Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Juli 2014. Långa stränder med vit, mjuk sand. Bad i varmt och klart vatten, surfing, vattenskidor. Dyk bland vrak från romartiden, tjusas av mindre rockors stilla vingslag, ha turen att få se sköldpaddor och lekande delfiner. Strandkaféer med flätade palmblad som skydd mot solen. Restauranger med havets läckerheter, nyfångat i det gyllene gryningsljuset. Eller historiska vandringar bland lämningar från den romerska, persiska eller ottomanska tiden. En stilla promenad längs trånga gränder, besök på marknader, möten med vänliga, leende människor.

Gaza, den palestinska kustremsan, har förutsättningar för allt detta. Alla utom en. Ockupationsmakten tillåter inte att flyg landar i Gaza; de har till och med bombat sönder flygplatsen för att förhindra det. Och de förhindrar med hjälp av militär varje försök att komma in med båt. Eller ut. Fiskarna riskerar varje dag sina liv, sina båtar och redskap, sin försörjning. Den nyfångade fisken eller skaldjuren kanske aldrig landar på tallriken. Och få in material till att bygga de där restaurangerna är högst osäkert.

Långa stränder med vit, mjuk sand. Strandkaféer med flätade palmblad som skydd mot solen. Förutsättningarna finns. Alla utom en.

Det hade kunnat vara så vackert här, det hade kunnat vara så rikt. Men det tillåts inte. Och det tillåts i princip ingen export. Ekonomin är lamslagen. Sedan en månad tillbaka står det enda elkraftverket still för att det inte längre finns pengar till bränsle. Sex timmar om dagen, åtta om man har tur, finns det el, levererat av ockupationsmakten och av Egypten. Kanske kan det vara romantiskt att inta den där måltiden av havets delikatesser som aldrig levererades på den där restaurangen som inte kunde byggas i skenet av stearinljus, men inte för studenterna att läsa sina läxor i. Inte heller för dem som tvingas ta sig fram där
kloakvattnet översvämmar gatorna för att pumparna står still. Ett avloppsvattnets Venedig.

Och det klara havsvattnet har blivit grumligt av avloppet som inte kan renas. Och stränderna
är lika nedskräpade som gatorna.

Och jag undrar; med vilken rätt sätter vi dessa människor på undantag? Undantag från de mänskliga rättigheterna. Från rätten att fiska i sina egna vatten eller bruka sina egna jordar. Från att utveckla sin ekonomi. Kanske är det detta omvärlden vill, kanske är det därför protesterna är så lama. Och människorna här vet att omvärlden vänder ryggen åt vad som sker.

Ändå möts jag av vänliga, leende ansikten, människor som önskar mig välkommen till Gaza. Det hade kunnat vara så vackert här. Långa stränder med vit, mjuk sand. Strandkaféer med flätade palmblad som skydd mot solen. Förutsättningarna finns. Alla utom en.