Att vänstern anammat Foucaults tänkande har varit fatalt, skriver Johan Söderberg i en ny bok. Nina Björk har läst den och frågar sig varför den makt som arbetarklassen besitter så sällan erkänns. 

När vänstertidningen Etc för några år sedan intervjuade tre feminister inför Internationella kvinnodagen den 8 mars talade den ena om migranter och samer, den andra om transkvinnor och den tredje om behovet av fettaktivism. Jag tror ingen av dem såg sig som representanter för ”underdog-metafysiken”, men det var tydligt att deras engagemang handlade om minoritetsgrupper. 

I den nya tanketäta boken Kritik av underdog-metafysiken (Celanders förlag) spårar vetenskapsteoretikern Johan Söderberg detta dagens vänsterintresse för marginaliserade grupper bakåt i historien. Han hittar två huvudsakliga källor. Den ena har att göra med vänsterns interna historia och den andra med hur vänstern kom att uppfatta nyliberalismen. 

Söderberg delar upp vänsterns historia i ”den första nya vänstern” och ”den andra nya vänstern”. Den första växte fram ur Ungern-krisen 1956, då anhängarna bröt med de stalinistiska kommunistpartierna men behöll marxismen som huvudsakligt analysverktyg. Det var egentligen först med den ”andra nya vänstern”, som uppstod decennierna efter majrevolten 1968, som marxismen och klassanalysen kom att ersättas med ett intresse för olika minoriteters rättighetskamper. 

Till detta bidrog den så kallade embourgeoisement-tesen, alltså idén om att arbetarklassen i väst hade förborgerligats och inte längre ville bjuda kapitalismen motstånd. Tänkare som statsvetarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, filosofen Michel Foucault och sociologen Stuart Hall menade att industriproletariatet hade låtit sig assimileras in i systemet och därför inte längre kunde utgöra revolutionens subjekt, som istället fick sökas på andra håll: ”hos studenterna, ’de unga’, de marginaliserade, kåkfararna eller tredje världens bondemassor”. 

Den andra källan till den samtida vänsterns intresse för minoriteter spårar Söderberg till det stora inflytande som Foucaults föreläsningsserie ”Biopolitikens födelse”, hållen vid Collège de France 1979, har utövat. Och närmare bestämt till att vänstern accepterade och lät sig ledsagas av hans tolkning av nyliberalismen som ett slags urspårad förnuftstro, där experter, byråkrater och teknologer rationellt mäter, beräknar och disciplinerar människors beteenden. Med en sådan fiendebild föddes en misstro mot att samhället gick att se som en totalitet möjlig att förstå och planera. Kritiken mot nyliberalismen blev under inflytandet av Foucault en kritik av modernitet och rationalitet – och därmed kunde det mångtydiga, avvikande och marginaliserade lyftas fram som exempel på motstånd mot denna rörelse.

Ursprungligen, skriver Söderberg, kom kritiken mot rationalitet och modernitet från 1800-talets radikalkonservativa tänkare – ”ett aristokratiskt uppror mot massan, ett ’herrefolkstänk’”. Men i 68-tänkets tappning uttalades denna kritik istället i namn av the underdog och kunde därmed förflyttas från den politiska högersidan till vänstern. Både den äldre högern och den nya vänstern delade en misstänksamhet mot det slags gemenskap som tycktes kräva konformitet och att individen rättade in sig i leden. Ur detta kunde ingen genialitet uppstå (för högern) eller ingen verklig revolutionär (för vänstern). 

På en konferens 1967 frågade sociologen Howard Becker sina kolleger Whose side are we on? – med andemeningen att forskarna borde ta ställning för dem som systemet etiketterar som marginella, avvikande, brottsliga etc. Det var i reaktion mot denna uppmaning som kunskapssociologen Alvin Gouldner myntade begreppet ”underdog-metafysiken”, det sista för att signalera att Beckers ställningstagande för de marginaliserade inte enbart var av politisk eller moralisk natur utan även hade att göra med synen på sanning och kunskap. 

Efter 1960-talets proteströrelser rådde inom samhälls- och humanvetenskaperna närmast konsensus om att forskning inte kunde vara objektiv och värdeneutral; inget perspektiv var bättre än något annat för att det i sig var ”sant” – ett ord som måste sättas inom citationstecken eftersom sanning började ses som en fråga om makt. En sådan relativism är dock svår att upprätthålla i längden, det kommer ju trots allt att uppstå konflikter mellan olika perspektiv och vad ska då avgöra vem som har rätt? Svaret blev: de med minst makt.

En sådan relativism är dock svår att upprätthålla i längden, det kommer ju trots allt att uppstå konflikter mellan olika perspektiv och vad ska då avgöra vem som har rätt? Svaret blev: de med minst makt.

