När manliga konstnärer och författare ska beskriva sina skapelser heter det ofta att de “föder” något. På samma sätt är det allt vanligare att en blivande pappa säger att “vi” är gravida. Kan detta och många andra företeelser i samhället vara tecken på ett dolt livmoderavund? Hanna Lans analyserar.

Det är våren 2023 på Stora teatern i Göteborg. Jag sitter i publiken och njuter av musikalen Frigga. Frigga Carlberg var en av ledamöterna i LKPR – Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt, och starkt drivande i rösträttskampen för kvinnor. På scen sitter en ensam piga på ett hotellgolv. En mycket ljus röst stiger ur skådespelerskan på scen där hon gestaltar sin karaktärs sorg över att ha blivit övergiven efter en relation som kulminerat i en graviditet. Nu har hon försökt genomföra en abort med hjälp av svavel från tändstickor. Inte bara dör fostret, även hon själv är döende.

När den starksköra rösten från scen sjunger om livet som rinner ur henne inser jag något. Det farligaste en människokropp kan genomgå är en graviditet och efterföljande förlossning. Än så länge är det endast kvinnokroppen som kan utföra detta hjältedåd. Denna paradox – att den lilla mjuka kvinnokroppen med den ljusa rösten, föds med en styrka som män aldrig kan mäta sig med – blev tydlig för mig i detta ögonblick.

Är det inte egentligen så att män generellt sett är avundsjuka på kvinnor? Närmare bestämt, de är avundsjuka på att det är vi som genomgår det farligaste en människokropp kan genomgå? Kan det vara så att Freuds tes om penisavund är världshistoriens största projicering av männens livmoderavund?

Det påminner oss om att kvinnor, trots historiska motgångar, bär en inneboende kraft som utmanar den patriarkala maktordningen. Ändå är det en allmän uppfattning att kvinnor är avundsjuka på män. Som med så många så kallade universella sanningar, är det dags att syna bluffen. Är det inte egentligen så att män generellt sett är avundsjuka på kvinnor? Närmare bestämt, de är avundsjuka på att det är vi som genomgår det farligaste en människokropp kan genomgå. Det är vi som är garanten för vår arts överlevnad. Kan det vara så att den tes som Sigmund Freud introducerade runt första världskriget, Penisavund.¹ i själva verket är världshistoriens största projicering och att det egentligen handlar om männens avundsjuka? – Livmoderavund!

Låt mig förklara mitt resonemang något djupare. Penisen är inget man utmanar hur som helst, inte ens i en text som försöker förklara polariseringen mellan könen. Skulden ska som bekant alltid hamna på kvinnorna. När jag börjar mina efterforskningar om vad jag benämner livmoderavund, visar det sig att jag inte är först. Redan på 1920-talet framförde den kvinnliga psykoanalytikern Karen Horney, tesen att penisavund endast handlar om kvinnans avundsjuka på männens ställning i samhället, inte på penisen i sig.²

Redan på 1920-talet framförde den kvinnliga psykoanalytikern Karen Horney, tesen att penisavund endast handlar om kvinnans avundsjuka på männens ställning i samhället, inte på penisen i sig. Hennes tes mottogs inte med jubel.

Hon utvecklar sitt resonemang med att framhålla att män generellt sett har ett livmoderavund, då de inte kan bära och föra fram liv. Hennes tes mottogs inte med jubel. Jämställdhetsrörelsen växte fram i slutet av 1800-talet, då arbetarrörelser och kvinnors rättskamp intensifierades globalt. Polariseringen mellan kön och klass har sina rötter i denna period.³ Samtidigt som arbetarklassen organiserade sig för bättre arbetsvillkor, engagerade sig kvinnor från högre samhällsskikt i kampen för jämställdhet och mänskliga rättigheter.

När arbetarrörelsen och kvinnorörelsen uppnådde framgångar, insåg männen att de behövde göra eftergifter. Om de gav arbetarklassen några förbättringar kunde de fortfarande behålla viss kontroll. Samma strategi gick inte att tillämpa på jämställdhetsfrågan. Kvinnor var en större del av befolkningen och hotade samtliga mäns position, oavsett klass. Motståndet mot kvinnor stärktes efter det första världskriget (1914–1918). Under kriget hade kvinnor tvingats ut från hemmen för att ta över de arbetsuppgifter som krigande män hade lämnat efter sig. Detta utmanade den tidigare föreställningen om kvinnans skörhet och visade att kvinnor var fullt kapabla att utföra samma arbete, vilket blev en vändpunkt i synen på kvinnors roller i samhället.⁴

Även under krigstider är behovet av underhållning, samhörighet och kollektiv enighet påtaglig, ofta organiserat genom idrottsevenemang. När männen gick ut i krig, försvann flera av folkets nöjen så kvinnor tog över även detta område. Det visade sig snabbt att exempelvis damfotboll blev betydligt mer populär bland publiken i England än herrfotboll. När kriget var över infördes därför restriktioner som förbjöd kvinnor att spela fotboll.⁵

Samtidigt är många män motsägelsefullt nog fixerade vid sina mammor, och letar efter en ställföreträdare för henne när de ger sig ut på dejtingmarknaden.

