Vem kommer efterträda påven Franciskus? 135 kardinaler ska i en konkavel välja ledaren för den största religionsgemenskapen i världen. Maktkampen är i fullgång och Parabols Francisco Contreras vågar sig på att ta tempen på valet och de hetaste kandidaterna.

Det hör till att en påve i den katolska kyrkan ska i en strikt mening vara konservativ och patriarkal. Dock finns det enstaka gånger där en påve har varit mindre reaktionär än både kyrkan och sin omvärld. Så vare i fallet med den argentinske påven Jorge Mario Bergoglio, alias Franciskus, som överraskade alla med att gå mot strömmen och kritisera kapitalismen och krig och prata sig varmt för social rättvisa och fred.

Med påven Franciskus bortgång utbröt omedelbart en intensiv maktkamp inför valet av hans efterträdare. Uppståndelsen i medierna kring kandidaterna och valet får den politiska thrillern Konkaveln att framstå som en blek skildring av intriger och konspirationer.

I kampen om påveämbetet urskiljs konfliktområden som konfrontationen mellan det globala syd och västvärlden, freden och kriget, migranternas rättigheter mot rasism.

Mycket står på spel. Den katolska kyrkan är mycket mer än ett religiöst samfund. Vatikanen har makt och inflytande som sträcker sig utanför katedralerna och påven är en politisk maktspelare i världspolitiken. Om man nu hårdrar det hela kan man i kampen om påveämbetet urskilja flera av de konfliktområden som är i full gång i världen så som konfrontationen mellan det globala syd och västvärlden, det inkluderande samhället mot det diskriminerade och exkluderande, freden och kriget, migranternas rättigheter mot invandringsfientlighet.

Konklaven, som kommer från latinets cum cavle och betyder ”med nyckel”, syftar just på att kardinalerna låses in och isolerar sig från omvärlden tills de har valt en ny påve. Efter varje omröstning bränns röstsedlarna i en kamin i Sixtinska kapellet. Svart rök indikerar att ingen påve har blivit vald och vit rök betyder habemus papam, ”vi har en påve”.

Den vita röken den 13 mars 2013 när Jorge Mario Bergoglio valdes markerade början på ett mycket speciellt påvedöme. Den argentinske påven som tog namnet Franciskus var den första icke-europeiska påven sedan den syriske Gregorius III ledde den katolska kyrkan för nästan 1300 år sedan.

Ideologiskt placerade sig Franciskus på den motsatta sidan av de ultrakonservativa påvarna alias Johannes Paulus II och Benedictus XVI.

Ideologiskt placerade sig han på motsatta sidan av de ultrakonservativa påvarna Karol Wojtyla, alias Johannes Paulus II, och Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI. Han tog ställning för freden i kriget i Ukraina och förordade, till skillnad från Västs militaristiska hållning, en fredlig lösning. I Mellanöstern vågade Bergoglio utmana USA och Israel, erkänna den palestinska staten, motsätta sig interventionen i Syrien och kritisera Israels folkmord på palestinierna. I Latinamerika medlade han i Venezuela som bidrog till att både stoppa en USA-intervention och lugna ner de värsta våldskonfrontationerna. Den argentinske påven kritiserade också åtstramningspolitiken i södra Europa och fördömde migrationspolitiken i både EU och USA.

Trots de konservativa ramarna som en påve får förhålla sig till vågade Franciskus sticka ut med sitt stöd för social rättvisa och en skarp kritik mot kapitalismen.

Det kanske är lite att ta i att benämna Franciskus som progressiv med tanke på den katolska kyrkans konservativa ideologi och förhållningen i exempelvis frågor som sex och samlevnad, kvinnors rättigheter och HBTQ. Men trots de konservativa ramarna som en påve får förhålla sig till vågade den avlidne påven sticka ut med att förorda en inkluderande kyrka, med sitt stöd för social rättvisa och en skarp kritik mot kapitalismen. Han fördömde de ideologier som försvarar marknadens absoluta autonomi och den finansiella spekulationen som han menade är orsaker till ojämlikhet. Den libertarianska ideologin, varnade Bergoglio, vill skapa ett nytt osynligt tyranni och försvaga statens rätt att värna om det gemensamma. Det var inte utan orsak som Argentinas högerpresident Javier Milei anklagade påven Franciskus för att vara en ”kommunistisk skit och en representant för all ondska på jorden”.

Av de 135 kardinaler med rösträtt utnämndes 108 av Franciskus och endast 22 av de ultrakonservativa påvarna.

Nu är 135 kardinalelektorer kallade för att välja en ny påve. Endast kardinaler som är under 80 år får rösta. I sammanhanget har betydelse vem som utnämnt de till kardinaler. Alltså vilken påve som ansett de lämpliga att bli kardinaler, vars viktigaste uppgift är nämligen att välja en ny påve vid en konklav. Här vinner Franciskus med råge mot de ultrakonservativa påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Av de 135 med rösträtt utnämndes endast 22 av de ultrakonservativa påvarna, medan Franciskus hann på tio år utnämna 108. En annan intressant sak är att det aldrig förr varit så många kardinaler från Syd. 26 asiater, 21 från Latinamerika och 18 afrikaner mot 57 européer och 16 från USA samt fyra från Oceanien.

