Den 7 oktober blev en förevändning för Israel att inleda annekteringar av Västbanken och Gaza. Men om Israels ledare tror att de nu inleder ett nytt kapitel i sionismens historia, så tar det fel: det kommer att bli det sista, skriver Caroline Lund.

Bara två dagar efter att den Internationella domstolen, ICJ, beslutat att Israel måste vidta alla åtgärder för att förhindra folkmord i Gaza, samlades tusentals israeliska politiker, religiösa ledare och aktivister i Jerusalem för att delta vid den högerextrema konferensen ”Settlement brings Security and Victory.”¹

Yossi Dagan, ledare inom bosättarrörelsen och en av arrangörerna av konferensen, försäkrade publiken att Osloavtalet är dött, Israels folk lever.

Konferensen, som krävde att nya bosättningar ska byggas i Gaza och på Västbanken, besöktes av ett tiotal ministrar från Israels regering. Israels finansminister Bezalel Smotrich framhöll bland annat i ett tal att ingen säkerhet kan skapas utan ökat antal bosättningar, medan ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, sa att ”det skulle vara synd att vänta ytterligare 15 år med att återvända till [Gaza]. Det här är rätt tid för att återvända hem, för att bygga bosättningar, för dödsstraff för terrorister och för seger.”²

Yossi Dagan, ledare inom bosättarrörelsen och en av arrangörerna av konferensen, försäkrade publiken om att “Osloavtalet är dött, Israels folk lever,” och krävde att den israeliska regeringen talar det enda språk som Mellanöstern förstår, det vill säga bosättningarnas expansionistiska språk. Han avslutade sedan sitt tal med med att förklara att ”vi är här för att ta det första steget på denna långa resa.”³

Den intensifiering av våld, förtryck och etnisk rensning som vi just nu bevittnar från Israels sida är inte en isolerad händelse, utan snarare den förväntade konsekvensen av en sionistisk och expansionistisk politik som nu har gått in i sitt slutskede.

En konferens som denna är förvisso inte förvånande, med tanke på den nuvarande israeliska regeringens högerextrema och fascistiska politik. Till exempel så slog den israeliska regeringen förra året rekord i antal godkända nya bosättningsenheter på Västbanken.⁴ Det är i linje med en hemlig rapport från det israeliska underrättelseministeriet från 2021, vilken innehåller en detaljerad plan för hur Israel fullt ut ska kunna annektera majoriteten av marken på Västbanken.⁵

Att denna politik nu, mitt under brinnande folkmord, intensifieras och avses implementeras även i Gaza har chockat många, och premiärminister Benjamin Netanyahus förmåga att styra sin regering har ifrågasatts.⁶

Men att framhålla den nuvarande israeliska regeringen som åtskild, eller rentav avvikande, från hur den israeliska politiska diskursen har utvecklats från statens grundande och fram till idag vore inkorrekt. Den intensifiering av våld, förtryck och etnisk rensning som vi just nu bevittnar från Israels sida är inte en isolerad händelse, utan snarare den förväntade konsekvensen av en sionistisk och expansionistisk politik som nu har gått in i sitt slutskede.

Att sionismen har nått detta slutskede redan nu beror främst på Hamas attack den 7 oktober förra året, och den efterföljande israeliska invasionen av Gaza, vilket har accelererat den process av eliminering och djup annektering av palestinska områden som redan innan hade inletts, om än genom ett mer lågintensivt och utdraget förlopp. Det handlar med andra ord om att händelserna den 7 oktober har gett Israel en unik möjlighet att påskynda en etnisk rensning och bosättning av Gaza, snarare än att händelserna i sig på ett eller annat sätt skulle ha ändrat Israels redan inslagna kurs. Även om Dagan alltså har rätt i att en lång resa nu har påbörjats, så är det inte mot sionismens slutgiltiga seger, utan mot dess ofrånkomliga och slutliga fall.

Efter varje våg av motstånd så intensifieras sionismens politik

Ett växande antal forskare beskriver idag Israel som en bosättarkolonial stat, det vill säga en stat som använder distinktionen mellan bosättare och ursprungsbefolkning som grund för dess lagar och rättssystem.⁷ Sionismen är på så sätt central för både Israels statsbyggande och politiska diskurs.

Sionismen har dock alltid stått inför ett antal svårlösta problem. För det första, så är sionismens kanske allra största svaghet att den inte är i fas med samtiden. En ideologi som med bosättarkoloniala metoder ämnar att ’judifiera’ hela historiska Palestina, utan hänsyn till den infödda befolkningen, hade med all säkerhet varit mer framgångsrik, och inte lika långsiktigt ohållbar, om den implementerats hundra år tidigare.⁸

Även om Dagan alltså har rätt i att en lång resa nu har påbörjats, så är det inte mot sionismens slutgiltiga seger, utan mot dess ofrånkomliga och slutliga fall.

