Valand producerar konstnärer som vandrar som lik piskade av makten. Det fick mig att slå upp ett hål i golvet på skolan, för att protestera mot likriktningen, skriver Sebastian Rudolph Jensen. Debatten om utbildningen i fri konst på konsthögskolan Valand, som startades av Sally Karlsson i marsnumret, fortsätter här.

”Att dagdrömma om människor. Att längta. Längta efter något vilt. Något som slår hål.”

Texten står längst upp på en av HDK-Valands huskroppar när jag besöker skolan. Mot rosa bakgrund med stora svarta versaler skriker texten sin längtan efter något vilt. Något som slår hål. 

Texten får mig att tänka på mitt verk Hålet som jag gjorde för sju år sedan, när jag var student på Valand. Jag slog upp ett hål i mitt ateljégolv med en hammare. Det var ett konstverk som undersökte den institutionella kroppens skörhet. När jag skapade verket var jag uppgiven och frustrerad över den otrygghet jag kände på skolan. Studierna handlade bara om att klara kursmålen. Det var inte viktigt att skapa konst utan att bocka av formuleringar i kursplanen. Det fanns en kompakt rädsla bland studenterna och i skolans väggar. Det var ingen trygg plats. 

Jag slog upp ett hål i mitt ateljégolv med en hammare. Det var ett konstverk som undersökte den institutionella kroppens skörhet. När jag skapade verket var jag uppgiven och frustrerad över den otrygghet jag kände på skolan.

Reaktionerna när jag visade verket blev stora. Rykten började spridas av personalen på skolan om att hålet skulle gått igenom något bärande, att hållfastheten i den anrika stora byggnaden skulle vara kraftigt påverkad. Hela Valand höll på att rasa ihop. Hålet var tjugo centimeter gånger tio centimeter. Det hela var ett absurt skådespel.

Ett annat rykte som spreds var att det skulle kosta över hundratusen kronor att återställa golvet efter verket och att pengarna skulle tas från studentkassan, någon kassa jag aldrig tidigare hade hört om, som tydligen gick till studentresor och material till studenters konstprojekt. Det här skapade polarisering på skolan. Få hade sett konstverket men alla hade åsikter. När Hålet skulle bli offentligt och jag organiserade en utställning för allmänheten hörde jag att studenter bojkottade den. Inte konstigt med tanke på de fantasier som lärare, chefer och professorer hade spridit innan någon faktisk kunskap var fastslagen, innan någon offert tagits in från hantverkare eller närmare undersökning på hållfastheten.

Processen som pågick i några veckor var påfrestande. Det diskuterades att jag skulle bli polisanmäld av skolan, för att de skulle kunna få ut försäkringspengar. Personalen tog verket väldigt personligt. Den dåvarande tekniska chefen skrek i mitt ansikte. Affischer inför utställningen revs ner. Jag satte upp fler affischer som också plockades ner. 

Personalen tog verket väldigt personligt. Den dåvarande tekniska chefen skrek i mitt ansikte. Affischer inför utställningen revs ner. Jag satte upp fler affischer som också plockades ner.

Allting kulminerade i ett märkligt möte en eftermiddag. Vi var nio personer som stod runt det lilla hålet i golvet i min ateljé. Bland andra den tekniska chefen, programchefen, en student som gick sista året på masterprogrammet i fri konst, ordföranden för studentkåren (de båda senare hade jag bjudit in för att balansera maktdynamiken), en av mina lärare och en vaktmästare. 

Det blev en rejäl uppläxning med skuld och fördömande. Hålet sågs inte som ett konstverk utan som skadegörelse. Den institutionella kroppen var just så skör som jag hade haft en känsla av. Institutionen drog tydligt och moraliserande gränsen för vad som är konst. Lite ironiskt med tanke på att Valand har konstnärer som Gordon Matta-Clarke (som gjorde hål i byggnader), Anna Odell, Lars Vilks och Carolina Falkholt som referenser i sin utbildning. Valand tycker om institutionell kritik i teorin, men verkar avsky det i praktiken. 

Valand tycker om institutionell kritik i teorin, men verkar avsky det i praktiken.

Det här blev mitt första möte med en konstvärld som är uppläxande och moraliserande. Ett bevis på att det är borgerskapets fromhet som styr vilka berättelser som blir den kulturella historien. Med min bakgrund med ett liv som ett lapptäcke som lappats och lagats så är det inte främmande att laga ett litet hål. 

Det tog till slut en eftermiddag för en ensam snickare att fixa hålet. 

I januari i år blev jag inbjuden av en student på Valand att medverka i en duo-utställning på studentgalleriet Rotor. Jag tackade ja. Studenten och jag bestämde oss för att hämta utedasset som varit galjonsfigur för Drömmarnas Monument, ett konstprojekt i Göteborg där jag var projektledare för sommaren 2023. 

