När tusentals arbetare varslades i Storbritannien på sjuttiotalet lade de fram en plan för att rädda fabrikerna. Lucasplanen är aktuell än idag, med sitt visionära tänk kring hur uppgifterna ska fördelas så att ingen enbart utför manuellt eller intellektuellt arbete, skriver Kerstin Eldh.

Många talar om behovet av ett annat samhälle men få kommer med konkreta förslag. Ett konkret men bortglömt exempel är Lucasplanen, som de anställda vid Lucas Aerospace i Storbritannien lade fram 1976. Rasmus Landström nämnde den i Aftonbladet häromdan. Det är första gången jag läser något om planen på svenska sedan Lars Henrikssons bok Slutkört 2011. (Landström har dock fel siffror. Det var 18 000 anställda vid 17 fabriker.)¹

Vad är då Lucasplanen? Jo, en plan för alternativ, samhällsnyttig produktion.

Lucaskoncernen uppstod mot slutet av 1960-talet när den brittiska regeringen slog samman en rad industrier för att skapa en konkurrenskraftig militärindustri. De över 18 000 anställda kände hotet av rationaliseringar och avskedanden. Därför började de organisera en facklig samordningskommitté som skulle hindra företaget att spela ut olika fabriker eller grupper mot varandra. I kommittén ingick både arbetare på golvet och högutbildade tekniker. De ställde solidariskt upp med stöd i flera lokala konflikter i några fabrikerna.

I valmanifestet 1974 hade Labour talat om nationaliseringar av viktig industri och arbetsplatsdemokrati. När de vann valet sökte de 34 fackliga representanterna i samordningskommittén upp den nye industriministern, Tony Benn, känd som en av de mest radikala Labourpolitikerna. De bad honom  nationalisera Lucaskoncernen. Han sa att han inte hade mandat att göra det, men föreslog att de skulle arbeta fram en alternativ företagsstrategi för Lucaskoncernen.

Facket bad industriminister Benn nationalisera Lucaskoncernen. Han sa att han inte hade mandat att göra det, men föreslog att de skulle arbeta fram en alternativ företagsstrategi för Lucaskoncernen.

Nästan hälften av Lucas’ produktion var militär utrustning och finansierades liksom många av företagets civila produkter med offentliga medel. De anställda ansåg att det statliga stödet skulle användas bättre om de utvecklade mer socialt användbara produkter. En arbetare ställde den viktiga frågan: Varför använder vi inte vår kunskap och skicklighet till att producera sådant som är samhällsnyttigt och hjälper människor i stället för sådant som kan skada dem?  

Den fackliga samarbetsorganisationen på Lucas omfattade både ingenjörerna och arbetarna på verkstadsgolvet. På så vis, sa en av de ledande talespersonerna Mike Cooley, fanns i samma organisation både teknikernas analysförmåga och arbetarnas sunda förnuft, vilket var en oslagbar kombination när de arbetade fram sina förslag till alternativ produktion.

De skulle tänka både som konsumenter och producenter och utgå från vad som skulle kunna vara meningsfullt att producera utifrån behoven i samhället. Medlemmarna fick välja om de ville göra en modell av vad de kunde producera eller bara beskriva det.

De skulle tänka både som konsumenter och producenter och utgå från vad som skulle kunna vara meningsfullt att producera utifrån behoven i samhället.

Det här blev en inventering av vad de anställda skulle kunna åstadkomma utifrån de maskiner som fanns och den kunskap de hade. Det gav dem en övergripande lägesbeskrivning av industrin och dess möjligheter och fungerade som en läroprocess.  

Resultatet blev utarbetade planer på 150 produkter, som inte tillverkades då, t.ex. bärbar dialysapparat, fordon som kunde köra både på räls och vanlig väg samt apparater som innebar energibesparingar.

Oljekrisen 1973 hade lett till diskussioner om energieffektiviseringar. Eftersom en stor del av Lucas’ produktion utgjordes av flygplanskomponenter hade anställda kunskap om aerodynamik som skulle kunna användas för konstruktion av vindkraftverk. 