Det faktum att många av de bosättare som kom till Palestina under 1900-talets första hälft flydde från förintelsens Europa gör inte det sionistiska projektet mindre bosättarkolonialt till sin natur. Alla bosättarprojekt har i regel befolkats av människor som flytt från förföljelse, oavsett om det rört sig om förföljelse på religiös, politisk, kulturell eller ekonomisk grund. Inte heller innebär det faktum att sionismen vid tiden för Israels grundande kan beskrivas som en form av socialistisk arbetarsionism, att den inte på samma gång också var bosättarkolonial.⁸ Men det som framförallt utmärker sionismen, och senare även den israeliska staten, som just bosättarkolonial är dess praktiska strategier och destruktiva konsekvenser.

Den palestinska antikoloniala rörelsen började ta form redan på 1920-talet, i en tid då Palestina moderniserades och var på väg att utveckla en distinkt nationell identitet.⁹ Sedan dess, så har relationen mellan bosättare och ursprungsbefolkning i det historiska Palestina utmärkts av en process där varje våg av palestinskt motstånd har mötts av en intensifiering av sionismens bosättarkoloniala strategier. På så sätt var det oundvikligt att situationen tillslut skulle nå en icke tidigare skådad nivå av våld och förstörelse.

Alla bosättarprojekt har i regel befolkats av människor som flytt från förföljelse, oavsett om det rört sig om förföljelse på religiös, politisk, kulturell eller ekonomisk grund.

För det andra, så är denna process av ständig intensifiering och brutalisering av förtryck dubbel till sin natur. Medan den å ena sidan är central för en bosättarkolonial ideologi, så är den å andra sidan ett tecken på att bosättarprojektet inte har uppnått sitt främsta mål, vilket är att ersätta ursprungsbefolkningens samhälle med ett samhälle bestående av bosättare. Det faktum att Israel misslyckades med en total etnisk rensning av Palestina under Nakba 1947-1949 har i praktiken betytt att Israel inte heller har kunnat uppnå en total bosättning.¹⁰

Till skillnad från Smotrich och Ben-Gvirs föreställningar om att bosättning, oavsett omfattning, skapar säkerhet, så är det bara en total bosättning som i sin tur kan garantera bosättarstaten denna nivå av säkerhet. Utan total bosättning, och med andra ord utan total etnisk rensning, kommer den kvarvarande ursprungsbefolkningen alltid att motsätta sig bosättarprojektet och därför utgöra ett hot mot bosättarstaten.

Detta i kombination med att det efter grundandet av den israeliska staten 1948 inte fanns några ideologiska riktningar bortom den sionistiska rasifierade nationalismen, gjorde att sionismens något enfaldiga inriktning på bosättning och etnisk och demografisk separation fick fortsätta. När Israel sedan, inte oväntat, visade sig vara oförmöget att förlika sig med den förnyade palestinska nationalismen på 1960-talet, så blev resultatet att sionismen fortsatte sin bosättarkoloniala expansion även på ockuperat område. Att Israel nu de facto hade kontroll över hela historiska Palestina innebar dock nya problem för sionismen, som därmed hade nått de expansionistiska yttre gränserna.¹¹

Utan total bosättning, och med andra ord utan total etnisk rensning, kommer den kvarvarande ursprungsbefolkningen alltid att motsätta sig bosättarprojektet och därför utgöra ett hot mot bosättarstaten.

Ockupationen av de kvarvarande palestinska områdena 1967 innebar alltså att bosättarkolonialismen var tvungen att byta riktning. Medan bosättarkolonialismens initiala fas, kallad exokolonisering, fungerar som en utåtriktad vektor vilken drivs av mer tillgång till mark och eliminering av ursprungsbefolkningen, så går det bosättarkoloniala projektet tillslut in i en ny fas, kallad endokolonisering. När gränsen för fortsatt expansion och geopolitisk erövring nås, så förvandlas nämligen projektet och ger vika för mer intensiva och allomfattande former av exploatering, övervakning och social kontroll, kallad endokolonisering. Bosättarprojektet ändrar med andra ord sin kurs – från att ständigt expandera, så börjar det rikta sig inåt.¹²

Strukturerna för den koloniala krigföring, upprorsbekämpning, tvångsförflyttning, övervakning och retoriska våld som nu används mot palestinier är därmed typiska exempel på det sionistiska bosättarprojektets förvandling från exokolonisering till endokolonisering. De metoder som i första hand började användas som en del av ockupationspolitiken och som utmärktes av ökad kollektiv bestraffning, godtycklig arrest, fängslande och tortyr, markerar därmed också starten för Israels intensifieringspolitik.