Kvinnors framgångar inom arbetslivet och idrotten utgjorde ett mycket stort hot mot den dominerande vite mannens makt och privilegier. Samtidigt började inflytelserika teoretiker som Sigmund Freud, tillsammans med andra, få större uppmärksamhet för sina idéer om psykologiska och sociala könsstrukturer. Kvinnorörelsen växte i styrka, och politiska ledare samt företagsledare utvecklade strategier för att motverka kravet på jämställdhet. Det handlade inte bara om att undertrycka kvinnors rättigheter, utan även om att skapa en klyfta mellan könen för att på så sätt upprätthålla den patriarkala ordningen. Om den vita makteliten kunde få män från samtliga samhällsklasser med sig i polariseringen, skulle deras makt stå ohotad. Det stora könsmaktskriget tog sin början.⁶

Det var under denna period som Freud ytterligare utvecklade, och fick gehör för, sina teorier om penisavund. Freud, som hade ett stort intresse för sexualitet och psykoanalys, ägnade sig åt att undersöka kvinnors psyken, ofta genom misslyckade och traumatiska behandlingar. Freuds teori om penisavund hävdade att flickor och kvinnor känner avund mot män eftersom de saknar en penis. Karen Horney lade samtidigt grunden för feministiskt psykoanalytiskt tänkande och avvisade Freuds idéer om hysteriska kvinnor. Där Freud ofta förbisåg samhällsstrukturers påverkan, försökte Horney koppla dessa till psykologiska tillstånd.⁷ Tyvärr har Horneys arbete ofta fallit i glömska, och jag menar att tanken om penisavund i själva verket är en av de mest betydelsefulla projektionerna i modern psykologisk teori.

Män kan uppleva en känsla av brist eller ofullständighet på grund av avsaknaden av en livmoder. Detta skapar i sin tur en avundsjuka mot kvinnor som har förmågan att bära och föda barn. Som kompensation för denna upplevda brist kan män utveckla beteenden eller attityder präglade av att visa styrka, makt och kontroll.

Freud framställde penis som något avundsvärt, vilket har bidragit till att fokusera på mannens könsorgan som en symbol för makt och status.⁸ Denna fixering har fått stora konsekvenser för männens självbild och självuppfattning. Hur kan denna fixering ha spridit sig till att påverka hela manligheten? En möjlig förklaring kan vara en form av självförstärkande psykologiska mekanismer, liknande en form av inlärd kognitiv beteendeterapi. Män kan uppleva en känsla av brist eller ofullständighet på grund av avsaknaden av en livmoder. Detta skapar i sin tur en avundsjuka mot kvinnor som har förmågan att bära och föda barn. Som kompensation för denna upplevda brist kan män utveckla beteenden eller attityder präglade av att visa styrka, makt och kontroll. Främst i en manifestation av deras erigerade könsorgan. ”Jag har en penis, alltså räknas jag.”

Teorin om penisavund är en projicering och är tvärtemot vad ordet ger sken av – en psykologisk reaktion hos män – som i grund och botten handlar om en frustration över att de själva inte kan bära och föda liv. Män kan inte ta ansvar för artens fortlevnad på samma sätt som kvinnor. Kort och gott; livmoderavund. Livmoderavunden påverkar mäns beteenden och attityder i sociala och kulturella sammanhang. Detta bidrar till förtrycket av kvinnor samtidigt som män motsägelsefullt nog är fixerade vid sina mammor, och letar efter en ställföreträdare för henne när de ger sig ut på dejtingmarknaden.⁹

Det är tydligt att polariseringen mellan könen ofta framstår som trivial i ljuset av en djupare förståelse. Den ljusa rösten, representerad av den lilla kroppen, är inte en motpol till den mörkare och mer kraftfulle mannens gestalt.

Det är tydligt att polariseringen mellan könen ofta framstår som trivial i ljuset av en djupare förståelse. Den ljusa rösten från scenen, representerad av den lilla kroppen, är inte en motpol till den mörkare och mer kraftfulla mannens gestalt. Den dag män inser att klassamhället och polariseringen mellan könen, manifesterad i livmoderavund, står i vägen för jämställdhet och att deras penis inte är ett vapen – utan ett biologiskt komplement till kvinnans livmoder – kan vi kanske närma oss en värld präglad av fred och ömsesidig förståelse. Om män kunde acceptera en värld där jämlikhet ses som en styrka, skulle betydande sociala förändringar kunna äga rum redan idag.