En annan teknik som skulle kunna användas var den som Lucas tillämpade för militära orienteringssystem. De var så sofistikerade att de kunde träffa en missil på en annan kontinent med några millimeters felmarginal. Den tekniken skulle kunna vidareutvecklas till något slags alternativ synförmåga för blinda.  Det var exempel som visade på teknikens möjlighet att förbättra livssituationen för människor men som inte användes.      

Planen lades fram i sex volymer om vardera 200 sidor med väl utarbetade produkter. Den föreslog personalutbildning som förbättrade och breddade kompetensen. Den föreslog att arbetet omorganiserades i mindre hierarkiska arbetslag som överbryggde klyftan mellan tyst kunskap på verkstadsgolvet och teoretisk ingenjörskunskap på kontoret. Dessutom omfattade planen marknadsanalyser och ekonomiska argument.

Planen lades fram i sex volymer om vardera 200 sidor med väl utarbetade produkter. Den föreslog personalutbildning som förbättrade och breddade kompetensen. Den föreslog att arbetet omorganiserades i mindre hierarkiska arbetslag.

Koncernledningen var inte intresserad. Det avslöjades att företaget anlitat amerikanska konsulter som kommit fram till att marknaden för en värmepump som planen föreslog var värd en miljard pund på 1980-talet. Lucasledningen var villig att avstå från en marknad av den arten bara för att visa att det var den och ingen annan som skulle bestämma vad som tillverkades. Många av produkterna har senare tillverkats, dock inte av Lucaskoncernen, som avvisade planen  och gav den mest profilerade talespersonen Mike Cooley sparken 1981, samma år som han fick det Alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award, för sina insatser att utveckla en ”teknik med människan i centrum”. 

Labour hade i början av 1980-talet majoritet i Storlondons fullmäktige som anställde den avskedade Cooley som ledare för en ny institution som gav stöd åt kooperativ och sociala företag samt startade öppna verkstäder och tekniknätverk för att utveckla socialt nyttiga produkter. Thatcher motarbetade och lade ner Storlondons fullmäktige 1986.  

Mike Cooley var en person som förenade handens och hjärnans arbete genom betydande insatser både i sin praktiska gärning och i sitt teoretiska tänkande. Han var doktor i Computer Aided Design. I boken Arkitekt eller bi. Om det mänskliga priset för teknisk utveckling (på svenska 1990) samlade han på 1980-talet sina tankar om vikten att förstå att tekniken inte är neutral och att vi har ett val. “Mikes bok är ett måste fackföreningsfolk”, skrev brittiska LO:s ordförande, Francis O’Grady i förordet när en ny upplaga av boken kom ut i Storbritannien 2016.

I boken kritiserar Cooley en ”spridd uppfattning att automatisering, datorisering och användning av robotkonstruktioner kommer att befria människor från själsdödande, trista och fysiskt tunga arbeten och ge dem frihet att ägna sig åt skapande arbete”. Som utbildad datoringenjör skrev han sin bok för att han ville visa vilken fara fel sorts datorisering av arbetet skulle vara.

Cooley kritiserar att teknik och vetenskap betraktas som helt objektiva, stående ovanför politiken. Vetenskapen har assimilerat de ideologiska och kulturella antagandena i det samhälle som utvecklat dem. Tekniken är inte neutral.

Datorerna är ett nytt produktionsmedel som måste betraktas i ljuset av det samhälle som gett upphov till dem. Vi måste svara på den naturliga följdfrågan till Marx’ påstående: ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.”, alltså ”Vilket samhälle ger digitaliseringen?” 

  Vi har ett val. Det finns möjligheter att demokratisera beslutsprocessen om vilken teknik vi ska välja, menade Cooley, och det är viktigt eftersom vi också konstruerar sociala relationer när vi konstruerar tekniska system. Teknik och vetenskap har utvecklats av människor som oss. Om de inte fungerar som vi tänkt oss har vi skyldighet att försöka ändra på dem.  

