Den fackliga aktivisten och trotskisten Göte Kildéns texter har nu samlats i en antologi. Kerstin Eldh har läst den och anser att den är lysande i sin kritik av samhället, men att den saknar förslag på alternativ – något som kännetecknar den svenska vänstern i sin helhet.

Göte Kildén (1946 – 2022) var under 50 år en färgstark vänsteraktivist, bl.a. som en av ledarna för den trotskistiska rörelsen i Sverige och som företrädare för den mest framgångsrika oppositionen inom LO, Facklig Opposition på Volvo.

I boken Idag strejkkommittéer – i morgon arbetarråd. Artiklar och tal 1971 – 2019 har Bokförläggarna Röda Rummet samlat texter av Göte Kildén, vars liv beskrivs i en inledning av Kjell Östberg. Det är en bok med många intressanta texter, men också med gaggiga, som mest hackar på andra vänstergrupper, den fackliga byråkratin och socialdemokraterna.

Bokens första text är en analys av varför människor inte blir mer upproriska ju mer eländiga deras liv blir. Den är lysande, liksom analysen av strejkvågen i början av 1970-talet.

Sverige skiljde ut sig från den europeiska strejkvågen därför att strejkerna inte leddes av facket utan av strejkkommittéer och beslut som fattades på stormöten.

Sverige skiljde ut sig från den europeiska strejkvågen därför att strejkerna inte leddes av facket utan av strejkkommittéer och beslut som fattades på stormöten. Fackföreningarna som dominerades av socialdemokrater, var uppbundna av fredsplikt, vilket berodde på Socialdemokraternas samarbete med monopolkapitalisterna, där de senare fick fred på arbetsmarknaden i utbyte mot sociala reformer, betonade Kildén.

De vilda strejkerna lärde arbetarna att organisera strejkkommittéer utanför facket. Det betraktade Kildén som ett slags förövning som ger visst medvetande men som ändå var långt ifrån målet, det socialistiska samhället. Hur strejkkommittéerna på Volvo skulle utvecklas till arbetarråd som skulle styra produktionen framgår inte.

På 1970-talet fanns en diskussion om självstyrande grupper. Volvo experimenterade med en sådan på sin fabrik i Kalmar ända tills nyliberalismen chockhöjde arbetslösheten i början av 1990-talet. Då gick det åter att få arbetare till det löpande bandet. Det finns ingen analys av detta 20-åriga experiment eller om det fanns erfarenheter av betydelse för hur arbetarråden skulle organisera produktionen.

Inte heller finns en diskussion om hur digitaliseringen påverkade arbetsmarknaden. På 1970-talet försvann yrken som typograf och nya yrken som styr- och reglermekaniker kom. Arbetarna på den brittiska Lucaskoncernen la fram ett omfattande program för alternativ produktion. Även om det inspirerade mindre svenska grupper gav det inget bestående intryck och jag kan inte se något om den problematiken i den här boken.

I boken saknas också en text med ett övergripande perspektiv på Volvos roll i samhället. Scan Link, ett projekt där europeiska kapitalister drev frågan att bygga en motorväg mellan Centraleuropa och Oslo, och där Volvodirektören PG Gyllenhammar var mycket drivande, kritiseras av Kildén för dess miljöförstörande roll. Men boken behandlar inte vilken roll bilen och biltillverkningen ska ha i samhällets transportinfrastruktur. Det är en viktig fråga för hur ett socialistiskt samhälle ska organiseras. Facklig opposition på Volvo var mycket framgångsrik men lyckades ändå inte sprida sig brett till andra arbetsplatser. Det är något som borde diskuteras.

Kildén beskriver utförligt vad som är dåligt i samhället, men inte hur det ska förändras till det bättre. Däri skiljer han sig inte från större delen av den svenska vänstern under den senaste 50 åren.

Kildén beskriver utförligt vad som är dåligt i samhället, men inte hur det ska förändras till det bättre. Däri skiljer han sig inte från större delen av den svenska vänstern under den senaste 50 åren. Medan kapitalisterna ständigt formulerar ny detaljerade ”att-göra-listor” saknas här liksom hos dagens vänster konkreta alternativ. Kildén formulerar abstrakta krav. ”I morgon arbetarråd.” ”Ett demokratiskt socialistiskt samhälle.”

Det är bra krav men de ger ingen förklaring till vad det betyder i praktiken. Något alternativ till det socialdemokratiska välfärdssamhället förespeglas inte. Det är inte bara hos Kildén det saknas. Det gäller lika mycket mig. Det är helt enkelt kännetecknande för vad den svenska vänstern efter 1968 åstadkommit.

Kildéns texter ger en översikt över stora delar av 50 års vänsteraktivitet. De kan ses som ett underlag för diskussioner om hur vägen framåt ska formuleras.

Frågan är: Varför kom vi inte längre?