. Sedan 2022 har mer än var fjärde kommunfullmäktige ojämn könsfördelning till mäns fördel.

Jämställdhetspolitiken är i en mening redan detroniserad. Inte ens i partiledardebatter är jämställdhet en het fråga. Detta trots att jämställdheten backar inom vissa sektorer enligt Statistiska Centralbyrån (SCB)²⁴ I riksdagens 15 utskott leds arbetet av en ordförande. Könsfördelningen har gått från att vara jämn till att idag bestå av 20 procent kvinnor och 80 procent män. Tidigare har kommunfullmäktigeförsamlingar varit jämnt könsfördelade men sedan valet 2022 har mer än var fjärde kommun en ojämn könsfördelning till mäns fördel. Det har troligen sin förklaring i att SD är ett starkt mansdominerat parti i kombination med att de inte strävar efter att nominera kvinnor.

Samtliga tre områden som enligt Linton möjliggör vridning mot könskonservativ politik går således att återfinna i dagens politiska förslag och diskussioner. De stora debatternas tid om feminism och kvinnors demokratiska rättigheter tycks vara förbi. Kvinnors rättigheter urholkas genom små förändringar i lagförslag, i utredningar och byråkratiska manualer. Förändringar som är svåra att överblicka. Lite i taget, i en nedåtgående spiral, ändras förutsättningarna för kvinnor till det sämre i ett av världens mest jämställda länder. Och det utan ett rejält motstånd. Är det verkligen det vi vill?