Likt filmen Konkavlen pågår nu en positionering av de som anses ha så kallad papabilitet, dvs en kardinals möjlighet att bli påve. Till skillnad från politiken är det svårt att göra säkra förutsägelser. Historien visar att favoriterna och de som nämns mest sällan blir valda. Varken Johannes XXIII (år 1958), Johannes Paulus II (1978) eller Franciskus (2013) var favoriter, vilket speglar, beroende på hur man ser det, ”den Helige Andes” inflytande eller opaciteten i Vatikanens maktnätverk. Allt tyder dock på att frågor så som syd kontra nord, progressiva mot konservativa, inkluderande mot exkluderande kyrka och Vatikanens roll i världskonflikter kommer att spela roll i valet av Bergoglios efterträdare.

Det är inte bara i Sixtinska kapellet där kaminen ångar för fullt i väntan på omröstningen. Även spelbolagen erbjuder odds på olika kandidater och tidningsredaktionerna spekulerar hejvilt. På Parabol vill vi inte vara sämre och har även vi blivit påveexperter och listat upp de kandidaterna med mest papabilitet. Vi vill dock i all blygsamhet varna för att våra spekulationer kommer med all sannolikhet inte att gå uppfyllelse och att det är till syvende och sist den heliga anden som utser Vatikanens representant på jorden. Vi har för enkelhetens skull delat in de i progressiva och konservativa, väl medvetna om att i strikta ordalag är det en befängd indelning i en institution som grundar sig på en patriarkal, konservativ och hierarkisk ordning.

Den ”progressiva” falangen

Pietro Parolin (Italien), påven Franciskus utrikesminister sedan 2013. Han har hållit i trådarna i Franciskus politik mot omvärlden som resulterade i bland annat Vatikanens centrala medling mellan Kuba och USA, att framgångsrikt ha flyttat fram kyrkans ställningar i både Kina och Asien och lett Vatikanens fredsansträngningar i både Ukrainakriget och Israels krig mot Gaza.

Luis Antonio Tagle (Filippinerna), prefekt för Dikasteriet för evangelisering sedan 2019. Han har varit direkt underställd påven för att leda evangeliseringsuppdraget som är en blandning av indoktrinering och organisationsuppbyggnad. Han är den första asiaten att leda denna viktiga vatikanska avdelning. Han står för en decentralisering av kyrkan, social rättvisa och dialog med andra religioner.

Matteo Zuppi (Italien), ärkebiskop i Bologna, en av de som stått bakom kyrkans närmande till HBTQ-rörelsen, dock utan att erkänna äktenskap mellan personer av samma kön. I förordet till boken ”Kyrkor och homosexualitet, en undersökning i ljuset av påve Franciskus lära”, öppnade Zuppi för att ge homosexuella, bisexuella och transpersoner ett “välkomnande” i kyrkan. Zuppi var även Franciskus särskilda sändebud i förhandlingarna med Ryssland.

Jean-Marc Aveline (Frankrike), ärkebiskop i Marseille och ordförande för den franska biskopskonferensen. Kanske den “mest bergoglianska” av alla kandidater. Politiskt har den franske kardinalen lyft migranternas mänskliga rättigheter och vill att kyrkan ska ta ställning för rättvisa och fred.  

Cristobal Lopez (Spanien-Paraguay) Har rykte om sig att vara den mest progressiva av alla kardinaler. Han är engagerad i de kristna basorganisationerna i Latinamerika och är förespråkare för social rättvisa. Lopez var Franciskus högra hand i kontakterna med den muslimska världen. Han stödjer prästvigning av gifta män, har ifrågasatt celibatets obligatoriska natur och har försiktigt öppnat för möjligheten att kvinnor också kan bli präster, även om han hävdar att han som det heter “inte är teologiskt förberedd” för att ta ställning i frågan.

De konservativa

Robert Sarah (Guinea). Tillhör Opus Dei och är favorit bland de konservativa. Han har uttryckt starka åsikter mot skilsmässa, eutanasi, homosexualitet och abort. Genusideologi, menar Sarah, är lika med nazism och kommunism. Han anklagar sekulära medier för att försöka påverka kyrkans läror om homosexualitet. 

Péter Erdö (Ungern) starkt präglad av kampen mot kommunismen. Politiskt nära Viktor Orban och doktrinärt konservativ, försvarar prästernas celibat, motsätter sig abort och homosexuella äktenskap.

Fridolin Ambongo Besungu (Demokratiska republiken Kongo) Ärkebiskop i Kinshasa, den enda afrikanska kardinalen i kardinalrådet, det rådgivande kommitté som Franciskus skapade. Som ordförande för Symposiet för biskopskonferenser i Afrika och Madagaskar, undertecknade han ett brev där han uttryckte sitt motstånd mot Vatikanens deklaration som tillåter präster att ge välsignelser till homosexuella par.

Timothy Dolan (USA) Ärkebiskop i New York. Ledaren för den nordamerikanska konservatismen och stark motståndare till abort och försvarare av den traditionella läran. Hans kritiska inställning till Trumps antimigrationspolitik har vunnit stöd bland mer moderata grupper.

Anders Arborelius (Sverige) biskop i Stockholm. Känd för sina konservativa och doktrinära ståndpunkter. Han försvarar prästernas celibat och har uttryckt motstånd mot abort och homosexuella äktenskap.