Utöver att återupprätta dasset så ville vi hålla folkkök. Någon timme innan öppning när jag står och värmer soppa på en värmeplatta flyger en tekniker in och är upprörd över att brandlarmet ska lösas ut och återigen många tiotusenlappar ska behöva betalas för utryckning. Teknikern är uppenbarligen arg och letar efter flera problem. Skönt är då att en tidigare student som nu jobbar som vaktmästare kommer in och lugnar ner situationen. Vi får hålla vårt folkkök men det blir en obehaglig och jobbig påminnelse om den fientliga arbetsmiljön konststudenter har på Valand. 

Det är svårt att som konststudent behöva möta den här nedtryckande hårdheten som präglas av säkerhetshysteri och moralpanik. Att ägna sig åt skapande är en försiktig och skör verksamhet. Det behövs trygghet. Inte det brutala arbetsklimat som finns på Valand.

Det är svårt att som konststudent behöva möta den här nedtryckande hårdheten som präglas av säkerhetshysteri och moralpanik. Att ägna sig åt skapande är en försiktig och skör verksamhet. Det behövs trygghet. Inte det brutala arbetsklimat som finns på Valand. Systemet med att några få utvalda blir antagna till skolan skapar rädsla för att göra fel och bli ersatt. Det finns åttahundra andra som sökt utbildningen som inte kom in, som gärna tar din plats. Kreativiteten frodas inte i ett sådant system, som ger överdrivet mycket makt till lärare och professorer, vilka kan tvinga på sina studenter sin subjektiva syn på konst.

Valand producerar konstnärer som vandrar som lik piskade av makten. Systemet ger överdrivet mycket makt till lärare och professorer, vilka kan tvinga på sina studenter sin subjektiva syn på konst. Fler avgående studenter hade fortsatt med konsten om de inte hade blivit så nedbrutna av sin utbildning.

Valand producerar konstnärer som vandrar som lik piskade av makten. Som plågade hundar skrämda till tystnad, rädda för att inte få vara med. 

Systemet behöver helt förändras. Valand behöver skapa en trygg miljö för kreativitet och risktagande. Så att studenterna får trygghet att tro på sitt skapande och grundade fötter att stå på när de går ut och möter en hård och kylig värld. Fler avgående studenter hade fortsatt med konsten om de inte hade blivit så nedbrutna av sin utbildning. Samhället behöver alla livsviktiga kanariefåglar i en tid då byråkratin mer och mer begränsar friheten för människor. 

Akademiseringen av konsthögskolan Valand i Göteborg har gått för långt. Det skriver den före detta studenten på fri konst-programmet Sally Karlsson. Studenterna har inte tid för sitt konstnärliga arbete, utan utsätts istället för enorma mängder teoretisk text, bisarra kontroller och utskällningar.

“Studera hos oss”. På Göteborgs Universitets webbplats finns en sida som skiljer sig markant från resten av utbudet. Under rubriken “HDK-Valand – Högskolan för konst och design” går det att läsa om de olika skapande utbildningar som universitetet har, utöver ämnen som juridik och naturvetenskap. Här finns program inom film, skrivande, design, fotografi och så den utbildning som jag gick, kandidatprogrammet i fri konst. 

Att det finns utbildningar inom fritt skapande bland samma urval som juridik och naturvetenskap kan tyckas märkligt, och på sätt och vis är det också det. Det var inte förrän på 1970-talet som dåvarande Konsthögskolan Valand införlivades med Göteborgs universitet, då flera av de tidigare fria konstskolorna blev statliga institutioner. Där och då hamnade den konstnärliga utbildningen sida vid sida med de utpräglade akademiska dito. 

När jag började som student på skolan; cirka fyrtio år efter införlivandet med universitetet, hade mycket hunnit hända. Bland annat den ökända Bolognaprocessen, den europeiska standardiseringen av utbildningsväsendet, som genomfördes i Sverige år 2007. Det har sedan dess pågått en debatt kring akademiseringen av konsthögskolorna, där bland andra Dan Wolgers i september 2015 i nättidningen Omkonst kommenterade vad han ansåg hände på skolorna. Han skrev om hur den konstnärliga integriteten utarmades till förmån för en akademisering. Med akademisering menade han hur man tvingas till att vetenskapligt utvärdera något som inte går att mäta. Hur målet att studenterna i sin utbildning utvecklar konstnärlig integritet och frihet har ersatts med en önskan om att de vid examen ska vara anställningsbara och duktiga på att nå uppsatta mål.

Att studenterna utvecklar konstnärlig integritet och frihet har ersatts med en önskan om att de vid examen ska vara anställningsbara och duktiga på att nå uppsatta mål.