Söderberg skriver: ”Under förmodandet att det ’sanna’ inte är något annat än det som resursstarka grupper har makten att pådyvla andra grupper såsom vore det sanningen, ligger det nära till hands att fullfölja resonemanget och dra slutsatsen att maktlösheten är mer sannfärdig än sanningen själv. Avsaknaden av makt, det vill säga graden av marginalisering, blir till sanningens nya prövosten. På så vis ersätts positivismens sanningsbegrepp med ett nytt fundament, grupptillhörigheten hos de maktlösa.” 

Det här uppfattar jag som huvuddragen i Söderbergs bok, och dem har jag själv karvat fram. Kritik av underdog-metafysiken är inte någon systematisk bok, och det är inte alltid lätt att följa hur dess många sidospår och utvikningar hänger ihop. Men den är intellektuellt spännande, rik på uppslag och tankar. Man går igång i hjärnan av att läsa den. Framförallt är Söderbergs omläsning av Foucault viktig; denne tänkare som under flera decennier har betytt så mycket för vänstern framträder här mer som en nyliberalismens allierade än som en kritiker av den. Det specifikt socialistiska i motståndet mot kapitalismen ersätts genom hans inflytande av ett allmänt motstånd mot alla former av makt, utan att tillräcklig hänsyn tas till om de olika maktuttrycken har sin grund i det kapitalistiska produktionssättet, i historiska omständigheter eller i ideologiska övertygelser. 

Det tycks finnas en rädsla som är konstant inom liberalismen: rädslan för att den politiska demokratin ska utvecklas till det ekonomiska området. För liberaler gäller det att skydda det privata ägandet av produktionsmedlen och att skydda kapitalets vinster från folkets ivriga händer – alltså från risken för en i deras tycke alltför långt driven demokrati. 

Samtidigt finns det en jakt som är konstant inom vänstern: jakten på den revolutionära grupperingen, på dem som bär systemförändringens potential. De ena räds alltså det de andra söker. 

Liberaler har allt att vinna på att folket i en nation inte upplever att konfliktlinjerna går mellan arbete och kapital, utan mellan olika grupper inom arbetarklassen. Det är en gammal insikt från arbetsgivarsidan att ”man kan fragmentera klassolidariskt, kollektivt handlande genom att underblåsa språkliga, etniska och konfessionella motsättningar i samhället”, skriver Söderberg. 

Jag finner det märkligt att det Söderberg kallar ”den andra nya vänstern” är så intresserad av maktperspektivet och ändå inte använder just det perspektivet i sin socialistiska analys. Lönearbetare har ju egentligen en enorm makt i den kapitalistiska ekonomi som bygger på just deras arbete. Arbetarklassen är exploaterad, ur deras arbete skapas företagens mervärde – men det gör ju också att deras underordning på avgörande sätt är annorlunda andra underordnade gruppers. 

Lönearbetare har ju egentligen en enorm makt i den kapitalistiska ekonomi som bygger på just deras arbete.

Om lönearbetare slutar att vara det de är – för att tala den andra nya vänsterns identitetsspråk – det vill säga, om de slutar att arbeta så utmanas kapitalägare. Om invandrare, homosexuella, funktionsnedsatta, transpersoner, samer etc slutar vara det de är har det ingen avgörande betydelse för kapitalägarna. 

Det är uppenbart att Söderberg med sin bok vill tillbaka till denna analys av olika gruppers makt och vanmakt. Han skriver att det åligger vänstern att ”återupprätta klassmotsättningen som den centrala konfliktlinjen i samhället”, och jag är med honom i detta. Men vad innebär det för hur vi i vänstern bör se på underordnade eller förtryckta minoriteter?

Söderberg skriver att ”I den marxistiska idétraditionen utgör förvisso erfarenheter av nödställdhet och förtryck viktiga aspekter för att ta ut den ideologiska kompassriktningen i olika frågor. Men stödet för marginaliserade grupper är villkorat av deras produktiva funktion i kapitalismen”. 

Och här är jag inte längre med honom. Stödet för marginaliserade grupper bör inte villkoras på det sättet – helt enkelt för att det inte är ett socialistiskt stöd utan ett humanistiskt. Det är inte för att minoriteter utgör, eller skulle kunna utgöra, ett effektivt motstånd mot kapitalismen som vi bör stödja dem. Det är för att det är moraliskt rätt. Att stödja minoriteter innebär dock inte att tro att de sitter inne med sanningen eller har så kallade ”tolkningsprivilegier”; en sådan kunskapsrelativism har vare sig med moral eller humanism att göra. 

”Kritik av underdog-metafysiken” är en viktig bok; det är som en streckgubbe – den samtida spretiga vänstern – fylls ut, djupnar och får en historia som gör det lättare att förstå varför gubben ser ut som den gör just nu.