Cooley kritiserade marxistiska samhällskritiker som haft en tendens att bara koncentrera sig på den ojämna fördelningen av tillgångarna på bekostnad av en inträngande analys av motsägelserna inom produktionen i ett tekniskt avancerat samhälle. 

Det är detta accepterande av hur kapitalismen organiserar produktionen som är Cooleys huvudkritik av Lenin. Han kritiserar att Sovjet kopierade taylorismen. Han betonar vikten av att upphäva splittringen mellan manuellt och intellektuellt arbete, den splittring som Taylor genom att mätningar i detalj drog till sin spets och kallade ”scientific management”. Dessa mätningar finns ju nu också i den offentliga sektorn i form av New Public Management. Och redan på 1980-talet påpekade Cooley att de skulle drabba forskningen på universiteten.

Det är detta accepterande av hur kapitalismen organiserar produktionen som är Cooleys huvudkritik av Lenin. Han kritiserar att Sovjet kopierade taylorismen.

”En central del av arbetets avhumanisering, på det intellektuella området likaväl som på det manuella, är arbetets fragmentisering i begränsade, alienerade uppgifter, som var och en tidsätts i detalj”, skrev han och noterade en definitionsmässig tendens att utesluta intuition, tyst kunskap och mänskligt omdöme när allt skulle bli matematiskt mätbart. Och han påpekade att ingen ännu hade funnit en metod att göra en matematisk modell av den mänskliga fantasin.

Utifrån synen att maskinen är snabb och pålitlig men helt utan kreativitet, medan människan är långsam, inkonsekvent och opålitlig men i högsta grad kreativ, bör robotar användas för tunga, farliga arbetsuppgifter och människor där hjärna och fingerfärdighet behövs. Datorn och den mänskliga intelligensen kompletterar varandra. Men principen när vi bygger tekniska system måste alltid vara att sätta människor före maskiner. Den mänskliga intelligensen är mästare på att kunna bedöma komplicerade situationer och att intuitivt komma fram till nya lösningar.  

Därför gäller det att inte förstummas av den skenbara rationaliteten med matematik och vetenskapligt fikonspråk utan ifrågasätta syften och kräva begripliga förklaringar.

”Om socialism ska innebära något över huvud taget måste den innebära större frihet och inte mindre. Om arbetare lever under tvång på arbetsplatsen genom taylorismen är det otänkbart att de skulle utveckla det självförtroende och den förmåga och kunskap som ska göra det möjligt för dem att spela en aktiv och skapande roll i samhället som helhet.”, skrev Cooley.    

Cooley försöker beskriva ett alternativ, som ger arbetarna kontroll över att arbetsprocessen blir mänsklig. Det bör finnas en balans mellan olika aktiviteter, manuella och intellektuella, skapande och icke-skapande, sa han. Genom praktisk inlärning skaffar människor sig “intuition och ”skicklighet. I en naturlig arbetsrytm blandas umgänge och arbete under dagen. 

Cooley försöker beskriva ett alternativ, som ger arbetarna kontroll över att arbetsprocessen blir mänsklig.

Antingen får vi en framtid där människors förmåga reduceras till att ungefär som bin fantasilöst upprepa samma arbetsuppgifter. Eller får vi en framtid där människors kreativa förmåga såväl politiskt som tekniskt används till att likt arkitekter bygga en ny teknisk utveckling som leder till större frihet.

Idéerna bakom planen har inte mist sin aktualitet, tvärtom har klimatkrisen aktualiserat dem. Det som gör Lucasplanen värd att studera idag är att den innehöll  idéer om hur den tekniska utvecklingen i samhället skulle kunna demokratiseras. Planen pekade framåt och visade på klyftan mellan vad samhället faktiskt tillåter och vad som är tekniskt möjligt.

Arkitekt eller bi? Vi har ett val.