Vad man som ny studerande kan förvänta sig när man stiger in i konsthögskolans värld är ofta svårt att veta. Informationen om dessa utbildningar tenderar att dra åt det abstrakta hållet. Man söker in med arbetsprover och blir antagen på det egna konstnärskapet. Förhoppningen för de flesta som söker lär vara att få utveckla sitt eget arbete. Man vill lämna skolan med ett starkare konstnärskap och en större kunskap om den värld man ska ut i. 

Ganska snabbt efter att jag hade börjat på Valand förstod jag att det var en skola som hade stora akademiska och teoretiska ambitioner för den fria konstutbildningen. Tiden för att skapa egna konstverk och arbeta med att utveckla dessa visade sig vara begränsad, när så mycket annat skulle hinnas med. 

Man vill lämna skolan med ett starkare konstnärskap och en större kunskap om den värld man ska ut i.

En av sakerna som åt mycket av tiden var den förvånande stora mängd teoretiska texter vi förväntades läsa. Vissa av texterna hade en självklar koppling till våra studier, de som till exempel handlade om konstteori och konsthistoria. Andra hade en mer oklar koppling till vår utbildning, vilket gjorde det svårt att sätta innehållet i ett sammanhang. Texter av Judith Butler och Donna Haraway var visserligen intressant läsning, men gavs ofta till oss utan en uttrycklig kontext. På de eventuella seminarier vi hade kring texterna fanns det inte alltid någon tydlig önskan om vad vi skulle ha tagit med oss från läsningen. Att de hade blivit lästa verkade vara nog. 

Det såg säkerligen bra ut att denna litteratur fanns med i kursbeskrivningen, men vad det faktiskt gav oss studenter är mindre självklart. I en klass där de studerande framförallt hade kommit in med praktiska arbetsprover var grundkunskaperna som krävdes för denna typ av läsning väldigt ojämn. Många studenter blev stressade, och där en struktur och ett sammanhang för läsningen hade behövts var det istället upp till var och en att hantera och förstå uppgiften. Det blev ett betungande måste istället för en utvecklande utmaning.

Det såg säkerligen bra ut att denna litteratur fanns med i kursbeskrivningen, men vad det faktiskt gav oss studenter är mindre självklart.

Utöver den teoretiska läsningen bestod varje termin av omfattande grupparbeten inför utställningar på olika nya platser i Göteborg. Där framkom det ofta efterhand vad vi elever förväntades göra förutom själva konstverken. Praktiska och administrativa uppgifter ingick i kursarbetet, så som att ordna med belysning, transport och marknadsföring. Även här blev arbetet med de egna konstverken lidande. 

Överlag ägnade vi mycket tid åt att försöka få klarhet i vad målen för kurserna var och vad som krävdes för att få godkänt. Många gånger lades inte innehållet i kursen upp på våra lärplattformar förrän samma vecka som kursen skulle starta. Ibland var problemet att målen med kursen var så luddigt formulerade att de aldrig riktigt gick att förstå. Jag minns en lärare som röt till när jag för femte gången försökte fråga vad målet med kursen om konstnärligt samarbete var; skulle vi elever skapa ett gemensamt konstverk och i sådana fall efter vilka principer? Vad skulle vi bedömas på i kursen och hur skulle vi redovisa samarbetet? Svaret kom aldrig tydligt men en kurskamrat till mig blev under examinationen av kursen kritiserad för att inte ha tillräckligt bra koll på semantiken kring det engelska ordet “collaboration”; det var tydligen detta vi skulle ha utforskat. 

Vi ägnade mycket tid åt att försöka få klarhet i vad målen för kurserna var och vad som krävdes för att få godkänt.

Examinationerna var ofta ett moment där man trevade sig fram; osäker på vad skolan ville se från oss. När vi skulle presentera vårt skapande skulle det ofta helst ske med en powerpoint som tydligt redovisade meningen med våra konstverk samt vår, förhoppningsvis, grundliga research kring ämnet. Därefter kunde vi få kritik som inte alltid kändes konstruktiv; om allt från den egna moralen till vilken känsla verket angav. Upplevelsen var att lärarna inte alltid själva visste hur de skulle examinera individuella konstverk enligt den ram som satts upp. 

En av mina klasskamrater fick höra att hen “betedde sig som Christopher Columbus” när hen uttryckte sig vilja undersöka subkulturen kring “furries” i sin konst. Kritiken låg i att det var oetiskt av hen att undersöka en grupp som inte är den egna. Jag fick en gång kritik för att mitt konstverk signalerade både humor och mörker samtidigt. Min lärare bad mig att välja väg; antingen ska verket ha ett allvarligt uttryck eller ett humoristiskt. Det fick inte vara båda. 

Lärarna visste inte alltid själva hur de skulle examinera individuella konstverk enligt den ram som satts upp.