Varje våg av palestinskt motstånd har sedan dess följts av allt fler fall av kollektiv bestraffning och massarrest. Till exempel följdes Al-Aqsa-intifadan i början på 2000-talet av ett ökat antal checkpoints och konstruerandet av en separationsmur på Västbanken, medan Hamas attack den 7 oktober förra året har följts av Israels hittills dödligaste och mest brutala attack på Gaza. Detta i kombination med ytterligare systematisk användning av godtyckligt frihetsberövande och tortyr i ockupationsmaktens fängelser, och ett allt mer extremt bosättarvåld på Västbanken.¹³

Övervåldet i Gaza är en konsekvens av sionismens kris

För det tredje, så innebär denna andra fas av kolonisering och dess allomfattande former av kontroll att även bosättarsamhället påverkas negativt. Bosättarkolonialismens ständiga strävan efter total säkerhet, vilket den givetvis aldrig kan uppnå, gör attsamhället tenderar att präglas av en ökad militarism där förberedelserna för krig blir oändliga, så till den grad att själva förberedelsen inte kan särskiljas från faktiskt krig. Detta kan förstås som ett tillstånd av permanent krig.¹²

Decennier av straffrihet i en endokolonial miljö har lett till ett allt mer extremt samhällsklimat i Israel där expansions- och ockupationspolitiken successivt har normaliserats. Israeliska soldater delar glatt videos på sociala medier där de kan ses begå krigsbrott efter krigsbrott mot palestinier, medan israeler från hela det politiska spektrumet har samlats vid gränsövergången till Gaza för att stoppa humanitär nödhjälp från att nå den palestinska befolkningen.¹⁴

Israel, som idag är världens mest militariserade land, har i sann endokolonial anda systematiskt använt denna avhumanisering för att omvandla de ockuperade områdena till laboratorier för nya former av kontroll.

Israel, som idag är världens mest militariserade land, har i sann endokolonial anda systematiskt använt denna avhumanisering för att omvandla de ockuperade områdena till laboratorier för nya former av kontroll. Med fokus på vapen och övervakning har Netanyahu effektivt jobbat för att Israel ska bli en av världens ledande försvarsindustrier. Såväl den israeliska regeringen som privata företag marknadsför och säljer i nuläget nya övervakningssystem och vapen som “framgångsrikt testade på palestinier i krig.”¹⁵

Slutligen, så skapar denna förväxling mellan säkerhet och krig en verklighet fylld av “oidentifierbara hot,” vilket ständigt gör bosättarbefolkningen mer otrygg. Samtidigt måste Israel främja och exploatera denna typ av rädsla bland befolkningen, eftersom den indirekt rättfärdigar fortsatt ockupation, kontroll och exploatering av palestinier. Ett tillstånd av permanent krig går på så sätt hand i hand med ett permanent undantagstillstånd, oavsett om det har föranletts av ett verkligt eller inbillat hot. Det är på så sätt ingen slump att undantagstillståndet som antogs av Israel 1948 fortfarande gäller idag.¹²

Israel behöver dessutom upprätthålla detta tillstånd av permanent krig inte bara för att kunna kapitalisera på ockupationen, utan också för att hålla ihop ett samhälle som annars skulle falla isär. Avsaknaden av ett kitt som håller samman det israeliska samhället beror till stor del, motsägelsefullt nog, på att Israel aldrig har lyckats utvecklas bortom sionismen. Därför är det bara krig och rädslan för våld som kan förhindra att spänningarna mellan ultraortodoxa och sekulära i Israel eskalerar till ohållbara nivåer.¹⁶

Den nuvarande regeringen, som kännetecknas av högerextrema och fascistiska ministrar, har bara spätt på dessa spänningar, medan medelklassen ständigt blir fattigare och fattigare.¹⁷ Samtidigt så är de höga kostnaderna för ockupationen och krigföringen mot Palestina beroende av militärt bistånd från USA – något som inte kommer att fortsätta för evigt, speciellt om Donald Trump vinner årets amerikanska presidentval.¹⁸

Vad detta exemplifierar är att Israel å ena sidan behöver ockupationen och den koloniala krigföringen mot Palestina för att kunna stoppa det israeliska samhället från att implodera, samtidigt som förtycket av palestinier är just det som håller på att undergräva dess själva fundament. Det är med andra ord en omöjlig ekvation, där den sionistiska bosättarkolonialismen bara kommer att bli mer extrem och våldsam ju längre den fortgår. Den är alltid som farligast just när den är i sitt slutskede, där den kämpar för sin överlevnad med alla tillgängliga medel. Det extrema och storskaliga våld som utspelats i Gaza är därför å ena sidan en konsekvens av sionismens kris, samtidigt som det på sikt bara kommer att förvärra den. Det vi nu bevittnar är alltså, med andra ord, början på sionismens sista kapitel.

Att sionismen befinner sig i en allvarlig och slutgiltig kris betyder också att Palestinarörelsen från och med nu och några år framåt har en utomordentlig möjlighet att öka pressen på vår regering och kräva sanktioner mot Israel. En fortsatt eskalering och intensifiering av etnisk rensning och israeliskt bosättarvåld i Palestina kommer tillslut att tvinga västvärldens regeringar att agera. Vi bör dock inte vänta. Som Ben-Gvir säger, ”tiden är nu.”