Nerhir Tunas debutfilm Yurt handlar om plugghästen Ahmet, 14 år, som skickas till ett internat av sin alltmer religiöse far. Barnen där är bråkiga och han har svårt att passa in tills han träffar den street-smarta Hakan. Den inleds som en svartvit film, men halvvägs till slutet byter den till färg. Monica Mazzitelli har träffat regissören.

Plats: Biografen Capitol, Göteborg. Drack: Kaffe

Jag träffade den turkiske regissören Nehir Tuna under Göteborg Filmfestival 2024 då jag höll i Q&As efter biovisningarna av hans debutfilm ”Yurt” (”Elevhem”, fritt översatt) som hade sin Sverige-premiär då. Filmen är satt i andra halvan av 90-talet och den handlar om Ahmet, en ung pojke som av sin religiösa far tvingas lämna sin trygga, mysiga och välbärgade hemmiljö och sin kärleksfulla mor för att flytta till ett islamiskt elevhem. Pappan vill visa att han är en trogen muslim inför sin krets eftersom han vill vinna mer makt och etablera sig yrkesmässigt.

Ahmet ska fortsätta gå till den sekulära, statliga skolan varje dag men resten av tiden ska han tillbringa i elevhemmet och lära sig om muslimska värderingar. I ganska lång tid försöker han att dölja för sina skolkamrater att han inte längre bor hos sina föräldrar eftersom han skäms för att erkänna att han bor i ett islamiskt elevhem, vilket anses som omodernt, fel och pinsamt.

Det är lika dåligt på elevhemmet där han blir småtrakasserad av de andra elever och har bara en enda vän, Hakan, som han bondar med. Det blir hans räddning från att gå under eftersom han inte är religiös och på grund av sitt ointresse för läran blir han utsatt för olika former av straff. Han känner sig olycklig och lider av enorm hemsjuka, men hans pappa tillåter honom inte att komma hem, inte ens under ledigheterna.

Jag blev berörd av filmen och dess poetiska kvalitet, vilken rör vid ett känsligt ämne med visuell svartvit elegans, så jag bestämde mig för att intervjua Nehir Tuna.

Filmen hade världspremiär på Venedig Filmfestival i fjol.

Vad handlar “Yurt” om?
Det är berättelsen om Ahmet, en 14-årig pojke som skickas till ett muslimskt elevhem av sin far, som på senare tid blivit än mer religiös. Han försöker navigera mellan att motsvara sin fars förväntningar och att hitta sin egen röst. Berättelsen utspelar sig i slutet av 90-talet, en tid då polariseringen mellan islamister och sekulariserade i Turkiet var som mest uttalad.

Är det en personlig historia?
Ja, den är inspirerad av mitt eget liv, så den har delvisa självbiografiska inslag: Jag har bott på ett muslimsk elevboende i fem år och jag har alltid känt ett behov av att göra en film om min upplevelse.

Det är förmodligen därför den är så kraftfull och poetisk. Men det är också en politisk film. Var det svårt att få den finansierad?
Mycket svårt. I filmen berör jag några mycket känsliga frågor om religion, och så fort det handlar om religion blir det också politiskt. Det var inte ett ämne som den turkiska filmindustrins gatekeepers var villiga att släppa igenom, så jag fick ingen finansiering därifrån. Detta gjorde det i sin tur mycket svårare för projektet eftersom det i det nuvarande europeiska filmfinansieringssystemet förväntas att man först ska ha säkrat den största delen av finansieringen i sitt eget land, så det tog lång tid att ro hela projektet i land. Vi fick dock stort stöd från Sundance Institute i USA, och i och med det så fick vi till slut finansiering från Tyskland och Frankrike.

Kommer filmen ändå att visas i Turkiet? Vilken typ av reaktioner förväntar du dig?
Vi skulle först ha vår nationella premiär på Antalya filmfestival i oktober förra året, men visningen ställdes in på grund av censur, så vi väntade på filmfestivalen i Istanbul som äger rum i april och där blev filmen utvald att visas. Så vi kommer att ha vår turkiska premiär den här månaden och även Frankrike-premiär den 3 april. Jag hoppas att publiken kommer att tycka att det är intressant eftersom det är en humanitär film. Jag skulle vilja att den turkiska publiken reflekterade över den tiden och inse att religion och sekularism kan samexistera. Och jag hoppas att filmen kommer att ha en slags helande effekt, att den kan hjälpa människor att förstå varandra och se saker ur den andres perspektiv, och kanske också komma närmare varandra.

Kan du prata lite mer om frågan om sekularism och religion i Turkiet just nu?
Turkiet är ett mycket politiskt styrt land och det har blivit mer konservativt under de senaste 20 åren. Vid den tidpunkten då filmens händelser ägde rum utövade sekulära krafter press på de religiösa krafterna, medan det nuförtiden är tvärtom: Nu kan människor göra friare religiösa livsval, men det motsatta gäller för dem som nu vill leva mer sekulärt istället. Min önskan är att man ska kunna lämna denna konflikt bakom sig. Som jag sa tidigare, så skulle jag vilja att min film kunde bidra till en försoning.

Känner du av begränsningar för hur du kan uttrycka dig?
Det är klart att jag undrar över mina möjligheter att fortsätta göra filmer i Turkiet eftersom jag är intresserad av att gräva djupare i de knepiga ämnena konservatism, maskulinitet och religion, och jag vill fortsätta utforska berättelser om unga människor som går igenom traumatiska upplevelser och hur deras liv påverkas av dessa upplevelser när de växer upp. Det är något som hjälper mig att läka mitt eget förflutna.