Vi kunde även få kritik för att våra konstverk inte var tillräckligt färdiga vid en examination. Vid mitten av kurserna skulle vi kunna redovisa att vi var 60 procent klara med våra alster. Jag var en gång nära på att bli underkänd då jag inte ansågs vara 60 procent klar. Förmodligen då jag hade uttryckt att jag ville ändra på vissa delar av innehållet i verket under en redovisning. Min verks procentsats låg tydligen under 60. 

Det kunde även hända att vi examinerades och fick extra uppgifter på moment som hade kommunicerats som frivilliga att delta i. Jag tänker på en utställning i Swedbanks gamla lokaler som plötsligt visade sig vara betygsgrundande halvvägs in i arbetet. 

Jag vet inte hur vanligt det är på andra utbildningar att elever kommer gråtande ut från möten och ateljésamtal, men detta såg jag hända flera gånger under min tid på Valand. Att ständigt parera krav från skolan, som ofta var luddiga men samtidigt omfattande, slet på många studenter. I klasserna under och över min egen skedde flera avhopp där vissa studerande hoppade av så sent som veckorna inför sin examensutställning. Den allmänna moralen var från och till låg. 

Jag vet inte hur vanligt det är på andra utbildningar att elever kommer gråtande ut från möten och ateljésamtal, men detta såg jag hända flera gånger under min tid på Valand.

Vid sidan av de tidsslukande ramar som skolan satte upp för oss var vi många som formade en parallell utbildning. En friare utbildning där tid för det konstnärliga skapandet prioriterades framför läsning av akademisk text och ständiga redovisningar med oklara mål. I denna parallella skolgång var vi många som struntade i att läsa texterna som tilldelades oss, till förmån för skapandet. Vi använde varandra som bollplank kring frågeställningar istället för lärarna och tipsade varandra om hur man enklast skulle överleva examinationerna. Att säga “jag är fortfarande mitt i min process” visade sig vara en gyllene mening om man ville slippa bli alltför ifrågasatt i sitt arbete. 

Det visade sig att vi alla, utan att läsa texterna och utan kunskap om vad lärarna ville höra under examinationerna, ändå klarade utbildningen. Frågan är varför alla dessa texter, delkurser och examinationer i sådana fall behövdes?  

Att säga “jag är fortfarande mitt i min process” visade sig vara en gyllene mening om man ville slippa bli alltför ifrågasatt i sitt arbete.

Självklart fanns det även saker som var bra med utbildningen; flera av lärarna var bra handledare och vissa av kurserna lärde vi oss mycket av. Problemet blev helheten. För mig blev den omfattande mängden teori till slut ett ett problem. Det fanns för lite tid för det egna konstnärliga arbetet, men också alldeles för lite tid för att på ett seriöst sätt ta del av de teoretiska texter och idéer som man ville lära oss. Det blev en semi-akademisk röra där tiden inte räckte ordentligt till något.

Inför arbetet med den här texten gick jag tillbaka i de gamla dokument från min skoltid som inte är inlåsta Valands administrativa system. Jag hittade en lista på önskemål som vi studenter i årskurs tre på programmet skickade in till skolledningen; ett försök från oss att bidra till förändring in i det sista. Där fanns bland annat önskemål om att lärarna skulle bli mer sakliga i sin kritik mot oss, och gärna tänka mer på det pedagogiska i de olika undervisningsmomenten. Vi skrev också att nivån på de teoretiska texterna vi förväntades läsa var väldigt hög och att detta slog väldigt ojämnt i klassen. Många av önskemålen handlade om längtan efter struktur och begripligare krav. I brevet går att se hur vi som klass upplevde att bristen på underlag för vad vi förväntades göra och prestera var en stor frustration; vi visste inte hur vi skulle bli bedömda och examinerade, hur eller kring vad. 

Det blev en semi-akademisk röra där tiden inte räckte ordentligt till något.

I detta dokument med samlade punkter ser jag hur Dan Wolgers oro kring Bolognaprocessens påverkan på konstskolorna har infriats. Det omätbara ska mätas och varken skolan eller studenterna verkar veta hur. Jag kan också se den förvirrade akademiseringen av konstskolan som ett symtom på en större problematik. Vi lever i en tid där vi verkar tro att precis allt ska kunna mätas, vägas och räknas. Men kanske är den konstnärliga praktiken något som borde undantas från denna standard? 

Som resultat av någon slags utmattning var det flera av oss som efter examen från skolan tog en paus i vårt skapande. Många av ossbehövde tid att hitta tillbaka till glädjen i kreativiteten och modet att jobba med det som intresserar oss. Tack och lov har de flesta som jag pratat med hittat rätt igen, efter att ha gett sig själva lite tid. Förhoppningsvis kanske även kandidatprogrammet i fri konst på Valand kan göra en liknande resa.